Lage om hopp, konst och skönhet
Från dagens namnsdagsbarn Lage har jag fått två små vackra skrifter som han själv författat och givit ut på eget förlag. Texterna i dem är korta reflektioner över små och stora ting i livet och hade passat utmärkt som blogginlägg (något att tänka på, Lage!). Den ena lilla boken heter Dum spiro, spero, ordagrant ”Så länge jag andas, hoppas jag”, vanligen översatt med ”Så länge det finns liv finns det hopp” (ett citat som för övrigt tillskrivs Cicero). Och hopp är just vad den här lilla fina boken vill inge. Författaren tycks vilja säga att ingenting är omöjligt, att det oftast är vår egen inställning som sätter käppar i hjulet för våra drömmar. ”Mina mentala hinder har varit större än mina fysiska”, säger Mikael Andersson som föddes utan armar och ben, i ett kapitel med rubriken ”Jag tyckte mina skor skavde tills jag träffade en man utan ben”. När Mikael föddes fick hans föräldrar rådet att lämna honom till institution. Men trots sitt handikapp lever han idag ett vanligt liv som trebarnsfar, han kör bil, simmar och spelar innebandy. Hans drivkraft är ”att lyckas med det till synes omöjliga”. En annan människa som trotsat hinder är Susan Boyle, som får illustrera kapitlet ”Från kol till diamant”. Omslagsflicka för boken är Pandora (se bilden), flickan som öppnade sin ask med all världens elände, men hann stänga den så att i alla fall hoppet blev kvar. Pandora är frammejslad i carraramarmor av 1800-talsskulptören Johan Niklas Byström.
Lage delar min förtjusning för det prerafaelitiska måleriet. Inför förra årets utställning på Nationalmuseum sponsrade han museets stora utställningsbok samt gav ut en egen liten skrift med titeln Längtan, dröm, verklighet. Författaren känner släktskap med konstnärerna (Burne-Jones är husguden), med deras kärlek till hantverket, deras längtan efter en svunnen tid och deras ovillkorliga prisande av skönhet som egenvärde. Sin syn på konst förklarar han på följande sätt:
För ungefär 100 år sedan avsade sig konsten, i vid mening, arbetet med att i första hand gestalta det vackra och sökte i stället en alldeles egen uppgift. Fullgörandet av den uppgiften resulterade i åtskilligt som förvisso gladde skönhetsidealet hos en bildad medelklass, men frigörelsen kom också att till stora delar bli negativt bestämd: normbrott, gränsöverskridanden och protest blev mera centralt än trevnad och lugn. Det svenska nytänkandet om skönhetsvärden, som började så idylliskt vid förra sekelskiftet med Erik Folckers och andras reaktivering av den år 1845 bildade Svenska slöjdföreningen, blev, åtminstone som jag ser det, tidigt infekterat av funktionalismens strömningar och av den politiska och sociala ingenjörskonsten, som betonade den praktiska funktionen, hygienen och folkets fostran, framför vad som kunde uppfattas som rester av borgerliga värderingar om traditionell skönhet. Det blev ett böjningstema av det socialdemokratiska folkhemmets hägerströmska nihilism: håll ingenting i helgd utan ner med Gud själv, kung, fosterland, gamla hus, blomsteräng och prydnad!
Men faktum är att de flesta människor inte är funktionalister, minimalister eller nihilister. De flesta människor är just… ja, bara människor med en envis, kanske vemodig och stundtals naiv längtan efter den oceaniska trygghet, som kan finnas i det man kan förstå och känna igen sig i; konst som i första hand inte behöver förklaras, utan där den enskilde med egna ögon faktiskt kan se eller ana vad det hela handlar om. Man får tillfälle att bejaka bildens berättande kvaliteter. (…)
Därför: det kanske finns all anledning att acceptera sådant som är vänligt mot ögat, sådant som inte är aggressivt eller fordrar långa förklaringar, sådant som omedelbart, i någon utsträckning kan omfamnas för att sedan mana till successiv förståelse och dialog. Just sådan är den prerafaelitiska konsten.
Det är hög tid att vi kastar protestens, normbrytandets, skandalens och meningslöshetens tunga ok och omfamnar ”sådant som är vänligt för ögat, sådant som inte är aggressivt” utan att skämmas. Konst skall inte kräva långa utläggningar utan kunna tala för sig själv, en åsikt som jag framfört i ett tidigare blogginlägg. Här ser jag samma tanke uttryckt. Vilken tur att det finns människor som tänker som jag. Det inger hopp!
”Lär dig älska semikolonet; du ska finna att det är en verklig vän.”
Cecil Beaton beskriver skönheten hos den gudomliga:
Vilken blomsterprakt i september! Jag räknade till 75 sorters dahlior i Botaniska trädgården.
Varför inte förnya hemmet med några Art Deco-prylar?
