För några dagar sedan besökte jag ett föredrag arrangerat av Svenska Atheninstitutets vänner. Rubriken var ”Arbetet med Tranströmers poesi”. Inbjuden gäst var Vasilis Papageorgiou som översatt allt av Tomas Tranströmer till grekiska, och inte bara det: han har även översatt Bertil Malmberg, Willy Kyrklund och John Ashbery.

Plötsligt trillar polletten ned. Men det är ju han! Sapfo-översättaren. Han presenterade sig som docent vid Linnéuniversitetet och ansvarig för dess konstnärliga skrivarkurser och som översättare av redan nämnda poeter. Men för mig är han känd för att tillsammans med Magnus William-Olsson ha översatt Sapfos dikter och fragment till svenska. Ett par exempel:

J F Cazenave: Porträtt av Sapfo

Eros skakade mitt

hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

Jag blir glad och inspirerad av människor som är hängivna och utstrålar kärlek inför det de gör. En sådan människa är Vasilis Papageorgiou. Han älskar poesi.

Arbetet med Tranströmers poesi kallar han ett relativt enkelt arbete. Det kräver inga förkunskaper. Översättaren behöver inte leta fram uppgifter om personer eller företeelser som nämns. Han behöver inte förse sin bok med referenser. Allt finns där redan. Det räcker med texten.

Enligt Papageorgiou är Tranströmers storhet − vilket ofta brukar framhållas − hans enkelhet, samt att hans dikter håller kvalitet rätt igenom, allt från den första dikten ”Preludium”. Det är också den som Papageorgiou väljer att läsa i grekisk översättning. Jag förstår inte mycket av den, men de greker som är där säger att det porlar om språket.

Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans

position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. Så hejdas

denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens

fredlösa ton

hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

som handen griper en solvarm sten.

Resenären står under trädet. Skall,

efter störtningen genom dödens virvel,

ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

ur 17 dikter, 1954

Har man förmått att skaffa sig ro, har man gjort mer än de som erövrat städer och riken — Montaigne

Det är något med attityden inom kulturvärlden som oroar mig. Jag brukar inte vara politisk här på bloggen och har därför inte kommenterat Bengt Ohlssons omdiskuterade debattartikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. Men nu vill jag göra det. Ohlssons artikel handlar om kulturvänsterns makt och attityd mot dem som har en annan politisk uppfattning. Går det överhuvudtaget att vara kulturutövare och högersympatisör samtidigt? Nej, blir Ohlssons slutsats. Den som är det blir inte accepterad eller tagen på allvar av kulturetablissemanget.

Igår skrev Malin Ullgren i DN ett svar i ”Artikeln mot kulturvänstern slår fel”. Artikeln delades på Facebook av ett par av mina FB-vänner. Kommentarer som ”underbart”, ”inte en dag för tidigt” och ”jag pussade tidningen” lät sig höras. Av nyfikenhet passade jag på att ställa frågan till dessa entusiaster vad det var som var så fantastiskt med artikeln. Var det kanske detta? ”Ohlsson kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt som exvänster, eftersom alla gillar en busig kille, om han så är snart femtio år gammal. Fast det där visste han ju redan.”

Jag fick förslag som att kommentaren var kul, att Ohlsson förtjänar den för sin fåfänga och att den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag skrev tillbaka och undrade: ”När blev det OK i debatt att komma med låga påhopp som handlar om person och inte sak?” ”Kom igen”, skrev en person som menade att Ullgren bara lade sig på samma nivå som Ohlsson, och kallade kommentaren ”klockren”. När jag skrev att jag inte förstod den poängen fick jag höra ”det är OK. Vi håller visst på olika lag”.

Men för mig handlar detta främst inte om att hålla på olika lag, utan om debattetik. Och jag ville verkligen förstå varför de hyllade artikeln. Men jag fick inget svar. Antagligen ansågs dess storhet självklar, vad vet jag.

Den andra tråden gav mig däremot svar. Där skrevs att ”Ullgren styr in debatten så att den handlar om politik och inte om Bengt Ohlssons vänkrets och personliga identitetssökande”. Att Ullgren styr in debatten till att handla om mediernas brist på kritik av regeringen (som enligt Ullgren har den verkliga makten, inte kultureliten) är tydligt, men därmed undviker hon ju också Ohlssons poäng med sin artikel, nämligen den att personer som inte vänstersympatiserar ofta bemöts med misstro och hån i den kulturella debatten.

Att avfärda Bengt Ohlsson som fåfäng och självupptagen är också att avfärda det debattklimat som uppstått. Jag har själv erfarit det, och jag bor varken i Stockholm eller känner Bengt Ohlsson.

Jag bor i Lund, ett säte för en akademisk elit där vänsterpartiet och miljöpartiet har starka fästen. Många av mina akademiska vänner röstar på dessa partier. Det har aldrig varit något problem i vårt umgänge.

