En god vän som jag träffar på mässan gör mig sällskap på ett seminarium med Roy Jacobsen, en av Norges mest lästa författare. Min vän undrar varför jag fastnat just för norska författare. Ja, varför? Berättarglädjen, kanske. Den yvigare stilen.

Jan Kjaerstad - tänkande norrman

Det var när jag vid millennieskiftet läste Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren — skall dock medge att jag ännu bara läst de två första) som jag upptäckte litteraturen hos våra grannar i väst. Jag passar på att tacka Kjaerstad för denna litterära insats när jag ber om en signatur i hans senaste roman som jag köper i Atlantis monter. När han berättar om detta sitt senaste verk, Normans område, säger han att tröttnat på det freudianska grävandet i människans källare. I stället vill han se människan som ett palats med flyglar, vidgad. En syn på människan och världen som definitivt gör sig märkbar i Wergeland-trilogin som avhandlar allt från brödbakning till astrofysik.

Denna frejdiga stil och vidgade syn har med författarens tankefrihet att göra, tror jag. Norska författare representerar en annan typ av tänkande, kanske därför att de inte är präglade av det ängsliga och konforma tänkande som råder i svenskt kulturliv.

Karl Ove Knausgård - tänkande norrman

Det är bland annat det som Karl Ove Knausgård sätter fingret på och avslöjar i sin befriande filterlösa Min Kamp-serie. Jag läser just nu del två. Där låter han Geir säga om Sverige: ”På flygplatsen finns det ett gult streck framför bagagebandet som man inte får kliva över. Och ingen kliver över. Bagageutlämningen avlöper lugnt och fint. På samma sätt styr man samtalen i det här landet. Det finns ett gult streck som ingen får överträda.” Men han lägger inte bara orden i andras mun, utan riktar en hel del kritik mot Sverige också genom sin berättarröst.

Erlend Loe - tänkande norrman

Under ett seminarium gör författaren Erlend Loe följande analys av Sverige med anledning av bland annat den könspolitiska debatten, inte minst manifesterad i ordet hen: Ett land som inte har varit i krig i tvåhundra år, uppfinner problem som egentligen inte finns. Detta föranleder mig att tänka på den onyanserade recensionen av Anders Jacobssons och Sören Olssons bok om Håkan-Bråkan, i vilken recensenten förklarar sig beredd att hellre hugga av sin ena arm än läsa boken för sina barn, därför att den sägs cementera de könsstereotyper ”som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka”.

En liknande kritik, om än inte lika brutalt uttryckt, har Knausgård fått efter att ha skrivit om feminiserade män som drar barnvagn i just ovan citerade del 2.

Trött på den uppfostrande attityden och det humorlösa tyckandet som alltför ofta möter mig i recensioner och artiklar, vill jag hellre ägna mig åt texter skrivna av intelligenta och tänkande norrmän, som tillräckligt nära men ändå långt ifrån kan skriva om svenska angelägenheter på ett sakligt, uppriktigt och distanserat sätt.

Trogna läsare känner till att jag är svag för den amerikanska körkompositionstraditionen. Jag har tidigare nämnt Eric Whitacre, Morten Lauridsen, Knut Nystedt m fl. Nu kan jag lägga till en i raden, norrman liksom Nystedt. Ola Gjeilo. Lyssna på Ubi caritas, som han skrev blott 23 år gammal:

Men — säger den kritiske — är det inte misstänkt likt Duprés körstycke med samma namn?

Likheten kan förklaras med att den inledande slingan är en medeltida antifon. Hör originalet här:

Ubi caritas et amor, Deus ibi est. Congregavimus et in unum Christi amor. Exultemus et in ipso iucundemur. Timeamus et amemus Deum vivum. Et ex corde diligamus nos sincero.

Där barmhärtighet och kärlek bor, där är Gud. Kristi kärlek har samlat oss till en enhet. Låt oss jubla och vara glada i honom. Låt oss frukta och älska den levande Guden. Och må vi med uppriktigt hjärta älska varandra.

