Ibsen vs Strindberg; Strindberg svarar på frågor
Den litterära tidskriften Parnass bjuder i sitt senaste nummer pÃ¥ tio artiklar om Ibsen och Strindberg som dramatiker, under rubriken ”Giganternas kamp”. I förordet stÃ¥r: ”En svensk skulle aldrig erkänna att Henrik Ibsen nog fortfarande är större.” Fel! Jag erkänner! BÃ¥da är fantastiska dramatiker, men jag har alltid föredragit Ibsen för hans kvinnoskildringar och hans komplexitet (hans mÃ¥l var ju att fÃ¥ publiken ”att tänka stort”). Strindberg har för mycket av sig och sin ”eld” i sina dramer, tycker jag.
Det är alltid intressant att läsa om Ibsen och Strindberg, men mycket har man läst förut. Därför är John Landquists (1881-1874) skildring av sitt möte med Strindberg uppfriskande (ur essäsamlingen Möten från 1966). Landquist skriver:
Han hade en gestalt i medellängd av avvägda mÃ¥tt, en ädel hÃ¥llning och nÃ¥got suveränt i sitt uttryck. Han förde sig med elegans och säkerhet som en skÃ¥despelare (…) Han uttryckte sig med fullkomlig lätthet och träffsäkerhet och just i det sprÃ¥k han skrev: man förstod att hans böckers sprÃ¥k inte var ett filat skriftsprÃ¥k utan hans eget levande ord.
I tidskriften finns också återgiven en intervju från 1899, gjord av den danske journalisten Georg Bröchner inför författarens 50-årsdag. Frågorna och svaren är korta och koncisa. Här några exempel; kommentarerna inom parentes är mina egna.
Vilket är huvuddraget i Er karaktär? Denna sällsamma blandning av djupaste melankoli och det rysligaste lättsinne.
Vilken egenskap sätter Ni högst hos en kvinna? Moderlighet. (Föga förvånande.)
Vilken förmåga skulle Ni helst vilja äga? Att veta världsgåtan och livets mening.
Vilken är Er älsklingssysselsättning? Att skriva dramer.
Vad vore den största lycka Ni kunde tänka er? Att icke vara fiende till någon och icke äga fiender. (Det är svårt om man heter Strindberg!)
Er älsklingfärg? Zinkgult och ametistviolett. (Så svarar en konstnär!)
Vilken historisk karaktär föraktar Ni mest? Man har icke rätt att förakta någon. (Oväntat svar!)

