Det är något med attityden inom kulturvärlden som oroar mig. Jag brukar inte vara politisk här på bloggen och har därför inte kommenterat Bengt Ohlssons omdiskuterade debattartikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. Men nu vill jag göra det. Ohlssons artikel handlar om kulturvänsterns makt och attityd mot dem som har en annan politisk uppfattning. Går det överhuvudtaget att vara kulturutövare och högersympatisör samtidigt? Nej, blir Ohlssons slutsats. Den som är det blir inte accepterad eller tagen på allvar av kulturetablissemanget.

Igår skrev Malin Ullgren i DN ett svar i ”Artikeln mot kulturvänstern slår fel”. Artikeln delades på Facebook av ett par av mina FB-vänner. Kommentarer som ”underbart”, ”inte en dag för tidigt” och ”jag pussade tidningen” lät sig höras. Av nyfikenhet passade jag på att ställa frågan till dessa entusiaster vad det var som var så fantastiskt med artikeln. Var det kanske detta? ”Ohlsson kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt som exvänster, eftersom alla gillar en busig kille, om han så är snart femtio år gammal. Fast det där visste han ju redan.”

Jag fick förslag som att kommentaren var kul, att Ohlsson förtjänar den för sin fåfänga och att den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag skrev tillbaka och undrade: ”När blev det OK i debatt att komma med låga påhopp som handlar om person och inte sak?” ”Kom igen”, skrev en person som menade att Ullgren bara lade sig på samma nivå som Ohlsson, och kallade kommentaren ”klockren”. När jag skrev att jag inte förstod den poängen fick jag höra ”det är OK. Vi håller visst på olika lag”.

Men för mig handlar detta främst inte om att hålla på olika lag, utan om debattetik. Och jag ville verkligen förstå varför de hyllade artikeln. Men jag fick inget svar. Antagligen ansågs dess storhet självklar, vad vet jag.

Den andra tråden gav mig däremot svar. Där skrevs att ”Ullgren styr in debatten så att den handlar om politik och inte om Bengt Ohlssons vänkrets och personliga identitetssökande”. Att Ullgren styr in debatten till att handla om mediernas brist på kritik av regeringen (som enligt Ullgren har den verkliga makten, inte kultureliten) är tydligt, men därmed undviker hon ju också Ohlssons poäng med sin artikel, nämligen den att personer som inte vänstersympatiserar ofta bemöts med misstro och hån i den kulturella debatten.

Att avfärda Bengt Ohlsson som fåfäng och självupptagen är också att avfärda det debattklimat som uppstått. Jag har själv erfarit det, och jag bor varken i Stockholm eller känner Bengt Ohlsson.

Jag bor i Lund, ett säte för en akademisk elit där vänsterpartiet och miljöpartiet har starka fästen. Många av mina akademiska vänner röstar på dessa partier. Det har aldrig varit något problem i vårt umgänge.

Men när jag så vidgat diskussionen till andra sammanhang, i bloggvärlden, i föreningar, i bokcirklar, på Facebook, har jag märkt en annan tongång. Ett samtalsklimat där det ansetts fullständigt otänkbart att ha borgerliga värderingar, tro på Gud och läsa Axess. Sammanhang där jag känt mig ensam. En kultur där oliktänkande inte bemöts med seriös diskussion, utan betraktas som mindre vetande. För att inte genera mina samtalspartners har jag ofta hållit inne med mina åsikter.

Flera gånger har jag hört tänkande intelligenta människor kalla Jan Björklund ”ond”. Senast, på en fest, kom jag att tala om skolan med en man. Han kallade Björklund för ”Hitler, nej till och med värre än Hitler”. När jag försvarade Björklund stirrade han på mig som om jag vore ett ufo. Han trodde inte att jag menade allvar. På Facebook har en hatbild av Carl Bildt cirkulerat som utmålar honom som en ”blond djävul”. Det är inte bara så att någon lägger ut bilden; det är en hel drös med människor som trycker på ”gilla”-knappen också.

När jag går in igen på Facebook för att läsa en av gårdagens diskussionstrådar märker jag att jag inte längre har tillgång till sidan. Har jag strukits av min Facebook-vän? På grund av fel åsikt? Var det mitt straff för att jag ”gav mig in i leken”? Får inte frågan diskuteras? Varför i så fall lägga ut artikeln?

Uppdatering 27/1: Det kan uppstå tekniska problem på Facebook. Jag vet inte hur det var i det här fallet, men i rättvisans namn skall tilläggas att jag nyss fick en ny vänförfrågan.

I den andra tråden skrevs: ”kulturarbetare som röstar blått får finna sig i att bli ifrågasatta”. Nej, säger jag. En präst som inte tror på Gud bör ifrågasättas. En lärare som inte lär ut det han eller hon skall bör ifrågasättas. Men en kulturarbetare som röstar på ”fel” parti skall inte ifrågasättas. Jag, som själv är kulturutövare, försvarar inte den nuvarande regeringens kulturpolitik, ej heller utförsäljningen av skola och sjukvård. Men politik är mer än så. Politik är ideologi och grundinställning och det rör många frågor. Jag har aldrig tillhört vänstern, så vem förråder jag? Vem sviker jag?

Och kultur är mer än så. Jag tycker inte att kulturen nödvändigtvis måste spegla samtida fenomen eller innehålla samhällskritik. Jag identifierar mig mer med 1800-talets borgerliga salongskultur och ser kulturen som ett medel till tröst, flykt, kunskap, glädje och skönhet. Betyder det att jag är mer världsfrånvänd eller vad är poängen?

Åsiktsfrihet har en innebörd. Den innebörden har inget med likriktat tänkande att göra. Det skall inte behövas mod för att ställa en fråga eller framföra en annan åsikt. Man skall inte behöva bli utfryst för att man tänker annorlunda. Jag är genuint intresserad av tänkande människor, är nyfiken på att veta hur andra resonerar och är glad om jag kan bli övertygad om att jag har fel. Det utvecklar mig att diskutera med andra, att lära om andra, att förstå andra. Attityden får gärna vara tuff, men den skall vara schysst. Det är den inte nu.