Minerva

Att läsa vidgar vyerna, brukar det heta. Ännu mer vidgade blir mina tankar av att diskutera det jag läst. Sedan ett par år tillbaka är jag med i en läsecirkel, där den som är värd väljer enväldigt text till nästa gång. Därmed har jag läst sådant som jag aldrig skulle ha hittat till själv. Vad jag också har upptäckt är hur olika man kan tolka texter. När jag läser en text tror jag att min tolkning är självklar. Läsecirkeln har lärt mig att det inte behöver vara så.

Det sägs att det är kvinnorna som är de stora kulturkonsumenterna i Sverige. Min läsecirkel är däremot mansdominerad. Mina ovetenskapliga iakttagelser från läsecirkeln säger att män ofta drar andra slutsatser än kvinnor. Inget konstigt egentligen: vi betraktar ju världen från olika perspektiv. Jag minns en gång då vi läste Ibsens Vildanden. Ett stycke in i diskussionen kände jag och en annan läsecirkelssyster att vi måste träda till Ginas försvar. Det var ingen av männen som hittade något försonande drag hos henne. De hade inte förstått henne rätt, ansåg vi.

Vid vÃ¥r senaste träff läste vi ett urval dikter av Emily Dickinson. Jag fäste mig särskilt vid ”My Life had stood – a Loaded Gun”. För mig är det uppenbart att det här handlar om en kvinna med ett uppdämt behov av kärlek. Hon stÃ¥r laddad, redo att användas som ett verktyg i sin älskades händer. Tillsammans skall de ut pÃ¥ jakt. I antik poesi stÃ¥r jakten och skogen för nÃ¥got ursprungligt, primitivt. Det finns en sorts oskuldsfull erotik i att jaga hjort tillsammans. Omnämnadet av Vesuvius gav mig stöd för den antika kopplingen. Dickinson mÃ¥lar upp ett antikt landskap med ett eko som svarar (ekot kommer som bekant av bergnymfen Eko!); lÃ¥t vara att vapnet är ett gevär och inte pil och bÃ¥ge. Men när jag lanserade tolkningen blev den ”dissad” av en person som menade att den inte gick ihop pÃ¥ slutet. I stället identifierade han jaget med diktjagets själ och dennas förhÃ¥llande till Gud. LÃ¥ngsökt, tyckte jag. ÄndÃ¥ fascinerades jag över hur olika vi uppfattade samma dikt. Och det gör mig ödmjuk i min läsning.

Emily Dickinson (1830-1886)

My Life had stood – a Loaded Gun -

In Corners – till a Day

The Owner passed – identified -

And carried Me away -

And now We roam in Sovereign Woods -

And now We hunt the Doe -

And every time I speak for Him -

The Mountains straight reply -

And do I smile, such cordial light

Upon the Valley glow -

It is as a Vesuvian face

Had let its pleasure through -

And when at Night – Our good Day done -

I guard My Master’s Head -

‘Tis better than the Eider-Duck’s

Deep Pillow – to have shared -

To foe of His – I’m deadly foe -

None stir the second time -

On whom I lay a Yellow Eye -

Or an emphatic Thumb -

Though I than He – may longer live

He longer must – than I -

For I have but the power to kill,

Without–the power to die–

                                                                                                            Emily Dickinson