Minerva

Kära bloggen fyller ett år idag.

 

Tack, mina läsare, för kommentarer, uppmuntran och annan respons.

För januari månads fredagstema har Sparkling varit värdinna. Jag får än en gång bekänna att jag inte deltagit alla fredagar. Ibland tycker jag att ämnena är för personliga för att passa på Minerva-bloggen, så då tar jag mig friheten att stå över. Men gårdagens fredag bjöd på ett ämne som passar: te.

På samma sätt som man kan tala om hund- eller kattmänniskor, kan man dela in mänskligheten i kaffe- eller tedrickare. Jag tillhör den senare. Kaffe gör mig uppjagad, stirrig och låter mig inte sova. Te lugnar mig. Jag har få laster i livet, men te är en av dem. Min förkärlek för denna brygd är ett av mina anglofila drag. En kopp på morgonen till frukost med marmeladsmörgås, sedan en vid tiotiden. Den sista koppen dricker jag på eftermiddagen, gärna med en god kaka till.

I Sverige verkar man ha en föreställning om att te i lösvikt är finare och godare. Men pÃ¥ engelska tehus har jag bara serverats det i pÃ¥se. Jag föredrar pÃ¥ste, helst Earl Grey med en diskret smaksättning, sÃ¥som Lady Grey eller Russian Earl Grey. En annan vanlig föreställning är att tevatten skall kokas. Tevatten skall inte kokas. När vattnet har börjat sjuda skall man ta det, slÃ¥ det över tepÃ¥sen och sÃ¥ hälla en skvätt mjölk i. Tre minuter – sedan är det perfekt.

Julius Leblanc Stewart: "Five o' clock tea" (1883-84)

Te skall drickas i rätt kopp. Djupa koppar ger fin arom, men gör att teet kallnar snabbt. För tjocka muggar är inte bra. Det gäller att hitta en mugg som är lagom, som lyfter fram teets arom och som håller det varmt. Hemma dricker jag ur Arabias charmiga muminmuggar som jag tycker är lämpliga för te och dessutom praktiska att diska.

När jag för en gångs skull tar egna kort går det inte att ladda ned dem. Jag hade tänkt visa min vackra teservis från Rörstrand, min fyndteservis från Kina samt mina muminmuggar. Håll till godo med några bilder på engelsk tekultur.

Nu är klockan tio: dags för te!

Pensionat Tallbacken anno 1913

En vaken natt sitter jag och bläddrar i boken och kärleksförklaringen Klassiska hotell och äkta pensionat av Maria och Johan Kindblom. Boken gör mig salig. Här visas det ena pensionatet efter det andra, ofta en enorm sekelskiftesvilla i trä med glasveranda. Det är alltså en rest från den första halvan av 1900-talet som fortlevt, även om den klassiska pensionatskulturen försvunnit. Få svenskar är väl beredda att tillbringa sommarmånaderna på ett och samma ställe, ofta i någon perifer kurort, med helpension och underhållning på kvällen. Pensionaten har stöpts om för att passa den moderna människan, och det som gäller nu är romantiska weekends, konferenser och SPA-aktiviteter. Gott så. Det viktiga är att de finns kvar. Boken vittnar om eldsjälar till ägare som månar om att bevara den ursprungliga miljön så långt det är möjligt.

Och sÃ¥ börjar mina semesterplaner att ta form. Bilsemester genom Sverige med övernattning pÃ¥ pensionat? Vore det möjligt? Paret Kindblom kartlägger pensionat frÃ¥n Vitemölla badhotell i syd till Saltoluokta fjällstation i norr, sÃ¥ nog skulle man fÃ¥ husrum. Dessutom ger en sökning pÃ¥ nätet av ordet ”pensionat” 609000 träffar.

Det här veckoslutet för fyra Ã¥r sedan bodde jag pÃ¥ ett förtjusande pensionat, beläget i nordskÃ¥nska Vittsjö. Byn hade under sin glanstid en uppsjö av pensionat. Tallbacken är ett av fÃ¥, kanske rentav det enda (?), som finns kvar. Att stiga in pÃ¥ Tallbackens pensionat är som att förflytta sig hundra Ã¥r tillbaka. Underrubriken ”Anno 1913″ rör sÃ¥ledes inte bara husets byggnadsÃ¥r; här strävar man efter att Ã¥terskapa atmosfären frÃ¥n Ã¥r 1913. Rummen är inredda i olika färger, med olika sekelskiftestapeter. Ljuvligt! Mitt rum, nummer 8, var inrett i feminint gammalrosa.

