Keira Knightley är storslagen som Anna Karenina

Det visuella geniet Joe Wright har igen skapat ett mästerverk av ett annat mästerverk. Som i tidigare Stolthet och fördom och Försoning ger han sig i kast med de stora romanerna,  den här gången med ingen mindre än Tolstojs klassiker Anna Karenina. Mig veterligen finns ingen författare som så skickligt har samlat insikter om människans psykologi och plats i historien som Tolstoj. Man kan bäva för mindre, men Wright tar sig an denna tradition med säker och djärv hand.

Jude Law som Karenin

Regissörens favoritmusa Keira Knightley porträtterar Anna Karenina, aristokrathustrun från Sankt Petersburg som blir handlöst förälskad i unge greve Vronskij. Knightley lyser som alltid. Hon frambjuder en rik skala ansiktsuttryck och skänker rollen dess tillbörliga värdighet. Jude Law gör hennes make Karenin som en man som har fastnat. Oförarglig, flitig, välvillig, ”ett helgon” enligt sin fru – men gjord av trä.

Det instängda och inordnade aristokratiska liv som Anna och hennes vänner lever illustreras av en vacker, gammaldags teater. En stor del av handlingen utspelas där. Rum efter rum öppnas som kinesiska askar. Det kan tyckas som en uttjatad symbol – livet som ett skådespel  - men Wrights originalitet och sinnrikhet gör det här greppet mycket lyckat. Först när Anna ger efter för passionen till greve Vronskij öppnas dörren från teaterbyggnaden ut mot gröna ängar.  En annan som frigjort sig från påtvingande begränsningar är godsägaren Levin, som väljer bort storstaden och det luxuösa livet för ett liv i endräkt med sina bönder och ägnar sig åt jordbruk och jakt.

När Anna träffar Vronskij beskriver hon sig som en svulten som fått mat. Men även om hennes kärlekstörst mättats och själen förverkligats, står den nyvunna friheten i milsvid kontrast till det fängelse som plikter, konvenans och samvete håller henne kvar i. Hennes projekt är egentligen inte dömt till undergång – trots att hon fått barn med Vronskij är skandalen inget faktum förrän hon offentligt visar sig med honom – men hon, liksom sina äktenskapsbrytande medsystrar i 1800-talslitteraturen, är dömd till undergång. Ändå säger hennes svägerska Dolly, gift med den ständigt otrogne Stiva (som till skillnad från sin syster inte drabbas av passion utan roar sig med kvinnor av ohejdad vana), att hon själv skulle handlat likadant som Anna om hon fått chansen. ”Men det var ingen som frågade.”

Tolstoj tecknar människorna sådana de är i all sin mänsklighet, skröplighet och härlighet. Ingen är offer, ingen är förövare, ingen är god, ingen är ond. Människan bara är. I sig ett mikrokosmos ingår hon i ett större kosmos. Inget av dessa förstår hon fullt ut. Tolstoj gör det och hjälper henne göra det. Tack, Joe Wright, för påminnelsen.

Till Axel (1991-2012)

Is it a kind of a dream

Floating out on the tide

Following the river of death downstream

Oh is it a dream

There’s a fog along the horizon

A strange glow in the sky

And nobody seems to know where it goes

And what does it mean

Oh is it a dream

Bright eyes, burning like fire

Bright eyes, how can you close and fail

How can the light that burned so brightly

Suddenly burn so pale

Bright eyes

Is it a kind of a shadow

Reaching into the night

Wandering over the hills unseen

Or is it a dream

There’s a high wind in the trees

A cold sound in the air

And nobody ever knows when you go

And where do you start

Oh into the dark

Bright eyes, burning like fire

Bright eyes, how can you close and fail

How can the light that burned so brightly

Suddenly burn so pale

Bright eyes

Bright eyes, burning like fire

Bright eyes, how can you close and fail

How can the light that burned so brightly

Suddenly burn so pale

Bright eyes

Som en hyllning till den nyupptäckta bloggen Piedestalen, tänker jag nu följa bloggägarinnans Sofias exempel och lista de tre vackraste kvinnorna.

Jag väljer tre skådespelerskor:

1. den svenska kvinnan med det överjordiskt undersköna ansiktet och de långa ögonfransarna

Gudomliga Garbo

2. den kinesiska kvinnan med den drottninglika hållningen, fantastiska figuren och magiska utstrålningen

Gorgeous Gong Li

3. den italienska kvinnan med de förhäxande ögonen och sensuella läpparna

Bellissima Bellucci

Antonio Canova, "Ninfa dormiente"/"Sovande nymf", ca 1820

Befinner mig i ett skönhetsrus. På Grooveshark har jag slagit ”Nuria Rial” och lyssnar nu på allt som finns inspelat av detta skönsjungande väsen. Lyssna på Monteverdis vackraste sång,”Lamento della ninfa” - ljuvligt!

Skönhet på Capitolinska museerna, Rom. Foto: Martina Finnskog.

Så tagen blev jag av denna skönhet, att jag glömde att se efter vem hon var… Hon står på Capitolinska museerna, för den som vill beundra henne.

"Våren", ca 1482

Kan man svimma av skönhet? Det sägs att turister som kommer till Florens kan drabbas av yrsel, svimning och hjärtklappning vid åsynen av all skön konst. Fenomenet beskrivs av Stendhal och har därför kallats Stendhal-syndromet. Jag drabbas nästan av det när jag besöker Botticelli-salen i Uffizierna i samma stad.

Eftersom jag har förbokat biljett får jag komma in först av alla klockan 8.15. I tjugo minuter är det bara jag och vakterna, tills salen invaderas av en japansk turistgrupp.

"Venus födelse", detalj, 1484-85

"Fortezza", 1470

Här är de. Botticellis 1400-talsmålningar i original. Våren, Venus födelse och ett tiotal andra verk av den florentinske konstnären. De finns i verkligheten och nu ser jag dem. För mig är det högtid. Det är en enastående skönhetsupplevelse som faktiskt gör mig yr.

"Pallas (Minerva) och kentauren", detalj, 1482-85

Botticellis verk kan te sig enkla när man ser dem avbildade i böcker och på affischer. Som målarböckernas figurer: ytor, inramade av konturer. Men i verkligheten: vilken lyskraft! Var kommer den ifrån? Redan i ett ungdomsverk, presenterat i den föregående salen, ser man att Botticelli har något eget i jämförelse med andra konstnärer. I en serie målningar av fem personfierade dygder har Botticelli bidragit med att framställa styrkan, ”Fortezza”.  Trots att den är placerad längst till vänster är det den som drar till sig blickarna. Denna dygdiga kvinna har en blick som talar. Och färgerna – de lyser och säger: Här kommer 25-åringen Botticelli, som är något att räkna med. Målningen lever!

"Madonna med barnet och sex änglar", detalj, 1487

Häromdagen skrev jag om Rossetti och hans kvinnoideal som inte så lite påminner om Botticellis. (Prerafaeliterna inspirerades också mycket riktigt av den italienska konsten före Rafael.) Botticellis kvinnor, unga, oskuldsfulla, smäckra, med elfenbenshud och rödblont långt hår, huvudet på sned och mild, trött blick, representerar sin tids skönhetsideal. ”Så där ser inte människor ut” sägs det ibland om reklampelarnas unga och magra kvinnor. Kanske sa de mörkhåriga italienskorna samma sak om Botticellis kvinnor? Kanske klagade även de över ett osunt och ouppnåeligt skönhetsideal? Botticelli var inte ensam om att porträttera kvinnor på det sättet. Hans föregångare, läraren Filippo Lippi avbildade kvinnor på ett liknande sätt; likadant gjorde konkurrenten Ghirlandiaio. Eller för den delen Leonardo da Vinci.

