Tidigare tyckte jag att folklig medelhavsmusik var banal. Den talade inte till mig mer än vad schlagermusik gör. Men sedan jag har börjat ägna mig åt sefardisk musik, låter den annorlunda i mina öron. Troligen därför att jag lyssnar på den ett annat sätt. Numera hör jag orientaliska rytmer och intervall som tyder på en tradition bakåt, till gamla tider, till utbyte med andra länder. Och texterna om vemod, olycklig kärlek och förgänglighet passar mitt nordiska kynne.

Portugisiska sångerskan Cristina Branco gör ett besök i Sverige under sin vårturné. Jag är där, tack vare en uppmärksam väninna.

Fado som begrepp är nytt för mig. Cristina Branco berättar för oss att fado-musiken inte är särskilt gammal, bara drygt två hundra år. Men den är inspirerad av äldre portugisiska sjömanssånger och har afrikanska, orientaliska och sydamerikanska inslag. Emellanåt känner jag igen tonspråket från den sefardiska sångskatten.

Cristina Branco har en klar och vacker röst som hon modulerar på ett utsökt sätt. Hon utstrålar en sensualism som blir kongenial med den musik hon framför.

Gott folk, här är hon: