Mitt senaste inlägg om mer advent har väckt gensvar. Det tycks som om det finns ett behov av att njuta en stilla advent och vänta med julstöket tills det verkligen är dags för det. Senast idag berättade en väninna att hon tar in granen först dan före dopparedan. Det är en oomkullrunkelig tradition: har hon köpt granen innan får den stå i trädgården och vänta. Natten till julafton transformeras hemmet från ett modest pyntat hem, där den största chocken för sinnena är hyacinternas starka doft, till en explosion av glitter, julklappar, herdar, tomtar och grisar.

Så här i avslutningstider hör man ofta: ”Vi ses efter jul!” När ses man då? Någon gång efter trettondedagen, tänker jag. Men, visar det sig, alla tänker inte som jag. ”Efter jul” betyder ofta ”efter nyår”, eller till och med ”i mellandagarna”.

En liknande betydelseförskjutning har skett med ordet ”middag”. På den småländska landsbygden, där jag är uppvuxen, åt vi middag vid middag, dvs mitt på dagen, ungefär vid tolvtiden. Lunch var den rast man hade i skolan vid middagstid. Till kvällen åt man kvällsmat, bestående av smörgåsar, ibland varm nyponsoppa, kanske lite stekt mat eller uppvärmda rester.

Sedan jag flyttade till stan har jag anpassat mig, villigt till matvanorna men motvilligt till språkbruket. Nu säger jag ”middag” om det lagade huvudmål som intas i gemenskap på kvällen. Men jag är noga med att ”middag” som tidsuttryck är det som infaller mellan för- och eftermiddag.

Häromdagen sa en kollega till mig: ”Jag reser idag vid middagstid”. Klockan var då halv fyra på eftermiddagen. För ett ögonblick blev jag förvirrad, men sedan förstod jag att han menade att han skulle åka vid sextiden på kvällen.

”Middag” betyder alltså inte längre ”mitt på dagen”, åtminstone inte för alla. För min kollega infaller middagen efter eftermiddagen. Det torde innebära att eftermiddagen blir förmiddag. Och det som nu är kväll blir eftermiddag. Minst sagt konstigt!

Därför: bjud gärna ut mig på middag efter jul, men ange datum och klockslag! Annars kommer jag nog att utebli på grund av missförstånd…!

…skulle konjunktiverna införas igen!

Häromdagen skrev jag om presens konjunktiv. Nu är dags för imperfekt konjunktiv. Imperfekt konjunktiv fungerar som konditionalis, dvs något som skulle kunna ske, en möjlighet, ett villkor, något tänkt. Ordet ”skulle” har idag ofta ersatt konjunktivformerna. I stället för ”Om jag bleve rik” eller bara ”Bleve jag rik” säger vi idag hellre ”Om jag skulle bli rik” eller ”Skulle jag bli rik”. Det fungerar också ofta att byta med indikativformen. ”Om jag blev rik” eller ”Blev jag rik”. Om jag inte vore konjunktivälskare skulle rubriken på dagens blogginlägg heta ”Om jag fick bestämma”.

Konjunktivformer förekommer bara bland starka verb (=sådana som har avljud i sitt tema: få, fick, fått; bli, blev, blivit; gå, gick, gått etc. De svaga verbens (=sådana som har regelbundet tema: viska, viskade, viskat; måla, målade, målat; bulta, bultade, bultat etc) konjunktiver sammanfaller med indikativformerna.

Den konjunktivform som fortfarande lever kvar i språket är vore: ”Om jag vore i dina kläder…”

Den som vill studera konjunktiver kan förslagsvis slå upp en bibel i gammal översättning. Bibeltexterna kryllar av dessa kreativa och finurliga ord: ”Om de än bröte sig in i dödsriket, så skulle min hand hämta dem fram därifrån; och fore de än upp till himmelen, så skulle jag störta dem ned därifrån” (Amos 9:2).

"Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade du åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig." Psaltaren 139: 8-10.

Selma Lagerlöf var en flitig användare av dessa vackra verbformer. Här möter vi Sir Archie i Herr Arnes penningar när han känner sig förföljd av en osalig ande:

»Varför skall jag alltid minnas det, som jag inte vill komma ihåg?» sade sir Archie till sig själv. »Det är mig så, som om alltid någon smöge sig efter mig och viskade i mitt öra.»

»Det är mig så, som om någon spunne ett nät omkring mig,» sade sir Archie, »för att fånga alla mina tankar och lämna mig denna enda kvar. Jag kan inte se den jägaren, som ställer ut nätet, men jag hör hans steg, då han kommer smygande efter mig.»