"Madonna Magnificat", 1480-81

Många renässansmålningar, däribland Botticellis, är spännande på det sättet att de innehåller så många delar. En detalj av en målning kan med fördel upphöjas till egen bild. Se till exempel Madonna Magnificat. En vanlig Madonna-bild kan tyckas i förstone. Men zooma in boken och det blir en bild värd en egen ram. Jag har för övrigt denna del av målningen som skärmbild på min dator. (Pojken i orange dräkt och speciell blick förtjänar också en inramning.) Samma sak har jag gjort med Pallas och kentauren, som också hänger i Botticelli-salen på Uffizierna. Pallas, eller Minervas, ansikte får tjäna som min profilbild här på bloggen.

Detalj ur "Madonna Magnificat"

Minerva faller pladask för skönhetsbejakaren Botticelli och hans bedårande brudar. En sista bild får bli hans tolkning av det vanliga motivet bebådelsen. Se rörelsen! Ängeln ser nyinflugen ut och Maria verkar just ha sträckt ut armen, ödmjukt böjande sig ned. Se färgerna, kompositionen! Å – fantastiskt!

"Bebådelsen", 1489

Dagens Önska i P2 hade temat ”Duetter”. En man, som hade sjungit i Operakören i Stockholm, önskade duetten i Rosenkavaljeren och beskrev den perfekta duetten som två röster, två stämlägen som klär varandra.

En annan duett som spelades var Blomsterduetten ur Delibes Lakmé. Jag tycker själv att den är duetternas duett. Här framförs den av de vackra sångerskorna Elina Garanca och Anna Netrebko.

Jenny Lind i La Sonnambula

Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor även i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot vilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Maria Malibran, fallit på någon av de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut, om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild – så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna (J A Josephson, ”Teater och musik” 1876, nr 11).

Hur lät hon egentligen, ”den svenska näktergalen”? Det finns inga ljudupptagningar. Den enda föreställning vi kan göra oss om hennes röst är utifrån samtida vittnen. Och de är många som vittnar om hennes storhet. Den överjordiska skönheten i hennes röst är omtalad, liksom hennes uttryckssätt. Hennes drillar ansågs perfekta och hon klarade de svåraste koloraturpartier med glans. Konstnärer som Felix Mendelssohn och H C Andersen skrev verk till hennes ära. Hon var den tidens superstar som håvade in enorma gage och orsakade publikhysteri.

Idag, på Jenny-dagen, är det 190 år sedan hon föddes. Vem står för den jordiska sångens urbild idag? Kanske någon av Jenny Lind-stipendiaterna?

Sommaren 1774 var Gustav III på besök i Skåne. Slottet Övedskloster höll då på att byggas. Kungen lär ha utbrustit: ”Trop royal pour un particulier!” Alltför kungligt för en vanlig.

Övedskloster

Friherreparet Ramel som bor i slottet verkar dock högst vanliga, som vilket svenskt medelklasspar som helst. Jag får se dem och deras pampiga hem i TV8:s ”Slottsliv”, där Peder Lamm reser runt och besöker svenska slott. Just Övedskloster utanför Sjöbo hör till hans favoriter. Slottet är ett av Sveriges mest påkostade, en pärla ritad av Carl Hårleman, som tyvärr han gå bort innan projektet färdigställdes. För interiören svarade Jean Eric Rehn. Å. Kakelugnarna. Gulddetaljerna. Färgerna. Ekgolvet i galleriet. Dock hade jag hoppats att få se mer av slottet invändigt. Jag tar fram min fina bok Slott i Skåne (Andersson/Persson/Sandbring/Aspegren) för att se vad jag kan finna. Här hittar jag ungefär det som programmet visade, men en liten godbit lät de bli, en sängkammare med väggar och möbler klädda i grön sidendamast. En liten rokoko-barnstol hör också till möblemanget. Jag önskar att jag hade kunnat visa er bilder från rummen, men det verkar omöjligt att finna sådana på nätet.

