Minerva

Till dagens tema väljer jag Shakespeares vackraste sonett, nr 60:

Like as the waves make towards the pebbled shore,

So do our minutes hasten to their end;

Each changing place with that which goes before,

In sequent toil all forwards do contend.

Nativity, once in the main of light,

Crawls to maturity, wherewith being crown’d,

Crooked elipses ‘gainst his glory fight,

And Time that gave doth now his gift confound.

Time doth transfix the flourish set on youth

And delves the parallels in beauty’s brow,

Feeds on the rarities of nature’s truth,

And nothing stands but for his scythe to mow:

And yet to times in hope my verse shall stand,

Praising thy worth, despite his cruel hand.

Som våg på våg mot strandens stenar slå

vårt livs minuter ila mot sitt slut,

i ständig ström de tränga häftigt på

och maka undan dem som gå förut.

Födelsens stjärna i sin fulla sfär

till mognad hunnen når sitt krön och dör,

krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,

och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,

i unga pannor ristar han sitt spår,

förstör det liv som spirar blott en gång,

och intet upprätt för hans lie står.

Och ändå skall min dikt stå orörd kvar

och vittna om hur värd dess pris du var.

Översättning: Erik Blomberg

Bernardo Strozzi, "Gambaspelare" (Barbara Strozzi), 1637

Jag firar kvinnodagen med att läsa om framstående kvinnor i Nina Burtons Den nya kvinnostaden, som fyndades på bokrean för futtiga 39 kronor. (Titeln alluderar på Christine de Pisans 600 år gamla feministiska skrift Kvinnostaden, för övrigt mycket intressant läsning.)

Ända tills för några veckor sedan var Barbara Strozzi (1619-1677) ett okänt namn för mig. Men så upptäckte jag hennes musik: virtuos och avancerad med oväntade vändningar. Därför börjar jag med att slå upp vad Burton har skrivit om henne. Strozzi var yrkesutövande kompositör och musiker, respekterad av sin samtid. Varför avbildas hon då som en prostituerad med ena bröstet blottat? Burton skriver att kvinnor som framträdde offentligt ansågs så oblyga att de stämplades som kurtisaner. Men jag får inte ihop det. Tavlan är målad av en annan Strozzi, sannolikt en släkting. Borde inte denna släkting ge henne upprättelse? Eller var det helt enkelt konvention att avbilda kvinnliga musiker på det här sättet?

Artemisia Gentileschi, "Judit dödar Holofernes", ca 1620

Artemisia Gentileschi (1593-1653) utbildades i sin fars ateljé. Som tonåring blev hon våldtagen, ett övergrepp som hon aldrig glömde eller förlät. Hon hämnades det genom att välja bibliska motiv, där kvinnan blivit offer för mannens lustar. Favoritberättelsen är Judit som skoningslöst straffar Holofernes för att ha våldtagit henne. 

Judith Leyster, "Förslaget". Notera hur Leyster placerar motivet ut i vänstra kanten, hur den Komarovskij-liknande figuren lutar sig över kvinnan, håller i henne och erbjuder pengar. Han är svartklädd, hon vitklädd. Ljuset faller på henne och han kastar en skugga på väggen.

Temat manlig lust – kvinnligt offer går igen i ”Förslaget” av holländska Judith Leyster (1609-1660). Länge trodde man att det var Frans Hals som målat hennes tavlor. Så länge han stod som konstnär ansågs målningarna hålla hög kvalitet. När upphovsmannen visade sig vara en kvinna blev konsthistorikerna ängsliga. Hur skulle man nu betrakta den konst som man så högt värderat? Judith Leyster var under sin tid en framgångsrik konstnär som tjänade pengar på sin konst, liksom många andra kvinnor under barockens Holland och Flandern (Clara Peeters,  Maria von Oosterwijck m fl). Att de blivit bortglömda är en synd som 1800-talets konsthistoriker gjort sig skyldiga till. Det var de som förpassade många av dessa kvinnor till skamvrån.

En kvinna som stått alldeles för länge i skamvrån är romarinnan Sulpicia, som jag en gång i tiden skrev en kandidatuppsats om. Hon var verksam under kejsar Augustus tid, den litterära guldåldern. Omdömet har varit tämligen hårt genom åren. ”Charmigt” är det mest positiva som sagts före 1970. Det är så klart svårt att sätta fingret på vad som är litterär kvalitet, men man kan i alla fall konstatera att Sulpicka var en medveten författare. En undersökning av metriken visar att hon följde elegins estetiska ”regler”, till punkt och pricka. Mycket tyder på att hon var accepterad under sin samtid, eftersom hon ingick i en litterär krets tillsammans med bland andra Tibullus. Hennes morbror var ingen mindre än Messalla, en känd mecenat som uppmuntrade och sponsrade författare. Sulpicia levde också i en tid och ett sammanhang där (väl bemedlade) kvinnor uppmuntrades att bilda sig. Poeterna skryter ibland om sina ”doctae puellae”, sina intellektuella flickvänner som behärskar flera språk och kan konversera och musicera. Tyvärr finns inte Sulpicia med i Den nya kvinnostaden, men väl Sapfo, hyllad och beundrad av sina manliga antika kollegor.

Det finns många förebilder bland förmödrarna. Sist ut i raden får bli Rosa Bonheur. Vem kan väl måla kor som hon?

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849

Vad kan man tillåta sig i konstens namn? Kan man vidga moralens ramar med konstnärlig frihet som försvar? Dylika frågor aktualiserades efter Anna Odells och NUG:s konstnärliga (?) förehavanden förra året. En händelse som ser ut som en tanke är att det också är temat i Klas Östergrens senaste roman Den sista cigarretten, som kom ut förra året. Men det tar sin lilla tid att komma åt kärnan i denna frukt med saftigt och välsmakande kött. Först efter ett par hundra sidor anar jag vart författaren vill komma. 

