Minerva

Här vilar en (som utövade yrket) glasmästare

KyrkogÃ¥rdar är inga muntra platser. ÄndÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli att dra pÃ¥ munnen när jag promenerande genom kyrkogÃ¥rden läser alla de titlar som förekommer pÃ¥  gravar frÃ¥n förra sekelskiftet. ”Benbrottsläkaren”, ”lantbrukaren”, ”direktören”, för att nämna nÃ¥gra. Inför döden är vi alla lika: ändÃ¥ anses det viktigt att skylta med sin yrkestillhörighet. Ett uttryck för yrkesstolthet eller bara sed? Hur som helst känns det en smula otidsenligt. Eller? När jag bläddrar i tidningens familjesidor ser jag samma (?) fenomen; jubilarer som uppmärksammas presenteras undantagslöst genom sina yrken. Den blivande 50-Ã¥ringen är lärare, läkare, hästskötare eller vad det nu kan vara.

När jag träffar en ny person fÃ¥r jag sÃ¥ gott som alltid frÃ¥gan: ”Och vad jobbar du med dÃ¥?” Varför identifierar vi oss själva och andra med yrken?

Jag reagerar alltid negativt när någon presenterar mig vid mitt yrke. Jag är inte mitt yrke. Jag är svensk, jag är kvinna, jag är sammansatt av olika egenskaper och intresserad av olika saker, men jag är inte mitt yrke. Att jobba som något är inte detsamma som att vara något.

Därför försöker jag undvika frÃ¥gan. Enligt min mening är den frÃ¥gan minst lika fantasilös som kommentarer om vädret. Att ställa frÃ¥gan ”Vem är du?” är mycket mer intressant. Tänk vilka svar man kan fÃ¥! Vem vill egentligen sitta och tala om sitt arbete pÃ¥ en fest när man faktiskt är ledig? Möjligen den som är arbetsnarkoman. För arbetsnarkoman, det är nÃ¥got man kan vara.

Vixit, dum vixit, laetus

En nära vän till mig delar min aversion mot frÃ¥gan. Själv brukar han dra till med nÃ¥got annat som svar. Senast, vid en disputationsmiddag, svarade han ”jag gör samhällstjänst”, och lÃ¥tsades som om det regnade. Behöver jag säga att det inte kom nÃ¥gon följdfrÃ¥ga? En vän till honom satt vid samma bord men höll masken. Vid andra tillfällen har han svarat ”arbetslös”. Även i det fallet har svaret orsakat att samtalet stannat där.

Jag är alltid noga med att poängtera att jag utövar mitt yrke och inte är mitt yrke. När man arbetar går man in i en roll, man befinner sig på en plats där man har uppgifter att utföra, där man måste lämna sitt privata jag. Förhoppningsvis kan ens egenskaper hjälpa en att vara professionell och att trivas med arbetet. Men då är det återigen egenskaperna som är ens jag, inte ens yrke.

När jag har tur formuleras frÃ¥gan: ”Vad gör du annars dÃ¥?”. Då brukar jag passa pÃ¥ att svara: ”Njuter av livet!”. Hellre än att det skall stÃ¥ ett yrke — eller ännu värre, ”fru” — pÃ¥ min gravsten, önskar jag ett stiernhielmskt ”Vixit, dum vixit, laeta”.