När grymma eroter genomborrar en människas själ
Den tredje boken i Apollonios Rhodios hexameterepos Argonautika har blivit berömd för sitt inkännande psykologiska porträtt av den tonÃ¥riga prinsessan Medea. Sture Linnér finner i Medeas monologer ”den kanske finaste analys av kärleken som grekisk litteratur skänkt oss” (förordet till Argonautika, 2005). Här möter vi alltsÃ¥ Medea när hon träffar Jason, som kommit till hennes land Kolchis för att röva det gyllene skinnet. Hon blir förälskad i honom, helt i enlighet med gudarnas plan. Hera och Athena stÃ¥r pÃ¥ Jasons sida och övertalar Afrodite att i sin tur övertala sin son Eros (med löftet om att han skall fÃ¥ en fin boll att leka med!) att skjuta en pil i Medeas hjärta. Gudarna känner Medeas magiska talang och inser att Jason inte kommer att klara sitt uppdrag utan hennes hjälp. Medea, eller Medeia, är en förtjusande, oskuldsfull flicka som har nära till sina känslor. Hon är villrÃ¥dig, lÃ¥ngt ifrÃ¥n den bestämda och handlingskraftiga kvinna som vi möter hos Euripides. Hon känner sorg och medkänsla. Hon oroar sig för Jasons öde — hon vet att hennes far kungen vill bli av med honom — men ocksÃ¥ för sitt eget, eftersom hon förstÃ¥r att hennes känslor för den unge främlingen är förbjudna och farliga. Hon har svÃ¥rt att sova.
Medea i färd med att ge draken sömnmedel
Natten svepte i skugga vÃ¥r jord, och ute pÃ¥ havet / blickade sjömännen upp mot Stora Björn och Orions / stjärnor frÃ¥n sina skepp; men väktare, mänskor pÃ¥ vandring / längtade nu efter sömn, och dvala omslöt barmhärtigt / äntligen modern som sörjde de smÃ¥ hon nyligen mistat. / Stadens hundar skällde ej mer, inga larmande röster / hördes längre, och allt var tyst i ett tätnande mörker. / Men ingen ljuvlig slummer sänkte sig över Medeia. / Ã…trÃ¥n till Aisons son höll den djupt bekymrade vaken. / Tjurarnas styrka fruktade hon, och att hjälten pÃ¥ Ares’ / slätt skulle dödas av dem och möta ett ovärdigt öde. / Inne i bröstet fladdrade vilt hennes bultande hjärta. / Liksom en strÃ¥le av sol faller ned i det virvlande vatten / som man har nyss hällt upp i en bunke eller en kittel / och emot takets bjälkar kastas i snabba reflexer, / dansande oroligt hit och dit i ett flimmer däruppe, / sÃ¥ skälvde ocksÃ¥ i flickans bröst det ängsliga hjärtat. / TÃ¥rar av medkänsla rann utmed kinden, och i hennes inre / brann en glödande sorg som spred sin eld genom kroppen, / genom dess finaste senor och djupt in i nerven i nacken / där allra skarpast plÃ¥gan förnimms när grymma eroter / genomborrar en människas själ med sargande pilskott. / Än var hon ivrig att ge sitt magiska medel Ã¥t Iason, / än att avstÃ¥ och själv gÃ¥ under tillsammans med honom, / nästa stund ville varken hon dö eller ge honom medlet / utan fördra allt ont och foga sig i sitt öde.
                                                                                    Översättning: Ingvar Björkeson
Femhundra Ã¥r efter Homeros lever idealet kvar. Hexametern och den homeriska liknelsen ovan (med solstrÃ¥len) är exempel pÃ¥ det. Men egentligen var det idealet inte det förhärskande i Alexandria, där Apollonios Rhodios verkade pÃ¥ 200-talet f Kr. Hans lärare Kallimachos lär ha sagt: ”μÎγα βιβλίον μÎγα κακόν” — en stor bok är ett stort ont. Han ägnade sig i stället Ã¥t centrallyrik och blev Catullus stora förebild.
Bara ett geni kan göra något så psykologiskt, mänskligt, dramatiskt och humoristiskt av en grekisk myt. Apollonios Rhodios behöver inga magiska drycker för att trollbinda sin läsare. Det rör mig att en antik manlig författare skriver så fint om en tonårig flicka och ägnar så mycket kraft åt att skildra hennes inre kval. Och än en gång häpnar jag över hur smidigt och elegant Ingvar Björkeson för över ett urgammalt språk till idiomatisk svenska. Om det är en estetisk upplevelse att läsa Argonautika på svenska, hur är det då inte på orginalspråket? Det återstår att se. Min grekiska är knagglig, men planen är att läsa tredje boken under året.