Men när jag så vidgat diskussionen till andra sammanhang, i bloggvärlden, i föreningar, i bokcirklar, på Facebook, har jag märkt en annan tongång. Ett samtalsklimat där det ansetts fullständigt otänkbart att ha borgerliga värderingar, tro på Gud och läsa Axess. Sammanhang där jag känt mig ensam. En kultur där oliktänkande inte bemöts med seriös diskussion, utan betraktas som mindre vetande. För att inte genera mina samtalspartners har jag ofta hållit inne med mina åsikter.

Flera gånger har jag hört tänkande intelligenta människor kalla Jan Björklund ”ond”. Senast, på en fest, kom jag att tala om skolan med en man. Han kallade Björklund för ”Hitler, nej till och med värre än Hitler”. När jag försvarade Björklund stirrade han på mig som om jag vore ett ufo. Han trodde inte att jag menade allvar. På Facebook har en hatbild av Carl Bildt cirkulerat som utmålar honom som en ”blond djävul”. Det är inte bara så att någon lägger ut bilden; det är en hel drös med människor som trycker på ”gilla”-knappen också.

När jag går in igen på Facebook för att läsa en av gårdagens diskussionstrådar märker jag att jag inte längre har tillgång till sidan. Har jag strukits av min Facebook-vän? På grund av fel åsikt? Var det mitt straff för att jag ”gav mig in i leken”? Får inte frågan diskuteras? Varför i så fall lägga ut artikeln?

Uppdatering 27/1: Det kan uppstå tekniska problem på Facebook. Jag vet inte hur det var i det här fallet, men i rättvisans namn skall tilläggas att jag nyss fick en ny vänförfrågan.

I den andra tråden skrevs: ”kulturarbetare som röstar blått får finna sig i att bli ifrågasatta”. Nej, säger jag. En präst som inte tror på Gud bör ifrågasättas. En lärare som inte lär ut det han eller hon skall bör ifrågasättas. Men en kulturarbetare som röstar på ”fel” parti skall inte ifrågasättas. Jag, som själv är kulturutövare, försvarar inte den nuvarande regeringens kulturpolitik, ej heller utförsäljningen av skola och sjukvård. Men politik är mer än så. Politik är ideologi och grundinställning och det rör många frågor. Jag har aldrig tillhört vänstern, så vem förråder jag? Vem sviker jag?

Och kultur är mer än så. Jag tycker inte att kulturen nödvändigtvis måste spegla samtida fenomen eller innehålla samhällskritik. Jag identifierar mig mer med 1800-talets borgerliga salongskultur och ser kulturen som ett medel till tröst, flykt, kunskap, glädje och skönhet. Betyder det att jag är mer världsfrånvänd eller vad är poängen?

Åsiktsfrihet har en innebörd. Den innebörden har inget med likriktat tänkande att göra. Det skall inte behövas mod för att ställa en fråga eller framföra en annan åsikt. Man skall inte behöva bli utfryst för att man tänker annorlunda. Jag är genuint intresserad av tänkande människor, är nyfiken på att veta hur andra resonerar och är glad om jag kan bli övertygad om att jag har fel. Det utvecklar mig att diskutera med andra, att lära om andra, att förstå andra. Attityden får gärna vara tuff, men den skall vara schysst. Det är den inte nu.

August Strindberg "ritadt af hans gamle vän" Carl Larsson 1899

Det har väl inte undgått någon att det är strindbergsår. Det är i år hundra år sedan Strindberg dog, men just idag är det 163 år sedan han föddes. En särskild hemsida, Strindberg 2012, har inrättats för att visa på alla evenemang i riket som ges under året till den store författarens ära. Själv har jag påbörjat firandet genom att läsa några sidor i I havsbandet samt se Dramatens uppsättning av enaktaren Leka med elden, som visades på SVT igår. Jag hade tänkt skriva något om den, men jag har varit så väldigt produktiv den senaste tiden att jag saknar inspiration. Därför överlåter jag den här gången åt er läsare att kommentera pjäsen eller varför inte Strindberg överhuvudtaget (så kanske jag kommer med små inpass i kommentarsfältet).

Det var längesedan jag såg en bra teaterföreställning. Inte sällan blir jag besviken eller irriterad över

• bearbetningar som gör våld på originaltexten
• när manusförfattare eller regissör skriver åskådaren på näsan genom att förlägga handlingen till modern miljö

(Kommentar: En tidlös text skall kunna tala för sig själv. Paralleller vill jag dra själv. Helst vill jag sugas med av föreställningen och slippa störas av funderingar över varför Shakespeare förflyttats till 1750-/1850-/1950-tal.)

• effektsökeri, där våld, sex och provokationer används i syfte att chockera eller underhålla publiken

Vid mitt senaste teaterbesök uppfylldes tyvärr alla tre ovanstående punkter. Det var Ludvig Holbergs underbara Jeppe på berget som förvanskats och misshandlats av Stockholms stadsteater. (Inget ont om skådespelarna; de gjorde sitt yttersta med Leif Andrée i spetsen som Jeppe.)

Igår fick jag tillfälle att se en annan klassiker: Sofokles Elektra. För 2400 år sedan uppfördes den vid Dionysos-teatern i Aten. Jag ser den i Månteaterns oansenliga teaterlokal i Lund.

