Tidigare tyckte jag att folklig medelhavsmusik var banal. Den talade inte till mig mer än vad schlagermusik gör. Men sedan jag har börjat ägna mig åt sefardisk musik, låter den annorlunda i mina öron. Troligen därför att jag lyssnar på den ett annat sätt. Numera hör jag orientaliska rytmer och intervall som tyder på en tradition bakåt, till gamla tider, till utbyte med andra länder. Och texterna om vemod, olycklig kärlek och förgänglighet passar mitt nordiska kynne.
Portugisiska sångerskan Cristina Branco gör ett besök i Sverige under sin vårturné. Jag är där, tack vare en uppmärksam väninna.
Fado som begrepp är nytt för mig. Cristina Branco berättar för oss att fado-musiken inte är särskilt gammal, bara drygt två hundra år. Men den är inspirerad av äldre portugisiska sjömanssånger och har afrikanska, orientaliska och sydamerikanska inslag. Emellanåt känner jag igen tonspråket från den sefardiska sångskatten.
Cristina Branco har en klar och vacker röst som hon modulerar på ett utsökt sätt. Hon utstrålar en sensualism som blir kongenial med den musik hon framför.
Gott folk, här är hon:
Vackert! Har hört fado på Klingan, detta eminenta P2-program som vidgar vyerna, liksom din blogg.
Tankeväckande med Din koppling mellan sefardisk musik och fadon. Alldeles nyligen skrev en student på Musikhögskolan i Malmö bl.a. följande i sin examensuppsats om fadon:
Även om fadomusikens tidiga historia diskuterats utifrån olika teorier, har de en sak gemensamt: de placerar alla dess rötter och ursprung utanför Portugals gränser. En teori är att den uppstod genom de portugisisk-afrikanska slavar som frigavs i Lissabon 1761 – - – En andra teori är att sjöfarare uppfann genren. – - – På http://www.fado.com kan man läsa om en tredje teori, vilken innebär att fadon föddes under medeltiden, ”Cantigas de amigo” är ett exempel på det.
Jag tilltalas av tanken på samband mellan sefardisk musik och fado – båda har i sina bästa stunder otroliga skönhetsvärden. Tack för Cristina Branco – lycklig Du som fick höra henne ”live”!