När Cecilia Hagen får frågan ”Tror du på bokens död?” svarar hon ”Tror du på brödets?”.

Boken är allt annat än död under september månads sista fyra dagar i Göteborg. Sällan skådar jag sådan entusiasm som i myllret bland bok- och biblioteksmässans utställare och besökare. För mig har mässan blivit något av en obligatorisk inledning på hösten. Det gör mig upplyft att lyssna till författare som tänker självständigt och originellt (för det gör de ofta!). Det ger mig inspiration och hopp om bokens framtid att se och bläddra i dessa böcker i mängd, ofta omsorgsfullt uttänkta och kärleksfullt formgivna.

Inte minst manifesteras entusiasm och idealism i de många litterära sällskapen. Här finns sällskap för Shakespeare, Swedenborg och Strindberg, för Fröding, Lagerlöf och Karlfeldt, men också för en mer provinsiell förmåga som Salje. Det mest udda inslaget står Fröding-sällskapet för, som låter två män gå utklädda som den värmländske skalden, en av dem i vit sjukhusrock och den andra som någon sorts ”fattig munk från Skara”. Jan Myrdal-sällskapet tycks vara ensamt om att bilda en krets kring en nu levande författare.

I Hjalmar Söderberg-montern, eller ”holken”, som en representant för de litterära sällskapen kallar dessa bås, kastar jag mig entusiastiskt över Kurt Mälarstedts ljuvliga biografi Ett liv på egna villkor om Maria von Platen, en bok vars värld jag fullkomligt gick in i under en period då jag läste biografier över sekelskiftespersonligheter. Turligt nog sitter författaren själv i montern, varpå jag passar på att be om en signatur. När han hör mitt namn lyser han upp. Hans dotter bär det också. Namnet leder oss också till Mälarstedts legendariske chef på DN, Olof Lagercrantz, vars hustru också hade begåvats med detta namn. Detta föranleder mig att, efter en mikrosekunds tvekan, drista mig till att berätta att jag just läst Sven Stolpes lilla bok som bär samma namn som den som karaktärsmördas i den. Någon närmare fördjupning i nidbilden kommer inte till stånd, vilket väl heller inte var meningen. En författare vill förstås hellre tala om sitt eget verk.

Och han har anledning att vara stolt. Med den äran har han porträtterat denna märkliga kvinna, Maria von Platen. Vad hade hon då med Hjalmar Söderberg att göra? Det började med att hon skrev ett förtjust brev till författaren efter att ha läst Martin Bircks ungdom (som för övrigt är min favoritroman av Söderberg). En korrespondens uppstod och tilltog, till den grad att ryttmästarhustrun fru von Platen, bosatt i Kristianstad, tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm, umgicks i litterära och konstnärliga kretsar och blev både älskarinna och musa åt Söderberg. Enligt Mälarstedt är hon förebild för såväl Gertrud och Lydia Stille som Helga Gregorius. Det är inte svårt att tro honom. I Söderbergs Doktor Glas-manus finns till exempel namnet Maria överstruket, ändrat till Helga.

För ynka fyrtio kronor köper jag denna bok som jag redan har läst för att ha sekelskiftets skönhet och smärta nära till hands i mitt hem.