En god vän som jag träffar på mässan gör mig sällskap på ett seminarium med Roy Jacobsen, en av Norges mest lästa författare. Min vän undrar varför jag fastnat just för norska författare. Ja, varför? Berättarglädjen, kanske. Den yvigare stilen.

Jan Kjaerstad - tänkande norrman

Det var när jag vid millennieskiftet läste Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren — skall dock medge att jag ännu bara läst de två första) som jag upptäckte litteraturen hos våra grannar i väst. Jag passar på att tacka Kjaerstad för denna litterära insats när jag ber om en signatur i hans senaste roman som jag köper i Atlantis monter. När han berättar om detta sitt senaste verk, Normans område, säger han att tröttnat på det freudianska grävandet i människans källare. I stället vill han se människan som ett palats med flyglar, vidgad. En syn på människan och världen som definitivt gör sig märkbar i Wergeland-trilogin som avhandlar allt från brödbakning till astrofysik.

Denna frejdiga stil och vidgade syn har med författarens tankefrihet att göra, tror jag. Norska författare representerar en annan typ av tänkande, kanske därför att de inte är präglade av det ängsliga och konforma tänkande som råder i svenskt kulturliv.

Karl Ove Knausgård - tänkande norrman

Det är bland annat det som Karl Ove Knausgård sätter fingret på och avslöjar i sin befriande filterlösa Min Kamp-serie. Jag läser just nu del två. Där låter han Geir säga om Sverige: ”På flygplatsen finns det ett gult streck framför bagagebandet som man inte får kliva över. Och ingen kliver över. Bagageutlämningen avlöper lugnt och fint. På samma sätt styr man samtalen i det här landet. Det finns ett gult streck som ingen får överträda.” Men han lägger inte bara orden i andras mun, utan riktar en hel del kritik mot Sverige också genom sin berättarröst.

Erlend Loe - tänkande norrman

Under ett seminarium gör författaren Erlend Loe följande analys av Sverige med anledning av bland annat den könspolitiska debatten, inte minst manifesterad i ordet hen: Ett land som inte har varit i krig i tvåhundra år, uppfinner problem som egentligen inte finns. Detta föranleder mig att tänka på den onyanserade recensionen av Anders Jacobssons och Sören Olssons bok om Håkan-Bråkan, i vilken recensenten förklarar sig beredd att hellre hugga av sin ena arm än läsa boken för sina barn, därför att den sägs cementera de könsstereotyper ”som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka”.

En liknande kritik, om än inte lika brutalt uttryckt, har Knausgård fått efter att ha skrivit om feminiserade män som drar barnvagn i just ovan citerade del 2.

Trött på den uppfostrande attityden och det humorlösa tyckandet som alltför ofta möter mig i recensioner och artiklar, vill jag hellre ägna mig åt texter skrivna av intelligenta och tänkande norrmän, som tillräckligt nära men ändå långt ifrån kan skriva om svenska angelägenheter på ett sakligt, uppriktigt och distanserat sätt.

När Cecilia Hagen får frågan ”Tror du på bokens död?” svarar hon ”Tror du på brödets?”.

Boken är allt annat än död under september månads sista fyra dagar i Göteborg. Sällan skådar jag sådan entusiasm som i myllret bland bok- och biblioteksmässans utställare och besökare. För mig har mässan blivit något av en obligatorisk inledning på hösten. Det gör mig upplyft att lyssna till författare som tänker självständigt och originellt (för det gör de ofta!). Det ger mig inspiration och hopp om bokens framtid att se och bläddra i dessa böcker i mängd, ofta omsorgsfullt uttänkta och kärleksfullt formgivna.

Inte minst manifesteras entusiasm och idealism i de många litterära sällskapen. Här finns sällskap för Shakespeare, Swedenborg och Strindberg, för Fröding, Lagerlöf och Karlfeldt, men också för en mer provinsiell förmåga som Salje. Det mest udda inslaget står Fröding-sällskapet för, som låter två män gå utklädda som den värmländske skalden, en av dem i vit sjukhusrock och den andra som någon sorts ”fattig munk från Skara”. Jan Myrdal-sällskapet tycks vara ensamt om att bilda en krets kring en nu levande författare.

