Det var längesedan jag såg en bra teaterföreställning. Inte sällan blir jag besviken eller irriterad över

• bearbetningar som gör våld på originaltexten
• när manusförfattare eller regissör skriver åskådaren på näsan genom att förlägga handlingen till modern miljö

(Kommentar: En tidlös text skall kunna tala för sig själv. Paralleller vill jag dra själv. Helst vill jag sugas med av föreställningen och slippa störas av funderingar över varför Shakespeare förflyttats till 1750-/1850-/1950-tal.)

• effektsökeri, där våld, sex och provokationer används i syfte att chockera eller underhålla publiken

Vid mitt senaste teaterbesök uppfylldes tyvärr alla tre ovanstående punkter. Det var Ludvig Holbergs underbara Jeppe på berget som förvanskats och misshandlats av Stockholms stadsteater. (Inget ont om skådespelarna; de gjorde sitt yttersta med Leif Andrée i spetsen som Jeppe.)

Igår fick jag tillfälle att se en annan klassiker: Sofokles Elektra. För 2400 år sedan uppfördes den vid Dionysos-teatern i Aten. Jag ser den i Månteaterns oansenliga teaterlokal i Lund.

Frederic Leighton: "Elektra vid Agamemnons grav", 1869

Efter tio års krigande i Troja kommer kung Agamemnon åter till sin borg i Mykene som segerrik härförare. Han får ett tjusigt mottagande av sin drottning Klytaimnestra. Men den röda mattan och det översvallande välkomnandet är bara kulisser. Klytaimnestra har i kungens frånvaro odlat ett oförsonligt hat till sin man. I hopp om att få gynnsamma vindar till sina skepp offrade han nämligen deras dotter Ifigenia till gudinnan Artemis. Tillsammans med sin älskare Aigistos överfaller Klytaimnestra Mykenes store krigarkung och dödar honom.

De tre vuxna barnen Orestes, Elektra och Krysotemis väljer olika sätt att förhålla sig till det som skett. Orestes flyr landet, Elektra blir besatt av tanken på hämnd, Krysotemis accepterar sitt öde och fogar sig för dem som har makt.

De antika tragöderna var stora konstnärer som utifrån till synes simpla, ja rentav tarvliga myter, skapade psykologiska och dramaturgiska mästerverk. Huvudpersonen exponeras i blixtbelysning under några avgörande timmar i sitt liv.

Elektra skriker ut sin sorg och vrede. Hon hatar sin mor som inte är värd att kallas mor, hon hatar det hus hon bor i. Hellre dör hon än finner sig i det ovärdiga att vara slav under Aigistos. För att få sinnesro måste hon hämnas.

Sofokles (liksom Euripides) är kvinnans dramatiker. Kvinnan står i centrum. Trots sin synbara maktlöshet kämpar hon för det hon anser rätt. Elektra står för ung idealism: i hennes värld är det antingen svart eller vitt. Det finns inga kompromisser. Liksom Antigone (också skildrad av Sofokles) gör hon allt för att hedra en död familjemedlem; kosta vad det kosta vill.

Hanna Sjögren är fullständigt närvarande som Elektra. Inte en sekund tvivlar jag på hennes förtvivlan. Lillemor Hjelm gör en drottninglik Klytaimnestra och Ellen Siöö gör en fin tolkning av Elektras syster.

Elektras monologer är fantastiska i sitt djup, och i dialogerna mellan mor-dotter och syster-syster riktigt bränner det. Inga feministiska slagord krävs eller kopplingar till nutida hedersmord. Elektra handlar om sådant som vem som helst kan känna igen: om rädsla inför framtiden, om sorg över en splittrad familj, om vanmakt. Det är djupt mänskligt och förenar oss med den tidens människor.

I det antika dramat interagerar kören med kommentarer till det som sker. Kören råder, avråder och stöttar Elektra. På ett naturligt och smidigt sätt integreras kören i skådespelet.

Med små medel och respekt för det antika dramat skapas magi. Uppfylld av Sofokles text, skådespelarnas intensitet och körens suggestiva sång lämnar jag Månteaterns lokal en upplevelse rikare, en erfarenhet klokare – 2400 år senare.