Keira Knightley är storslagen som Anna Karenina

Det visuella geniet Joe Wright har igen skapat ett mästerverk av ett annat mästerverk. Som i tidigare Stolthet och fördom och Försoning ger han sig i kast med de stora romanerna,  den här gången med ingen mindre än Tolstojs klassiker Anna Karenina. Mig veterligen finns ingen författare som så skickligt har samlat insikter om människans psykologi och plats i historien som Tolstoj. Man kan bäva för mindre, men Wright tar sig an denna tradition med säker och djärv hand.

Jude Law som Karenin

Regissörens favoritmusa Keira Knightley porträtterar Anna Karenina, aristokrathustrun från Sankt Petersburg som blir handlöst förälskad i unge greve Vronskij. Knightley lyser som alltid. Hon frambjuder en rik skala ansiktsuttryck och skänker rollen dess tillbörliga värdighet. Jude Law gör hennes make Karenin som en man som har fastnat. Oförarglig, flitig, välvillig, ”ett helgon” enligt sin fru – men gjord av trä.

Det instängda och inordnade aristokratiska liv som Anna och hennes vänner lever illustreras av en vacker, gammaldags teater. En stor del av handlingen utspelas där. Rum efter rum öppnas som kinesiska askar. Det kan tyckas som en uttjatad symbol – livet som ett skådespel  - men Wrights originalitet och sinnrikhet gör det här greppet mycket lyckat. Först när Anna ger efter för passionen till greve Vronskij öppnas dörren från teaterbyggnaden ut mot gröna ängar.  En annan som frigjort sig från påtvingande begränsningar är godsägaren Levin, som väljer bort storstaden och det luxuösa livet för ett liv i endräkt med sina bönder och ägnar sig åt jordbruk och jakt.

När Anna träffar Vronskij beskriver hon sig som en svulten som fått mat. Men även om hennes kärlekstörst mättats och själen förverkligats, står den nyvunna friheten i milsvid kontrast till det fängelse som plikter, konvenans och samvete håller henne kvar i. Hennes projekt är egentligen inte dömt till undergång – trots att hon fått barn med Vronskij är skandalen inget faktum förrän hon offentligt visar sig med honom – men hon, liksom sina äktenskapsbrytande medsystrar i 1800-talslitteraturen, är dömd till undergång. Ändå säger hennes svägerska Dolly, gift med den ständigt otrogne Stiva (som till skillnad från sin syster inte drabbas av passion utan roar sig med kvinnor av ohejdad vana), att hon själv skulle handlat likadant som Anna om hon fått chansen. ”Men det var ingen som frågade.”

Tolstoj tecknar människorna sådana de är i all sin mänsklighet, skröplighet och härlighet. Ingen är offer, ingen är förövare, ingen är god, ingen är ond. Människan bara är. I sig ett mikrokosmos ingår hon i ett större kosmos. Inget av dessa förstår hon fullt ut. Tolstoj gör det och hjälper henne göra det. Tack, Joe Wright, för påminnelsen.

I syfte att lära mig något om den litterära scenen under svenskt 1700-tal, läser jag delen ”Upplysning och Romantik” ur Bonniers serie Den svenska litteraturen från 1988. En av redaktörerna och författarna är Sven Delblanc, som i nämnda del bidrar med rutor över mindre kända upplysningspersonligheter.  Jag häpnar över hans fränhet! Stilen är minst sagt ovanlig och oakademisk för en litteraturprofessor. Personerna porträtteras mer utifrån sin person och sitt utseende än sin gärning. Carl Christoffer Gjörwell får en spalt med rubriken ”Den snälle pappa Gjörwell”. Här kan man läsa:

Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) är en av dessa flitiga medelmåttor, som gör en vitter kultur möjlig. Svenska litteraturens rännstenar är fulla av genier, och det kan vara en välgörande kontrast att någon gång fästa blicken vid den gode assessor Gjörwell, älskvärd och urban på familjepromenad kring sin stuga på Djurgården.

Men detta är bara början. Om Nils von Rosenstein står:

Han är vår svenske Sokrates – en vis och ädel ande i en ful och klumpig stofthydda.

Johan Simmingsköld beskrivs på följande sätt:

Kungens lyckade fynd – en Kellgren, en Leopold – får oss lätt att glömma de många misslyckade figurer som fick sola sig i den kungliga nåden. En av de värsta var Johan Simming, adlad Simmingsköld, utnämnd till kunglig bibliotekarie och lagman ehuru komplett oduglig som skribent. Han livnärde sig bl a genom att utan ersättning trycka dikter av Bellman i göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt?. Han var fet, såg dum ut och hade av ständigt bugande blivit S-formad, vilket väl framgår av Sergels ypperliga karikatyr av den ödmjukt bockande parasiten.

Uppfriskande eller plumpt? Överraskande är det i varje fall!

Litteratur som länkar samman mig med människor som levt förr, litteratur som ger mig nya idéer om mig själv, mina medmänniskor och världen, eller sätter ord på det som jag vagt tänkt men inte förmått formulera, litteratur som lyckas beskriva det sköna, svåra och mänskliga — det är litteratur när den är som bäst.

Det slår mig att mycket av den främsta litteraturen utgår från historier som objektivt sett ter sig tämligen banala, ja rentav barnsliga. Odysséen, till exempel, där människor slåss mot monster och drabbas av gudarnas nycker. Eller de grekiska dramerna. Eller Selma Lagerlöf som lyckas införliva troll och gengångare i berättelser om människor.