I Hjalmar Söderberg-montern, eller ”holken”, som en representant för de litterära sällskapen kallar dessa bås, kastar jag mig entusiastiskt över Kurt Mälarstedts ljuvliga biografi Ett liv på egna villkor om Maria von Platen, en bok vars värld jag fullkomligt gick in i under en period då jag läste biografier över sekelskiftespersonligheter. Turligt nog sitter författaren själv i montern, varpå jag passar på att be om en signatur. När han hör mitt namn lyser han upp. Hans dotter bär det också. Namnet leder oss också till Mälarstedts legendariske chef på DN, Olof Lagercrantz, vars hustru också hade begåvats med detta namn. Detta föranleder mig att, efter en mikrosekunds tvekan, drista mig till att berätta att jag just läst Sven Stolpes lilla bok som bär samma namn som den som karaktärsmördas i den. Någon närmare fördjupning i nidbilden kommer inte till stånd, vilket väl heller inte var meningen. En författare vill förstås hellre tala om sitt eget verk.

Och han har anledning att vara stolt. Med den äran har han porträtterat denna märkliga kvinna, Maria von Platen. Vad hade hon då med Hjalmar Söderberg att göra? Det började med att hon skrev ett förtjust brev till författaren efter att ha läst Martin Bircks ungdom (som för övrigt är min favoritroman av Söderberg). En korrespondens uppstod och tilltog, till den grad att ryttmästarhustrun fru von Platen, bosatt i Kristianstad, tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm, umgicks i litterära och konstnärliga kretsar och blev både älskarinna och musa åt Söderberg. Enligt Mälarstedt är hon förebild för såväl Gertrud och Lydia Stille som Helga Gregorius. Det är inte svårt att tro honom. I Söderbergs Doktor Glas-manus finns till exempel namnet Maria överstruket, ändrat till Helga.

För ynka fyrtio kronor köper jag denna bok som jag redan har läst för att ha sekelskiftets skönhet och smärta nära till hands i mitt hem.

Jag hoppas att ni läsare ursäktar att jag fortsätter att göra reklam för mig själv! Den lilla sångensemble som jag är med i, Koralkören, har fått en egen blogg, som jag självklart vill uppmärksamma. Koralkören är en ensemble om ett dussintal personer som framträder vid gudstjänster i Lunds domkyrka.

En av tenorerna har tagit detta lovvärda initiativ. Han har spelat in våra framträdanden på sin i-phone. Därav är ljudkvaliteten inte alltid den bästa. Men man får ändå en uppfattning om vår klang, stil och repertoar.

Håll till godo med Atle Burmans vackra text Var stilla, min själ, tonsatt av Sven-Erik Johansson.

Var stilla min själ i andakt en stund / var stilla vid lovsångens ljud /som långt bortom flyende  jordisk sekund / når eviga höjder med bud / från längtande hjärtan till Gud.

”Jag har beslutat mig för att attackera din sorg”. Så skriver den romerske filosofen Seneca d y (ca 4 f Kr-65 e Kr) i ett tröstebrev riktat till Marcia, som förlorat sin son. Seneca var anhängare av den stoiska skolan, som betraktade starka känslor som något som skulle undvikas. Självbehärskning var ledordet.

Att rikta så aggressiva ord mot en sörjande kvinna kan tyckas hårt. Men stoikerna såg sig som läkare för själen, och receptet var en tämligen hårdkokt terapi. Om detta skriver jag i det senaste numret av Retorikmagasinet. Tyvärr har redaktionen bytt ut mitt rubrikval, men kompenserade (?) genom att ta mitt bildval som försättsbild: Davids dramatiska målning av Niobe, vars barn mördas av gudasyskonen Apollon och Artemis som straff för hennes högmod och uppkäftighet.

J-L David, "Niobes barn", 1775

På fredag kommer jag att hålla ett föredrag med anknytning till ämnet. Titeln är ”Vanans makt är stor – det visste redan romarna”. Välkomna till Humanist- och teologdagarna i Lund!

Det är något med attityden inom kulturvärlden som oroar mig. Jag brukar inte vara politisk här på bloggen och har därför inte kommenterat Bengt Ohlssons omdiskuterade debattartikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. Men nu vill jag göra det. Ohlssons artikel handlar om kulturvänsterns makt och attityd mot dem som har en annan politisk uppfattning. Går det överhuvudtaget att vara kulturutövare och högersympatisör samtidigt? Nej, blir Ohlssons slutsats. Den som är det blir inte accepterad eller tagen på allvar av kulturetablissemanget.

Igår skrev Malin Ullgren i DN ett svar i ”Artikeln mot kulturvänstern slår fel”. Artikeln delades på Facebook av ett par av mina FB-vänner. Kommentarer som ”underbart”, ”inte en dag för tidigt” och ”jag pussade tidningen” lät sig höras. Av nyfikenhet passade jag på att ställa frågan till dessa entusiaster vad det var som var så fantastiskt med artikeln. Var det kanske detta? ”Ohlsson kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt som exvänster, eftersom alla gillar en busig kille, om han så är snart femtio år gammal. Fast det där visste han ju redan.”