Historien tar sin början i nutid på den österlenska landsbygden, där författaren faktiskt själv är bosatt. Berättarjaget har också många likheter med den verklige Klas Östergren. Han heter Claes, är författare, flyttar från Stockholm till Österlen och är född någon gång i mitten av 50-talet.

Romanen inleds och avslutas med en operaföreställning på bio, direktsänd från Metropolitan i New York. Det är Claes som tagit med sig sin deprimerade granne Ronny för att ge lite tröst i bedrövelsen. Länge tror jag att det är om Ronny som romanen skall handla. Men där, i pausen, möter Claes en gammal bekant från stockholmstiden, Madeleine. Hon och ett av henne inspelat ”blandband” blir en madeleinekaka (ja, jag tror att valet av namn är medvetet) för det som hände i Stockholm på 80-talet.

Hur vore det att se den här målningen övertäckt med grön färg?

I Stockholm möter Claes en kvinnlig regissör som han inleder ett förhållande med. Hon försvinner dock ganska snart ut ur bilden, när förföriska Madeleine gör entré för andra gången. Men även hon hamnar i bakgrunden när hennes sambo Jörgen i stället träder fram. På sidan 164 står: ”Strängt taget ingenting har ännu framkommit som kan motivera Jörgens roll i den här historian”. Men efter ett tag blir det klart att det är han som bär berättelsen. Jörgen är konstnär av excentrisk postmodern typ. När allt redan gjorts i konsten återstår inget annat än det slutgiltiga: att måla över den. Jörgens dröm är att köpa Dardels Den döende dandyn som skall ropas ut på auktion. Därefter skall han täcka den med ärggrön färg. Projektet skall filmas och filmen ställas ut tillsammans med den gröna monokromen. Jörgens livsdröm slås i spillror när han inte vinner auktionen, och han bestämmer sig för att hämnas på konstvärlden. Han iscensätter en installation i vilken han bokstavligt talat går över lik. Den motvilja Claes känner gentemot verket kompenseras av fascinationen inför Jörgens genialitet:

Han hade sagt: ”Jag måste göra det här. Men jag vet att jag kommer att bli hatad och föraktad.”

Man ville spontant avråda honom från att fullfölja sina intentioner. Men ju längre man ägnade sig åt saken desto mer maldes motståndet ner, den ovilja som varje vettig människa måste känna som ”naturlig” inför materialet gick över. Man fick till slut erkänna sin respekt.

Det var ett brott mot en förbannelse, en vidrighet som kunde möjliggöra en ny början, en oskuld återvunnen genom oförlåtlig synd. Stora ord kanske. Men jag kom inte på några mindre som var bättre. (…)

Bilden i sig förändrade ingenting, men den befann sig på gränsen, bokstavligt talat, om den inte rentav utgjorde gränsen. Den var åtminstone allvarligt menad. Ingen gud i världen kunde fördöma ett sådant allvar.

Berättaren brottas alltså med sitt eget förhållande till konsten och särskilt postmodernismen. När han gör upp med den är det inte genom en rad av fördömanden; Östergren låter i stället berättaren drivas med i en stämning där det som handlar om kickar och vilja att förändra världen övergår i destruktivitet och förlorat sinne för anständighet och moral.

Ton och miljö känns igen från Gentlemen, och Den sista cigarretten är ett mästerverk av samma kaliber. Den är så smart, så snillrik, och berättad på ett språk som bara gudar kan åstadkomma.

Sol

Jag är säll.
Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna.
Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.
Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.
Det är som hölle jag solens disk i mina händer,
blott för att krossa den.
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt
för att med en skur av speord väcka den.
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen,
fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.

                                                                                  Edith Södergran

När Caesar mördades år 44 före Kristus ställdes senaten inför den stora och svåra uppgiften att forma statens framtid. Vad skulle ske nu när diktatorn var röjd ur vägen? 

David Bamber som Marcus Tullius Cicero i TV-serien "Rome"

Den framstående politikern och talaren Marcus Tullius Cicero deltog inte i komplotten mot Caesar men välkomnade dådet. Hans dröm var att återinrätta republiken. Ett hinder för detta såg han i Caesars följeslagare Marcus Antonius, som han fruktade skulle gripa makten. I fjorton tal till senaten gör Cicero allt som står i hans makt för att övertyga om denne mans olämplighet. Talen kallas filippiska (inte filippinska, som Wikipedia vill hävda) efter den grekiske talaren Demosthenes, som vände sig mot kung Filip II av Makedonien (Alexander den stores far). Cicero själv kallade dem ”orationes in M. Antonium”.

Cicero talar inför en senat som till stor del består av gamla caesarianer som i mångt och mycket har den döde diktatorn att tacka för sin ställning. Cicero som Caesarmotståndare och f d anhängare till rivalen Pompeius (som vid det här laget också är död) måste få senatorerna välvilligt inställda till sig. Antagligen är det därför som han tidigt i det första talet kallar Antonius för amicus, ”vän”. Men därefter klär han av honom all heder. Marcus Antonius beskrivs som en opålitlig och farlig man.

Omnium stultissimus? James Purefoy som Marcus Antonius

Efter talet sägs Antonius ha förklarat sin fiendskap gentemot Cicero. Denne svarade med att skriva ett av sina längsta brev, det andra filippiska talet, som aldrig hölls, men säkert lästes av många. Talet är ett s k vituperatio, ett tal som går ut på att klandra och fördöma.