(Min översättning)

Min arbetsgivare bjuder då och då på lunchkonsert. Vilken ynnest! Idag njöt jag av Griegs stråkkvartett i g-moll.

Jag har flera gånger haft ambitionen att lyssna till och lära mig kammarmusik. Men då nästan alla har anonyma namn (sonat i a-moll, kvintett i F-dur) kan jag aldrig komma ihåg vad jag har lyssnat på.

Edvard Grieg hör till mina favorittonsättare, men jag kan inte erinra mig att jag hört den här g-mollkvartetten förut. Den innehåller både dramatik och dynamik, något som den unga och fantastiskt duktiga ensemblen ”Carrtetten” lyfte fram med den äran. Under eftermiddagen har jag lyssnat på olika inspelningar, men faktiskt inte hittat någon lika bra tolkning som den jag hörde framföras vid lunch.

Före konserten hölls en introduktion till verket. Vi fick veta att Grieg arbetade med dissonanser för deras egen klangverkans skull, ett grepp som senare både Debussy och Ravel tog upp. Den förre förnekade att han inspirerats av Grieg, medan den senare gav all ära åt sin norske kollega. Musikvetenskapen gör emellertid gällande att båda var influerade av Griegs tonspråk.

Här är första satsen, spelad av Oslo String Quartet:

En vinterdag i början av 2000-talet såg jag  skivan ”Diamonds in the snow” i ett skyltfönster: nordiska romanser framförda av Barbara Bonney och pianisten Antonio Pappano. Jag gick in för att lyssna på den. Tonerna av Våren strömmade genom hörlurarna och blandades med bilder av blommande körsbärsträd och känslan av att dela berättarens lycka, lyckan över att ännu en gång få uppleva våren.

Barbara Bonney har varit gift med Håkan Hagegård och talar flytande svenska. Kan hon då sjunga på nynorsk? Jag är inte rätt person att bedöma, men vackert är det:

Hästarna står i regnet

av Astrid Hjertenæs Andersen

När min själ är fylld av drömmar,

mera dunkla, mera fjärran

än min tanke kan förklara,

mera vilda, mera heta

än mitt hjärta kan förstå,

vill jag bara stå i regnet

så som hästar står i regnet

på en frodig slätt av bete

mellan tunga fjäll, som här.

Stå och känna kroppen suga

detta svala, starka, våta,

som i strida strömmar silar

över panna, hår och händer.

Likna skogen där den suger,

som ett barn, av himlabrösten.

Likna slätten, full av sötma,

skälvande av fromt begär.

Så som hästar står i regnet,

lutande, med våta flanker,

låter doft av mull och väta

driva starkt och sött i sinnet,

vill jag stå och bara vara –

låta nätta droppar dugga,

till dess tanken fri från feber

följer drömmarna till klarhet

i en envis, stilla ro.

                                     Översättning: Peter Törnqvist

Läs det norska originalet här.

Idag har jag förtrollats av tre feer i norska Trio mediaeval. Spåren ”Flos regalis virginalis” och ”Quem trina polluit” ur Stella maris är från en annan, högre värld.

Ensemblen Nordic voices

Jag har tidigare talat mig varm för den norska renässansgruppen Nordic voices, efter att bara ha hört ett stycke spelas på radion. Idag spelades detta stycke igen, Responsorium II: ”Tristis est anima mea” av Gesualdo, i P2:s Klassisk förmiddag.

Knut Nystedt - en av världens främsta tonsättare för körmusik

Det som jag tycker utmärker gruppen är innerligheten och sensualiteten i uttrycket, balansen i stämmorna och hur dessa gnider sig mot varandra. I stället för den distans och kyla som ofta finns i vokala renässansensembler finns här — det nordiska ursprunget till trots — intensitet, inlevelse och värme. Å, vad jag längtar efter att höra hela skivan Lamentations.