Jag fick förslag som att kommentaren var kul, att Ohlsson förtjänar den för sin fåfänga och att den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag skrev tillbaka och undrade: ”När blev det OK i debatt att komma med låga påhopp som handlar om person och inte sak?” ”Kom igen”, skrev en person som menade att Ullgren bara lade sig på samma nivå som Ohlsson, och kallade kommentaren ”klockren”. När jag skrev att jag inte förstod den poängen fick jag höra ”det är OK. Vi håller visst på olika lag”.

Men för mig handlar detta främst inte om att hålla på olika lag, utan om debattetik. Och jag ville verkligen förstå varför de hyllade artikeln. Men jag fick inget svar. Antagligen ansågs dess storhet självklar, vad vet jag.

Den andra tråden gav mig däremot svar. Där skrevs att ”Ullgren styr in debatten så att den handlar om politik och inte om Bengt Ohlssons vänkrets och personliga identitetssökande”. Att Ullgren styr in debatten till att handla om mediernas brist på kritik av regeringen (som enligt Ullgren har den verkliga makten, inte kultureliten) är tydligt, men därmed undviker hon ju också Ohlssons poäng med sin artikel, nämligen den att personer som inte vänstersympatiserar ofta bemöts med misstro och hån i den kulturella debatten.

Att avfärda Bengt Ohlsson som fåfäng och självupptagen är också att avfärda det debattklimat som uppstått. Jag har själv erfarit det, och jag bor varken i Stockholm eller känner Bengt Ohlsson.

Jag bor i Lund, ett säte för en akademisk elit där vänsterpartiet och miljöpartiet har starka fästen. Många av mina akademiska vänner röstar på dessa partier. Det har aldrig varit något problem i vårt umgänge.

Men när jag så vidgat diskussionen till andra sammanhang, i bloggvärlden, i föreningar, i bokcirklar, på Facebook, har jag märkt en annan tongång. Ett samtalsklimat där det ansetts fullständigt otänkbart att ha borgerliga värderingar, tro på Gud och läsa Axess. Sammanhang där jag känt mig ensam. En kultur där oliktänkande inte bemöts med seriös diskussion, utan betraktas som mindre vetande. För att inte genera mina samtalspartners har jag ofta hållit inne med mina åsikter.

Flera gånger har jag hört tänkande intelligenta människor kalla Jan Björklund ”ond”. Senast, på en fest, kom jag att tala om skolan med en man. Han kallade Björklund för ”Hitler, nej till och med värre än Hitler”. När jag försvarade Björklund stirrade han på mig som om jag vore ett ufo. Han trodde inte att jag menade allvar. På Facebook har en hatbild av Carl Bildt cirkulerat som utmålar honom som en ”blond djävul”. Det är inte bara så att någon lägger ut bilden; det är en hel drös med människor som trycker på ”gilla”-knappen också.

När jag går in igen på Facebook för att läsa en av gårdagens diskussionstrådar märker jag att jag inte längre har tillgång till sidan. Har jag strukits av min Facebook-vän? På grund av fel åsikt? Var det mitt straff för att jag ”gav mig in i leken”? Får inte frågan diskuteras? Varför i så fall lägga ut artikeln?

Uppdatering 27/1: Det kan uppstå tekniska problem på Facebook. Jag vet inte hur det var i det här fallet, men i rättvisans namn skall tilläggas att jag nyss fick en ny vänförfrågan.

I den andra tråden skrevs: ”kulturarbetare som röstar blått får finna sig i att bli ifrågasatta”. Nej, säger jag. En präst som inte tror på Gud bör ifrågasättas. En lärare som inte lär ut det han eller hon skall bör ifrågasättas. Men en kulturarbetare som röstar på ”fel” parti skall inte ifrågasättas. Jag, som själv är kulturutövare, försvarar inte den nuvarande regeringens kulturpolitik, ej heller utförsäljningen av skola och sjukvård. Men politik är mer än så. Politik är ideologi och grundinställning och det rör många frågor. Jag har aldrig tillhört vänstern, så vem förråder jag? Vem sviker jag?

Och kultur är mer än så. Jag tycker inte att kulturen nödvändigtvis måste spegla samtida fenomen eller innehålla samhällskritik. Jag identifierar mig mer med 1800-talets borgerliga salongskultur och ser kulturen som ett medel till tröst, flykt, kunskap, glädje och skönhet. Betyder det att jag är mer världsfrånvänd eller vad är poängen?