Till kvällen samlades vi 10-15 gäster i salongen, husets hjärta, för att höra ägaren berätta om husets historia. Det här momentet var i gammal sann pensionatsanda. Ägaren lotsade oss senare ned till vinkällaren och visade oss sina rariteter. Därefter lät han servera trerättersmiddag i den ljusa matsalen. Varje rätt introducerades med ett litet anförande. Maten var lika fantastisk som miljön.

Några pensionatsspöken syntes inte till, men en fru eller fröken Andersson gav en hälsning från förfluten tid genom en namnskylt i mässing på den stol jag blivit tilldelad. Hon hade som en av pensionatets stamgäster fått sitt namn förevigat på detta sätt.

Värd en omläsning

Lagom till Herta Müllers nobeltal slocknade bilden. Jag ser sällan på TV; hela sommaren var jag utan TV, men när jag för en gångs skull bänkat mig framför burken för att följa nobelfestligheterna slutar den att fungera. Problem med bredbandet, visade det sig. Därmed ödelades även internet. Så vad gör man när man inte kan lyssna på Herta Müller eller skriva blogginlägg? Min helg gick i julens tecken: jag julhandlade, sjöng medeltida julsånger, skrev julkort och lyssnade på radio, bland annat lite av premiären av Elektra som fick lysande recensioner i tidningarna. En omläsning av Albert Camus Främlingen hanns också med och ett par kapitel i decemberboken Vanity Fair. Tänk vad man kan fylla sina dagar med när man är mediefri!

Men abstinensbesvären är nära…

Min aktivitet på bloggen kommer att vara sporadisk tills felet är åtgärdat. (Trots detta kvarstår min intention att skriva fler inlägg i december än under november månad!)

Kvällens drottning

Några iakttagelser från TV-soffan:

Kronprinsessan Victoria överglänser ikväll sin mor och syster i skönhet. Valet av lila klänning är mitt i prick; färgen passar hennes hy och modellen är utsökt för hennes figur.

SÃ¥ngerskan Mira Pyne är ett nytt namn för mig. Namnet till trots är hon svenska och – om jag förstÃ¥tt det rätt – nyexaminerad frÃ¥n Operahögskolan. Men aj, aj, aj: hon lÃ¥ter redan söndersjungen.

Senare ikväll ser jag fram emot att lyssna på min lutspelande LUREN-kollega Pierre som kommer att underhålla på festen. Jag håller tummarna för att allt går väl.

Det där med nyårslöften har jag givit upp. Inte därför att jag har svårt att hålla löften, utan därför att jag är så glömsk. Redan fyra veckor in på det nya året brukar jag ha glömt vad det var jag lovade. Så nu har jag i stället börjat med månadslöften.

Katie Pertiet, "December amaryllis"

1 december är alltid en högtidlig dag för mig. Jag älskar adventstiden och förberedelserna inför julen. Ljusen, musiken, saffransdoften, pepparkakorna… Men för att inte i glöggyran glömma bort vad jag lovat blir bloggen och dess läsare härmed mina vittnen.

Jag lovar att under december månad:

• läsa ut Vanity Fair — och dÃ¥ menar jag inte modemagasinet, utan William Makepeace (vilket fantastiskt förpliktande mellannamn) Thackerays mastodontroman. Egentligen borde jag kunna läsa fyra romaner till, men jag vill inte ta mig vatten över huvudet. Min splittrade tillvaro försämrar koncentrationsförmÃ¥gan; om jag läser fler romaner än denna är det en bonus.
• sätta mig in i Ciceros filippiska tal
• blogga mer än under november mÃ¥nad
• vara snäll mot mina medmänniskor, dock inte dumsnäll eller curlingsnäll
• julstäda grundligt, dvs även gÃ¥ igenom skÃ¥p och kyl och frys
• hänga upp julgardiner
• sjunga advents- och julsÃ¥nger varje dag frÃ¥n och med den 5 december
• köpa minst en vit amaryllis

Glad december!

Slarviga jag har missat fredagstemat igen. Förlåt mig, kära fredagsbloggare, och särskilt Fritt ur hjärtat som bestämt månadens teman.

Inte bjuden

Bjuden

Fritt ur hjärtat vill att vi skall föreställa oss att vi är pÃ¥ Go’kväll och fÃ¥r välja gäster, dukning och mat. Jag som gillar pensionärsprogram har sÃ¥ klart fantiserat flera gÃ¥nger över vilka jag vill bjuda.