»Det är mig så, som om en målare ginge framför mig och målade allt, vad jag betraktar, men samma tavla,» sade sir Archie. »Om jag vänder blickarna mot himmelen eller mot jorden, så ser jag dock intet annat än en enda sak.»

»Det är mig så, som om en stenhuggare sutte vid mitt hjärta och bultade in där en enda sorg,» sade sir Archie. »Jag kan inte se den stenhuggaren, men dag och natt kan jag höra hur hans slägga hamrar och bultar. ‘Du stenhjärta, du stenhjärta,’ säger han, ‘nu måste du ge vika. Nu skall jag hamra in i dig en sorg.’»

Sir Archie hade två vänner, sir Filip och sir Reginald, som alltid följde honom. De bedrövades över att han alltid var oglad och att intet gav honom lycka.

»Vad är det, som fattas dig?» brukade de säga. »Varför äro dina ögon så brinnande, och varför äro dina kinder så bleka?»

Sir Archie ville inte säga dem vad det var, som pinade honom. Han tänkte: »Vad skulle mina kamrater säga om mig, ifall de funne, att jag hängåve mig åt något omanligt? De skulle inte mer lyda mig, om de finge veta, att jag pinas av ånger över en gärning, som var nödvändig.»

Då de nödgade honom alltmer, sade han till dem för att leda dem på villospår:

»Det går mig så underligt i dessa dagar. Det är en jungfru, som jag vill vinna, men henne kan jag inte nå. Det ställer sig alltid något i min väg.»

»Kanske då, att den jungfrun inte älskar dig?» sade sir Reginald. »Visst tror jag, att hennes håg är vänd till mig,» sade sir Archie, »men det är något, som vakar över henne, så att jag inte kan vinna henne.»

Å, så vackra dessa ord är: smöge, spunne, ginge, sutte, funne, hängåve, finge! Om de alla försvunne helt ur det svenska språket bleve jag bedrövad.

Vem hjälper mig att bevara dem?

”Herren välsigne och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.”

Så lyder kyrkans välsignelse som läses vid gudstjänstens avslutning. Idag hör man dock allt oftare:

”Herren välsignar och bevarar dig. Herren låter sitt ansikte lysa över dig och är dig nådig. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig frid.”

Hur kan prästen vara så säker på det? tänker jag när jag hör denna senare version. Det finns nämligen en skillnad mellan dem båda. Orden välsigne, bevare, låte, vare, vände och give står i modus konjunktiv. Medan språkets tempus förhåller sig till tid, handlar modus om förhållandet till verkligheten. Verb i konjunktiv uttrycker något icke-faktiskt, något tänkt, möjligt eller önskat, i välsignelsebönens fall en förhoppning om att Herren må välsigna och bevara osv. I den andra versionen av välsignelsen står verben i indikativ: välsignar, bevarar, låter, är, vänder och ger. Här är det alltså ett faktum och ingen önskan att Gud välsignar. Det blir en helt annan innebörd!

Varde ljus!

I båda fallen står verben i presens, men man skiljer mellan (presens) indikativ och (presens) konjunktiv. Konjunktiven finns kvar i några stelnade former, till exempel i uttryck som ”tack vare”, ”vare sig du vill eller inte”, ”bevare mig väl”, ”det vete katten/fåglarna/fan” och ”leve han/hon”.

Vad har då hänt med konjunktivformerna? De har ersatts med modala omskrivningar såsom ”hoppas att”, ”kanske” och ”skall”.

Det finns också imperfekt (eller preteritum, som det heter i den moderna grammatiken) konjunktiv som kommer att föräras ett eget inlägg.

Länge leve konjunktiven!

Mitt förra inlägg om inkoativa verb rönte snabb och stor respons, bland annat hos Bergmans bokstäver. Språkliga finurligheter intresserar uppenbarligen — roligt! Som Den blyga skrev kommer ordet inkoativ av latinets inchoare, ”att påbörja”.  Det inkoativa verbet vill tala om att ett nytt tillstånd inträder. Hanna nämnde ett latinskt inkoativt verb, vesperascere, ”att kvällas”, ”kvällna” eller ”bli kväll”, hur man nu föredrar att uttrycka det. Latinska inkoativa verb slutar på -ascere eller -escere. Rubescere, till exempel, betyder ”att rodna”.

Det är inte alla språk som har detta fenomen. Engelskspråkiga Wikipedia nämner just latin och svenska men också klassisk grekiska och finska som språk med inkoativa verb. Fastna och ruttna nämns under den svenskspråkiga spalten, två verb som jag inte tog upp i min lista. I dessa två fall är det verb och inte adjektiv som ligger till grund: att fästa respektive att röta.