Vilken fröjd att se ett riktigt vackert slott, där allt är genomtänkt, där möblerna har skapats särskilt för rummen och allt är av högsta kvalitet. ”Gäster gör sig bra här”, säger Eva Ramel. Det blir nog så, att man som besökare tänker lite mer på sitt uppförande och sin hållning och gång när man kommer in i ett tjusigt rum. Och så blir man ju glad och harmonisk av färgerna, formerna och proportionerna.

Mer sådant! Nästa vecka besöker Peder Lamm Trollenäs, mitt ”hemslott”. Det får jag inte missa.

I min bokhylla står Viktor Rydbergs samlade verk, sjunde upplagan från 1913, till prydnad mer än till läsning. Erik Bergqvists understreckare i SvD föranleder mig att damma av böckerna.

I gymnasiets litteraturpensum ingick ”Den nya grottesången”, dikten om industrialismens förslavning av människan, liksom Singoalla, urtypen för en romantisk roman. 40-talsfilmatiseringen av ”Tomten” på julafton var tradition. Men vem läser Viktor Rydberg idag? Jag kan inte erinra mig att någon på allvar det senaste decenniet diskuterat hans författarskap på kultursidorna. När kom det senast ut en biografi över honom? När nämndes han senast som en klassiker värd att läsas?

Möjligen läses Singoalla fortfarande, men Vapensmeden och Den siste athenaren är sannolikt förpassade till bibliotekens magasin. Kanske kan en nyutkommen antologi ändra på detta.  Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg är redaktörer för denna bok från Atlantis förlag, Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism, med 23 artiklar av akademiker om Viktor Rydberg som kulturbärare. Erik Bergqvist nämner några särskilt intressanta texter som lyfter fram Rydbergs roll som debattör, konstvetare, översättare etc.

Det här väcker mitt intresse:

”Flera bidrag i ”Kulturhjälten” går i akademiskt koftgrått men är samtidigt i bästa mening lärda, och några är så lärda att man baxnar. Ta exempelvis Hans Henrik Brummers i nära nog barockstil anlagda essä om Rydbergs teorier kring en skulpturgrupp föreställande kejsar Hadrianus och Antinous.”

Exemplet får mig att leta fram den lilla essäboken Romerska kejsare i marmor, som är en vandring genom Rom, där författaren stannar upp vid platser som blir utgångspunkter för betraktelser över det kejserliga Rom och dess regenter. Likt Suetonius börjar Rydberg med Caesar och fortsätter i kronologisk ordning fram till Marcus Aurelius. (Suetonius slutade dock med Domitianus.) Suetonius är också en källa som flitigt anlitas, liksom Tacitus och Dio Cassius (eller Kassius Dio, som Rydberg föredrar att skriva). Ovan nämnda skulpturgrupp finns emellertid inte med här, däremot en rad andra skulpturer, en av dem Apollo Belvedere. I kapitlet om Nero får Rydberg anledning att skriva om denna avbildning av Neros favorit Apollo, poesins och musikens gud. Rydberg inleder och avslutar sin analys med kejsar Nero:

Apollo Belvedere

”För den som skriver detta har denna bildstod en märkvärdighet vid sidan av sin estetiska och konsthistoriska. Jag djärves tro, att hon är ett ur jorden uppståndet vittne om Neros kamp med sina samvetskval. Han har velat äga inför sina ögon vissheten, att blodskuld kan försonas, och med denna tysta avsikt låtit någon framstående konstnär skapa eller måhända efter ett delfiskt mönster bilda en Apollon Katharsios.  Stoden uppgrovs mot slutet av fjortonhundratalet i Antium, Neros födelse- och älsklingsstad, ur gruset av en villa, som tros hava varit hans egen. Bilden saknade då vänstra handen och samtliga fingrarne å den högra, och med dem voro även de attribut hon burit försvunna. Man har fördenskull intill dessa dagar varit oviss och uttömt sig i gissningar om den handling, vari guden varit framställd. Den vanligaste förklaringen är, att konstnären tänkt sig det ögonblick, då Apollo, för att värna sin helgedom i Delfi mot gallernas rovlystna skaror, personligt trädde dem med egiden i hand till mötes och drev dem med blixt och virvelstorm på flykten. Overbeck, som gillar denna mening, tänker sig guden i denna handling ställd emellan den versaille’ska Artemis och den kapitolinska Atena. Men nyligen har Karl Bötticher, synes mig, ådagalagt, att bilden i den sänkta högra handen burit den delfiska lustralvippan, av vars knutsnöre han upptäckt en återstod på trädstammen, som tjänar till stöd. Men lustralvippan var den pytiske Apollos tilläggstecken i hans egenskap av b l o d s k u l d f ö r s o n a r e.

