Minerva

Häromdagen presenterade jag en etyd av Chopin utan att veta att det skulle vara jubileum för honom några dagar senare. Till 200-åringens ära har jag valt ett underskönt pianostycke, det vackraste av honom, enligt min mening. Nocturne no. 1.

 

Upptäck Giulio Caccini och Maria Bayo med den här inspelningen.

Nu när jag håller på att studera in ett program med tidig barockmusik, letar och lyssnar jag igenom olika tolkningar på Youtube och Spotify. I mitt letande har jag hittat två sångerskor som bättre än några andra förstår att tolka tidig musik. Och båda är spanjorskor! En tillfällighet? Det verkar som om Jordi Savall och Montserrat Figueras etablerat en tradition med god återväxt.

Nuria Rial

SlÃ¥ tvÃ¥ flugor i en smäll och lyssna pÃ¥ lättsmälta och oemotstÃ¥ndliga arior av Giulio Caccini, perfekt framförda av Maria Bayo. FrÃ¥n skivan ”Arie antiche”. Sök pÃ¥ Spotify eller ladda ner här.

Minst lika underbar är Nuria Rial, som sjunger tillsammans med fina ensemblen L’arpeggiata. Jag rekommenderar hennes tolkning av Monteverdis aria ”Con che soavità”. Jag har själv brottats med den, vänt pÃ¥ den och undrat vad kompositören vill med den. Och när jag hör Nuria Rial förstÃ¥r jag. Just sÃ¥ skall det vara. SÃ¥ självklart när jag väl hör det. Vilken uppenbarelse.

Njut:

 Som nattmusik väljer jag ikväll Chopins Etude no. 3 i E-dur (opus 10). Vad är det med det här pianostycket som gör det så speciellt? Jag tänker att den som har åstadkommit något sådant har lyckats mobilisera och förena all sin erfarenhets smärta, glädje och skönhet i ett och samma stycke. Just när det är på väg att bli sentimentalt, hejdar sig Chopin och för oss tillbaka till det mer nyktert romantiska. Det är också något visst med tonarten: E-dur klingar både vemod och tillförsikt. Efter många genomlyssningar på Youtube har jag hittat en underbar ung man som förstår Chopin. Varje anslag, varje dragning, varje crescendo är rätt. 

 

Diana Damrau och Juan Diego Florez

Meddelande till den som melodifestival- och OS-vägrar men begeistras av den oemotståndliga kombinationen sopransolist och manskör: ikväll klockan 19.30 sänder P2 Donizettis förtjusande opera Regementets dotter från The Met. Världens bästa tenor (?) Juan Diego Florez tar sig an en av operarepertoarens mest krävande roller med nio höga c i följd. Jag har hört honom sjunga rollen och vet att han är som klippt och skuren för den. Valet av Diana Damrau som Marie känns inte lika självklart. Kan hon vara sådär smidig och flickaktig som rollen kräver? Det verkar svårt att bräda Nathalie Dessay som gjorde den med bravur för ett år sedan, just med Diego Florez som sin motspelare. Kiri Te Kanawa är still going strong och kommer att ses som hertiginnan.

Ingen, mig veterligen, kan överträffa Kathleen Battle som regementets dotter. Hör henne sjunga ”Salut a la France”.

Håll ut: manskören kommer efter ett tag!

Så har jag då sett henne i verkligheten, Emma Kirkby. Hon är drottning av tidig musik, prisad över världen, men klädd i säckiga kläder i murriga färger, uppenbarligen lika befriad från divalater som från klädintresse. Trots detta är hon vacker. De pigga ögonen utstrålar värme och intelligens. På något märkligt sätt blir människor med utstrålning vackra.

Emma Kirkby

För ynka fyrtio kronor får jag sitta med och lyssna på master class med den framstående sångerskan. Det är en av många programpunkter i barockfestivalen Palladium Baroque i Malmö. Unga sångstudenter från Malmö och Köpenhamn får hjälp med instudering av barockmusik. Det är förståeligt att det är nervöst att få instruktioner av en sådan berömdhet —dessutom inför publik — men Emma Kirkby bryter deras nervositet genom att skoja och vara avslappnad. Hon är humoristisk och spirituell. Och vis.