Bara en kvart senare sänder programmet mer norsk kör, ”Peace I leave with you”, framfört av Bergen domkantori. Körstycket är skrivet av min idol, den norske tonsättaren Knut Nystedt. Han är en av dem som lyckas kombinera traditionellt tonspråk med modernt. Det är svindlande vackert. Jag rankar honom som en av världens främsta tonsättare för körmusik. Att lyssna till hans musik är en skönhetsupplevelse, att sjunga den en andlig upplevelse. Njut!

Lyssna här, 17:57 respektive 32:34 minuter in i programmet

Hörde idag på CD-revyn (P2) den mest fantastiska vokalensemble sjunga Gesualdo. Stämmorna var perfekt balanserade och tolkningen så intensiv att jag sögs in i musiken. Allt runtomkring tycktes upphöra och bara det fanns just då.

Det visade sig vara ett smakprov ur en färsk skiva, ”Lamentations”, med den norska renässansensemblen Nordic voices. Sagolikt. Norrmännen visar än en gång framfötterna på kulturens område och utmanar britterna i genren renässanskör.

Nu vet jag definitivt vad jag skall önska mig till min födelsedag. Körmusik från renässansen är det mest paradisiskt vackra som finns och när det tolkas så här får man akkurat bare takke.

Nu är det dags för Dido och Aeneas på TV!

Jag har hört den perfekta barocksopranen! Elisabeth Holmertz heter hon, svensk sopran som är utbildad i Norge och Tyskland.  Hon laborerar med rösten, intonerar perfekt, dirigerar sig själv (!) och tolkar intelligent. Inlevelsen är fullständig. 

Elisabeth Holmertz

När jag så har placerat henne i barockfacket visar det sig att hennes register sträcker sig längre än Scarlatti och Purcell. Hennes prestation i ett modernt atonalt stycke är enorm. Jag vet inte hur många höga c:n hon är uppe och vänder på. Jag blir knockad.

Jag hör henne tillsammans med en norsk barockensemble, Paulus Barokk. (Norsk och norsk, förresten: i ensemblen finns såväl svenskar som en tysk, en dansk och en amerikan). Här imponerar förstaviolinisten Laima Olsson mest med sin musikalitet och sina legaton som är så njutbara att det nästan blir olidligt. Roligast är den två meter långa theorben (hur transporterar man ett sådant instrument?). Vackrast är inledningsstycket av Marini, en för mig okänd kompositör.

Men, trots goda musiker kan det inte hjälpas: Elisabeth Holmertz är kvällens stjärna. Vilken talang. Henne vill jag se och höra mer av, gärna i en barockopera.

Harriet Backer (1845-1932), "Blå interiör"

I förrgår skrev jag om interiörer i dansk konst. Idag fick jag ett vykort med en norsk interiör målad av Harriet Backer, skickat av en väninna som sett bilden på Nasjonalmuseet i Oslo.  Jag tilltalas av dess kombination av rofullhet och hotfullhet. Kvinnan sitter så avspänt och handarbetar. Ljuset från höger fångar upp henne och bildar som en cirkel av harmoni där hon ingår tillsammans med byrån, krukväxten och tavlan på väggen. Men runt omkring lurar något, i de tunga gardinerna, i skuggan bakom tavlan och bakom henne, i den stora spegeln… Och det som ligger på golvet ger också viss oroskänsla.

Min kärlek till norska konstnärer och författare bara växer. Norrman nummer två som kom med posten var diktaren Stein Mehren, som jag upptäckte när jag läste Henrik H Langelands roman Manuskriptet. På Tradera kom jag över Vägar till en bild, i urval och översättning av Christer Eriksson. Språk, myt, nordisk natur och människans förgänglighet i tidens oändlighet är komponenter som återkommer. Tyvärr finns inte ”Tristan och Isolde” med i samlingen, men här återger jag en dikt om kärlekens vardagliga uttryck:

Tillgängligt

Kärleken är så nära de små tingen

Laga en kopp te när vi vaknar, kyssa henne

innan hon går, köpa osten som hon tycker om

laga middag, tänka, hur lever livet med henne nu

Vi står vid tidens avgrund

och griper efter ögonblicket och det räcker oss

det som är tillgängligt, de små tingen

ett handtag, en skål, en ömhet slagen i skuggor…

Alla som har studerat humaniora vid universitetet bör läsa Manuskriptet av Henrik H Langeland. Universitetsvärlden är träffsäkert och humoristiskt skildrad om än på ett lite tillskruvat sätt. Jag har längtat efter en sådan här roman sedan jag läste Fredrik Ekelunds underbara Jag vill ha hela världen om en lundadoktorand i lingvistik.