Åsiktsfrihet har en innebörd. Den innebörden har inget med likriktat tänkande att göra. Det skall inte behövas mod för att ställa en fråga eller framföra en annan åsikt. Man skall inte behöva bli utfryst för att man tänker annorlunda. Jag är genuint intresserad av tänkande människor, är nyfiken på att veta hur andra resonerar och är glad om jag kan bli övertygad om att jag har fel. Det utvecklar mig att diskutera med andra, att lära om andra, att förstå andra. Attityden får gärna vara tuff, men den skall vara schysst. Det är den inte nu.

I de flesta kvinnors liv utmynnar allt, till och med de största sorger, i att de provar kläder.

Marcel Proust

En kris i livet har under det senaste året hållit mig borta från såväl bloggande som klädprovande, men jag hoppas att gudarna snart ger mig kraft att utföra dessa aktiviteter igen…

Under ett par månaders tid har jag haft inspirationstorka, men nu har bloggarlusten åter infunnit sig lagom till tvåårsdagen.

Tack, kära läsare, för att ni hängt med!

Henry Purcell är en av mina favoritkompositörer, av den anledningen att han har skapat så många charmiga sångpärlor som ligger bra till för rösten och som är roliga att sjunga. Ikväll har jag övat på ”An Evening Hymn”.

När jag studerar in en sång (om jag skall göra det riktigt noga) övar jag varje fras för sig, prövar olika sätt att ta mig an frasen, sjunger den i olika tempon och tonarter, funderar igenom konsonanter och vokaler samt ser till att andningen och ”stödet” är på plats. När jag tycker att jag har hittat tekniken, funderar jag igenom tolkningen. Småningom blir det som spretat och varit svårt att greppa samlat som i en ask. Det blir en sorts motorisk inlärning, där kroppens muskler har lärt sig att känna igen sången och hantera den. Det finns tusen saker att tänka på när man sjunger, men när jag väl har studerat in sången, försöker jag släppa sådana tankar för att i stället koncentrera mig på innehållet i texten och leva mig in i musiken, förlitande mig på att kroppen lyder.

Inspiration den här gången är Emma Kirkby, vars masterclass jag hörde för ganska exakt ett år sedan. Emma Kirkby är just vokalernas och konsonanternas mästarinna. Lyssna på hur avspänt och naturligt hon framför ”An Evening Hymn”.

Grazvyda Andrijauskaité: Florentina

Grazvyda Andrijauskaité: The second side

Mitt flickrum var inrett i vitt och ljusblått. Ett stort vitt toalettbord med tillhörande nattduksbord tog upp en stor del av det lilla rummet. Idag står de två möblerna intill en ljusblå fondvägg i mitt arbetsrum. Fram till för drygt en månad sedan fanns inga tavlor som prydde väggen. Jag tyckte inte att jag hade några som passade. Jag ville ha något ”flickigt”, något som passade möblerna och den ljusblåa färgen.

Ett besök på Galleri Tapper-Popermajer avgjorde saken. Här föll jag pladask för bilder av den litauiska konstnärinnan Grazvyda Andrijauskaité.

På var sin sida om spegeln hänger nu Florentina-diptyken; till höger om bordet de tre flickorna i en lodrät rad.

Säg namnet Boccaccio och den som minns sin litteraturhistoria svarar ”Decamerone”. Om Boccaccio vetat att eftervärlden skulle minnas hans namn enbart för detta verk innehållande burleska skrönor, skulle han troligen blivit förtörnad.

Giovanni Boccaccio (1313-1375)

Boccaccio var lärd renässanshumanist och arbetade tillsammans med vännen Petrarca med att ge ut och översätta klassiska texter. Han författade också egna verk, dels på italienska, som till exempel Decamerone, men också på latin. Ett av verken på latin heter De mulieribus claris, ”Om berömda kvinnor”. Förebilden är ett verk av Petrarca, De viris claris, ”Om berömda män”. Men det är dags, menar Boccaccio, att ge kvinnorna utrymme i en liknande volym.

Man hade kunnat förvänta sig att få läsa om bibliska kvinnor och kvinnliga helgon, men författaren gör klart redan i sitt företal att dessa redan har fått sin tillbörliga plats i litteraturen. I stället vill han ge dem upprättelse som tidigare inte givits så mycket utrymme.

Vilka kvinnor får då äran att ingå i Boccaccios bok? Ett par bibliska kvinnor finns trots allt med, urmodern Eva och drottningen av Saba. Vidare presenteras ett urval matronor och furstinnor från romartiden och fram till Boccaccios samtid. Men av de 106 porträtten utgörs ungefär hälften av figurer ur den grekisk-romerska mytologin: romerska gudinnor, grekiska prinsessor och monstruösa häxor. Vad är nu detta? Sagofigurer! Vad menar Boccaccio?