Efter tips från en vän läser jag Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf (min vän säger för övrigt att jag påminner om Charlotte Löwensköld!), en trilogi som jag läste som tonåring, men vars innehåll har förpassats till glömskans vrå. I centrum för denna spökroman står en ring som stulits ur en grav och vars existens påverkar generation efter generation.

Lagerlöf är som bäst i sina essäartade reflektioner, tycker jag.  Hör bara här, i inledningen till det sjunde kapitlet:

Det ska inte förnekas, att hos oss i Värmland var skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna stora, men stugorna trånga, vägarna smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte var väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?

Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänsaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden.

En god vän som jag träffar på mässan gör mig sällskap på ett seminarium med Roy Jacobsen, en av Norges mest lästa författare. Min vän undrar varför jag fastnat just för norska författare. Ja, varför? Berättarglädjen, kanske. Den yvigare stilen.

Jan Kjaerstad - tänkande norrman

Det var när jag vid millennieskiftet läste Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren — skall dock medge att jag ännu bara läst de två första) som jag upptäckte litteraturen hos våra grannar i väst. Jag passar på att tacka Kjaerstad för denna litterära insats när jag ber om en signatur i hans senaste roman som jag köper i Atlantis monter. När han berättar om detta sitt senaste verk, Normans område, säger han att tröttnat på det freudianska grävandet i människans källare. I stället vill han se människan som ett palats med flyglar, vidgad. En syn på människan och världen som definitivt gör sig märkbar i Wergeland-trilogin som avhandlar allt från brödbakning till astrofysik.

Denna frejdiga stil och vidgade syn har med författarens tankefrihet att göra, tror jag. Norska författare representerar en annan typ av tänkande, kanske därför att de inte är präglade av det ängsliga och konforma tänkande som råder i svenskt kulturliv.

Karl Ove Knausgård - tänkande norrman

Det är bland annat det som Karl Ove Knausgård sätter fingret på och avslöjar i sin befriande filterlösa Min Kamp-serie. Jag läser just nu del två. Där låter han Geir säga om Sverige: ”På flygplatsen finns det ett gult streck framför bagagebandet som man inte får kliva över. Och ingen kliver över. Bagageutlämningen avlöper lugnt och fint. På samma sätt styr man samtalen i det här landet. Det finns ett gult streck som ingen får överträda.” Men han lägger inte bara orden i andras mun, utan riktar en hel del kritik mot Sverige också genom sin berättarröst.

Erlend Loe - tänkande norrman

Under ett seminarium gör författaren Erlend Loe följande analys av Sverige med anledning av bland annat den könspolitiska debatten, inte minst manifesterad i ordet hen: Ett land som inte har varit i krig i tvåhundra år, uppfinner problem som egentligen inte finns. Detta föranleder mig att tänka på den onyanserade recensionen av Anders Jacobssons och Sören Olssons bok om Håkan-Bråkan, i vilken recensenten förklarar sig beredd att hellre hugga av sin ena arm än läsa boken för sina barn, därför att den sägs cementera de könsstereotyper ”som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka”.

En liknande kritik, om än inte lika brutalt uttryckt, har Knausgård fått efter att ha skrivit om feminiserade män som drar barnvagn i just ovan citerade del 2.

Trött på den uppfostrande attityden och det humorlösa tyckandet som alltför ofta möter mig i recensioner och artiklar, vill jag hellre ägna mig åt texter skrivna av intelligenta och tänkande norrmän, som tillräckligt nära men ändå långt ifrån kan skriva om svenska angelägenheter på ett sakligt, uppriktigt och distanserat sätt.

Det är 70-tal, men det kunde nästan ha varit 1700-tal. Livet i den småländska byn där 12-årige Klas och hans familj bor präglas av något otidsenligt, ålderdomligt. Gammalt folkskrock lever kvar. När det åskar säger ”de gamle” att det är Tor som dundrar. ”Människan spår och Gud rår”, är Klas mammas favorituttryck. Föräldrarnas tankar kretsar kring skörden och djuren. På matbordet serveras rovor och lungmos. Det är en begränsad värld. Vi möter inte så många fler än grannen, prästen och skolläraren.

Ända tills Veronika från Upplands Väsby flyttar till byn med sina gröna-vågare till föräldrar. För Klas öppnar sig en okänd värld när han för första gången träffar denna jämnåriga flicka. Hon talar och rör sig imponerande obesvärat – som om hon inte behövde fundera ut innan vad hon skulle säga! Hennes intellektuelle och vinsörplande far lyssnar på Mendelssohn och läser Hermann Hesse. Det gör intryck på Klas och blir ett sätt för honom att bryta sig loss från sin instängda tillvaro, en instängdhet som blir mer tryckande och otäck genom faderns tilltagande pysiska ohälsa.

Ett annat sätt för Klas att ta sig ur ofriheten är att åka till Madsjön för att skåda fåglar. Det Klas inte vet om fåglar är inte värt att veta. Bokens ornotologiska kommentarer är många och poetiska. Fågeln som frihetssymbol — visst har vi läst det förr. Korpen som förknippas med död och undergång — ja, även det är bekant. Ändå är det nytt.

Ett av de mest fulländade partierna i denna augustprisvinnande debutroman, är när Klas och Veronika under en cykelutflykt smyger in i en kyrka och letar rätt på nattvardsvinet. En stund innan detta äventyr har de sett orden ”Agne (dvs Klas pappa) på väg till dårhuset” målade på en vägg.

En hinna som sprack – - -

Som om någon hade lossat alla band, spärrhakarna släppt, varenda nervknut lösts upp. Jag kan säga vad jag vill! Vem bryr sig om några ord på en vägg? Det kanske inte ens stod något skrivet när allt kommer omkring.

Här är jag och här är Veronika.

Där är flaskan.