I Manuskriptet får vi följa 53-årige Francis Meyer som är professor i litteraturvetenskap vid Oslo universitet. Motvilligt har han tackat ja till att undervisa i en kurs i nordisk lyrik, men börjar snart att se fram emot varje lektionstillfälle. På kursen går 27-åriga Nadia, en begåvad och oförutsägbar tjej som Meyer faller pladask för, ja blir besatt av. Meyer vet dock inte om hans kärlek är besvarad. Han vrider och vänder på varje gest och replik från Nadia. Passionen tar över hans liv.

Petter Dass 1647-1707

Dorothe Engelbretsdatter 1634-1716

Spelet dem emellan och vad passionen kan göra med en människa är det centrala temat, vilket också originalets titel Francis Meyers lidenskap visar. Den svenska titeln, då? Jo, Meyer gör ett sensationellt fynd när han kommer över ett originalmanuskript av Petter Dass dikter. I pärmen till manuskriptet ligger också dolt ett brev till dennes älskade, författarkollegan Dorothe Engelbretsdatter. Fyndet är sensationellt och hamnar lägligt nog i Meyers händer eftersom det är 300-årsjubileum för Petter Dass födelse. Manuskriptet blir också ett verktyg för Meyer att komma närmare Nadia, som beslutat sig för att skriva sin masteruppsats om korrespondensen mellan de två 1600-talsförfattarna – med Meyer som sin handledare.

Umberto Eco

Intertextualitet löper som en röd tråd i Meyers undervisning – och i Langelands roman. Här finns  ett avsnitt om en doktorand som i sin avhandling om intertextualitet tolkat termen väl fritt då han plagierat delar av en annan avhandling. Med lite fantasi kan man koppla det spännande manuskriptet samt institutionens intriger till Nadias favoritroman Rosens namn. Och självaste Umberto Eco figurerar också i boken som gästföreläsare – inbjuden av professor Meyer. Till och med Langeland själv dyker upp som föreläsare på institutionen och som vän till Nadia.

Den invändning jag har är att boken blir lite lång. Avsnittet om avhandlingsfusket blir för mycket och avslutningen där Meyer på detektivmanér jagar de återstående breven passar inte riktigt in i stilen. Men det är inte fråga om att upprepa Da Vinci-koden, som Gabriella Håkansson i DN vill göra gällande. Manuskriptet är så mycket mer begåvad, spirituell och fyndig. Langeland vet vad han skriver om. Han har själv doktorerat på Marcel Proust och sett universitetsvärlden från insidan. Och han kan skriva! Vad Håkansson menar med att författaren saknar stil och att romanfigurerna är platta förstår jag inte. Visst är romanfigurerna tillspetsade, men knappast stereotypa. Men så reducerar hon också boken till ”skit” och ”intetsägande smörja”, ordval som kanske säger mer om hennes recension än verket hon läst. Här är i stället en seriös och välskriven recension, skriven av bloggaren Bernur.

Stein Mehren

Henrik H Langeland

Nåväl. En annan tillgång boken har är det innerliga förhållandet till konst, i synnerhet då litteratur. Jag grips av hur Langeland skildrar dess kraft på människor. Edith Södergrans ”Dagen svalnar”, Astrid Hjertenæs Andersens ”Hestene står i regnet” och Stein Mehrens ”Tristan och Isolde” blir föremål för analys på lyrikkursen men påverkar också deltagarna. Och Meyer är med om en omvälvande upplevelse när han besöker konserthuset och hör Verdis Requiem. Boken får mig även att fundera kring lärarens betydelse. Francis Meyer går bara halvhjärtat in för sin undervisning och förvånas över det intryck han gör och den positiva respons han får.