Det ligger något av brådförnummen bländande uppenbarelse i denna bild. Med vänstra armen hotfullt eller avvärjande framsträckt ilar guden i majestätisk vrede emot ett något, som otillbörligt nalkats hans heliga omkrets. Karl Bötticher tänker på det uppträde i Eschylus’ Eumenider, då Orestes, modermördaren, förföljd av furierna, störtat in i Apollos tempel och famnat dess altar; han tänker sig vidare, att guden i detta ögonblick ser samvetskvalens gudinnor intränga i helgedomen, och att han harmsen, med bågen i vänstra handen, möter dem och driver dem ur templet och därefter med lustralvippan fullbordar den handling, varigenom Orestes’ blodskuld försonas.

Detta överensstämmer väl icke så alldeles med Eschylus’ skildring, men träffar henne dock i samma huvudpunkt, som det var konstnären nog att träffa. Ingen bild kunde bättre än en sådan påminna den nye Orestes, att en försoning med de gudomliga makterna vore möjlig, och ingen vara bättre ägnad att i hans mörka stunder lysa med ett hopp om frid.

Hos Eschylus är själve Apollo dock ur stånd att blidka eumeniderna: han mäktar endast söva dem till en tid. Denne gudingivne skald, som med hellenens skönhetskänsla och filosofiska instinkt förenar de hebreiska siarnes storvulna väsen och djupa sedliga allvar, har känt och velat uttrycka, att religiösa bruk och tempeltjänst kunna döva samvetskvalen, men icke sona synden, icke hela det brutna. Apollo själv råder Orestes fly till Pallas Atena och där, inför areopagen, underkasta sig Guds dom i mänsklighetens rätts- och billighetsmedvetande. Eumeniderna följa honom även dit och sjunga vid domstolens tröskel den hjärtskakande kor, som Schiller syftar på och fritt efterbildat i sin sköna ballad ”Die Kraniche des Ibycus”. Areopagens ledamöter lyssna till käromål och svaromål, och då det visat sig, att deras röster fallit till lika tal i friandets vågskål och i fällandets, ger den visa och milda Pallas utslaget till Orestes’ förmån. Men hon ger även samvetskvalen deras ära och låter dem i skepnaden av nådens gudinnor med högtidligt fackeltåg följas till det tempel, som folket helgat dem vid sidan av areopagen.

Även Nero kände, att han nu var ställd under samma dom, och han bävade för att möta människornas blickar. Men ack! med dem syntes ingen försoning vara av nöden.”

Som synes en ambitiös, lärd och läsvärd analys av Apollo-statyn. Apollo tolkas som den store försonaren, särskilt för Nero själv. Apollo-skulpturen är ”ett ur jorden uppståndet vittne om Neros kamp med sina samvetskval”, en önskan om att försonas med det folk han har plågat.

