Richard Strauss har varit på tapeten den här veckan i Stockholm. Konserthuset har bjudit på två Strauss-konserter med världskända sopranen Erika Sunnergårdh. Samtidigt gav Kungliga Operan favorit i repris av den bejublade uppsättningen av Strauss Elektra. Den här gången har Iréne Theorin avlöst Katarina Dalayman som den av hämnd besatta prinsessan av Mykene. Hon axlar rollen med den äran.

Jag hörde Iréne Theorin sjunga redan för tjugo år sedan. Hon hälsade då på sin före detta sånglärare, som också råkade vara min sånglärare. Iréne demonstrerade sin konst för oss unga elever. Hennes röst var så enorm att den tycktes kunna skära i stål. En sådan röst krävs för att klara av Elektra, en av operarepertoarens svåraste roller.

Inte bara har jag koppling (om än vag sådan) till huvudrollsinnehaverskan; jag såg också Sofokles Elektra förra veckan. Två starka skäl, alltså, att se operan Elektra!

Marianne Eklöf som drottning Klytaimnestra, omgiven av tjänsteflickor

Egentligen förvånar det mig att Strauss operor är så populära. De är svårtillgängliga. Elektra allra mest, skulle jag tro. Inte en aria så långt örat når. Enaktsoperan Elektra är en ovanlig opera också av den anledningen att den inte innehåller något kärlekspar. Tvärtom föraktar Elektra sådant. Systern Krysotemis (spelad av Emma Vetter med fin lyrisk-dramatisk klang) längtar efter att gifta sig och föda barn — så skall hon fullkomnas som människa. Elektra däremot fullkomnas endast genom hämnd. Som en kvinnlig motsvarighet till Hamlet drar hon sig undan, låter håret vara ovårdat, knyter nävarna med tafatt tonårsmotorik och förbannar sin faders mördare, antikens Gertrud och Claudius: modern Klytaimnestra och älskaren Aigistos.

Operan Elektra är ett barn av förra sekelskiftets intresse för kvinnan som bär på ett raseri och trotsar konventionerna. Några år tidigare hade Strauss komponerat en opera om kvinnan som bad att få Johannes döparens huvud på ett fat, Salome. I fallet Elektra kan säkert Freud och teorin om elektrakomplex (en onaturligt stark koppling till fadern) spela in. Hugo von Hoffmansthals libretto är bra, men blir ändå tunt för mig som har Sofokles text färskt i minnet.

Om jag hade varit regissör eller scenograf till Elektra hade jag tagit ut svängarna. När örat har svårt att urskönja melodier, behöver ögat en mild behandling. Men vi utsätts för en budget-scenografi: en röd palatsmur, och inget annat, som är placerad så långt fram att den inte ger spelyta åt sångarna. (Recensenten Per Feltzin har en annan åsikt om Bente Lykkes Möllers scenografi). Men sångarna gör det bästa de kan av det, och de förtjänar det jubel som ljuder i salongen.