Emma Kirkby verkar ha tänkt kring allt som rör sångkonst. Särskilt besatt är hon av vokaler och konsonanter. För den som inte visste det innan blir det tydligt att sångkonsten en vetenskap. Det som verkar så lätt och naturligt är ofta en frukt av hårt arbete: fras för fras har studerats in, rörelse för rörelse. Intonation, tolkning, muninställning, kroppshållning, inlevelse, gestikulation, timing — sång består av så många delar. När jag själv närmar mig en sång famlar jag alltid i början. Fraserna är som en mängd lösa delar som svävar och som jag skall samla ihop och lägga in en ask. När jag väl efter mycket övning och fundering har samlat dem i den där asken kan mitt uttryck bli naturligt och verka enkelt, först då. Sång är långt ifrån bara teknik och framförande; det är ett tankearbete bakom. Vem sjunger? Var? Varför? Vilken känsla skall förmedlas?

Därför krävs inte bara en vacker röst hos en duktig sångare, utan också intelligens, musikalitet, teknik och skådespelartalang. Den som vill slå igenom måste dessutom äga en originalitet. Det skall höras direkt att det är just den sångaren/sångerska som sjunger. Det hör man med Emma Kirkby. Hon har allt och lite extra, vilket framgår så tydligt när man hör henne live. Hon har lyckats samla hela sin sångkonst i en ask och målat den i egna färger.

Alessandro Scarlatti (1660-1725). 350 år i år!

Emma Kirkby

Idag inleds barockfestivalen Palladium Baroque i Malmö. Under fyra dagar bjuds det på konserter, seminarier, workshops och master class. Det stora dragplåstret är ingen mindre än Dame Emma Kirkby, sångerskan som specialiserat sig på tidig musik och som har en sopran klar och kall som iskristall. Emma Kirkby är diktionens och tydlighetens mästarinna, en förebild när det gäller att lyfta fram texten. Tyvärr missar jag hennes konsert på lördag, då den sammanfaller med Klassikerförbundets årsmöte. I stället får jag möjlighet att ta del av hennes färdigheter som pedagog och hennes tankar kring barocksång då hon ger master class på söndag.

Inledning till "Suite" ur barockoperan Tigrane

De två fina svenska barockensemblerna Ensemble 1700 och Mare Balticum framträder också under festivalen. Bland instrumentalsolister märks danske cembalisten Lars Ulrik Mortensen, den engelske harpisten Andrew Lawrence-King och norske trombonisten Ole-Kristian Andersen, utsedd till årets festivalartist. (Vad vackert det är med manliga adjektivändelser, förresten! Är de på väg ut ur språket, tro?)

Festivalen inleds med sverigepremiär av en opera frÃ¥n 1715 (det var pÃ¥ tiden!), Tigrane av Alessandro Scarlatti. I’ll be there!

En riktig Tosca-bit

Fyndbok!

En bok för den som redan är frälst eller den som vill invigas. För ynka 149 kronor kan man köpa lexikonet Opera, 925 sidor med vackra bilder och fakta om 338 operor. På svenska! Tosca, för att ta ett exempel, ägnas sex sidor: här finns sammanfattad intrig, bilder på primadonnor genom åren (av vilka Maria Callas anses vara den främsta uttolkaren), titelsidan till förstautgåvan av klaverutdraget, utdrag ur kända arior på noter samt kuriosa som att Puccinis ideal-Tosca var Maria Jeritza och att hon ramlade under generalrepetitionen.

Men trots denna digra redovisning av operahistorien, finns inte den opera med som jag, förutsatt att jag inte är insnöad, skall se imorgon: Tigrane av jubilaren Alessandro Scarlatti (född 1660). Å andra sidan behöver jag ju inte skämmas för att jag inte kände till den.

Orfeus erövrade underjorden men besegrades av sina egna känslor. Bara den som övervinner sig själv skall få evig ära.