Rydberg tar sig an kejsarna med ett högtidligt allvar som känns främmande för vår tid: han tänker och känner åt dem, beskriver deras kynne, deras livsstil och familjeförhållanden som om han levt nära dem och vet allt om dem. Eller som om han läst Suetonius och slukat alla rövarhistorier med hull och hår. Detta okritiska och distanslösa förhållningssätt ter sig  otidsenligt för en modern läsare. För den skull oläsbart? Nej, men ovant. Anslaget är så märkligt ambitiöst och käckt på samma gång; här har vi en man som älskar sitt ämne och kåserar, analyserar, undervisar och obesvärat strösslar med antika citat. Rydbergs flödande entusiasm och beläsenhet i den antika litteraturen är en fröjd för Minerva. Men efter ett tag blir det hurtiga för hurtigt, Augustus blir för präktig och Nero för ond. Jag tycker ibland att dagens skildringar av antiken, till exempel i Rome, är för smutsiga och råa. Viktor Rydbergs Romerska kejsare i marmor är en överdriven förenkling åt andra hållet. Men underhållande att läsa är den! Och hur ofta läser man uttryck som ”rovlystna skaror”, ”brådförnummen bländande uppenbarelse”, ”otillbörligt nalkats hans heliga omkrets”, ”storvulna väsen” och ”till lika tal i friandets vågskål och i fällandets”? De ohistoriska kejsarporträtten förlåts av Viktor Rydbergs språk, som är just en bländande uppenbarelse.

Länge har jag sneglat på det vackra sidhuvud som Therese har i sin dagbok eller som Johanna dekorerar sitt dekadensmagasin med. Nu kan även jag skapa ett tjusigt sidhuvud! Jag upptäckte funktionen när en liten manga-flicka plötsligt presenterade min blogg. Nu har hon fått flytta på sig till förmån för målningen ”Reading the story of Oenone” av Francis David Millet. Jag är svag för den här typen av ”vulgärklassicistiska” bilder med unga kvinnor i grekiska dräkter och vita marmormiljöer, kvinnor som strålar av harmoni och tycks ägna hela dagarna åt håruppsättningar och högläsning.

Francis David Millet, "Reading the story of Oenone", ca 1883

Vad läser de? Epistulae Heroidum av Ovidius, en av mina husgudar. Ovidius låter Penelope, Phaedra, Dido och andra kvinnor ur den grekisk-romerska mytologin skriva brev till sina älskade. Det charmigaste brevet, enligt min mening, har en viss Oenone som avsändare. Mottagaren är Paris, han som rymde med sköna Helena. Det var en enlevering som fick det trojanska kriget till följd. Skandalen låg i att Helena var gift med kung Menelaos av Sparta. Men även Paris var gift — med nymfen Oenone.

Paris har vuxit upp på landsbygen som fattig herde, ovetande om att han egentligen var trojansk prins. Så länge som han var fattig var allt frid och fröjd, då levde Paris och Oenone ett stilla liv i skogen som äkta makar. Oenone menar att det är den nyvunna prinstiteln som stigit honom åt huvudet. Hon anklagar honom för storhetsvansinne. Hon beklagar sitt öde, förbannar hans hemska tilltag och försöker tala honom till rätta. Läsaren vet dock att Oenones förhoppningar är utsiktslösa. Paris kommer att leva ut sin passion, dra på sig ett krig och dö i det kriget.

Den som vill läsa Oenones brev kan leta på bibliotek och antikvariat efter John W Köhlers översättning, Kvinnoöden under antiken (Paul Åströms förlag, 1993).

En mulen dag lyssnar jag på ”Regntunga skyar” i ett klipp ur Swing it, magistern! från 1940. Förtjusande Alice Babs sjunger solo som den unga sångerskan Inga. Men filmens stjärna blir bestulen på showen av läckra lärarinnan Lena, spelad av Solveig Hedengran, som spydigt bemöter magisterns (Adolf Jahr) slingrande ursäkter. Hur har jag kunnat missa denna roliga och snygga skådespelerska? Svaret är troligen att hon dog ung, 1956, 46 år gammal.

Här är hon dock högst levande:

Stockrosor i olika färger. Gamla Väster, Malmö.

Klicka på bilderna för förstoring!

Ännu en hyllning till konjunktiverna ges med denna dikt. (Konjunktiverna är kursiverade.) ”Till Julia” är enligt min mening Stagnelius vackraste skapelse. Vem förutom han kan förena eländes elände med skönaste skönhet?

Till Julia

Julia, veken i vår lampa

brinner sakta ned!

Månans silverfålar trampa

nattens skumma led.