Eftersom man får lov att välja döda personer vill jag välja Sokrates. Om det är någon i världshistorien som jag skulle vilja träffa, så är det han. Om Platons beskrivning av honom är sann, är han en obeskrivligt klok människa och en enastående pedagog. Och han gillar ju att festa, vilket tydligt framgår av Gästabudet.

 

Bjuden

Men.

Jag måste stryka Sokrates från min gästlista eftersom jag inte kommer att kunna tala med honom. Visserligen har jag studerat klassisk grekiska, men jag har ju aldrig hört det talas, än mindre talat det. Sokrates måste bort. Synd och skada. Kanske bör jag välja en romare i stället. Då kommer jag i alla fall att förstå språket. Min älskling Ovidius får det bli. Konversationen kommer att bli knagglig, men jag kan ju alltid be honom att recitera sina dikter som underhållning så är jag nöjd hela kvällen.

För att Ovidius skall vara på gott humör bör även övriga gäster vara latinkunniga. Jag behöver också bjuda in en kvinna till bordet för att få jämn könsfördelning. Anna Maria Lenngren. Självklart. Hon har ju översatt Didos brev ur Ovidius Epistulae Heroidum. Jag är säker på att Ovidius skulle ha uppskattat hennes översättning om han hade förstått svenska. Dessutom är Anna Maria Lenngren kvick och bildad och hade kunnat få i gång en livlig diskussion med Ovidius, som ju också är känd för att besitta de egenskaperna.

Inte bjuden

Då återstår en man till. Hjalmar Söderberg, som jag omåttligt beundrar, vore en annan kandidat. Frågan är hur trevlig han är egentligen. Han ser så dyster ut på alla bilder. Det har hänt fler gånger att jag blivit besviken på personer jag på avstånd beundrat. När jag träffat dem i verkliga livet har de inte alltid visat sig så sympatiska. Det finns nog ingen svensk författare som jag är så nyfiken på som Almqvist, men honom vågar jag inte bjuda. Han verkar så nyckfull, konstnärskolerisk och galen och jag vill inte utsätta mig för risken att bli förgiftad.

Inte bjuden

Bjuden

Den gäst jag bjuder måste ha förmåga att uppskatta kvinnor som gärna diskuterar intellektuella ämnen. Nu vet jag. John Stuart Mill. Han var latinkunnig vid tio års ålder och han var en av de första att förespråka kvinnans rättigheter. Vilken man! Honom skall vi ha!

Vad bjuder jag då detta celebra sällskap på? Fyra sekler möts, tre nationaliteter. Eftersom mina gäster besöker framtiden bör de rimligen vara nyfikna på vad vi moderna människor äter. Glass måste för dem vara något väldigt exotiskt. Desserten är därmed given; italiensk glass får det bli. Dessförinnan har vi ätit något romerskt, varför inte saltimbocca alla romana. Rätten och dess namn blir ett lämpligt samtalsämne att begynna med: hur det romerska köket och det romerska språket har förändrats genom århundradena. Kalvkött torde inte heller vara särskilt främmande för Mill och Lenngren.

Som ni märker känner jag att jag behöver hålla mig väl med Ovidius. Eftersom han kommer från en tid så fjärran vår vill jag att han skall trivas. Dessutom är han ju min favorit. Hade vi suttit som civiliserade människor på stolar vid bord hade jag utsett honom till min bordsherre, men eftersom vi för hans skull kommer att på romerskt vis ligga till bords, kan jag inte göra det. Men jag håller ju mig så nära honom jag kan, så klart.

Jag hoppas att kvällen blir lÃ¥ng och att mina gäster innan de gÃ¥r signerar sina böcker med en tillägnan till värdinnan. Kan jag hoppas för mycket pÃ¥ en dikt frÃ¥n Ovidius? Om det är för mycket begärt kan jag be honom ta en gammal där han byter ut Corinna mot mitt namn. Drömma kan man alltid…

Vem sa att latin var ett dött språk? Jag har tidigare skrivit om Vicipaedia, Wikipedia på latin. Nu upplyser mig min bloggande vän Olle om att också Facebook finns på latin! Först fattade jag det som att det låg som en grupp (grex!) som man kunde gå med i, men det är faktiskt ett av många språk man kan ställa in. Så numera går jag inte till startsidan, utan till domus. Om jag vill kan jag hjälpa en vän ut plures amicos inveniat. När jag kommenterar kan jag sententiam scribere och tala om vad som mihi placet. Nu står det på Actiones recentes: Martina iam Facebook in linguam Latinam utitur. Edepol, vad detta var roligt!

