Minerva

Venanzio uppmärksammar Stig Strömholms understreckare om Xenofon. Käre gamle Xenofon. Hans Anabasis var det första vi studenter fick läsa efter grammatikkursen (Lunds universitet, 1995). Bland studenterna hade han rykte om sig att vara trÃ¥kig, men – kärringen mot strömmen som jag är – jag gillade verkligen Xenofon. Det kanske mest var känslan av att kunna ta sig igenom en text pÃ¥ klassisk grekiska som var svindlande, för visst, jag minns att det upprepades i det oändliga hur lÃ¥ngt soldaterna gick och hur de slog läger. Men känslan när ”Thalatta, thalatta” (”Havet, havet”) dök upp var speciell. DÃ¥ hade soldaterna nÃ¥tt fram till det efterlängtade havet efter sin mödosamma färd, och jag som student hade läst min första text pÃ¥ grekiska.

Naguib Mahfouz (1911-2006)

Svenska Dagbladet skriver också om en nyutgåva av Middaq-gränden av egyptiske Naguib Mahfouz. Jag var bara fjorton år när han fick nobelpriset, men slukade Middaq-gränden och Resenären med hull och hår och läste till och med om dem. En händelse som ser ut som en tanke är att jag faktiskt för två dagar sedan lånade Resenären på biblioteket för att läsa om den. Det är alltid intressant att på nytt bekanta sig med sina favoritböcker från tonåren, om inte annat för nostalgins skull. Middaq-gränden minns jag som en myllrig och humoristisk roman, och jag kommer ihåg att jag fängslades av vackra Hamidas öde.