Tysta stunder vänligt sänka

täcket över oss,

och i fjärran eter blänka

våra bröllopsbloss.

Festligt ljuder herdestunden.

Nöjets andedräkt

genombävar poppellunden,

eldar djurens släkt.

Filomelas kyssar löna

hennes brudgums sång.

Skogens turtur för sin sköna

brinner än en gång.

Julia, gläds! Vi lyckligt hunnit

önskningarnes mål.

Dagens sorger ha försvunnit,

fylld är glädjens bål.

I det dunkel som oss höljer

endast stjärnan ler.

Ingen Argusblick förföljer

våra lekar mer.

Kärligt barmens glober svalle

mot sin druckne gäst!

Obetäckta former kalle

mig till nöjets fest!

Känsla sig i känsla spegle,

och i yrans stund

festligt kropparne besegle

själarnes förbund.

Snart vi nödgas att försaka

dessa tidsfördriv.

Snart med dagen jag tillbaka

fått mitt tomma liv.

Att en brudnatt blott det vore,

Julia, i din famn!

Nöjd till Orkus då jag fore

utan glans och namn.

…skulle konjunktiverna införas igen!

Häromdagen skrev jag om presens konjunktiv. Nu är dags för imperfekt konjunktiv. Imperfekt konjunktiv fungerar som konditionalis, dvs något som skulle kunna ske, en möjlighet, ett villkor, något tänkt. Ordet ”skulle” har idag ofta ersatt konjunktivformerna. I stället för ”Om jag bleve rik” eller bara ”Bleve jag rik” säger vi idag hellre ”Om jag skulle bli rik” eller ”Skulle jag bli rik”. Det fungerar också ofta att byta med indikativformen. ”Om jag blev rik” eller ”Blev jag rik”. Om jag inte vore konjunktivälskare skulle rubriken på dagens blogginlägg heta ”Om jag fick bestämma”.

Konjunktivformer förekommer bara bland starka verb (=sådana som har avljud i sitt tema: få, fick, fått; bli, blev, blivit; gå, gick, gått etc. De svaga verbens (=sådana som har regelbundet tema: viska, viskade, viskat; måla, målade, målat; bulta, bultade, bultat etc) konjunktiver sammanfaller med indikativformerna.

Den konjunktivform som fortfarande lever kvar i språket är vore: ”Om jag vore i dina kläder…”

Den som vill studera konjunktiver kan förslagsvis slå upp en bibel i gammal översättning. Bibeltexterna kryllar av dessa kreativa och finurliga ord: ”Om de än bröte sig in i dödsriket, så skulle min hand hämta dem fram därifrån; och fore de än upp till himmelen, så skulle jag störta dem ned därifrån” (Amos 9:2).

"Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade du åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig." Psaltaren 139: 8-10.

Selma Lagerlöf var en flitig användare av dessa vackra verbformer. Här möter vi Sir Archie i Herr Arnes penningar när han känner sig förföljd av en osalig ande:

»Varför skall jag alltid minnas det, som jag inte vill komma ihåg?» sade sir Archie till sig själv. »Det är mig så, som om alltid någon smöge sig efter mig och viskade i mitt öra.»

»Det är mig så, som om någon spunne ett nät omkring mig,» sade sir Archie, »för att fånga alla mina tankar och lämna mig denna enda kvar. Jag kan inte se den jägaren, som ställer ut nätet, men jag hör hans steg, då han kommer smygande efter mig.»

»Det är mig så, som om en målare ginge framför mig och målade allt, vad jag betraktar, men samma tavla,» sade sir Archie. »Om jag vänder blickarna mot himmelen eller mot jorden, så ser jag dock intet annat än en enda sak.»

»Det är mig så, som om en stenhuggare sutte vid mitt hjärta och bultade in där en enda sorg,» sade sir Archie. »Jag kan inte se den stenhuggaren, men dag och natt kan jag höra hur hans slägga hamrar och bultar. ‘Du stenhjärta, du stenhjärta,’ säger han, ‘nu måste du ge vika. Nu skall jag hamra in i dig en sorg.’»