Trollpackan Circe är en av de kvinnor som presenteras i Boccaccios "De mulieribus claris". I denna bild från... har Circe förvandlat Odysseus kamrater till olika djur.

Den som är bekant med Dantes gudomliga komedi, kan säkert erinra sig att diktjaget under sin vandring träffar på såväl historiska och samtida personer, som figurer ur biblisk och grekisk-romersk berättartradition. Det hedniskt antika blandas med kristen tradition. Det verkar alltså som om Dante inte åtskiljer historia och myt, utan betraktar allt som historia.

Boccaccio ger förklaringen. Han behandlar mytens människor som historiska personer. När han skriver om Juno, Ceres och andra gudinnor är han noga med att påpeka att de var vanliga kvinnor med framstående egenskaper, som gjorde att eftervärldens människor misstog sig och i sin dårskap dyrkade dem som gudomliga. En av dem som får finna sig i att bli av med sin gudomliga status är Minerva. Så här skriver Boccaccio:

”Minerva, que et Pallas, virgo tanta claritate conspicua fuit ut non illi fuisse mortalem originem stolidi arbitrati sint homines.”

Minerva, som också heter Pallas, var en flicka av så framstående lyskraft att dåraktiga människor trodde att hon inte hade mänskligt ursprung. (Min översättning.)

Minerva sägs ha uppfunnit konsten att spinna ull och väva, att framställa olivolja, att tillverka vapen av järn och hon skall också ha uppfunnit siffrorna. Härav kommer det sig att hon blivit beskyddarinna för konsthantverk, krig och vishet. Kan en och samma kvinna åstadkomma så mycket? Några av de gamla författarna ifrågasatte detta, skriver Boccaccio, och föreslår att Minerva egentligen var flera olika minervor. Detta, skriver Boccaccio, skulle jag gärna instämma i, för att på så sätt utöka antalet berömda kvinnor.

Ponera följande: En bokhandel skyltar med en biografi över Peter Forsberg som månadens bok. En kund går förbi skyltfönstret, blir intresserad av boken, går in i butiken, ser den på disken och frågar: ”Vem handlar den här boken om?” Ingen av expediterna vet, för de har aldrig hört talas om Peter Forsberg.

Vem är han?

Häromdagen, mitt i julrushen, gick jag förbi en bokhandel som skyltade med månadens skiva, julsånger med Peter Mattei. Jag gick in för att titta på den. Ett skyltexemplar fanns på disken. En kvinnlig kund hade hunnit före mig och höll i CD-skivan. ”Vem sjunger på den här skivan?” frågade hon de båda butiksbiträdena. Ingen av dem visste. Därför tog jag till orda och sa: ”Peter Mattei” (vilket för övrigt även framgick av omslagets text). ”Vem är det?” undrade damen. ”Sveriges främste baryton”, svarade jag. ”Vad för nåt?” fortsatte hon. ”En av Sveriges främsta sångare som uppträder världen över.” ”Aldrig hört talas om” sa expediterna. ”Men han är jättekänd”, framhärdade jag, ”och sjunger bland annat på Metropolitan i New York. Ni såg honom kanske på kronprinsessparets bröllopskonsert.” ”Nej, den såg jag inte”, hördes det bakom disken.

Var jag beskäftig? Ja, troligen. Där inne i butiken kände jag det nästan som en missionär uppgift att upplysa mina i okunnighetens mörker vandrande medmänniskor. Det retade mig att man inte kände till en sådan storhet som Peter Mattei, särskilt som man presenterade hans skiva som månadens utvalda. Jag ville ge denne storsångare upprättelse och ställde dem därmed i skamvrån, kanske en inte alltigenom Gudi behaglig gärning så här i juletider. För hur kommer det sig egentligen att så känner till Peter Mattei? Inte syns han särskilt ofta i TV eller i tidningar. Dagligen ägnas stort intresse åt idrott och dess främsta utövare hyllas som superstjärnor. Kulturnyheterna lyser däremot med sin frånvaro och nöje får ofta mer plats än det som betraktas som finkultur. Sverige har många internationella superstjärnor inom detta område som alltför sällan uppmärksammas. Kanske gav min beskäftighet trots allt effekt: tre personer fick upp ögonen för Peter Mattei och damen köpte skivan.

