En god vän som jag träffar på mässan gör mig sällskap på ett seminarium med Roy Jacobsen, en av Norges mest lästa författare. Min vän undrar varför jag fastnat just för norska författare. Ja, varför? Berättarglädjen, kanske. Den yvigare stilen.

Jan Kjaerstad - tänkande norrman

Det var när jag vid millennieskiftet läste Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren — skall dock medge att jag ännu bara läst de två första) som jag upptäckte litteraturen hos våra grannar i väst. Jag passar på att tacka Kjaerstad för denna litterära insats när jag ber om en signatur i hans senaste roman som jag köper i Atlantis monter. När han berättar om detta sitt senaste verk, Normans område, säger han att tröttnat på det freudianska grävandet i människans källare. I stället vill han se människan som ett palats med flyglar, vidgad. En syn på människan och världen som definitivt gör sig märkbar i Wergeland-trilogin som avhandlar allt från brödbakning till astrofysik.

Denna frejdiga stil och vidgade syn har med författarens tankefrihet att göra, tror jag. Norska författare representerar en annan typ av tänkande, kanske därför att de inte är präglade av det ängsliga och konforma tänkande som råder i svenskt kulturliv.

Karl Ove Knausgård - tänkande norrman

Det är bland annat det som Karl Ove Knausgård sätter fingret på och avslöjar i sin befriande filterlösa Min Kamp-serie. Jag läser just nu del två. Där låter han Geir säga om Sverige: ”På flygplatsen finns det ett gult streck framför bagagebandet som man inte får kliva över. Och ingen kliver över. Bagageutlämningen avlöper lugnt och fint. På samma sätt styr man samtalen i det här landet. Det finns ett gult streck som ingen får överträda.” Men han lägger inte bara orden i andras mun, utan riktar en hel del kritik mot Sverige också genom sin berättarröst.

Erlend Loe - tänkande norrman

Under ett seminarium gör författaren Erlend Loe följande analys av Sverige med anledning av bland annat den könspolitiska debatten, inte minst manifesterad i ordet hen: Ett land som inte har varit i krig i tvåhundra år, uppfinner problem som egentligen inte finns. Detta föranleder mig att tänka på den onyanserade recensionen av Anders Jacobssons och Sören Olssons bok om Håkan-Bråkan, i vilken recensenten förklarar sig beredd att hellre hugga av sin ena arm än läsa boken för sina barn, därför att den sägs cementera de könsstereotyper ”som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka”.

En liknande kritik, om än inte lika brutalt uttryckt, har Knausgård fått efter att ha skrivit om feminiserade män som drar barnvagn i just ovan citerade del 2.

Trött på den uppfostrande attityden och det humorlösa tyckandet som alltför ofta möter mig i recensioner och artiklar, vill jag hellre ägna mig åt texter skrivna av intelligenta och tänkande norrmän, som tillräckligt nära men ändå långt ifrån kan skriva om svenska angelägenheter på ett sakligt, uppriktigt och distanserat sätt.