Minerva

I dagens DN får studenter från Konstfack komma till tals med anledning av Anna Odells och NUG:s kontroversiella konstaktioner, vilka tidigare behandlats här på bloggen.

”Konstfack har inte som uppgift att dana goda medborgare”, menar studenterna. LÃ¥t vara – men har inte varje människa i ett samhälle ett ansvar att uppföra sig som god medborgare?

Att säga (sÃ¥som kulturministern) att det som Odell och NUG sysslar med inte är konst ”lÃ¥ter obildat”, säger en av studenterna. Hur bildat lÃ¥ter det här dÃ¥: ”Vi har bytt plats pÃ¥ prislappar i mataffärer och flyttat affischer frÃ¥n lagliga affischeringsytor till olagliga. Jag ser det som ett trotsigt vardagsbeteende som syftar till att bryta normer”.

Man bör komma ihåg att det konstbegrepp som åberopas idag är ett arv från Duchamps och dadaisternas provokation av etablissemanget och den traditionella konstsynen. För dem var provokationen och ifrågasättandet ett mål i sig. Varför måste man hålla med om deras konstsyn? Enligt min mening är man snarare indoktrinerad om man inte ifrågasätter den. En konst som enbart är konceptuell kan inte tala för sig själv; man kan inte närma sig konstverket utan en lång förklaring till det. Jag hävdar att god konst måste kunna tala för sig själv och kunna ge något på olika nivåer.

”I den konstnärliga processen kan det hända att man bryter tabun eller överskrider gränser. Men det är inte ett mÃ¥l i sig och det är inte sÃ¥dant vi lär oss här pÃ¥ Konstfack”, säger en student. Men vad är dÃ¥ syftet? Och vad är den konstnärliga processen? Förutom att de utövar sin konst pÃ¥ en ovillig, oinvigd publik och ställer till med skadegörelse, kan jag inte se nÃ¥got som skiljer dem frÃ¥n deras föregÃ¥ngare. Provokationen blir ett mÃ¥l i sig.

Läs DN:s artikel i sin helhet här.