Ett annat verb som är inkoativt är faktiskt stanna, ursprungligen stadna. Stad betyder här ”ställe”, precis som det fortfarande gör i danskan (stæd). Man har tidigare rört sig och nu stannat på ett ställe.

Andra ord som dykt upp under dagen är svullna, ledsna och tröttna. Förutsatt att ni inte har ledsnat eller tröttnat på inkoativa verb: meddela om ni kommer på fler!

Ruttnande äpplen

Det är lätt att behaga mig. Ge mig några inkoativa verb och jag blir lika salig som om en välgödd, helstekt oxe hade serverats framför mig. Jag kan inte komma på någon vackrare företeelse i vårt språk än dessa verb.

Inkoativa verb är oftast bildade av adjektiv och betecknar en övergång från ett tillstånd till ett annat. Övergången markeras av den lilla bokstaven n. Exempel: blekna, ljusna, mörkna, kallna, svalna, stelna, stillna, mjukna, hårdna, tjockna, smalna, surna, tystna, somna, vakna, falna, vissna, mulna, klarna. Fantastiska ord, inte sant? Jämför bara med engelskan, där man för det mesta måste lägga till ett ”get” framför adjektivet. Urtråkigt och fantasilöst.

Blånande berg

De vackraste inkoativa verben är de som utgår från färger:

blåna (vilket ord!), gråna, gulna, rodna, svartna, vitna

Rodnande himmel

Ännu vackrare blir det när de bildar presens particip: blånande berg, gulnande löv, rodnande himmel. Notera att det inte fungerar med alla färger. Den som solar brunar inte, han eller hon blir brun. Något som blir grönt grönskar, så länge det rör sig om växtlighet.

Skönheten i dessa ord ligger troligen också i deras natur av förändring, i sorgsenheten över att allting inte kan förbli som det är. Jag tänker på slutstrofen i Hedvig Charlotta von Nordenflychts dikt ”Över en hyacint”:

Men skall jag på en blomma klandra,

det veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra:

hon måste vara som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna;

jag intet agg till henne bär.

Så ser jag ock ditt hjärta kallna:

det måste vara som det är.

Ur sms-samlingen:

”hej va kul att du kommer ikväll ses då kram anna”

Jag är glad över att ha vänner som skickar mig muntra sms, visst.  Samtidigt förfäras språkpolisen i mig. Varför skriver så många idag med förkortningar och talspråkliga former? Vart har de  stora bokstäverna tagit vägen? Och skiljetecknen?

En sms-kultur har uppstått. Jag hör ibland språkliberaler försvara den som effektiv och kreativ.  Det är ett språk som är anpassat efter mediet, menar de. Det korta och snabba meddelandets kultur.

Tar det verkligen så mycket längre tid att skriva ett frågetecken, en punkt eller en stor bokstav? Är det kreativt att skriva vad i stället för va? Vilka missförstånd uppstår inte när det skrivs som de?

Grekiskt manuskript från 300-talet efter Kristus. Ur Esters bok.

Jag medger att det kan vara lite trixigt att knappa in bokstäver på en mobiltelefon. Men det är hög tid att dra i nödbromsen när fenomenet sprider sig till andra texttyper och inte är begränsat till sms-meddelanden. Mejl och andra brev som jag får har alltmer talspråkskaraktär. Jag som undervisar i gymnasiet ser också tydligt hur gymnasisters texter influeras av det här slarvet. Få unga människor kan idag skriva en text felfritt. De är präglade inte bara av det nya sms-språket utan också av det (o)pedagogiska och ovetenskapliga mantrat ”rättning hämmar kreativiteten”.

DEGAMLAGREKERNASKREVMEDMAJUSKLERUTANATTSEPARERAORDEN. De gamla grekerna skrev med majuskler utan att separera orden. De texter som skrevs på den tiden var ämnade för högläsning och reciterades av en person som var förtrogen med texten. Småningom under bokhistoriens gång uppfanns verktyg såsom separation av ord och interpunktion för att underlätta för fler läsare, läsare som kanske ägnade sig åt tyst läsning. Karolingerna bidrog med minuskler, 1500 år efter Homeros. Det här är alltså en utveckling som tagit lång tid men som kommit till för att tydliggöra det skrivna språket. Våra europeiska förfäder har bemödat sig om att vårda och vörda skriftspråket. Den standard som de tog fram har varit etablerad i över tusen år.

Vad som sker nu är inget annat än en tillbakagång. ”Vår civilisation står på ett fundament av ett skriftspråk”, sa min vän Olle Bergman under ett föredrag vid förra årets bokmässa. Vi har en uppgift att upprätthålla ett för oss upprättat skriftspråk. Den som skriver slarvigt försvårar, inte underlättar, för läsaren. Ett kollapsat skriftspråk leder till en kollapsad civilisation. Den som stympar är själv stympad. Därför uppmanar jag mina läsare att envist vidhålla vanan att skriva punkt och stor bokstav (när så krävs) oavsett medium, av hänsyn till den tradition som vi ingår i och av hänsyn till våra läsare.