Jag läser kärleksevangeliet om du spelar orgel, välj en psalm så sjunger jag så att kyrktaket lyfter. Vi kan springa upp i tornet, ringa i klockorna och se ut över hela byn. Brinner det där hemma så kan det göra detsamma, det får gå hur det vill med alltihop. Låt honom elda och göra slut på vad han vill, nu klarar jag mig själv.

Nu är det du och jag. Vi kan hoppa ut från tornet och se hur långt vi kan flyga. Jag ska peka ut graven där de hittade ett benrangel med en sjutumsspik i bakhuvudet, visa var marken rämnade när kistan efter den lomhörde kantorn rasade ihop.

Tomas Bannerhed har skrivit en enastående berättelse om landsbygdens enskildhet, om ett barns flykt till naturen när främlingskapet och smärtan blir för påtagliga: det främlingskap som uppstår när man känner att man är född i fel tid eller på fel plats och den smärta som bränner när man ser en nära anhörig förändras. När fadern går in i sin galna värld, ger sig Klas ut i fåglarnas värld. Lillebror Göran regredierar och tar till nappen som åttaåring. Kvar är en tapper och tålmodig mamma som ”gjorde det som stod i hennes minimala makt”.

Jag diskuterar boken med andra i en bokcirkel. Det finns nästan inte en scen vi inte tar upp. Allt är värt att berömma, att fundera över, att diskutera, att ta till sig. Det är vi alla överens om.

När Cecilia Hagen får frågan ”Tror du på bokens död?” svarar hon ”Tror du på brödets?”.

Boken är allt annat än död under september månads sista fyra dagar i Göteborg. Sällan skådar jag sådan entusiasm som i myllret bland bok- och biblioteksmässans utställare och besökare. För mig har mässan blivit något av en obligatorisk inledning på hösten. Det gör mig upplyft att lyssna till författare som tänker självständigt och originellt (för det gör de ofta!). Det ger mig inspiration och hopp om bokens framtid att se och bläddra i dessa böcker i mängd, ofta omsorgsfullt uttänkta och kärleksfullt formgivna.

Inte minst manifesteras entusiasm och idealism i de många litterära sällskapen. Här finns sällskap för Shakespeare, Swedenborg och Strindberg, för Fröding, Lagerlöf och Karlfeldt, men också för en mer provinsiell förmåga som Salje. Det mest udda inslaget står Fröding-sällskapet för, som låter två män gå utklädda som den värmländske skalden, en av dem i vit sjukhusrock och den andra som någon sorts ”fattig munk från Skara”. Jan Myrdal-sällskapet tycks vara ensamt om att bilda en krets kring en nu levande författare.

I Hjalmar Söderberg-montern, eller ”holken”, som en representant för de litterära sällskapen kallar dessa bås, kastar jag mig entusiastiskt över Kurt Mälarstedts ljuvliga biografi Ett liv på egna villkor om Maria von Platen, en bok vars värld jag fullkomligt gick in i under en period då jag läste biografier över sekelskiftespersonligheter. Turligt nog sitter författaren själv i montern, varpå jag passar på att be om en signatur. När han hör mitt namn lyser han upp. Hans dotter bär det också. Namnet leder oss också till Mälarstedts legendariske chef på DN, Olof Lagercrantz, vars hustru också hade begåvats med detta namn. Detta föranleder mig att, efter en mikrosekunds tvekan, drista mig till att berätta att jag just läst Sven Stolpes lilla bok som bär samma namn som den som karaktärsmördas i den. Någon närmare fördjupning i nidbilden kommer inte till stånd, vilket väl heller inte var meningen. En författare vill förstås hellre tala om sitt eget verk.

Och han har anledning att vara stolt. Med den äran har han porträtterat denna märkliga kvinna, Maria von Platen. Vad hade hon då med Hjalmar Söderberg att göra? Det började med att hon skrev ett förtjust brev till författaren efter att ha läst Martin Bircks ungdom (som för övrigt är min favoritroman av Söderberg). En korrespondens uppstod och tilltog, till den grad att ryttmästarhustrun fru von Platen, bosatt i Kristianstad, tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm, umgicks i litterära och konstnärliga kretsar och blev både älskarinna och musa åt Söderberg. Enligt Mälarstedt är hon förebild för såväl Gertrud och Lydia Stille som Helga Gregorius. Det är inte svårt att tro honom. I Söderbergs Doktor Glas-manus finns till exempel namnet Maria överstruket, ändrat till Helga.

För ynka fyrtio kronor köper jag denna bok som jag redan har läst för att ha sekelskiftets skönhet och smärta nära till hands i mitt hem.

…till den italienske författaren Antonio Tabucchi, som avled häromdagen. Om hans underbara lilla roman Påstår Pereira har jag skrivit tidigare.

För några dagar sedan besökte jag ett föredrag arrangerat av Svenska Atheninstitutets vänner. Rubriken var ”Arbetet med Tranströmers poesi”. Inbjuden gäst var Vasilis Papageorgiou som översatt allt av Tomas Tranströmer till grekiska, och inte bara det: han har även översatt Bertil Malmberg, Willy Kyrklund och John Ashbery.

Plötsligt trillar polletten ned. Men det är ju han! Sapfo-översättaren. Han presenterade sig som docent vid Linnéuniversitetet och ansvarig för dess konstnärliga skrivarkurser och som översättare av redan nämnda poeter. Men för mig är han känd för att tillsammans med Magnus William-Olsson ha översatt Sapfos dikter och fragment till svenska. Ett par exempel:

J F Cazenave: Porträtt av Sapfo

Eros skakade mitt

hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

Jag blir glad och inspirerad av människor som är hängivna och utstrålar kärlek inför det de gör. En sådan människa är Vasilis Papageorgiou. Han älskar poesi.