Ciceros retorik och stil slår en med häpnad. Det är briljant. Han lyckas vända svart till vitt, nackdelar till fördelar. Men vad som förvånar mig är hur den store vältalaren far ut mot sin motståndare. Dagens etik inom retoriken påbjuder oss att fördöma handlingar, inte personer. Men Cicero går till personangrepp å det grövsta. Marcus Antonius kritiseras för sitt sätt att klä sig, sitt omåttliga drickande, sitt umgänge med prostituerade och sina sexuella förbindelser med det egna könet. Cicero kallar honom omnium stultissime, ”dummast av alla”, att han mer liknar ett fä än en människa. Själv är han däremot Roms förlossare, som inte har annat än statens bästa för sina ögon.

Det ter sig otänkbart att dagens debattanter skulle sjunka så lågt att ta till sådana invektiv, men under antiken kunde man förvänta den här typen av snaskig information i vituperationes. Idag är det väl snarast kvällspressen som har övertagit den rollen. Det var inte längesedan som Mona Sahlin kritiserades för att skylta med sin dyra handväska. Men hur skulle det se ut om hennes motståndare Fredrik Reinfeldt höll ”orationem in Monam”, där han gick loss på hennes väska, hennes klädstil, dryckesvanor och sexuella preferenser? Något för årets valrörelse att ta efter?

Marcus Aurelius (121-180 e Kr)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv (…) Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är.” (Marcus Aurelius Självbetraktelser, Andra boken. Översättning: Ellen Wester.)

Mynt från Marcus Aurelius regeringstid

Alla som har sett Ridley Scotts Gladiator minns säkert den vise kejsaren Marcus Aurelius som beundras av generalen och senare gladiatorn Maximus. I filmen dödas kejsaren av sin oduglige och lastbare son, Commodus, som är snabb att axla hans ämbete. I verkligheten hade Marcus Aurelius redan samregerat med sin son och utsåg honom till sin efterträdare. Att hans sista önskan skulle vara att återställa romarriket till republik är alltså en efterkonstruktion av filmmakarna, liksom att han mördades av sin son. I själva verket avled han av sjukdom. Vad som däremot stämmer är att han dog i lägret i Vindobona (nuvarande Wien) och att han ansågs vara en mycket duglig och vis kejsare.

Den enda bevarade ryttarstatyn från antiken föreställer Marcus Aurelius. En kopia av den står på Capitolium och originalet finns på intilliggande museum. Statyn stod som modell för renässansens många ryttarskulpturer.

Marcus Aurelius bekände sig till den stoiska filosofin som kännetecknas av jämnmod, lugn och mildhet. Idealet var att frigöra sig från sinnesrörelser och drifter. I sina Självbetraktelser ger han filosofiska levnadsråd. Här finns mycket klokt att ta till sig för en modern människa, men samma moderna människa undrar hur dessa visa ord går ihop med den period av hårda krig som fördes under hans regeringstid. Jag håller för troligt att han, liksom redan Caesar, försvarade det med att det handlade om rikets säkerhet och att bevara ”the glory of Rome”, som det uttrycks i Gladiator. Enligt NE:s artikel var han ”tvungen att föra långvariga och hårda krig”  mot de folkstammar i rikets utkant som gjorde uppror. Tvungen? Kanske var det hans omtalade pliktmedvetenhet gentemot sitt folk som avgjorde saken och som bidrog till hans uppskattning. (Sonen Commodus fick senare mycket kritik för att ha slutit fred med germanerna.) Ett exempel på hans tjänande inställning till medmänniskorna ges i följande lilla artikel, hämtad ur femte boken (med samma översättare som ovan):

”När du om morgonen ovilligt står upp, så tänk: jag vaknar för att verka som människa. Skall jag vara trög när jag går för att göra det för vars skull jag är till och har kommit till världen? Eller är jag kanske skapad för att ligga på mitt läger och må gott? – Men det är så skönt. – Alltså är du skapad för att njuta och alls inte för att verka och göra nytta? Ser du då inte plantorna, sparvarna, myrorna, spindlarna och bina? Alla utför de sitt arbete och tjänar världen var och en på sitt sätt.”

Är inte det en lämplig och tänkvärd uppmaning en måndagsmorgon?

Klas Östergren, född den 20 februari 1955

En liten hyllning till Klas Östergren som fyller 55 år idag. Jag läser just nu hans senaste roman med stor behållning. Jag har nog inte läst så vacker modern svensk prosa sedan jag läste Niklas Rådströms En handfull regn för ett par år sedan.

Den här romanen är en klassiker. Bör läsas!

…som sker vid sommarvakan…

Samtal med ljus Konferensman.

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt,

i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog – det sken vid fågelsång.

Just som jag kved ”Jag dör”,

drömmande jag mig rör,

svävande fram  på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då – trots skrämsels vita lakan –

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt – men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund – och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Lågande längtan bara…

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm – en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt – men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnat, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag …

Birger Sjöberg

Tolstoj skrev om kvinnan som ”en gödd häst (…) utan tyglar” i  Kreutzersonaten från 1890. Ungefär samtidigt utkom en annan kontroversiell roman, Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy. Många var de som ansåg att romanens hjältinna var just en kvinna utan tyglar. Särskilt provocerande var det förstås att Hardy i underrubriken gav henne epitetet ”a pure woman”.

Den fattiga Tess uppvaktas som 16-17-åring av en vältalig, charmerande ung man. Tess gör motstånd men blir trots detta gravid. Hädanefter är hon dömd. När det lilla barnet dör får hon arbete som mjölkpiga på en ort där ingen känner till hennes förflutna. Hon får möjlighet att starta ett nytt liv.

Flickorna på mejeriet är alla betuttade i prästsonen Angel Clare, som dock bara har ögon för skönheten Tess. Hardy skriver så vackert, så vackert:

Angel hade kommit som elev till detta mejeri i tanke att vistelsen här skulle bli en kort episod i hans liv, snart överstånden och snart förgäten. Han hade trott sig komma till ett ställe, där han lugnt kunde betrakta världen omkring sig och göra sina iakttagelser samt bestämma sig för en plan hur han skulle trotsa den på nytt. Men nu hade hela intresset blivit flyttat hit och den stora världen var något som inte kom honom vid. Här på denna till utseendet så lugna och ointressanta plats hade det nya brutit fram som det aldrig gjort annorstädes.