Minerva tjurar

Saker jag inte förstår eller snarare inte vill förstå:

• Varför gemene man inte tycks kunna skilja mellan advent och jul.
• Varför romanfiguren Lisbeth Salander, 150 cm lång och stark som en björn, på allvar är föremål för analys och beskrivs världen över (inte minst i Frankrike, av alla länder) som en komplex romangestalt.
• Varför TV-nyheterna tar upp sport- och ekonominyheter men inte kulturnyheter.
• Varför märket Odd Molly säljs i var och varannan klädbutik.
• Varför dofttoppslistan på Kicks mestadels består av illaluktande parfymer.
• Varför människor medvetet slänger skräp på marken.

Det är en påkostad och praktfull utställning som Nationalmuseum bjuder på i ”Härskarkonst”, väl i paritet med den kungliga glans som den vill visa. Tre regenter står i fokus: vår egen Karl XIV Johan, som för jämnt 200 år sedan kom till Sverige och blev vald till kronprins, hans överbefälhavare Napoleon,  samt Alexander I av Ryssland, som blev attackerad av Napoleon (ett krig för övrigt skildrat i Tolstojs klassiker Krig och fred).

Den här frukostservisen gav Napoleon nyåret 1814 till sin svägerska drottning Julie av Spanien. Den föreställer Minerva som undervisar Napoleons son, "kungen av Rom".

Francois Gerard: "Joséphine Bonaparte", 1801.

Det första man möter är porträtt, från golv till tak, föreställande regenterna, deras gemåler och släktingar. Pampigt var ordet. Det är imponerande att se dessa välbekanta målningar samlade på ett och samma ställe. De ca fyrahundra föremålen har inhämtats från världens främsta museer, inte minst Eremitaget i Sankt Petersburg.

Här finns Karl XIV Johans sovrum återskapat, från vilket han sägs ha fört sin ”sängkammarregering”. Även hans fältsäng kan ses och de för fältlivet oundgängliga prylarna samlade i en vacker och praktisk necessär. Från de stora möblerna till de små detaljerna, alltså. Utsökta föremål i bästa empirestil kan beskådas: skrivbord och byråer i guld och svart med lejontassar och egyptiska inslag, utsökta frukostserviser tillverkade i ett enda exemplar, vaser, etuier, tjusiga drottningsmycken, en hårlock från Napoleon och ett lagerblad från hans kröningskrans. Med mera. Föremålen finns avbildade och beskrivna i den fantastiska utställningskatalogen som är mer än en katalog, det är en tjock, tjusig bok på 424 sidor, med många läsvärda artiklar. En av artikelförfattarna är min eminente och trevlige guide, det vandrande biblioteket Magnus Olausson. Genom hans försorg får jag en första klassens visning. ”För mig är 200 år som i förrgår”, säger han och det märks! Historien blir levandegjord och känns nära.

Det finns all anledning att ta en paus i julhandeln för att besöka ”Härskarkonst”. Utställningen pågår till och med den 23 januari, då den drar vidare till Sankt Petersburg.

Mitt första möte med den tyske kompositören Heinrich Schütz (1585-1672) sammanföll med inträdet i min första vuxenkör. Jag var nitton år och hade nyss flyttat till Lund.

”Freue dich des Weibes deiner Jugend!” (Ordspråksboken 5:18)

Tillsammans med sångsolister och instrumentalister som ackompanjerade på tidstypiska instrument, framförde vi detta och andra stycken av Schütz. Representanter från Svenska Schütz-sällskapet var och lyssnade på oss. Jag minns att jag då fann det besynnerligt, ja rentav ”nördigt”, att människor av beundran inför en tonsättare samlades i en förening. Nu överväger jag att själv gå med!

Det finns något i brytpunkten mellan renässans och barock som tilltalar mig. Kanske är det melodislingornas oväntande vindlingar och spännade harmonier, något som man också hittar hos den samtide Monteverdi.

I söndags var jag och lyssnade på en Schütz-konsert i Allhelgonakyrkan i Lund. Flera av sångarna var med då för sjutton år sedan och körledaren var densamme! Titeln på konserten var ”Die mit Tränen säen” efter det här undersköna körstycket:

Jag läser Historia calamitatum (ungefär ”Historien om mina olyckor”) av den franske filosofen och universitetsläraren Pierre Abélard (1079-1142). I denna skriver han till en vän om sitt liv. Han börjar att kort skriva något om sin uppväxt i Bretagne. Som ung avstod han ”från såväl riddarlivets glans som arv och förstfödslorätt” och frånsade sig ”varje samröre med Mars för att i stället gå i skola hos Minerva”. Denna Minervas skola fann han i Paris, där han studerade  dialektik och filosofi. Det dröjde inte länge förrän han utmanade sina lärare, viss om att vara dem överlägsen i argumentation.