Scenografin är som en tavla av Ernst Billgren

Den sensmoralen sjungs i Monteverdis opera Orfeo, som jag ser på en SF-biograf — ja, även SF sänder opera på bioduk, från La Scala i Milano. Men det är inte någon storslagen direktsändning med bubbel i pausen. Det här är förinspelat  och producerat för TV. Scenografi och rörelser är gjorda för att passa det lilla formatet, så därför ger det inget extra att se det på en stor duk.

Varför upphörde man en gång att använda sinkor, basuner och teorber? De är pampigare än sina efterföljare och ger en härligare klang. Utan dessa instrument kommer Monteverdi,  Schütz och Telemann inte till sin rätt. Detta har man förstått på La Scala, där orkesterdiket är fyllt av tidstypiska instrument. Sångarna är däremot inte lika tidstypiska, utan snarare skolade i en Puccini-tradition.

Orfeo skildrar sagan om den grekiske musikern Orfeus, vars fästmö Eurydike tragiskt avlider då hon blir biten av en orm. Orfeus beger sig till dödsriket, fast besluten att hämta tillbaka sin fru till jordelivet. Underjordens härskarpar rörs av hans öde (i myten rörs de också av hans vackra musik) och ger honom Eurydike åter, på villkor att han inte vänder sig om för att titta på henne. Eftersom Eurydike blivit biten i foten, haltar hon och kommer efter. När Orfeus vänder sig om för att se om hon fortfarande går bakom honom, försvinner hon oåterkalleligen bort.

Att Orfeus är grabben med luta förstår jag, men vem är Eurydike av damerna? Är det hon som ser rädd ut - och är det ormen hon ser? Och varför brinner borgen i bakgrunden?

Orfeo är sÃ¥ gott som en enmansopera. Tenoren Georg Nigl som Orfeo har en mycket vacker röst, men man mÃ¥ste blunda för hans oavbrutet stirrande blick för att inse det. Övriga sÃ¥ngare är bra, men inte uppseendeväckande bra. Det jag tar med mig hem frÃ¥n föreställningen är barocktrumpeternas tutande, basunernas bräkande, trummornas dunsar och cembalons arpeggiaton. Se en ”trailer” här.

När nÃ¥got skönt skapas ur det enkla – är inte det det mest geniala?  Barbarossas senaste inlägg handlar om Allegris Miserere mei. Jag kan inte komma pÃ¥ nÃ¥got bättre exempel pÃ¥ ett musikstycke som är sÃ¥ underskönt att det värker och samtidigt verkar sÃ¥ enkelt. Just idag tycker jag att det är det mest perfekta som komponerats för blandad a cappella-kör. FÃ¥ vÃ¥gar framföra det eftersom det stÃ¥r och faller med ett Ã¥terkommande sopranmördande trestrukna c, men när det fungerar är det kvinnliga och manliga röster i en sammansättning sÃ¥ skön att änglarna svimmar.

Chansen är liten att jag kommer att bevista en föreställning på The Metropolitan i New York. Men genom operahusets projekt att via satellit sända sina föreställningar, kommer operan till mig och 75 biografer runt om i landet (och till ett otal andra över världen). Opera åt folket! Fördelen med att se opera på bio är att man alltid ser i närbild och att man får följa med bakom kulisserna. Den här gången tas vi med in i verkstaden, där avdelningschefen bland annat förevisar en av de medverkande i den kommande föreställningen av Carmen, en konstgjord tjur i naturlig storlek.

Renée Fleming som marskalkinnan

Värd för kvällen är ingen mindre än Plácido Domingo som sympatiskt guidar oss under kvällen och intervjuar sina kollegor. Det tycks inte råda några divalater här: sångarna är hela tiden gulliga och generösa mot varandra. Jag beundrar deras lugn. Hundratusentals människor kan se och höra dem i detta ögonblick, men de är avslappnade och bjuder på sig själva. Och de sjunger gudomligt. Renée Fleming är det stora namnet för kvällen som markisinnan. Jag har alltid tyckt att hennes röst är lite för burkig för att vara rätt igenom vacker, men hennes lugna och sympatiska framträdande imponerar. När hon sjunger ser det ut som om hon talar — så lite tycks hon anstränga sig. Hennes sångpartner Susan Graham som Octavian har en behaglig och egaliserad mezzo. De två verkar ha väldigt roligt tillsammans på scenen. I pausen bekräftar de att de känner varandra utan och innan som goda vänner sedan tjugo år tillbaka.