Då alla fönster i hela huset voro öppna, kunde Clare höra tvärs över gården varje litet ljud inifrån. Det där huset, så obetydligt och enkelt, som för honom endast betytt en tvungen vistelseort utan all vikt, vad var det nu? De gamla mossbelupna tegelgavlarna utandades ”stanna”. Fönstren logo, dörrarna lockade och vinkade, slingerväxterna voro i förbund med honom. En person där innanför hade så stort inflytande över honom, att tegel, murbruk och skyarna över honom pulserade av brännande känslighet. Vem var då denna person? En mjölkflicka.

Det var häpnadsväckande att finna hur viktigt livet i det obetydliga mejeriet blivit för honom. (…) Tess var ingen så betydelselös varelse att man kunde lkea med henne och kasta henne ifrån sig, utan en kvinna som förde sitt eget värdefulla liv – ett liv, som för henne ägde lika stor betydelse som livet för den allra mäktigaste. På hennes känslor berodde hela världen för henne; för henne existerade hennes likar endast genom hennes egen existens. Hela universum var endast till för Tess från den dag och det år då hon var född. (Översättning: Olof Rabenius.)

Gemma Arterton som Tess i BBCs TV-serie

Tess erfarenheter gör att hon inte anser sig vara värdig Angel. Angel, som tolkar detta som sociala komplex, försäkrar henne att hon duger åt honom. För honom är hon en sinnebild för det rena och oförstörda, ett naturbarn, en ädel rousseansk kvinna. Men när hon på bröllopsdagen berättar om sina prövningar blir han som förbytt. Han känner sig lurad: Tess är oren. Hon är inte längre den hon utgav sig för att vara. Han förskjuter henne och reser utomlands. Tess fortsätter att älska honom och försvara honom i hans frånvaro.

Tess är ett under av dygd, fromhet och tålmodighet medan männen i romanen är lastbara av svek, nycker, fåfänga och begär. Hardys slutsats är klar: kvinnan offras för männens laster. Hardys inlägg i kvinnofrågan fick medhåll av många, men det var också många indignerade röster som motsatte sig påståendet att en förförd och ”förtappad” kvinna kunde vara oskyldig. Kanske hade Hardy båda grupperna i åtanke när han skrev det oväntade slutet. Tess går under som en Madame Bovary eller Anna Karenina. Om det är på grund av förtappelse eller samhällets konventioner får läsaren avgöra.

Parthenon

Vad liknar du, odödliga ruin

av solförgylld och honungsfärgad sten?

Ett relikvarium, ett smyckeskrin

av gammalt guld, av mörknat elfenben?

En väldig kithara, ett strängaspel

från vilket tonen klingar stor och hel,

när sol och måne turvis spela den

i sekel efter sekel, om igen,

den evigt unga skönhetsmelodin?

Nej, snarare en jätteorgel är du,

en värld av toner i ditt inre bär du.

Ur doriskt ädla orgelpipor väller

en flod av skönhet, och den växer, sväller

i kraft och omfång, dånar som ett hav

och överröstar allting med sitt krav.

Den brusat genom tusenden av år,

och aldrig skall dess ström av välljud sina.

Ju mera splittrat instrumentet står,

ju mera sargat, överhöljt av sår,

dess mera djup och mera klarhet får

din oförlikneliga v o x  d i v i n a.

                          Emil Zilliacus

Gustav Klimt, "Judith"

Under veckan som gått har jag läst två romaner från åren 1890 och 1891, båda kontroversiella under sin samtid. I Kreutzersonaten (1890), som jag läser om, lämnar Tolstoj det stora episka formatet för den lilla kammarberättelsen. I stället för att följa flera familjers öden väljer författaren att låta en person berätta sin historia. Det hela utspelar sig på ett tåg (detta olycksbringande transportmedel — minns att Anna Karenina hoppade framför ett tåg). Några resenärer diskuterar äktenskapsfrågan. En emanciperad kvinna hävdar att äktenskap endast bör ingås av kärlek. Hennes frisinnade advokatvän instämmer. En man, som under diskussionen suttit tyst, tar till orda och gör sig lustig över deras enligt hans mening imbecilla inställning. Dialogen upphör därefter till förmån för en monolog. Mannen redogör för det eländiga liv han levt i sitt äktenskap och hur hans vrede och svartsjuka ledde till att han blev hustrumördare. Svartsjuk blev han när en annan man kom in i bilden, en man med vackra mustascher som musicerade med hans fru. Via Beethovens Kreutzersonat drogs hustrun och musikern in i en romans, åtminstone är det vad han påstår. För läsaren är det inte lika tydligt som för den äkta mannen.

Gustav Klimt, "Judith II"

Vreden han känner mot hustrun och hela kvinnokönet har sitt ursprung i attraktionen till det motsatta könet, menar han. Han säger sig vara fångad av sin lidelse. Tesen är att sexuellt begär är människans värsta gissel. Det är något svinaktigt, livsfarligt. Det bästa vore att människan befriade sig från den driften och levde i celibat. Att människosläktet skulle dö ut om alla tillämpade celibatet, bemöter han med den drastiska åsikten att det i så fall vore något gott. Vårt mål i livet som människor borde vara att höja oss över våra drifter. Om vi lyckas med det är allt fullbordat och då kan vi lika gärna dö. 