Abélards självförtroende var det alltså inget fel på. Se bara här när han antar en utmaning:

Abélard av Robert Lefevre (1795)

Héloïse och Abélard av Achille Deveria

”Emellertid hände det en dag att vi studenter stod och skämtade med varandra, sedan vi hade avslutat en diskussion om några lärosatser. För att sätta mig på prov frågade då en av dem, vad jag ansåg om studiet av Den heliga skrift, jag som dittills endast hade bedrivit studier i filosofi. Jag svarade att studiet av Bibeln visserligen är det mest välsignelsebringande av alla, när vi vill ha kunskap om själens frälsning, men att jag förvånade mig storligen över att bildade människor inte kan tillgodogöra sig utläggningar av de heliga skrifterna enbart med hjälp av text och kommentar, det vill säga utan att behöva ta sin tillflykt till andras undervisning. Detta framkallade hånskratt hos flertalet närvarande och de undrade om jag förstod mig på skriftutläggning och var förmäten nog att tro mig vuxen den uppgiften. Jag svarade att de gärna fick sätta mig på prov, vilket fick dem att skrika och hånskratta än mer. ”Javisst”, sade de, ”det går vi med på! Låt oss leta reda på en kommentar till någon riktigt okänd text och ge dig den, så skall vi avgöra om du kan hålla ditt löfte.” Alla kom då överens om att välja en mycket dunkel profetia hos Hesekiel. Sedan man fått fram en kommentar till den texten, inbjöd jag dem på stående fot till föreläsning dagen därpå. Då började de ge mig råd, som jag var alldeles ointresserad av att höra. Jag borde inte förhasta mig i en så viktig fråga, sade de, utan ta längre tid på mig för att fördjupa och underbygga min utläggning, särskilt med tanke på min bristande erfarenhet. Full av förtrytelse svarade jag då att det inte var min vana att nå resultat genom rutinarbete utan genom talang. Antingen skulle jag avstå från alltsammans, tillade jag, eller också skulle de utan invändningar infinna sig till föreläsningen på mina villkor. Till den första föreläsning som jag gav infann sig endast ett fåtal, eftersom man allmänt fann det löjeväckande att jag, som fortfrande saknade varje erfarenhet av bibelutläggning, så tidigt grep mig an en uppgift av detta slag. Icke desto mindre väckte föreläsningen stormande bifall hos hela auditoriet. Man prisade den högljutt och hade mig dessutom att ge en skriftlig sammanfattning av dess innehåll. När de som inte hade varit närvarande fick höra talas om detta, slogs de om platserna till den andra och tredje föreläsningen, och alla var de lika angelägna om att skriva av de kommentarer som jag hade gett redan första dagen, då jag inledde mina föreläsningar.”

Abélard var orädd, i sin filosofi, sin karriär och sitt kärleksliv. Berättelsen om bibelutläggningen avslutar den upptakt till det som Historia calamitatum egentligen handlar om: kärlekshistorien med studenten Héloïse. Det var en kärlekshistoria som hade ett högt pris och som blev orsaken till hans olyckor. Abélard menar att det var framgången som gjorde honom uppblåst och ledde honom till synd. Tron att han var den ende filosofen i världen fick honom att hemfalla ”åt högmod och kättja”.

Till den tragiska berättelsen om två älskande i 1100-talets Paris återkommer jag en annan gång.

Översättningar: Birger Bergh

On this day I complete my thirty-sixth year. Det gäller för mig idag, och det gällde för Lord Byron den 22 januari 1824. Hans dikt är daterad just det datumet i Missolonghi, västra Grekland. Här deltog Byron som volontär i det grekiska frihetskriget.

Lord Byron (1788-1824) i albansk dräkt

I sin födelsedagsdikt skriver han:

My days are in the yellow leaf;
The flowers and fruits of love are gone;
The worm, the canker, and the grief,
Are mine alone!

Åldersnoja eller känningar av den sjukdom som skulle kräva hans liv några månader senare? Troligen det senare. Eller var det en levnadstrött man som såg fram emot döden? Slutet lyder:

If thou regret’st thy youth, why live?
The land of honourable death
Is here: -up to the field, and give
Away thy breath!

Seek out -less often sought than found -
A soldier’s grave, for thee the best;
Then look around, and choose thy ground,
And take thy rest.

George Gordon Byron fullgjorde inte mer än sina trettiosex år. Jag tänker på en annan George, den cancersjuke mannen i Anne Lundbergs omtalade program ”Himlen kan vänta”. När andra talade om fyrtioårskris var hans högsta önskan att få fylla fyrtio år.