Den genomlästa kolossromanen Vanity Fair kräver att jag fortsätter med något tunnare och mer lättsmält. På nattduksbordet ligger en tunn och vacker bok, nyutkomna Pioner av Isabella Varicchio. Romanens Tamara Lempicka-omslag samt dess titel (pion är min älsklingsblomma) har fått mig att låna boken. Dess första meningar får mig att genast vilja lämna tillbaka den.

Andra meningen: ”På stranden är det tomt när namnet äntligen lossnar ser jag det i alla dess rödrosa nyanser och hur snoken drar sig in mot en skugga som inte finns och istället kastar sin styva kropp upp mot muren.”

Fjärde meningen: ”Bussen rörde sig ned mot flygplatsen men steg i min önskan istället bort från den, många veckor tidigare på denna väg lutade jag mig fram från baksätet i taxibilen mot chauffören och skrek: ”It is very, very beautiful here”, och du, trött: ”We have come here to swim and relax, take it easy.”

Sätt punkt för satsradningarna!

Får man önska sig en punkt på rätt ställe? Jag funderar på om ovanstående rader är tänkta att vara språkligt experimentella, men kan i så fall inte förstå poängen. Det är inte precis någon medveten medvetandeström à la Joyce som bryter syntaxen.

Eftersom jag inte orkar störa mig på satsradningsofoget byter jag bok. Valet faller på Jerker Virdborgs Kall feber.

Sidan 6: ”Farten var plötsligt mycket lägre, Karin tittade ut, där stod utryckningsfordon vid vägkanten, bussen fortsatte sakta, chauffören mumlade något med irriterat tonfall, på asfalten låg drivor med gula plastförpackningar, längs vägrenen och på viltstaketet satt långa rader med svarta fåglar som hackade på eller försökte flyga iväg med några av dom gula plastkorvarna, på andra sidan diket låg en räv med uppfläkt kropp och inälvorna i en hög intill. Karin tittade noga, vid staketet upptäckte hon barn, vad gör dom, tänkte hon, där stod en stor klunga barn som stirrade på fåglarna och räven, det blåste, utryckningsfordonens blåljus svepte över ansiktena, underliga leenden.”

Nej…! Vad är vitsen med detta? När syntaxen bryts på det här sättet, störs min läsning. Jag fastnar och kommer inte vidare och därför missar jag kanske en läsvärd roman. Och nej, jag kan inte vänja mig — möjligen om det är tydligt att det finns en tanke bakom den alternativa språkbehandlingen. I Virdborgs roman förekommer dessutom talspråksformen ”dom” konsekvent (såväl för det personliga pronomenet som för den bestämda artikeln), vilket spär på min irritation. För mig som kommer från Sydsverige där talspråksformen ”di” fortfarande är levande hos den äldre generationen, ser det tafatt och klumpigt ut.

Får man önska sig en traditionell interpunktion? Kan man begära att författaren skiljer mellan ”de” och ”dem”? Eller betraktas man då som en gnällig språkpolis som inte respekterar författarens litterära frihet?

Idag skall vi skriva om skyltar, säger  bloggaren Fritt ur hjärtat. Jag nöjer mig med singularis, ”skylt”.

För en gångs skull har även jag tagit fram kameran. Det väckte viss uppmärksamhet på min lokala vårdcentral när jag lät kameran rikta in sig på den här roliga skylten. Såväl läkare som vaccinationspatienter frågade vad jag höll på med. Språkpolisen i mig gjorde dem uppmärksamma på det ambivalenta tilltalet (Ni, din, sig), över vilket ingen av dem reflekterat. Jag var dock en trevlig språkpolis; det måste jag betona. Jag tycker nämligen att meningen är fantastiskt rolig och kom därför inte med några krav om att den skulle ändras. Så när läkaren sa att han skulle se till att byta ut skylten, tyckte jag att det var lite synd.

Vilken tur att jag hann föreviga den!

”Lär dig älska semikolonet; du ska finna att det är en verklig vän.”

Citatet är hämtat från ett av Olle Bergmans föredrag; kanske har även hans fru Lotten ett finger med i spelet. Semikolonet är det bästa skiljetecknet; det passar perfekt när punkt är för starkt och komma för svagt. Efter semikolon måste en fullständig sats följa; därför får det inte blandas ihop med kolon. Tyck gärna att jag är konservativ som sjunger semikolonets lov; det bjuder jag på.