Ni som följer min blogg vet säkert att jag hyser en förkärlek för norska författare, och nu har Langeland sällat sig till raden av favoriter. Hans Wonderboy ligger och väntar på mig i hyllan. I den har författaren skildrat finansvärlden. För Henrik H Langeland är inte bara författare och litteraturvetare, han är ekonom också. Hur mycket kapacitet kan en och samma människa ha?

Den 17 maj vill jag hylla vårt grannland i väst, först genom att gratulera alla norrmän till segern i melodifestivalen. Charmige Alexander Rybak var omöjlig att motstå och Norge var värd en seger efter flera år med bra låtar och artister.

Norge visar framfötterna även inom andra kulturella områden. Till exempel har det kommit mycket intressant norsk litteratur de senaste åren.

Jan Kjaerstad är, tycker jag, en av Nordens mest spännande författare. Hans trilogi om (den påhittade) TV-personligheten Jonas Wergeland är något av det mest originella och fascinerande jag läst. Del 1 (Förföraren) och 3 (Upptäckaren) har vunnit Nordiska rådets litteraturpris. (Den andra delen heter Erövraren.) Trilogin handlar om allt mellan himmel och jord, från Kalle Anka till astrofysik. Kjaerstad kan skriva flera sidor om brödbak eller upplevelsen av en orgelkonsert. Det är bildat, humoristiskt, galet och språket är fantastiskt. Romanprojektet är också ett experiment i berättarperspektiv, då huvudpersonen beskrivs ur olika perspektiv. Stor romankonst!

Årets vinnare av Nordiska rådets pris är Per Petterson, för boken Jag förbannar tidens flod. Hans Ut och stjäla hästar är en fin bok som också rönt stora framgångar.

Lars Saabye Christensen har också vunnit detta prestigefyllda pris för Halvbrodern. Jag köpte den på bokmässan ett år och fick den signerad, men gav faktiskt upp min påbörjade läsning. Jag tyckte visserligen att han skrev fantastiskt, men det var för mycket ”stream of consciousness” för min smak.

Den bästa kriminalroman jag har läst är Evas öga, skriven av Karin Fossum. Jag tycker också att Älskade Poona är mycket fin. Här finns ett djup som kanske inte är så vanligt för genren.

Något av det roligaste som finns att läsa är Erlend Loe. Expedition L handlar om ett gäng killar som tar sig före en expedition till en söderhavsö, inspirerade av Thor Heyerdahl. Varje dag testar de en styrelseform: kommunism, anarki etc. Totalt urspårat och hejdlöst roligt. Fakta om Finland är också helskruvad.

I dagspressen har jag läst om två aktuella manliga norska författare som jag är mycket nyfiken på (varav åtminstone en ganska ung). Dumt nog har jag inte skrivit upp deras namn. Är det någon som kan hjälpa mig? Mina lokala bokhandlare kan det inte.

Jag prickade in nio av tio finalister i gårdagens semifinal! Inte illa, va? I stället för Danmark gissade jag Polen, som förra året gick vidare med ett liknande nummer.

”Programledarparet som Gud glömde” kallar Edward af Sillén de ryska konferencierna – med rätta. Hur har det gått till när man valt dem? Vilka stolpskott! Att Natalja är känd supermodell vet jag, men skall det kvalificera henne? Och hennes partner Andrej…? Nåja, roligt har man! De svenska kommentatorerna skötte sig desto bättre, och igår kostade Edward af Sillén på sig fler ironiska och roliga kommentarer än den här.