Mannen förbannar sin egen drift men särskilt förbannar han kvinnorna som utsätter honom för frestelser. Hustrun beskrivs som ”en gödd häst, som fått stå förspänd för länge innan man selar av den (…) utan tyglar på samma sätt som nittionio procent av våra kvinnor” (kapitel 18, översättning Lars Erik Blomqvist). Männen må ha den formella makten, men kvinnorna besitter den egentliga makten. För att hämnas på männen spelar kvinnorna på mannens sinnlighet. Kvinnan förhäxar mannen, hon är ett farligt väsen för mänskligheten. Och männen som faller för dessa fallna varelser är inte bättre de. Men det är likväl kvinnan som ”bromsar mänsklighetens framåtskridande” (kapitel 13).

Vid min första läsning fascinerades jag av frispråkigheten i romanen och den för mig okända sida av Tolstoj som framträdde. När jag läser romanen för andra gången tycker jag att huvudpersonens bitterhet, besatthet och känslolöshet är för överdriven för att riktigt tas på allvar. Jag undrar var Tolstoj själv finns i det hela. Är den äkta mannen verkligen ett språkrör för författaren? Ja, det verkar så. I ett efterord, som dock inte finns med i min bok, skriver Tolstoj om sin ståndpunkt. En religiös kris skall ha utlöst en stark pessimism hos honom mot människosläktet, inte bara kvinnan. Aversionen mot de djuriska drifterna ledde till en sorts revision av det tionde budet: du skall inte ha någon begärelse till din nästas hustru, inte heller din egen — eller någon kvinna överhuvudtaget.

Kyskheten som den enda vägen till moral.

Liksom det ibland kan dyka upp melodier som man går och nynnar på kan det hos mig uppenbara sig dikter som gästar mitt medvetande under några dagar. Nu bor en dikt från 1700-talet hos mig, formulerad som ett ode till en hyacint. Det är dikten ”Över en hyacint” av Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Diktjaget prisar i första strofen sin hyacint, den mest förtjusande varelsen i Floras rike. Av den andra strofen framgår att blomman får den mest noggranna vård och ans. Dess vårdare får dock inte lön för mödan när den otacksamma hyacinten vissnar i strof tre. Men, konstaterar diktjaget, det går inte att klandra en hyacint. Det ligger i dess natur att falna.

”Så ser jag ock ditt hjärta kallna. /Det måste vara, som det är.” De två sista versraderna avslöjar att dikten är en allegori över en förlorad kärlek. Strax under diktens överskrift står ”Till —”. Vem är den riktad till? Det sägs att Nordenflycht skrev ”Över en hyacint” efter en kortvarig kärleksaffär med den betydligt yngre Johan Fischerström, som lämnade henne för en annan kvinna.

"Hyacinthus död", italiensk målning

Varför en hyacint?

Kanske skall valet av blomma härledas till den antika mytologin. Hyakinthos var en skön yngling som älskades av Apollon. Men Zephyros, västanvinden, blev svartsjuk. När Hyakinthos och Apollon kastade diskus, lät Zephyros med sin vindpust ta tag i diskusskivan och styra den så att den slog i Hyakinthos huvud. Ur hans blod växte en hyacint upp.

Även Laura i Runebergs Idyll och epigram har en ung älskare. Hon markerar sin kärlek genom att ömt vårda den växt hon fått av honom och försumma den hon fått av sin man.

Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster; /till den ena bär hon vatten ständigt, / men den andra torkar bort i krukan. / Varför vårdas en och glöms den andra? / Ty hon fick dem ej av en och samma, / men den ena av sin unge älskling / och den andra av sin man, den gamle.

Lägg märke till hur epitetet ”den gamle” kommer som en svans, en stark antites gentemot den unge älsklingen.

Över en hyacint

(Till – - – )

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

Du rara ört som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt i Floras rike
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig,
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,
en lindrig luft då andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld, du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård,
bland ringa stoft din fägring gömmer,
du är ju otacksam och hård?

Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an,
dess öda är att sig förandra,
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måste vara som det är.

En riktig Tosca-bit

Fyndbok!

En bok för den som redan är frälst eller den som vill invigas. För ynka 149 kronor kan man köpa lexikonet Opera, 925 sidor med vackra bilder och fakta om 338 operor. På svenska! Tosca, för att ta ett exempel, ägnas sex sidor: här finns sammanfattad intrig, bilder på primadonnor genom åren (av vilka Maria Callas anses vara den främsta uttolkaren), titelsidan till förstautgåvan av klaverutdraget, utdrag ur kända arior på noter samt kuriosa som att Puccinis ideal-Tosca var Maria Jeritza och att hon ramlade under generalrepetitionen.

Men trots denna digra redovisning av operahistorien, finns inte den opera med som jag, förutsatt att jag inte är insnöad, skall se imorgon: Tigrane av jubilaren Alessandro Scarlatti (född 1660). Å andra sidan behöver jag ju inte skämmas för att jag inte kände till den.

I min serie om hellenistiska diktare i Alexandria under 200-talet f Kr, har turen kommit till Theokritos. Hur många svenskar känner till Theokritos? Jag har märkt att han är okänd även bland dem som är litterärt bevandrade. Alla som är det minsta intresserade av grekisk litteratur bör genast införskaffa Theokritos Sånger, särskilt som de finns i nyöversättning av Ingvar Björkeson (Natur och Kultur, 2004), mannen som aldrig tycks sova, mannen vars kulturgärning är ovärderlig, mannen med förmåga att göra det grekiska språket rättvisa i sina översättningar. För det gäller inte bara att kunna det språk man översätter från; ännu viktigare är att man har känsla för sitt eget språk.

Silvertallrik som tros föreställa Theokritos, 500-talet e Kr, Eremitaget, S:t Petersburg

Theokritos kallas grundaren av den bukoliska diktningen, herdediktningen. Han levde i en tid av urbanisering, då det blev populärt att idealisera det enkla och ursprunliga herdelivet. Men det är inte på något sätt sockersött. Den pastora miljön rymmer passion, lidande, trolldom, okvädingsord, och svartsjuka mellan manliga älskande. 