Arbetet med Tranströmers poesi kallar han ett relativt enkelt arbete. Det kräver inga förkunskaper. Översättaren behöver inte leta fram uppgifter om personer eller företeelser som nämns. Han behöver inte förse sin bok med referenser. Allt finns där redan. Det räcker med texten.

Enligt Papageorgiou är Tranströmers storhet − vilket ofta brukar framhållas − hans enkelhet, samt att hans dikter håller kvalitet rätt igenom, allt från den första dikten ”Preludium”. Det är också den som Papageorgiou väljer att läsa i grekisk översättning. Jag förstår inte mycket av den, men de greker som är där säger att det porlar om språket.

Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans

position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. Så hejdas

denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens

fredlösa ton

hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

som handen griper en solvarm sten.

Resenären står under trädet. Skall,

efter störtningen genom dödens virvel,

ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

ur 17 dikter, 1954

August Strindberg "ritadt af hans gamle vän" Carl Larsson 1899

Det har väl inte undgått någon att det är strindbergsår. Det är i år hundra år sedan Strindberg dog, men just idag är det 163 år sedan han föddes. En särskild hemsida, Strindberg 2012, har inrättats för att visa på alla evenemang i riket som ges under året till den store författarens ära. Själv har jag påbörjat firandet genom att läsa några sidor i I havsbandet samt se Dramatens uppsättning av enaktaren Leka med elden, som visades på SVT igår. Jag hade tänkt skriva något om den, men jag har varit så väldigt produktiv den senaste tiden att jag saknar inspiration. Därför överlåter jag den här gången åt er läsare att kommentera pjäsen eller varför inte Strindberg överhuvudtaget (så kanske jag kommer med små inpass i kommentarsfältet).

Det var längesedan jag såg en bra teaterföreställning. Inte sällan blir jag besviken eller irriterad över

• bearbetningar som gör våld på originaltexten
• när manusförfattare eller regissör skriver åskådaren på näsan genom att förlägga handlingen till modern miljö

(Kommentar: En tidlös text skall kunna tala för sig själv. Paralleller vill jag dra själv. Helst vill jag sugas med av föreställningen och slippa störas av funderingar över varför Shakespeare förflyttats till 1750-/1850-/1950-tal.)

• effektsökeri, där våld, sex och provokationer används i syfte att chockera eller underhålla publiken

Vid mitt senaste teaterbesök uppfylldes tyvärr alla tre ovanstående punkter. Det var Ludvig Holbergs underbara Jeppe på berget som förvanskats och misshandlats av Stockholms stadsteater. (Inget ont om skådespelarna; de gjorde sitt yttersta med Leif Andrée i spetsen som Jeppe.)

Igår fick jag tillfälle att se en annan klassiker: Sofokles Elektra. För 2400 år sedan uppfördes den vid Dionysos-teatern i Aten. Jag ser den i Månteaterns oansenliga teaterlokal i Lund.

Frederic Leighton: "Elektra vid Agamemnons grav", 1869

Efter tio års krigande i Troja kommer kung Agamemnon åter till sin borg i Mykene som segerrik härförare. Han får ett tjusigt mottagande av sin drottning Klytaimnestra. Men den röda mattan och det översvallande välkomnandet är bara kulisser. Klytaimnestra har i kungens frånvaro odlat ett oförsonligt hat till sin man. I hopp om att få gynnsamma vindar till sina skepp offrade han nämligen deras dotter Ifigenia till gudinnan Artemis. Tillsammans med sin älskare Aigistos överfaller Klytaimnestra Mykenes store krigarkung och dödar honom.

De tre vuxna barnen Orestes, Elektra och Krysotemis väljer olika sätt att förhålla sig till det som skett. Orestes flyr landet, Elektra blir besatt av tanken på hämnd, Krysotemis accepterar sitt öde och fogar sig för dem som har makt.

De antika tragöderna var stora konstnärer som utifrån till synes simpla, ja rentav tarvliga myter, skapade psykologiska och dramaturgiska mästerverk. Huvudpersonen exponeras i blixtbelysning under några avgörande timmar i sitt liv.

Elektra skriker ut sin sorg och vrede. Hon hatar sin mor som inte är värd att kallas mor, hon hatar det hus hon bor i. Hellre dör hon än finner sig i det ovärdiga att vara slav under Aigistos. För att få sinnesro måste hon hämnas.

Sofokles (liksom Euripides) är kvinnans dramatiker. Kvinnan står i centrum. Trots sin synbara maktlöshet kämpar hon för det hon anser rätt. Elektra står för ung idealism: i hennes värld är det antingen svart eller vitt. Det finns inga kompromisser. Liksom Antigone (också skildrad av Sofokles) gör hon allt för att hedra en död familjemedlem; kosta vad det kosta vill.

Hanna Sjögren är fullständigt närvarande som Elektra. Inte en sekund tvivlar jag på hennes förtvivlan. Lillemor Hjelm gör en drottninglik Klytaimnestra och Ellen Siöö gör en fin tolkning av Elektras syster.

Elektras monologer är fantastiska i sitt djup, och i dialogerna mellan mor-dotter och syster-syster riktigt bränner det. Inga feministiska slagord krävs eller kopplingar till nutida hedersmord. Elektra handlar om sådant som vem som helst kan känna igen: om rädsla inför framtiden, om sorg över en splittrad familj, om vanmakt. Det är djupt mänskligt och förenar oss med den tidens människor.

