Minerva

Pensionat Tallbacken anno 1913

En vaken natt sitter jag och bläddrar i boken och kärleksförklaringen Klassiska hotell och äkta pensionat av Maria och Johan Kindblom. Boken gör mig salig. Här visas det ena pensionatet efter det andra, ofta en enorm sekelskiftesvilla i trä med glasveranda. Det är alltså en rest från den första halvan av 1900-talet som fortlevt, även om den klassiska pensionatskulturen försvunnit. Få svenskar är väl beredda att tillbringa sommarmånaderna på ett och samma ställe, ofta i någon perifer kurort, med helpension och underhållning på kvällen. Pensionaten har stöpts om för att passa den moderna människan, och det som gäller nu är romantiska weekends, konferenser och SPA-aktiviteter. Gott så. Det viktiga är att de finns kvar. Boken vittnar om eldsjälar till ägare som månar om att bevara den ursprungliga miljön så långt det är möjligt.

Och sÃ¥ börjar mina semesterplaner att ta form. Bilsemester genom Sverige med övernattning pÃ¥ pensionat? Vore det möjligt? Paret Kindblom kartlägger pensionat frÃ¥n Vitemölla badhotell i syd till Saltoluokta fjällstation i norr, sÃ¥ nog skulle man fÃ¥ husrum. Dessutom ger en sökning pÃ¥ nätet av ordet ”pensionat” 609000 träffar.

Det här veckoslutet för fyra Ã¥r sedan bodde jag pÃ¥ ett förtjusande pensionat, beläget i nordskÃ¥nska Vittsjö. Byn hade under sin glanstid en uppsjö av pensionat. Tallbacken är ett av fÃ¥, kanske rentav det enda (?), som finns kvar. Att stiga in pÃ¥ Tallbackens pensionat är som att förflytta sig hundra Ã¥r tillbaka. Underrubriken ”Anno 1913″ rör sÃ¥ledes inte bara husets byggnadsÃ¥r; här strävar man efter att Ã¥terskapa atmosfären frÃ¥n Ã¥r 1913. Rummen är inredda i olika färger, med olika sekelskiftestapeter. Ljuvligt! Mitt rum, nummer 8, var inrett i feminint gammalrosa.

Till kvällen samlades vi 10-15 gäster i salongen, husets hjärta, för att höra ägaren berätta om husets historia. Det här momentet var i gammal sann pensionatsanda. Ägaren lotsade oss senare ned till vinkällaren och visade oss sina rariteter. Därefter lät han servera trerättersmiddag i den ljusa matsalen. Varje rätt introducerades med ett litet anförande. Maten var lika fantastisk som miljön.

Några pensionatsspöken syntes inte till, men en fru eller fröken Andersson gav en hälsning från förfluten tid genom en namnskylt i mässing på den stol jag blivit tilldelad. Hon hade som en av pensionatets stamgäster fått sitt namn förevigat på detta sätt.