Sture Linnér beskriver i inledningen diktaren som ”en frisk och ursprunglig diktare. Värmen i hans personlighet, hans förmåga att njuta av livets och naturens skönhet, hans utsökta blandning av skir, charmerande fräsch lyrik och ibland grov realism, hans ofta ömsinta satir, som bottnar i en stark känsla för humor, är ytteerst tilldragande. Framför allt i kärleksscenerna visar han sin förvånande mångsidighet: han förmår se både den allvarliga och den roande sidan, det lyriska och det prosaiska, det enkla och det heroiska, kan samtidigt identifiera sig med älskaren och göra narr av kärleken. Bland grekiska diktare tiderna igenom står Theokritos bland de allra främsta när det gäller att uttrycka känsla för och kärlek till naturen, längtan efter ängarnas saftiga grönska och trädens svala skugga, efter fågelsång och bisurr. I hans sånger lär nämnas flera örter och träd än i Homeros hela diktning. (…) Theokritos gör aldrig helt klart för oss på vilken nivå vi bör läsa hans dikt. Han vägrar att ta sig själv på allvar, samtidigt som han engagerar sig i viktiga ämnen: död, kärlek, poesi, vänskap. Allvar och lek blandas om vartannat, och dikten glider lätt från ett tonläge till ett annat.”

Nicolas Poussin: "Landskap med Polyfemos" (1649)

Herdediktens landskap är hos Theokritos Sicilien, den ö som han själv kom från. Från Sicilien kom även cyklopen eller kyklopen, den enögde jätte som höll Odysseus och hans män inspärrade i sin grotta. I den elfte sången gör Theokritos  honom till en förälskad och försummad stackars man. Han uttrycker sin kärlekssorg för den han älskar, Galateia, ”den mjölkvita”:

(ur ”Kyklopen”, r 19-35)

Från Johann Carl Loths verkstad: "Galatea framför Polyfemos", 1600-talet

Varför försmår du din älskare, o Galateia, du vita, / ja mera vit än löpnad mjölk och mjuk som ett dilamm, / yster som kalven, glänsande len som en omogen druva? / Varför kommer du blott när jag binds av den ljuvliga sömnen / för att försvinna så snart min ljuva sömn viker undan, / flyende skyggt som ett får när det ser den gråbruna vargen? / Jag blev förälskad i dig den första gången vi möttes, / flicka — det var när du kom med min mor och ni ämnade plocka / bergshyacinter, och jag blev ombedd att visa er vägen. / Aldrig slocknar min kärlek till dig, och sedan den dagen / tillhör jag bara dig; men du bryr dig inte det minsta! / Älskliga flicka, jag vet mycket väl varför alltid du flyr mig: / för detta ögonbryn som går över hela min panna, / avlångt och buskigt, från öra till öra, och för att därunder / sitter ett enda öga blott och en tillplattad näsa. / Men hur jag än ser ut i mitt ansikte har jag dock tusen / får på bete, och mjölken de ger är härlig att dricka. / Sommartid fattas mig aldrig ost, inte heller om hösten / eller på senvintern ens — beständigt står korgarna fulla.

Översättning: Ingvar Björkeson.

 

Förmågan att fördjupa sig i omöjliga mytiska figurer, att se dem, förstå dem, känna med dem, ge dem tidlöst mänskliga drag, det är det oemotståndliga med de grekiska författarna. Den grekiska litteraturen är en värld full av fantasi. Ändå—och det är det som är det fantastiska — är den inte barnslig eller banal, utan färgrik och flerbottnad.

I en bortglömd låda i garderoben hittar jag en gammal och i kanterna naggad bok med Kallimachos hymner, översatta av Elof Hellquist. Jag visste varken att jag ägde boken eller att Kallimachos skrev hymner. För mig är Kallimachos känd som diktare av epigram, korta dikter med en udd på slutet.

Gudinnan Athena, Versailles

Hymnerna tillägnas fem olympiska gudar och en ö (!). Ön är Delos, platsen för Apollons och hans tvillingsyster Artemis födelse. Jag letar i diktsamlingen om Athena, Minervas grekiska motsvarighet, återfinns bland de fem gudarna – och det gör hon! Dikten ”Pallas’ bad” är skriven till Athenas ära. Den skiljer sig från de andra gudahymnerna i två avseenden: dels är den diktad på ett annat versmått –  elegiskt distikon i stället för hexameter, dels går den utanför genren lovsång och placerar i stället guden i en handling, en scen. Athena vill bada.

Kommen Athene till hjälp, ty den höga gudinnan vill bada, / kommen I alla, ty ren märker jag fjärran ifrån / heliga hästarnas fnysning, och ren står den mäktiga färdig.

Varför vill Athena bada?

Kallimachos tar med oss till Argos, till Athenatemplet där palladiet förvarades. Palladiet var den gudabild av Athena som Odysseus och hans soldatkollega Diomedes tog med sig från Troja till Argos. (Härav ordet palladium på biografer och teatersalonger: Athena är utöver krigsgudinna kulturens beskyddarinna.) I en festlig ceremoni förde stadens kvinnor den heliga statyn tillsammans med Diomedes sköld till floden Inachos för att bada dem, skriver Hellquist i kommentaren. Diktens apostroferande av ”akeiska mör”, ”Akestors söners jungfruliga döttrar” och ”tärnor” tyder på att det var unga kvinnor som deltog i denna procession. Flickorna uppmanas att ge gudinnan en gyllene kam och olivolja till håret. Men männen varnas:
Men, pelasgiska männer, er vakten, / att mot er vilja ej ens henne, den höga, I sen. / Den som stadsskyddarinnan får skåda, då kroppen hon blottat, / aldrig han mera skall se Argos, sitt fädernesland.