I det antika dramat interagerar kören med kommentarer till det som sker. Kören råder, avråder och stöttar Elektra. På ett naturligt och smidigt sätt integreras kören i skådespelet.

Med små medel och respekt för det antika dramat skapas magi. Uppfylld av Sofokles text, skådespelarnas intensitet och körens suggestiva sång lämnar jag Månteaterns lokal en upplevelse rikare, en erfarenhet klokare – 2400 år senare.

Senaste Axess har temat ”Dante”. Vad har egentligen den gamle florentinaren att säga oss idag? John Armstrong skriver i sin artikel ”Kärlekens apostel”:

”När vi först träffar honom, ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring” där han ”i en dunkel skog gått vilse” och irrat bort sig ”från den rätta vägen”, är Dante vem som helst – vid någon tidpunkt. Jag såg en gång dessa ord inskrivna längs taklisten i hallen till en våning i Edinburgh. Att se dem där var en välkommen chock. Ägaren identifierade sig med författaren. Även hon kände att hon hade gått vilse mitt i livet. Dante ligger vaken om natten, förkrossad av oro och ”grämer sig och sörjer”. Det känns inte som om det är hans eget fel. Det känns som om livet helt enkelt gör detta med människor: det som man bryr sig om går fel; man finner det allt svårare att vara säker på sitt mål här i livet; man blir dyster; världen är en idiotisk plats, ens liv är bortkastat. Och de egna drifterna håller på att driva en vansinnig.

Vergilius är namnet på den person som hjälper dig. Och i viss mening är Dante än en gång ute efter att klargöra för oss vad han menar är litteraturens syfte. Dess uppgift är att hjälpa oss att leva väl genom att ge oss styrka att ta itu med våra problem, genom att ge oss (i en översiktlig form) en uppsättning bilder att begrunda och genom att reda ut våra idéer så att vi förstår livet rätt.”

Läs hela artikeln här.

”Det är synd om människorna”, skrev Strindberg i Ett drömspel. Det hade lika gärna kunnat komma från Dante. Det finns ett uttalat medlidande med människor och en förståelse för mänskliga villkor och öden. Det är det som jag uppskattar mest med Divina Commedia eller Den gudomliga komedien. Här mitt favoritavsnitt, om Francesca som blev förälskad i sin makes bror, Paolo. Den äkta mannen ertappade dem och dödade dem. Dante möter kärleksparet i helvetets andra krets.

Ur Inferno, femte sången:

J-A-D Ingres, "Paolo och Francesca"

Nu börjar till mitt öra tränga larmet

från klagokören; vi har nått ett ställe

där gråt och verop nästan mig bedövar.

Och denna ort där varje ljus förstummats

fylls av ett dån, som när ett hav i stormen

blir piskat ifrån tvenne håll av vindar.

Avgrundsorkanen, vilken aldrig vilar,

släpar de dömda med sig som sitt byte

och pinar dem med kast och slag och stötar.

När så de når den plats där klippan rasat

brister de ut i skrik och gråt och jämmer,

och mot Guds allmakt hädelser de slungar.

Dante Gabriel Rossetti, "Paolo och Francesca", detalj

Jag fick nu veta att till sådan plåga

döms de som syndar genom köttslig lusta

och sätter sin passion före förnuftet.

Som stararna bärs bort på sina vingar

i tät och talrik flock när vintern kommer,

så driver blåsten dessa onda själar;

än upp, än ned, än hit, än dit den för dem;

och inget hopp om ro eller om lindring

i deras straffdom någonsin dem tröstar.

Och liksom tranor ordnar sig i rader i skyn

och sjunger sina klagosånger, så, burna av orkanen,

såg jag skuggor driva förbi och utstöta sin kvidan.

/—/

Alexandre Cabanel, "Francesca de Riminis och Paolo Malatestas död"

Sedan min lärare nämnt alla damer

och kavaljerer ifrån fordom, grep mig

ångest så starkt, att jag höll på att svimma.

Sen sade jag: ”O skald, med dessa båda

som kommer där tillsammans och så hastigt

bärs fram av vinden vill jag gärna tala:”

”När de är närmare vår plats” blev svaret,

”bed dem då själv, i namnet av den kärlek

som ännu driver dem, och de skall komma:”

Så snart de förts av vinden till vår närhet

ropade jag: ”Kom hit, o kvalda själar,

och om det är er tillåtet, så tala:”

Ary Scheffer, "Francesca och Paolo"

Som duvor, lockade av längtan, flyger

på fasta, sträckta vingar genom luften

hem mot sitt ljuva bo, av viljan burna,

så lämnade de två nu Didos skara

och kom till oss genom den onda stormen;

så mäktigt var mitt innerliga anrop.

”O varelse, så godhjärtad och ädel

som vill besöka i den mörka luften

härnere oss, som färgat världen blodröd,

om Alltets konung vore oss bevågen

skulle vi be om frid för dig, som visar

förbarmande med vår förvända ondska.

Charles Edward Halle: "Paolo och Francesca"

Vadhelst er lyster höra och berätta

önskar vi gärna lyssna till och säga

så länge vinden, såsom nu, är stilla.

Landet som såg mig födas är beläget

vid samma kust där Po, med alla flöden

som den tar upp på vägen, går till vila.

Kärlek, som snabbt slår rot i ädla hjärtan,

grep denne till den sköna kropp jag miste;

och än det smärtar mig hur detta skedde.

Kärlek, som tvingar envar som är älskad

att älska åter, grep mig till hans fägring

så starkt att, som du ser, den än förtär mig.

Kärlek har fört oss samtidigt i döden;

Kaina väntar honom som oss dräpte.”

Gaetano Previati: "Paolo och Francesca"

Så löd de ord vilka till oss hon frambar.