Vissa saker är en kärare än andra. Samma dag som jag reste från bokmässan blev jag av med min älsklingskofta, antingen på SJ-tåget eller på Bjärnors konditori i Hässleholm. Men den finns varken på SJ:s hittegodsavdelning eller Bjärnors, varför jag får utgå från att den blivit stulen.

Min Anna Holtblad-kofta i en annan färg

Min fina, fina kofta. Jag hade letat efter den perfekta svarta koftan i två år när jag hittade den här. Dyr var den, men vilken kvalitet. Jag fick bara använda den några gånger.

Förlusten av min kofta får mig att inse hur fäst jag är vid världsliga ting. Jag hade aldrig kunnat upptas i en klosterorden som förbjuder sina vigda att äga något. Inte heller hade jag platsat som lärjunge hos de grekiska filosoferna. Medan kynikern Diogenes till och med slängde bort sin vattenmugg i sin strävan att inte äga ett enda föremål, sörjer jag en förlorad kofta trots att jag omger mig med tusentals andra prylar. Det är ju ändå bara en kofta.

Men den här koftan var speciell. Jag vill verkligen ha tillbaka den. Nu kommer jag att bevaka Tradera och Blocket för att se om någon säljer stöldgodset.

Jag har i flera år undrat varför Aris Fioretos är en sådan doldis i Sverige när han skriver så fruktansvärt bra. Kanske beror det på att han bor i Berlin och så sällan syns i svenska tidningar och TV. (Han skriver i och för sig litteraturkritik i DN.) Nu verkar det emellertid som om han får sitt stora genombrott med romanen Den siste greken som lovordats i pressen.

Han skriver som en gud

Jag köper boken efter ett miniseminarium med honom pÃ¥ bokmässan. Jag känner mig som en skolflicka när jag ber att fÃ¥ den signerad. Hade jag varit lite mer självsäker hade jag sagt: ”Hej, Aris! Du är superintellektuell och en fantastisk stilist! Det är en njutning att lyssna pÃ¥ dig och att läsa dig. Kan inte vi börja brevväxla?” Men blyg som jag är fÃ¥r jag smÃ¥tt stammande fram: ”Jag beundrar dina texter”. ”Ã…, tack, du fÃ¥r mig att rodna”, svarar han – när det i själva verket är jag som är röd som en pion. Varför blir jag sÃ¥ hämmad? Författare är väl ocksÃ¥ människor och mottagliga för komplimanger, hur banala komplimangerna än mÃ¥ vara. Men för mig är Aris Fioretos om inte en grekisk gud sÃ¥ i alla fall en halvgud, en heros.

En framstÃ¥ende heros (ofta översatt med ”hjälte” pÃ¥ svenska) i den grekiska mytologin var Herakles. Huvudpersonen i Fioretos senaste roman kallas ”den svenske Herakles” (jfr Stiernhielms hexameterdikt Hercules). Den svenske Herakles heter egentligen Jannis och kommer till Sverige pÃ¥ 1960-talet som gästarbetare. NÃ¥gon Herakles verkar han dock inte vara, snarare en anti-hjälte, Ã¥tminstone att döma av de ca hundra sidor jag har läst. 

Romanen tycks ocksÃ¥ vara en släktkrönika och ett dokument över Greklands 1900-talshistoria. Mer om det senare! Jag har som sagt ett antal sidor kvar att läsa…

Jag har inte glömt er, kära läsare! Inte heller har jag glömt fredagstemat. Det är bara det att serverbytet har orsakat problem under en dryg vecka. Nya inlägg är på väg! En ros till er för ert tålamod.

Bloggen har varit nerlagd sedan i fredags på grund av flytt till ny server. Den är ännu inte helt i sin ordning eftersom man håller på att flytta över bilder. Under tiden som bloggen varit nere har jag följt den unge Werthers lidanden. Inlägg kommer.

Blir grön av avund på den som har möjlighet att lyssna på Anna Netrebko i Konserthuset i Stockholm i morgon. Det blir musik av Gounod, Tjajkovskij, Donizetti och Puccini. Ack!

Grattis, Umeå, kulturhuvudstad 2014!

Norrlandsoperan

I Umeå finns såväl ett musiksällskap som ett gymnasium uppkallat efter Minerva. Självklart måste en sådan stad vara en värdig vinnare.