Artemis dödar Aktaion. Rödfigurig keramik, 400-talet f Kr.

Den (man) som ser Athena naken mister alltså synen. Det var så siaren Teiresias, känd från sagan om Oidipus, blev blind. Ändå är Athena barmhärtig jämfört med Artemis. En känd myt handlar om hur jägaren Aktaion av misstag fick se Artemis bada. Gudinnan blev så uppbragt att hon förvandlade Aktaion till ett rådjur som hans jakthundar slet i stycken. Kallimahos kommer in på denna historia:

Ack, vilka offer skall Kadmos’ dotter ej bränna, och villka / maken därjämte en gång, bedjande gudarna då, / att deras son, deras ende, Aktaion, de blind finge skåda, / han som dock varder en dag Artemis’ trogne kamrat. / Dock – icke jakten på bergen, ej vänskap med höga gudinnan / skyddar den arme för straff, räddar från döden den stund, / då mot sin vilja han Artemis ser i det ljuvliga badet; / hundarna skola en dag frossa på ynglingens kropp.

Gudar som utdelar sådana stränga straff måste blidkas, och när de vill bada är det deras tjänarinnors plikt att ställa upp. Därför slutar Kallimachos sin hymn där han började: att uppmana Argos döttrar att hand om den höga gudinnan. Annars är det fara värt att Kallimachos slutbön om beskydd över land och folk inte beaktas.

Hovpoeten och bibliotekarien Kallimachos var verksam i Alexandria på 200-talet före Kristus. Det här inlägget är det tredje i en serie om Alexandria och de hellenistiska diktarna. Läs även de andra inläggen, Alexandria, 200-talet f Kr och När grymma eroter genomborrar en människas själ. En engelsk översättning av hymnen ”Pallas’ bad” finns här.

J-B Baron Regnault, "Pygmalion innan Venus gav liv åt hans staty" (1786)

På Dramaten spelas G B Shaws komedi Pygmalion om förvandlingen av enkel flicka till världsvan dam. Professor Higgins spelas av Johan Ulvesson och hans försöksobjekt Eliza av Alexandra Rapaport. Att musikalen My fair lady är byggd på Shaws drama vet säkert många, men kanske är det inte lika känt varifrån historien om Pygmalion kommer. Pygmalion var enligt den grekiska myten kung på Cypern och sagan om honom står att finna i Ovidius Metamorfoser, bok 10.

Pygmalion är bitter och besviken på kvinnor och har därför valt att inte gifta sig. Ovidius skriver:

offensus vitiis, quae plurima menti / femineae natura dedit, sine coniuge caelebs /vivebat

”stött av de brister som naturen i mängd givit den kvinnliga själen, levde han ensam, utan hustru” (min översättning).

En modern läsare med skulle antagligen säga att Pygmalions skulpterande verkar terapeutiskt för honom, och att resultatet av det blir ett surrogat för hans problematiska förhållande till kvinnor. Hans framställer den skönaste skulptur som världen har skådat, en flicka i elfenben som är så naturtrogen att verkar levande och så vacker att hennes skapare blir förälskad i henne.

 Oscula dat reddique putat loquiturque / et credit tactis digitos insidere membris / et metuit, pressos veniat ne livor in artus, / et modo blanditias adhibet, modo grata puellis / munera fert illi conchas teretesque lapillos / et parvas volucres et flores mille colorum / liliaque pictasque pilas et ab arbore lapsas / Heliadum lacrimas; ornat quoque vestibus artus: / dat digitis gemmas, dat longa monilia collo; / aure leves bacae, redimicula pectore pendent: / cuncta decent; nec nuda minus formosa videtur.

George Frederick Watts, "Pygmalions hustru" (1868)

Han giver / kyssar och tycker sig få. Han talar till bilden och känner / på den och tror, att lemmarnas hull ger vika för fingret, / ängslig och rädd att trycka för hårt, så att blånader uppstå. / Stundom viskar han smeksamma od, och han köper presenter / helt efter flickors smak, både musslor och slipade stenar, / nätta små fåglar i bur och brokigt lysande blommor, / liljor och bollar i prunkande färg och tårar, som droppat / ur Heliadernas träd. Ja, han höljer kroppen i kläder, / trycker på fingrarna ring efter ring, hänger smycken om halsen. / Öronen blixtra av stenarnas glans och bröstet av pärlor. / Allt är så vackert, och dock hennes nakenhet tjusar ej mindre. (Översättning: Harry Armini.)

Och, ja, i sagan är allting möjligt. Venus (Afrodite) hör hans böner och ger flickan liv. Och så får kung Pygmalion en fru och Cypern en drottning, en kvinna som Pygmalion själv har format, en kvinna utan självständighet  – fri från de laster som hennes dödliga systrar utrustats med.

Uppdatering: Läs Hans-Roland Johnssons understreckare i SvD om Pygmalion och den avbildade människan.

Den tredje boken i Apollonios Rhodios hexameterepos Argonautika har blivit berömd för sitt inkännande psykologiska porträtt av den tonåriga prinsessan Medea. Sture Linnér finner i Medeas monologer ”den kanske finaste analys av kärleken som grekisk litteratur skänkt oss” (förordet till Argonautika, 2005). Här möter vi alltså Medea när hon träffar Jason, som kommit till hennes land Kolchis för att röva det gyllene skinnet. Hon blir förälskad i honom, helt i enlighet med gudarnas plan. Hera och Athena står på Jasons sida och övertalar Afrodite att i sin tur övertala sin son Eros (med löftet om att han skall få en fin boll att leka med!) att skjuta en pil i Medeas hjärta. Gudarna känner Medeas magiska talang och inser att Jason inte kommer att klara sitt uppdrag utan hennes hjälp. Medea, eller Medeia, är en förtjusande, oskuldsfull flicka som har nära till sina känslor. Hon är villrådig, långt ifrån den bestämda och handlingskraftiga kvinna som vi möter hos Euripides. Hon känner sorg och medkänsla. Hon oroar sig för Jasons öde —  hon vet att hennes far kungen vill bli av med honom — men också för sitt eget, eftersom hon förstår att hennes känslor för den unge främlingen är förbjudna och farliga. Hon har svårt att sova.