Då jag nu hört om dessa själars plåga

sänkte jag blicken, och en lång stund stod jag

på detta sätt, tills diktaren mig sporde:

”Vad tänker du?” – ”Ack” sade jag, ”vad längtan,

vad ömma tankar måste ej ha drivit

dem fram till det besinningslösa steget!”

Så vände jag mig mot de två, och fortfor

med dessa ord: ”Ditt lidande, Francesca,

bedrövar mig så djupt, att jag vill gråta.

Men säg: den tiden då ni ljuvt har trånat,

hur gick det till när Kärleken sig röjde

och ni fick visshet om er dolda åtrå?”

Och hon till mig: ”Det finns ej större smärta

än den att minnas en förgången lycka

i sorgens dar; din lärare vet detta.

William Dyce: "Paolo och Francesca"

Men eftersom du nu så ivrigt längtar

att höra vilken rot vår kärlek hade

skall jag berätta det, fast under tårar.

Om Lancelot, hur han av Amor snärjdes,

läste en dag vi två för att förströ oss;

allena var vi, anade ej något.

Fler gånger tvang lektyren våra blickar

att mötas, tvang allt blod från våra kinder;

ett enda ställe har oss sen besegrat.

Vi läste om hur eftertrådda läppar

som log, av denne älskare blev kyssta;

och han som aldrig ifrån mig skall skiljas

kysste helt skälvande mig då på munnen.

Boken och han som skrev den blev Galeotto

för oss; sen läste vi ej mer den dagen:’

Medan den ena själen sade detta

såg jag den andra gråta, och av ångest

blev jag som döende och sjönk i vanmakt;

och sedan föll jag, som en död kropp faller.

Hålla honom kvar

kakelugnen
stod tyst och kall som en drottning
i sin långa vita klänning
och vaktade
härskade över rummet
med sitt enda mässingsöga
hon såg allt som hände
var tärningen rullat in under soffan
att en av färgkritorna var bruten på mitten
att portmonnän på bordet
var mager och nästan tom
hon såg och hörde allt och rörde inte en min
inte ens när nyårssnön
eller döden kom på besök
hon hörde den gamla väggtelefonen
ringa bredvid spegeln ute i hallen
hörde gråsparvarna krafsa mot fönsterblecket
hon hörde det svarta ångloket
dra sina godsvagnar runt rummet
rassla sej fram i kvällsmörkret
med sina små märklinögon höjda över mattan
och i drömmen
var allt så enkelt och självklart
jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuårig pojke till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar

Bruno K. Öijer

Ung guvernant...

Finns det utrymme för ännu en filmatisering av Charlotte Brontës älskade roman Jane Eyre? Visst är romanen fantastisk, men — det finns också ett flertal filmatiserade versioner av den, och — det finns andra romaner från samma tid och i samma stil som skulle lämpa sig väl för filmmediet. Fantastiska Främlingen på Wildfell Hall, till exempel, av systern Anne Brontë.

...möter demonisk godsherre

Mina förbehåll till trots går jag och ser Jane Eyre, i regi av Cary Fukunaga, en regnig och stormig eftermiddag. Ett passande väder för denna historia i gotisk miljö med skräckinslag.

Det jag uppskattar med systrarna Brontës, och för den delen även Jane Austens, berättelser, är:

1. den unga modiga kvinnan som huvudperson

2. laddningen mellan människor som ligger i det outtalade

3. att människor inte alltid är det de synes vara

4. människans mörka krafter som tränger fram ur en putsad fasad

Som barn förskjuts den föräldralösa Jane av sin moster och förmyndare. Hon får växa upp på en flickskola, där tillvaron är hård och fostran bedrivs genom sträng tuktan. Scenerna från skolan är strama så till den grad att jag börjar skruva på mig. Men det är också den enda invändning jag har gentemot filmen.

Visst är han intresserad av vackra miss Ingram...

När Jane är arton år får hon tjänst som guvernant på Thornefield, ett hiskeligt slott som ruvar på mysterier. Ett mysterium är ägaren själv, mr Edward Rochester, en bister man som tycks tina upp endast när han får en pratstund med den tillbakadragna men snabbtänkta Jane. Trots skillnad i ålder och social ställning möts de i ett munhuggeri och ett samförstånd. Konventionerna kan förvisso övervinnas för kärlekens skull, men det finns en annan faktor som sätter käppar i hjulet för deras förening: mysterium nummer två.

...eller kanske inte?

Michael Fassbender, som häromdagen fascinerade mig som Jung i den annars mediokra A dangerous method, spelar mr Rochester. Att se honom i denna roll är som att se en helt annan människa. Jag känner inte alls igen honom! Han är utmärkt, men jag är ändå inte säker på att han är den bästa mr Rochester jag har sett. Hans forcerat beslöjade röst stör mig. Men gnistorna som sprakar i tystnaden mellan honom och Mia Wasikowskas Jane är tydliga.

Det är en väldigt fin Jane vi får se. Bakom återhållsamhetens mask slits hon av motstridiga känslor, känslor som får henne att fly. Flykten håller på att gå riktigt illa, men tre syskon räddar livet på henne och tar hand om henne. I sin iver att leva ett lugnt och rättrådigt liv håller Jane på att tappa bort sig själv, vilket hon inser i en scen, där hennes värd Saint John ger henne ett erbjudande. Det som borde varit praktiskt och passande bli naturvidrigt för henne. Det avgör hennes öde.

Den här

skulle jag gärna se pryda mitt hem.

Poäng till den som kan härleda citatet!

Tomas Tranströmer hedras på 80-årsdagen.