Sir Archie hade två vänner, sir Filip och sir Reginald, som alltid följde honom. De bedrövades över att han alltid var oglad och att intet gav honom lycka.

»Vad är det, som fattas dig?» brukade de säga. »Varför äro dina ögon så brinnande, och varför äro dina kinder så bleka?»

Sir Archie ville inte säga dem vad det var, som pinade honom. Han tänkte: »Vad skulle mina kamrater säga om mig, ifall de funne, att jag hängåve mig åt något omanligt? De skulle inte mer lyda mig, om de finge veta, att jag pinas av ånger över en gärning, som var nödvändig.»

Då de nödgade honom alltmer, sade han till dem för att leda dem på villospår:

»Det går mig så underligt i dessa dagar. Det är en jungfru, som jag vill vinna, men henne kan jag inte nå. Det ställer sig alltid något i min väg.»

»Kanske då, att den jungfrun inte älskar dig?» sade sir Reginald. »Visst tror jag, att hennes håg är vänd till mig,» sade sir Archie, »men det är något, som vakar över henne, så att jag inte kan vinna henne.»

Å, så vackra dessa ord är: smöge, spunne, ginge, sutte, funne, hängåve, finge! Om de alla försvunne helt ur det svenska språket bleve jag bedrövad.

Vem hjälper mig att bevara dem?

Det är lätt att behaga mig. Ge mig några inkoativa verb och jag blir lika salig som om en välgödd, helstekt oxe hade serverats framför mig. Jag kan inte komma på någon vackrare företeelse i vårt språk än dessa verb.

Inkoativa verb är oftast bildade av adjektiv och betecknar en övergång från ett tillstånd till ett annat. Övergången markeras av den lilla bokstaven n. Exempel: blekna, ljusna, mörkna, kallna, svalna, stelna, stillna, mjukna, hårdna, tjockna, smalna, surna, tystna, somna, vakna, falna, vissna, mulna, klarna. Fantastiska ord, inte sant? Jämför bara med engelskan, där man för det mesta måste lägga till ett ”get” framför adjektivet. Urtråkigt och fantasilöst.

Blånande berg

De vackraste inkoativa verben är de som utgår från färger:

blåna (vilket ord!), gråna, gulna, rodna, svartna, vitna

Rodnande himmel

Ännu vackrare blir det när de bildar presens particip: blånande berg, gulnande löv, rodnande himmel. Notera att det inte fungerar med alla färger. Den som solar brunar inte, han eller hon blir brun. Något som blir grönt grönskar, så länge det rör sig om växtlighet.

Skönheten i dessa ord ligger troligen också i deras natur av förändring, i sorgsenheten över att allting inte kan förbli som det är. Jag tänker på slutstrofen i Hedvig Charlotta von Nordenflychts dikt ”Över en hyacint”:

Men skall jag på en blomma klandra,

det veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra:

hon måste vara som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna;

jag intet agg till henne bär.

Så ser jag ock ditt hjärta kallna:

det måste vara som det är.

En bild till på det bedårande brudparet:

Efter gårdagens ganska bedrövliga festkonsert (var var den röda tråden?) hyste jag inga större förhoppningar om bröllopsmusiken, men mina farhågor kom på skam. Traditionell och nyskriven körmusik i  välljudande harmonier, framförd av Adolf Fredriks flickkör och Gustaf Sjökvists kammarkör, gav vigselceremonin en aura av magisk svensk sommar. Overkliga Jeanette Köhn var uppe och flög på viktlöst höga toner och avslutade på tvåstrukna h. Att göra detta under sådan press, inför världens alla kungligheter och miljontals åskådare, är en prestation i nobelprisklass. Den avslutande duetten framfördes med stil av Björn Skifs och Agnes Carlsson. Tjusigt! Och kronprinsessparet – så bedårande! Nu ser jag på kortegen och gläds åt att paradmusiken heter ”Videte, Victoria venit!” – Se, här kommer Victoria!