Rosenkavaljeren hör inte till mina favoritoperor. Varför? Den har ett töntigt libretto som skär sig mot den avancerade musiken. Sängkammarfarsen förväntar sig ingen ansträngning av publiken, medan Strauss musik i högsta grad gör det. Byxroller känns också passé för en opera skriven på 1900-talet. Särskilt konstigt blir det när en kvinna utklädd till man klär ut sig till kvinna, som i Octavians fall. Är det då inte samma sak med Mozart? Figaros bröllop och Cosí fan tutte är väl lika löjliga? Förvisso, men i Mozarts fall kan jag mer acceptera det. Mozarts musik är mer lekfull och lättare att ta till sig (och ändå minst lika genial).

Der Rosenkavalier. Från vänster: Renée Fleming, Susan Graham, Kristinn Sigmundsson och Christine Schäfer.

Jag längtar alltid till andra akten. Man kommer från sängkammarmiljön, musiken blir vackrare och Sophie introduceras. Sophie har enligt min mening de vackraste partierna. Hon sjungs av tyska Christine Schäfer men alterneras i andra föreställningar av svenska Miah Persson (!). Schäfer har en röst som är så lik Kathleen Battles att det verkar som om The Met verkligen letat efter att hitta den perfekta ersättaren till henne (Battle sparkades därifrån). Däremot äger hon inte miss Battles utstrålning. Mer av den varan har den isländske bjässen Kristinn Sigmundsson vars kroppshydda så kontrasterar mot Schäfers späda gestalt att bara det blir komiskt.

Idag känns det mer som undantag än regel att hålla sig till den ursprungliga tidsmiljön. I det här fallet frossar man i rokoko, och det är härligt! Opera skall också vara en visuell upplevelse.

Jag missar Carmen på fredag med underbara Elina Garanca. Men även SF visar opera, även om de inte gör så mycket reklam för sig. Nästa vecka hoppas jag kunna bege mig till en SF-biograf för att se och höra Monteverdis Orfeo.

Paris 1913. Premiär för Stravinskijs Våroffer. Den suggestiva musiken och den primitiva dansen provocerar. I publiken sitter den 30-åriga modedesignern Coco Chanel, opåverkad av de omgivande buropen, hänförd av det hon ser och hör. 

Sju år senare möts de, Coco Chanel och Igor Stravinskij. Ett omaka par, kan tyckas. Men de har gemensamt att de båda är djärva, innovativa konstnärer. Hon beundrar honom och erbjuder sitt bistånd åt den visserligen berömde men fattige kompositören. Hon upplåter sitt hem till Stravinskij och hans familj. Villan är helt och hållet inredd i svart och vitt med många art deco-detaljer. Bara det gör filmen sevärd! Svarta och vita är också pianots tangenter och schackspelets pjäser som spelar en viss roll i filmen.

Chanel attraheras av den konstnärlige ryssen och de inleder ett förhållande. En scen som dröjer sig kvar är då Chanel just har installerat Stravinskij i sitt arbetsrum. När han satt sig tillrätta vid flygeln lämnar hon rummet. Bakom de vita stängda dörrarna hör hon en melodislinga som påverkar henne. Men är det Stravinskij eller hans musik som gjort intryck? I en annan scen smyger Stravinskij  nyfiket i sin värdinnas rum medan hon är borta. Det är subtilt och snyggt.

Det här är en film om passionens och musikens kraft. Kritiker har dock hävdat att det inte finns nÃ¥gon kemi mellan titelrollsinnehavarna Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen. Ett orättvist omdöme – scenerna dem emellan är ju elektriska! Mads Mikkelsen är inte alls stel som vissa vill hävda, men han spelar en man som är tillknäppt, som har svÃ¥rt för att kommunicera om det inte är genom musik. Den svÃ¥rmodige ryssen lockas av frigjorda, självständiga, kedjerökande Coco med den sensuella altrösten.

Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen i "Coco Chanel och Igor Stravinskij" i regi av Jan Kounen

Är då den här kärlekshistorien sann? Jag vet inte. Filmens manus utgår från en roman av Chris Greenhalgh. Genren biografisk roman uppfattar jag som förrädisk: vad är biografi och vad är fiktion? Samtidigt som författaren gör anspråk på att berätta sanningen genom att använda verkliga personer, svär han/hon sig fri från att göra det genom att hävda att det är fiktion.  Jag är också tveksam till att man rotar i döda människors liv och tar fram snaskigheter. Däremot är jag inte lika känslig när det gäller film. Varför det är så har jag haft att svårt att reda ut. Jag vet att jag är inkonsekvent, men film känns ändå inte som ett lika allvarligt intrång. Det går inte att komma lika tätt inpå personernas medvetanden som i en roman.

Det räcker med att se de inledande kalejodoskopiska jugendmönstren för att förstå att filmen är ett konstverk. Fotot är ursnyggt. Interiörerna och kläderna likaså. Och Stravinskijs musik som gör filmen plågsamt vacker. I filmen får Stravinskij inspiration av sin kärlek till Coco, och hans kompositioner blir passionerade. Jag tänker att hans musik är just som passionen. Efter visst motstånd förstår jag att uppskatta den, jag rycks med i virveln, njuter av skönheten och slutar tänka.

Charmiga Romeo- och Juliakören! Det är inte den mest skönsjungande kören, men vilken annan kör lyckas levandegöra musiken så? Det är lekfullt, avspänt och visuellt oemotståndligt.

Underbara barockprinsessan Susanne Rydén skrider genom Blå hallen och sjunger som en gudinna. Känner mig lite stolt över att ha sjungit både med henne och lutenisten Pierre Nordahl.

Kvällens drottning

Några iakttagelser från TV-soffan:

Kronprinsessan Victoria överglänser ikväll sin mor och syster i skönhet. Valet av lila klänning är mitt i prick; färgen passar hennes hy och modellen är utsökt för hennes figur.

SÃ¥ngerskan Mira Pyne är ett nytt namn för mig. Namnet till trots är hon svenska och – om jag förstÃ¥tt det rätt – nyexaminerad frÃ¥n Operahögskolan. Men aj, aj, aj: hon lÃ¥ter redan söndersjungen.

Senare ikväll ser jag fram emot att lyssna på min lutspelande LUREN-kollega Pierre som kommer att underhålla på festen. Jag håller tummarna för att allt går väl.

…för Jeanette Köhn, som här framför min älsklingspsalm i advent, ”Bereden väg för Herran” till dalamelodi.

Ledig lördag. Morgon med Monteverdi. Lätt och lekfullt. Knapriga karameller som ”Damigella, tutta bella”, ”Amorosa pupiletta”, ”Giovinetta ritrosetta” och ”Clori amorosa”. Monteverdi kallar dem smÃ¥ musikaliska skämt, ”scherzi musicali” och förflyttar oss till en bekymmersfri pastoral värld där skönsjungande herrar och damer leker mytologiska lekar.

”Damigella, tutta bella, versa versa quel bel vino, fa che cada la rugiada distillata di rubino.”

Ja, jag vet: herrarna borde ha klätt sig bättre. Men det är schvung i tolkningen och instrumenten är tidstypiska.

Carlo Saraceni, "Sankta Cecilia och ängeln"

Cecilia var en romersk flicka som led martyrdöden pÃ¥ 200-talet efter Kristus. Hon blev senare helgonförklarad och utsedd till musikens och de blindas skyddshelgon. Det sistnämnda tror jag är med anledning av hennes namn som betyder ”den lilla blinda”. 

