"Våren", ca 1482

Kan man svimma av skönhet? Det sägs att turister som kommer till Florens kan drabbas av yrsel, svimning och hjärtklappning vid åsynen av all skön konst. Fenomenet beskrivs av Stendhal och har därför kallats Stendhal-syndromet. Jag drabbas nästan av det när jag besöker Botticelli-salen i Uffizierna i samma stad.

Eftersom jag har förbokat biljett får jag komma in först av alla klockan 8.15. I tjugo minuter är det bara jag och vakterna, tills salen invaderas av en japansk turistgrupp.

"Venus födelse", detalj, 1484-85

"Fortezza", 1470

Här är de. Botticellis 1400-talsmålningar i original. Våren, Venus födelse och ett tiotal andra verk av den florentinske konstnären. De finns i verkligheten och nu ser jag dem. För mig är det högtid. Det är en enastående skönhetsupplevelse som faktiskt gör mig yr.

"Pallas (Minerva) och kentauren", detalj, 1482-85

Botticellis verk kan te sig enkla när man ser dem avbildade i böcker och på affischer. Som målarböckernas figurer: ytor, inramade av konturer. Men i verkligheten: vilken lyskraft! Var kommer den ifrån? Redan i ett ungdomsverk, presenterat i den föregående salen, ser man att Botticelli har något eget i jämförelse med andra konstnärer. I en serie målningar av fem personfierade dygder har Botticelli bidragit med att framställa styrkan, ”Fortezza”.  Trots att den är placerad längst till vänster är det den som drar till sig blickarna. Denna dygdiga kvinna har en blick som talar. Och färgerna – de lyser och säger: Här kommer 25-åringen Botticelli, som är något att räkna med. Målningen lever!

"Madonna med barnet och sex änglar", detalj, 1487

Häromdagen skrev jag om Rossetti och hans kvinnoideal som inte så lite påminner om Botticellis. (Prerafaeliterna inspirerades också mycket riktigt av den italienska konsten före Rafael.) Botticellis kvinnor, unga, oskuldsfulla, smäckra, med elfenbenshud och rödblont långt hår, huvudet på sned och mild, trött blick, representerar sin tids skönhetsideal. ”Så där ser inte människor ut” sägs det ibland om reklampelarnas unga och magra kvinnor. Kanske sa de mörkhåriga italienskorna samma sak om Botticellis kvinnor? Kanske klagade även de över ett osunt och ouppnåeligt skönhetsideal? Botticelli var inte ensam om att porträttera kvinnor på det sättet. Hans föregångare, läraren Filippo Lippi avbildade kvinnor på ett liknande sätt; likadant gjorde konkurrenten Ghirlandiaio. Eller för den delen Leonardo da Vinci.

"Madonna Magnificat", 1480-81

Många renässansmålningar, däribland Botticellis, är spännande på det sättet att de innehåller så många delar. En detalj av en målning kan med fördel upphöjas till egen bild. Se till exempel Madonna Magnificat. En vanlig Madonna-bild kan tyckas i förstone. Men zooma in boken och det blir en bild värd en egen ram. Jag har för övrigt denna del av målningen som skärmbild på min dator. (Pojken i orange dräkt och speciell blick förtjänar också en inramning.) Samma sak har jag gjort med Pallas och kentauren, som också hänger i Botticelli-salen på Uffizierna. Pallas, eller Minervas, ansikte får tjäna som min profilbild här på bloggen.

Detalj ur "Madonna Magnificat"

Minerva faller pladask för skönhetsbejakaren Botticelli och hans bedårande brudar. En sista bild får bli hans tolkning av det vanliga motivet bebådelsen. Se rörelsen! Ängeln ser nyinflugen ut och Maria verkar just ha sträckt ut armen, ödmjukt böjande sig ned. Se färgerna, kompositionen! Å – fantastiskt!

"Bebådelsen", 1489