I motsats till de flesta tyckte jag att torsdagens startfält var svagare än tisdagens. Så här ser min önskelista ut inför morgondagens final:

1. ISLAND: Älvan från sagoön ser ut som och sjunger som en ängel. Låten är stark och framförandet säkert och vackert.

Alexander Rybak

2. NORGE: Jag var först tveksam till Norges monotona och ”stompiga” bidrag, men jag har kapitulerat inför charmtrollet Alexander Rybak. Vem kan motstå honom? ”Kariesframkallande”, skrev DN. Om det är ett positivt eller negativt omdöme vet jag inte, men söt är han och utstrålning har han som få. Låten sätter sig och jag har trallat ”Fairytale” hela dagen. Norge har imponerat de senaste åren, så kanske är det dags för en vinst nu?

3. TURKIET: Proffsiga Hadise har ett urläckert nummer med läckra rytmer där allt sitter perfekt. Koreografin passar till låten och den röda färgen är helt rätt!

4. GREKLAND: Egentligen tycker jag att Greklands bidrag är en halvbra discodänga, men jag har varit svag för Sakis sedan han tävlade 2004, så han måste med här eftersom han är en så vansinnigt duktig artist. Men det är enbart för hans skull. Han lyckas lyfta låten.

5. SVERIGE: Nej, jag placerar inte Malena högre än så här, eftersom jag tycker att framträdandet blivit sämre (se tidigare inlägg). Jag tycker dessutom fortfarande att inledningen på versen är töntig och att refrängen låter för mycket ”Nessun dorma”. Malena är dock en enastående sångerska och urhäftig artist.

Urban Symphony från Estland

6. ESTLAND: Sångerskan som ser ut som en blanding mellan mangadocka och gothtjej sjunger en suggestiv låt som definitivt sticker ut. Det här är intelligent och annorlunda.

7. KROATIEN: Ett värdigt framträdande med två mycket fina röster som kompletterar varandra. Kul att de gick vidare!

8. BOSNIEN: Bandet Regina framför en lågmäld men pampig låt som växer. Refrängen är stark.

9. LITAUEN: Unge Sasha Son spelar en jazzbetonad låt på piano. Jag gillar stilen och framförandet.

10. ALBANIEN: 16-åriga Kejsi har en väldigt stark poplåt som stundtals påminner om ABBA i harmonierna. Tyvärr är den något tonsteg för högt för henne, annars hade hon fått en högre placering av mig.

11. MOLDAVIEN: Härlig folkmusik med underbara manliga dansare! Korsstygnsdekoren känns helt rätt i sammanhanget! Galet, roligt och bra.

Jag tror också på Israel, Armenien, Ukraina och Azerbajdzjan, men dessa länder föll mig inte helt i smaken. Israel har en fin låt med ett budskap, men den sticker inte alls ut. Armeniens käcka systrar är roliga och refrängen fastnar, men det är inte min stil. Ukrainas låt är riktigt bra och sångerskan är duktig, men vulgär så att man skäms. Gladiatorerna vara bara för mycket! För att inte tala om ”trumsolot”… Som svensk borde jag väl heja på Arash. Faktum är att jag har hört honom live då han var proffsig till tusen, men igår sjöng han lite falskt. Hans partner var dock underbar. Hur vacker, bedårande och duktig får man bli egentligen? Finlands eurodisco tycker jag inte alls om och tror inte heller på bidraget. Tror däremot att Rumänien kan klara sig ganska bra. Nu har jag inte alls nämnt de redan kvalificerade. Av dem tror jag att Frankrike och Spanien har störst chans.

Jag saknar Vitryssland och Schweiz som jag tycker borde ha gått vidare, men gläder mig åt att alla nordiska länder är i final.

Även en klassisk musiker kan ha solglasögon

Vilken upplevelse att höra den norske pianisten Leif Ove Andsnes spela Rachmaninovs tredje pianokonsert i SVT:s söndagskonsert. Verket anses omänskligt svårt och har kallats för pianomusikens K2. Det är som om löpningarna och de tekniska svårigheterna aldrig tar slut. Hur kan man ens få ner på noter ett sådant stycke? När jag hör Andsnes bestiga detta berg blir jag helt knockad. Han spelar så kontrollerat, passionerat och musikaliskt att det verkar överjordiskt. Se hans hemsida, www.andsnes.com och hör ett radioprogram där han spelar och intervjuas.