Det är 70-tal, men det kunde nästan ha varit 1700-tal. Livet i den småländska byn där 12-årige Klas och hans familj bor präglas av något otidsenligt, ålderdomligt. Gammalt folkskrock lever kvar. När det åskar säger ”de gamle” att det är Tor som dundrar. ”Människan spår och Gud rår”, är Klas mammas favorituttryck. Föräldrarnas tankar kretsar kring skörden och djuren. På matbordet serveras rovor och lungmos. Det är en begränsad värld. Vi möter inte så många fler än grannen, prästen och skolläraren.

Ända tills Veronika från Upplands Väsby flyttar till byn med sina gröna-vågare till föräldrar. För Klas öppnar sig en okänd värld när han för första gången träffar denna jämnåriga flicka. Hon talar och rör sig imponerande obesvärat – som om hon inte behövde fundera ut innan vad hon skulle säga! Hennes intellektuelle och vinsörplande far lyssnar på Mendelssohn och läser Hermann Hesse. Det gör intryck på Klas och blir ett sätt för honom att bryta sig loss från sin instängda tillvaro, en instängdhet som blir mer tryckande och otäck genom faderns tilltagande pysiska ohälsa.

Ett annat sätt för Klas att ta sig ur ofriheten är att åka till Madsjön för att skåda fåglar. Det Klas inte vet om fåglar är inte värt att veta. Bokens ornotologiska kommentarer är många och poetiska. Fågeln som frihetssymbol — visst har vi läst det förr. Korpen som förknippas med död och undergång — ja, även det är bekant. Ändå är det nytt.

Ett av de mest fulländade partierna i denna augustprisvinnande debutroman, är när Klas och Veronika under en cykelutflykt smyger in i en kyrka och letar rätt på nattvardsvinet. En stund innan detta äventyr har de sett orden ”Agne (dvs Klas pappa) på väg till dårhuset” målade på en vägg.

En hinna som sprack – - -

Som om någon hade lossat alla band, spärrhakarna släppt, varenda nervknut lösts upp. Jag kan säga vad jag vill! Vem bryr sig om några ord på en vägg? Det kanske inte ens stod något skrivet när allt kommer omkring.

Här är jag och här är Veronika.

Där är flaskan.

Jag läser kärleksevangeliet om du spelar orgel, välj en psalm så sjunger jag så att kyrktaket lyfter. Vi kan springa upp i tornet, ringa i klockorna och se ut över hela byn. Brinner det där hemma så kan det göra detsamma, det får gå hur det vill med alltihop. Låt honom elda och göra slut på vad han vill, nu klarar jag mig själv.

Nu är det du och jag. Vi kan hoppa ut från tornet och se hur långt vi kan flyga. Jag ska peka ut graven där de hittade ett benrangel med en sjutumsspik i bakhuvudet, visa var marken rämnade när kistan efter den lomhörde kantorn rasade ihop.

Tomas Bannerhed har skrivit en enastående berättelse om landsbygdens enskildhet, om ett barns flykt till naturen när främlingskapet och smärtan blir för påtagliga: det främlingskap som uppstår när man känner att man är född i fel tid eller på fel plats och den smärta som bränner när man ser en nära anhörig förändras. När fadern går in i sin galna värld, ger sig Klas ut i fåglarnas värld. Lillebror Göran regredierar och tar till nappen som åttaåring. Kvar är en tapper och tålmodig mamma som ”gjorde det som stod i hennes minimala makt”.

Jag diskuterar boken med andra i en bokcirkel. Det finns nästan inte en scen vi inte tar upp. Allt är värt att berömma, att fundera över, att diskutera, att ta till sig. Det är vi alla överens om.