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Natten svepte i skugga vår jord, och ute på havet / blickade sjömännen upp mot Stora Björn och Orions / stjärnor från sina skepp; men väktare, mänskor på vandring / längtade nu efter sömn, och dvala omslöt barmhärtigt / äntligen modern som sörjde de små hon nyligen mistat. / Stadens hundar skällde ej mer, inga larmande röster / hördes längre, och allt var tyst i ett tätnande mörker. / Men ingen ljuvlig slummer sänkte sig över Medeia. / Åtrån till Aisons son höll den djupt bekymrade vaken. / Tjurarnas styrka fruktade hon, och att hjälten på Ares’ / slätt skulle dödas av dem och möta ett ovärdigt öde. / Inne i bröstet fladdrade vilt hennes bultande hjärta. / Liksom en stråle av sol faller ned i det virvlande vatten / som man har nyss hällt upp i en bunke eller en kittel / och emot takets bjälkar kastas i snabba reflexer, / dansande oroligt hit och dit i ett flimmer däruppe, / så skälvde också i flickans bröst det ängsliga hjärtat. / Tårar av medkänsla rann utmed kinden, och i hennes inre / brann en glödande sorg som spred sin eld genom kroppen, / genom dess finaste senor och djupt in i nerven i nacken / där allra skarpast plågan förnimms när grymma eroter / genomborrar en människas själ med sargande pilskott. / Än var hon ivrig att ge sitt magiska medel åt Iason, / än att avstå och själv gå under tillsammans med honom, / nästa stund ville varken hon dö eller ge honom medlet / utan fördra allt ont och foga sig i sitt öde.

                                                                                     Översättning: Ingvar Björkeson

Femhundra år efter Homeros lever idealet kvar. Hexametern och den homeriska liknelsen ovan (med solstrålen) är exempel på det. Men egentligen var det idealet inte det förhärskande i Alexandria, där Apollonios Rhodios verkade på 200-talet f Kr. Hans lärare Kallimachos lär ha sagt: ”μέγα βιβλίον μέγα κακόν” — en stor bok är ett stort ont. Han ägnade sig i stället åt centrallyrik och blev Catullus stora förebild.

Bara ett geni kan göra något så psykologiskt, mänskligt, dramatiskt och humoristiskt av en grekisk myt. Apollonios Rhodios behöver inga magiska drycker för att trollbinda sin läsare. Det rör mig att en antik manlig författare skriver så fint om en tonårig flicka och ägnar så mycket kraft åt att skildra hennes inre kval. Och än en gång häpnar jag över hur smidigt och elegant Ingvar Björkeson för över ett urgammalt språk till idiomatisk svenska. Om det är en estetisk upplevelse att läsa Argonautika på svenska, hur är det då inte på orginalspråket? Det återstår att se. Min grekiska är knagglig, men planen är att läsa tredje boken under året.

Om man hade fått uppleva en kultur på en annan plats i ett annat århundrade och kunnat bortse från politiska omständigheter, vilken hade man valt? Aten, 400-talet f Kr? 1400-talets Florens? Weimar på 1800-talet?

I Alexandria översattes Gamla testamentet till grekiska. Septuaginta-fragment från Qumran.

Alexandria på 200-talet f Kr, då skulle man ha varit med. Vid Museion i Alexandria levde och verkade vid denna tid framstående vetenskapsmän såsom Euklides och Eratosthenes. Den senare lyckades räkna ut jordens omkrets med minimal felmarginal. Även Archimedes studerade här. Biblioteket i Alexandria med sina hundratusentals bokrullar var omtalat och här grundlades filologin.

Märkligt nog är detta hellenistiska kulturcentrum lite bortglömt. Alla känner till Homeros, Sofokles och Platon, men få talar om Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios, författare som verkade i Alexandria under 200-talet. Att dessa tre har skrivit något av det finaste som finns att läsa på grekiska hoppas jag kunna övertyga mina läsare om i kommande inlägg.

En blomsteräng. En blomsteräng till och ännu en. Människor som ser ut som om de är på väg till maskerad. Är det här samma regissör som gjorde Pianot och Porträtt av en dam? Jag vet att Jane Campion kan bättre än så här; därför blir jag besviken på Bright star som jag inte tycker lever upp till sitt namn.

Filmen, som fått sitt namn efter en av John Keats mest geniala och vackra dikter, handlar om den romantiske poetens kärlek till grannflickan Fanny eller rättare sagt Fannys kärlek till poeten, för det är ur hennes perspektiv det skildras. Fannys känslotillstånd pendlar mellan eufori, apati och vånda. John Keats är fattig och inget gott gifte. Till Fannys förtvivlan drabbas han av svår sjukdom och flyttar till Rom – utan henne – för att vistas i ett bättre klimat.

Ben Whishaw och Abbie Cornish fungerar tillsammans som det unga förälskade paret. Ändå blir det inte engagerande. De enda gångerna som Jane Campions manus bränner till är när Keats citeras. Jag ville pausa och spola tillbaka efter en scen där Fanny får en poesilektion av Keats och han förklarar poesins väsen. Fannys lillasyster är en ljuvlig uppenbarelse, ett riktigt litet stjärnskott, och Paul Schneider är underhållande som Keats burduse och svartsjuke kollega. Men det räcker inte för att den här filmen skall bli en klart strålande stjärna. Ibland glimtar den till, men mestadels lyser den ganska svagt.