För några dagar sedan besökte jag ett föredrag arrangerat av Svenska Atheninstitutets vänner. Rubriken var ”Arbetet med Tranströmers poesi”. Inbjuden gäst var Vasilis Papageorgiou som översatt allt av Tomas Tranströmer till grekiska, och inte bara det: han har även översatt Bertil Malmberg, Willy Kyrklund och John Ashbery.

Plötsligt trillar polletten ned. Men det är ju han! Sapfo-översättaren. Han presenterade sig som docent vid Linnéuniversitetet och ansvarig för dess konstnärliga skrivarkurser och som översättare av redan nämnda poeter. Men för mig är han känd för att tillsammans med Magnus William-Olsson ha översatt Sapfos dikter och fragment till svenska. Ett par exempel:

J F Cazenave: Porträtt av Sapfo

Eros skakade mitt

hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

Jag blir glad och inspirerad av människor som är hängivna och utstrålar kärlek inför det de gör. En sådan människa är Vasilis Papageorgiou. Han älskar poesi.

Arbetet med Tranströmers poesi kallar han ett relativt enkelt arbete. Det kräver inga förkunskaper. Översättaren behöver inte leta fram uppgifter om personer eller företeelser som nämns. Han behöver inte förse sin bok med referenser. Allt finns där redan. Det räcker med texten.

Enligt Papageorgiou är Tranströmers storhet − vilket ofta brukar framhållas − hans enkelhet, samt att hans dikter håller kvalitet rätt igenom, allt från den första dikten ”Preludium”. Det är också den som Papageorgiou väljer att läsa i grekisk översättning. Jag förstår inte mycket av den, men de greker som är där säger att det porlar om språket.

Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans

position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. Så hejdas

denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens

fredlösa ton

hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

som handen griper en solvarm sten.

Resenären står under trädet. Skall,

efter störtningen genom dödens virvel,

ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

ur 17 dikter, 1954