PÃ¥ Cecilia-dagen vill jag ocksÃ¥ hylla nyligen bortgÃ¥ngna Elisabeth Söderström med en aria. Det blir ”O mio babbino caro” (ur Puccinis Gianni Schicchi) som jag idag har lyssnat pÃ¥ i tio versioner pÃ¥ Youtube. Som enväldig domare har jag utsett det bästa framförandet. De tio tävlande sÃ¥ngerskorna är: Kathleen Battle, Sarah Brightman, Montserrat Caballé, Maria Callas, Renee Fleming, Angela Gheorgiou, Kiri Te Kanawa, Sissel Kyrjkebø, Anna Netrebko och Renata Tebaldi. Vinnaren är…

…Kathleen Battle! Hur kan hon alltid vara bäst? Hennes tajming, intonation, inlevelse och änglalika röst skapar tillsammans ett framträdande som slÃ¥r alla andras. Njut av denna rosa uppenbarelse:

Scipione Pulzone, "Lamentatio" (1591)

Äntligen har jag fått min Nordic Voices-skiva, Lamentations, med musik av Tomás Luis de Victoria, Gesualdo och Palestrina. Det smakprov jag hörde på P2 var vidunderligt och fick mig att genast beställa skivan. Efter ett par genomlyssningar kan jag konstatera att den håller samma kvalitet rättigenom. Körens klang är mer vuxen och passionerad än många andra renässansensemblers. Jag gillar det, särskilt som texterna till dessa klagosånger kräver känslouttryck för att komma till sin rätt. Det är så rent, så vältolkat, så perfekt.

Erik Saedén. Foto Christian Örnberg.

Ikväll lyssnar jag på P2:s program till minne av hovsångaren Erik Saedén. Med sina 160 operaroller bör han väl vara smått unik i operavärlden. Dessutom sjöng han romanser och oratorier och var även verksam som kantor och sångpedagog. Jag hade äran att vara korist i ett oratorium där han var solist för en sisådär 8-9 år sedan. Redan då närmade han sig de 80 men hade en förvånansvärt bibehållen röst. Han var verksam in i det sista och gjorde sitt sista framträdande bara för ett par dagar sedan. Tala om att leva och dö för konsten!

Ensemblen Nordic voices

Jag har tidigare talat mig varm för den norska renässansgruppen Nordic voices, efter att bara ha hört ett stycke spelas pÃ¥ radion. Idag spelades detta stycke igen, Responsorium II: ”Tristis est anima mea” av Gesualdo, i P2:s Klassisk förmiddag.

Knut Nystedt - en av världens främsta tonsättare för körmusik

Det som jag tycker utmärker gruppen är innerligheten och sensualiteten i uttrycket, balansen i stämmorna och hur dessa gnider sig mot varandra. I stället för den distans och kyla som ofta finns i vokala renässansensembler finns här — det nordiska ursprunget till trots — intensitet, inlevelse och värme. Å, vad jag längtar efter att höra hela skivan Lamentations.

Bara en kvart senare sänder programmet mer norsk kör, ”Peace I leave with you”, framfört av Bergen domkantori. Körstycket är skrivet av min idol, den norske tonsättaren Knut Nystedt. Han är en av dem som lyckas kombinera traditionellt tonsprÃ¥k med modernt. Det är svindlande vackert. Jag rankar honom som en av världens främsta tonsättare för körmusik. Att lyssna till hans musik är en skönhetsupplevelse, att sjunga den en andlig upplevelse. Njut!

Lyssna här, 17:57 respektive 32:34 minuter in i programmet

Susanne Rydén

Jag hann bli arg pÃ¥ mig själv i ett par sekunder för att jag hade missat kvällens P2 live, tills jag insÃ¥g att man numera kan lyssna pÃ¥ programmen i efterhand. Det är verkligen praktiskt! Underbara barockspecialisten Susanne Rydén med vänner framför pärlor av jubilaren Henry Purcell, ackompanjerade av Drottningholmsteaterns orkester. TvÃ¥ av mina favoriter framförs, ”If music be the food of love” och ”Music for a while” (den förra dock i alltför lÃ¥ngsamt tempo). Lyssna pÃ¥ konserten här.