I syfte att lära mig något om den litterära scenen under svenskt 1700-tal, läser jag delen ”Upplysning och Romantik” ur Bonniers serie Den svenska litteraturen från 1988. En av redaktörerna och författarna är Sven Delblanc, som i nämnda del bidrar med rutor över mindre kända upplysningspersonligheter.  Jag häpnar över hans fränhet! Stilen är minst sagt ovanlig och oakademisk för en litteraturprofessor. Personerna porträtteras mer utifrån sin person och sitt utseende än sin gärning. Carl Christoffer Gjörwell får en spalt med rubriken ”Den snälle pappa Gjörwell”. Här kan man läsa:

Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) är en av dessa flitiga medelmåttor, som gör en vitter kultur möjlig. Svenska litteraturens rännstenar är fulla av genier, och det kan vara en välgörande kontrast att någon gång fästa blicken vid den gode assessor Gjörwell, älskvärd och urban på familjepromenad kring sin stuga på Djurgården.

Men detta är bara början. Om Nils von Rosenstein står:

Han är vår svenske Sokrates – en vis och ädel ande i en ful och klumpig stofthydda.

Johan Simmingsköld beskrivs på följande sätt:

Kungens lyckade fynd – en Kellgren, en Leopold – får oss lätt att glömma de många misslyckade figurer som fick sola sig i den kungliga nåden. En av de värsta var Johan Simming, adlad Simmingsköld, utnämnd till kunglig bibliotekarie och lagman ehuru komplett oduglig som skribent. Han livnärde sig bl a genom att utan ersättning trycka dikter av Bellman i göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt?. Han var fet, såg dum ut och hade av ständigt bugande blivit S-formad, vilket väl framgår av Sergels ypperliga karikatyr av den ödmjukt bockande parasiten.

Uppfriskande eller plumpt? Överraskande är det i varje fall!