Måtte gudarna stå mig bi och låta mig vara frisk och leva, så att jag om ett år kan skriva ”On this day I complete my thirty-seventh year”, att jag om fyra år får fylla fyrtio och sedan bli så gammal som det bara går!

Vad har Caesar med svensk sommar att göra? Ja, det kan man undra! Svaret får man om man kommer till Grafiska torget på bokmässan, andra våningen, på fredag klockan 14.15. Då skall jag tala om latin i vardagssvenskan.

Ser fram emot att träffa er där!

Kära lilla försummade blogg! Jag tänker på dig dagligen och vill skriva i dig, men en deadline förlamar mig, rubbar min nattsömn och gör mig så gott som oemottaglig för yttre intryck. I mitt medvetande finns en handfull ofullbordade inlägg, såsom ett om David Hockney som gärna vill sättas på pränt. Ha överseende med mig! Jag återkommer när stressen släppt sitt strypgrepp om mig.

Länge har jag sneglat på det vackra sidhuvud som Therese har i sin dagbok eller som Johanna dekorerar sitt dekadensmagasin med. Nu kan även jag skapa ett tjusigt sidhuvud! Jag upptäckte funktionen när en liten manga-flicka plötsligt presenterade min blogg. Nu har hon fått flytta på sig till förmån för målningen ”Reading the story of Oenone” av Francis David Millet. Jag är svag för den här typen av ”vulgärklassicistiska” bilder med unga kvinnor i grekiska dräkter och vita marmormiljöer, kvinnor som strålar av harmoni och tycks ägna hela dagarna åt håruppsättningar och högläsning.

Francis David Millet, "Reading the story of Oenone", ca 1883

Vad läser de? Epistulae Heroidum av Ovidius, en av mina husgudar. Ovidius låter Penelope, Phaedra, Dido och andra kvinnor ur den grekisk-romerska mytologin skriva brev till sina älskade. Det charmigaste brevet, enligt min mening, har en viss Oenone som avsändare. Mottagaren är Paris, han som rymde med sköna Helena. Det var en enlevering som fick det trojanska kriget till följd. Skandalen låg i att Helena var gift med kung Menelaos av Sparta. Men även Paris var gift — med nymfen Oenone.

Paris har vuxit upp på landsbygen som fattig herde, ovetande om att han egentligen var trojansk prins. Så länge som han var fattig var allt frid och fröjd, då levde Paris och Oenone ett stilla liv i skogen som äkta makar. Oenone menar att det är den nyvunna prinstiteln som stigit honom åt huvudet. Hon anklagar honom för storhetsvansinne. Hon beklagar sitt öde, förbannar hans hemska tilltag och försöker tala honom till rätta. Läsaren vet dock att Oenones förhoppningar är utsiktslösa. Paris kommer att leva ut sin passion, dra på sig ett krig och dö i det kriget.

Den som vill läsa Oenones brev kan leta på bibliotek och antikvariat efter John W Köhlers översättning, Kvinnoöden under antiken (Paul Åströms förlag, 1993).

Det är lätt att behaga mig. Ge mig några inkoativa verb och jag blir lika salig som om en välgödd, helstekt oxe hade serverats framför mig. Jag kan inte komma på någon vackrare företeelse i vårt språk än dessa verb.

Inkoativa verb är oftast bildade av adjektiv och betecknar en övergång från ett tillstånd till ett annat. Övergången markeras av den lilla bokstaven n. Exempel: blekna, ljusna, mörkna, kallna, svalna, stelna, stillna, mjukna, hårdna, tjockna, smalna, surna, tystna, somna, vakna, falna, vissna, mulna, klarna. Fantastiska ord, inte sant? Jämför bara med engelskan, där man för det mesta måste lägga till ett ”get” framför adjektivet. Urtråkigt och fantasilöst.

Blånande berg

De vackraste inkoativa verben är de som utgår från färger:

blåna (vilket ord!), gråna, gulna, rodna, svartna, vitna

Rodnande himmel

Ännu vackrare blir det när de bildar presens particip: blånande berg, gulnande löv, rodnande himmel. Notera att det inte fungerar med alla färger. Den som solar brunar inte, han eller hon blir brun. Något som blir grönt grönskar, så länge det rör sig om växtlighet.

Skönheten i dessa ord ligger troligen också i deras natur av förändring, i sorgsenheten över att allting inte kan förbli som det är. Jag tänker på slutstrofen i Hedvig Charlotta von Nordenflychts dikt ”Över en hyacint”:

Men skall jag på en blomma klandra,

det veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra:

hon måste vara som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna;

jag intet agg till henne bär.

Så ser jag ock ditt hjärta kallna:

det måste vara som det är.