Tamara de Lempicka, "Adam och Eva", 1932

Paret

De släcker lampan och dess vita kupa skimrar

ett ögonblick innan den löses upp

som en tablett i ett glas mörker. Sedan lyftas.

Hotellets väggar skjuter upp i himmelsmörkret.

Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta papperet i en skolpojksmålning.

Det är mörkt och tyst. Men staden har ryckt närmare

i natt. Med släckta fönster. Husen kom.

De står i hopträngd väntan mycket nära,

en folkmassa med uttryckslösa ansikten.

ur  Den halvfärdiga himlen, 1962

Jag brukar säga att jag samlar på personligheter. Självständigt tänkande människor som lever efter eget huvud, modiga män och kvinnor som följer sin egen röst, kloka och färgstarka personer som på ett eller annat sätt bidrar till sin samtid.

Carina Burman verkar göra detsamma. Igår hörde jag henne tala om Ellen Rydelius, en av de personer som ingår i hennes kommande essäsamling Folk jag aldrig mött, en bok som kommer att rymma diverse olika personligheter, allt från Horatius till Jacob Wallenberg.

Två resehandböcker av Ellen Rydelius

Ellen Rydelius — var har jag hört namnet? Troligen från översättningar av rysk litteratur. Ellen Rydelius, född 1885, var en av få kvinnor som fick möjlighet att studera vid början av förra seklet. År 1907 tog hon en fil kand i Uppsala med inriktning mot slaviska språk. Sina studier fortsatte hon i Ryssland. Tillbaka i Sverige försörjde hon sig som översättare och skriftställare på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och var redaktionssekretare vid Idun. Hon levde ett liv likt det som beskrivs i Elin Wägners Pennskaftet (en för övrigt mycket läsvärd roman). Och faktiskt: Elin Wägner blev hennes svägerska. Ellen Rydelius gifte sig med Elin Wägners bror Harald och fick med honom dottern Ria. Ria Wägner? Just det: TV-personligheten med den bakvända vinkningen.

När Ellen ertappade Harald med att ha en affär med en annan kvinna, då stack hon. Utan sin dotter. Hon flyttade till Lund, men följde snart hjärtats röst att bosätta sig i Rom, dit hon också tog med sig Ria.

Hur klarar sig en frånskild kvinna i 30-årsåldern med ett barn i Rom på 1920-talet? Hur tas hon emot? Hur försörjer hon sig? Det frågar jag Carina Burman, som svarar att det tycks ha gått bra. Hon fick italienska vänner, hon umgicks med människorna i den skandinaviska konstnärskolonin, hon erövrade språket. Ria gick i italiensk skola.

I Rom skrev hon den reseguide som kom att bli omåttligt populär, Rom på 8 dagar, som kom ut första gången 1928 och som sedan trycktes i åtta upplagor. I den tipsar hon om sevärdheter, matbutiker, restauranger och hotell och gör detta på ett personligt, kåserande sätt. Varifrån fick hon all information? tänker jag. Hur lär man känna en kultur och hur skapar man sig ett kontaktnät på så kort tid?

En person värd att få en biografi, tycker Carina Burman — och jag håller med. Nu kommer det (troligen) inte att bli någon biografi. Men under det pågående arbetet med Folk jag aldrig mött, bloggar Carina Burman från Rom med Ellen Rydelius som viskande guide i bakgrunden. Läs hennes fantastiska blogg här! Fortsätt sedan med den spirituella detektivromanen från Rom, Vit som marmor, om svenska konstnärer och arkeologer i mitten av 1800-talet.

För den som vill läsa mer om Ellen Rydelius (till exempel jag) finns faktiskt redan en biografi, skriven av henne själv, med titeln Leva randigt. Ellen Rydelius må ha levt randigt, men också rutigt, diagonalt och blommigt. En sådan människa som gör livet lite roligare för sig själv och för andra.

Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren i all ära: ingen av dem har kallats ”den svenska Sappho” eller ”den tionde sånggudinnan”. Det var en annan 1700-talsförfattarinna som av sin samtid fick dessa tillnamn. Hon hette Sophia Elisabet Brenner, var uppburen under sin levnad och vann internationell ryktbarhet, men förekommer sparsamt i eftervärldens litteraturhistorieböcker.

Detta snille levde mellan år 1659 och 1730. Hon behärskade flera främmande språk: tyska, franska, italienska och latin – så pass väl att hon diktade på dem. Hennes brevväxling på latin med den lärde dansken Otto Sperling har givits ut av Elisabet Göransson. Elisabet Göransson (doktor i latin), Arne Jönsson (professor i latin) och Valborg Lindgärde (doktor i litteraturvetenskap) är redaktörer för en nyutomkommen antologi om Brenner, Wår lärda Skalde-fru: Sophia Elisabet Brenner och hennes tid. Den innehåller en mängd intressanta artiklar av framstående filologer, kulturvetare och idéhistoriker. Det rika och originella bildmaterialet är imponerande! Denna tjocka och påkostade bok kan köpas för en löjligt ringa slant, exempelvis här. För mig som numera mest ägnar mig åt plockläsning, dvs att läsa lite nu och då och lite här och där, är det här den perfekta boken att ha som sänglektyr.

I torsdagens program i Vetenskapsradion, berättade Valborg Lindgärde, på plats vid Brenners hus på Köpmangatan i Stockholm, om författarinnans liv, gärning och samtid.

Brenner diktade tillfällespoesi, dvs dikter skrivna för en speciell högtid. Jag blir förtjust i en bröllopsdikt, en sonett skriven på italienska. Verner Egerland (professor i italienska) jämför sonetten med italienska litterära förlagor och menar att Brenner skrev i petrarkisk tradition. Dikten är tillägnad Carl Gustav Lewenhaupt och Amalia Wilhelmina Königsmarck, på deras bröllopsdag den 5 februari år 1689. Översättningen är gjord av artikelförfattaren.