Anledningen till att det inte har fungerat för vissa att kommentera är att jag svartlistat bokstavskombinationer som ”http” och ”com” för att slippa spam. Nu har jag tagit bort dessa, sÃ¥ det bör vara fritt fram för alla att kommentera. Om det ändÃ¥ inte fungerar – kontakta mig gärna pÃ¥ martina.finnskog@hotmail.com.

Min dammtrasa

Städning är ett sisyfosarbete; alltid finns det något som behöver rengöras. Men om jag bara har tid gillar jag att städa. Dammandet och skurandet ger mig motion och samtidigt utrymme för mina tankar. Städning är faktiskt lite meditativt. Och jag ser resultat, vilket i sig är tillfredsställande.

Det är alltid en viss startsträcka innan jag sätter i gång. För att sporra mig själv och göra städningen trevligare brukar jag ha musik i bakgrunden. Ett annat knep är färgglada städredskap. Spana in min nya dammtrasa till höger! Den är utan konkurrens den vackraste prylen i mitt städskåp. Det är franska Kelnet som tillhandahåller microfiberdukar med konstmotiv. En strålande produkt! Äntligen kan man städa med stil.

Men det gäller att ha tid, som sagt. När jag svepte över huset igår erinrade jag mig Elin Wägners ord om att varje yrkesarbetande kvinna borde ha en hushållerska. Tänk vilken avlastning det skulle vara för alla hårt arbetande och stressande människor! Kanske vore det idé att utnyttja avdraget för hushållsnära tjänster? Gäller det om man anställer en hushållerska  (eller kanske ännu hellre, en hushållare)? Eller om man vill ha en trädgårdsmästare under sommaren eller en butler vid högtidliga tillfällen? 

Skämt åsido, städhjälp går ju att köpa, även om många nog fortfarande har pigdebatten ringande i öronen och därför drar sig att anlita städhjälp. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara värre att överlåta vård av hem åt främmande än vård av barn.

I väntan pÃ¥ en hushÃ¥llerska/hushÃ¥llare städar jag gärna i sällskap med bröderna Limburgs kalenderbilder, en ingresisk odalisk och Henri Rousseaus lilla vilde… Se fler produkter pÃ¥ Kelnets hemsida!

Tre trojaner: Aeneas med far Anchises och son Ascanius. Bernini.

Min dator har insjuknat i virus. Efter en rejäl kur ordinerad av doktor Norman, hoppas jag nu att den har tillfrisknat. Virus som fenomen är inte kul vare sig som smitta i datorvärlden eller den mänskliga världen. Ordet kommer frÃ¥n latin och betyder ”slem, gift”. Ett läskigt ord, visserligen, men jag som latinist och antiknörd tycker alltid att det är trevligt med ord som kommer frÃ¥n latin. Och jag gillar ocksÃ¥ att ordet trojan heter trojan.

Till höger ses tre trojaner skulpterade av Bernini: hjälten Aeneas, son till Venus, som flyr det brinnande Troja med sin far Anchises på ryggen och lille sonen Ascanius vid handen. Han kommer att irra över Medelhavet likt Odysseus, råka ut för cyklopen Polyfemos och bli gästfritt mottagen av drottning Dido i Karthago. Dido förälskar sig i honom, men Aeneas lämnar henne för sitt högre syfte: att på gudarnas uppdrag grunda en stad på den italiska halvön, inte långt från det som sedan blir Rom. Aeneas blir romarnas stamfader. Om detta skriver Vergilius i Aeneiden.

Lyssna gärna på Henry Purcells opera Dido och Aeneas, en barockpärla som kanske är den mest lättlyssnade operan som finns.

Tydligen är det fortfarande visst krångel med kommentarsfunktionen. Om det inte fungerar att lämna en kommentar, mejla mig gärna och berätta vad som går snett: martina.finnskog@hotmail.com.

Av Olle Bergman fick jag följande Goethe-citat som hädanefter skall bli mitt valspråk:

Man soll alle Tage wenigstens ein kleines Lied hören, ein gutes Gedicht lesen, ein treffliches Gemälde sehen und, wenn es möglich zu machen wäre, einige vernünftige Worte sprechen.

En liten sång, en bra dikt, en förträfflig målning, några förnuftiga ord (det svåraste av de fyra) och dagen är gjord! Trevligt sällskap och god mat därtill och lyckan är fullkomlig.

Nu tror jag att det skall gå att kommentera utan krångel. Jag har själv provat att skriva i web-adress och det fungerar. Nu hoppas jag att det regnar in kommentarer!