Fortunati amanti, coppia beata,

De’ più famosi heroi eccelsa prole,

Volga lo sguardo in voi, chi veder vuole

Con bel nodo la libertà legata,

Laccio cortese, prigionia bramata,

Giogo leggier, che l’universo cole,

Dolce diletto, senza cui si dole

L’istessa Natura e divien men grata.

Vivrete Alme Unite dunque felici

Lunga stazion tra dilettosi affanni,

Il ciel vi arride con benigni auspici,

La Fama per voi spiega i pronti vanni

E di Pindo le dotte Habitatrici

Cantan le glorie vostre al par de gli anni.

Lyckliga älskande, välsignade par, / upphöjda ättlingar till de mest berömda heroer, / den må rikta sin blick mot er, den som vill se / friheten snärjd av en skön knut.

Höviska band, eftertraktade fångenskap, / lätta ok, som världen högaktar, / ljuva behag, utan vilket / själva Naturen sörjer, och blir mindre skön.

Ni kommer att leva förenade, och därför lyckliga, / i långa tider av ljuva prövningar. Himlen ler mot er under gynnsamma tecken.

Ryktet vecklar ut sina snabba vingar för er / och de lärda kvinnor som bebor Pindos / sjunger er ära genom åren.

Amalia Wilhelmina Königsmarck (1663-1740) var konstnär, elev till David Klöcker Ehrenstrahl. Konstverket har fått namnet "Allegoriskt självporträtt.

På tal om tillfällen: En tillfällighet var att en av artikelförfattarna medverkade i det andra, dock helt fristående, inslaget. Det var Karin Sidén, forskningschef på Nationalmuseum, som berättade om Carl Larssons målning Midvinterblot, i år hundra år.

En hemsida är nyligen inrättad till Sophia Elisabet Brenners ära, www.sophiabrenner.se.

Utöver ovan nämnda bok rekommenderas följande skrifter om och av Sophia Elisabet Brenner:

Poetiske dikter 1713 av Sophia Elisabet Brenner

Den tionde sånggudinnan av Carina Burman

Letters of a learned lady av Elisabet Göransson

Spåren i daggfriskt gräs:

här gick någon, sökte dig,

fann dig inte.

Ur Gramina av Bo Carpelan (1926-2011)

Till dig

Du min förtvivlan och min kraft,

du tog allt eget liv jag haft,

och därför att du krävde allt,

gav du tillbaka tusenfalt.

Foto: Edvard Koinberg

Einhard. Illustration ur Grandes Chroniques de France.

Årets första dagar har jag ägnat åt läsning av Vita Karoli Magni, Karl den stores liv, munken Einhards biografi över den frankiske kejsaren. Einhard var anställd vid Karl den stores hov och fungerade som latinlärare och arkitekt för den mäktige regenten.

När jag läser Einhards levnadsteckning över Karl den store slås jag av tre saker:

• 

  Karl den store byggde ett kapellet i Aachen som senare blev denna katedral. Här ligger han också begraven.

  I sitt upplägg påminner den i hög grad om Suetonius kejsarbiografier. Visserligen börjar den med Karls barndom (som i och för sig knappt avhandlas) och slutar med hans död, men annars är den inte alls kronologisk, utan tematisk. Krigen avhandlas för sig, liksom familjeliv, levnadsvanor och byggnadsverk. När jag läser om Einhards verk finner jag mycket riktigt att Suetonius Augustus-biografi utgjort förlaga. Inte så konstigt, kanske: när Karl den store lät kröna sig till kejsare i Rom år 800, tog han sig namnet Imperator Augustus.

• Till skillnad från Suetonius är Einhard onyanserad i sitt porträtt av kejsaren. Kejsar Karl beskrivs som storsintheten själv och allt han gör är fantastiskt. De folk som gör motstånd under Karls fälttåg är styvnackade och oförståndiga. Hade bara saxarna visat lite medgörlighet hade kriget inte behövt pågå i trettio år, skriver Einhard. Trots deras envishet uppvisar Karl den store ett enormt tålamod. Skatter som rövas av frankerna tas med rätta, menar Einhard, eftersom de tidigare stulits. Att stjäla från en tjuv anses alltså inte vara stöld.

Mynt med Karl den stores bild. Inskriften lyder: KAROLUS IMP(ERATOR) AUG(USTUS)

Att Einhard beskriver sin herre så okritiskt beror nog inte på rädsla för straff — Karl den store var död sedan ett antal år när porträttet skrevs — utan för den tillgivenhet och tacksamhet han troligen kände. Han, som var av enkel börd, fick möjlighet att komma in vid hovet och, som det verkar, bli personlig vän med Karl den store. Efter kejsarens död gick Einhard i tjänst hos sonen Ludvig, men här skar det sig och Einhard hamnade i onåd. Det är kanske inte därför konstigt att han så lojalt och helhjärtat hyllar Ludvigs far, hos vilken han hade en självklar plats under många år.

• Det tredje jag tänker på är det ofattbara lidande som den tidens folk fick utstå för en människas önskan att styra över ett imperium. Karl den stores strids- och ärelystnad visste inga gränser.

Karl den store styrde sitt frankerrike från Aachen. Han såg sig som arvtagare till det romerska riket och ville utgöra en motvikt till det östromerska riket. Omfattningen av hans rike kan ses här. Det allra ljusaste gröna är områden som inte tillhörde Karls rike men som var beroende av det.