Frederic Leighton: "Elektra vid Agamemnons grav", 1869

Efter tio års krigande i Troja kommer kung Agamemnon åter till sin borg i Mykene som segerrik härförare. Han får ett tjusigt mottagande av sin drottning Klytaimnestra. Men den röda mattan och det översvallande välkomnandet är bara kulisser. Klytaimnestra har i kungens frånvaro odlat ett oförsonligt hat till sin man. I hopp om att få gynnsamma vindar till sina skepp offrade han nämligen deras dotter Ifigenia till gudinnan Artemis. Tillsammans med sin älskare Aigistos överfaller Klytaimnestra Mykenes store krigarkung och dödar honom.

De tre vuxna barnen Orestes, Elektra och Krysotemis väljer olika sätt att förhålla sig till det som skett. Orestes flyr landet, Elektra blir besatt av tanken på hämnd, Krysotemis accepterar sitt öde och fogar sig för dem som har makt.

De antika tragöderna var stora konstnärer som utifrån till synes simpla, ja rentav tarvliga myter, skapade psykologiska och dramaturgiska mästerverk. Huvudpersonen exponeras i blixtbelysning under några avgörande timmar i sitt liv.

Elektra skriker ut sin sorg och vrede. Hon hatar sin mor som inte är värd att kallas mor, hon hatar det hus hon bor i. Hellre dör hon än finner sig i det ovärdiga att vara slav under Aigistos. För att få sinnesro måste hon hämnas.

Sofokles (liksom Euripides) är kvinnans dramatiker. Kvinnan står i centrum. Trots sin synbara maktlöshet kämpar hon för det hon anser rätt. Elektra står för ung idealism: i hennes värld är det antingen svart eller vitt. Det finns inga kompromisser. Liksom Antigone (också skildrad av Sofokles) gör hon allt för att hedra en död familjemedlem; kosta vad det kosta vill.

Hanna Sjögren är fullständigt närvarande som Elektra. Inte en sekund tvivlar jag på hennes förtvivlan. Lillemor Hjelm gör en drottninglik Klytaimnestra och Ellen Siöö gör en fin tolkning av Elektras syster.

Elektras monologer är fantastiska i sitt djup, och i dialogerna mellan mor-dotter och syster-syster riktigt bränner det. Inga feministiska slagord krävs eller kopplingar till nutida hedersmord. Elektra handlar om sådant som vem som helst kan känna igen: om rädsla inför framtiden, om sorg över en splittrad familj, om vanmakt. Det är djupt mänskligt och förenar oss med den tidens människor.

I det antika dramat interagerar kören med kommentarer till det som sker. Kören råder, avråder och stöttar Elektra. På ett naturligt och smidigt sätt integreras kören i skådespelet.

Med små medel och respekt för det antika dramat skapas magi. Uppfylld av Sofokles text, skådespelarnas intensitet och körens suggestiva sång lämnar jag Månteaterns lokal en upplevelse rikare, en erfarenhet klokare – 2400 år senare.

Den 24 juli år 1862 skrev Lina ett fyra sidor långt kärleksbrev till sin älskade Otto. 150 år senare hittas brevet i ett dike på den halländska landsbygden. Är det inte fantastiskt?

Kärleksparet verkar ha haft det gott ställt, eftersom de besökt både Paris och London, och brevet är avsänt från Ostende.

Brevet inleds med ”Min goda, älskade Vän” och avslutas med ”en hjertlig omfamning… älskar dig!”

Här är brevet.

Och här är upphitterskan.

DN:s Maria Schottenius publicerar idag en krönika om kyrkomusik vid förrättningar. Oj, så väl jag känner igen mig. Schottenius uppmanar kyrkans musiker och präster att sätta stopp för det yviga önskandet av trivial musik och olämpliga texter vid vigslar och begravningar. Hon beklagar att kyrkan anpassat sig alltför mycket till dålig smak.

Även jag vill efterlysa mer stil. Men som kyrkomusiker har jag givit upp vad gäller människors önskemål. De gånger jag har försökt avråda har det inte fallit i god jord. Vigslar och begravningar är stora högtider i människors liv, och det finns ofta önskemål om att ge dem en personlig prägel. Jag har förståelse för det. Och uppenbarligen blir fler människor rörda av Benny Anderssons Tröstevisa än av Albinonis Adagio i g-moll. Fler tycks föredra att lyssna till Cecilia Vennerstens ”Det vackraste” än Griegs ”Jeg elsker dig”.

Jag har ibland förvånats över hur människor, som annars aldrig besöker kyrkan, med en sådan självklarhet intar den och tar kommandot. Jag har av anhöriga till avlidna blivit uppmanad att inte välja psalmer som handlar om Gud och att inte bära svart (trots att jag är där i tjänsten och rimligtvis borde kunna ha den klädsel jag brukar).

Jag har ackompanjerat sångare till en mängd schlagerlåtar, men aldrig något klassiskt stycke. En gång fick jag faktiskt önskemålet att sjunga Händels Lascia ch’io pianga (”Låt mig gråta”), men det var som ingångsmusik till en vigsel.

Hur mycket skall vi då anpassa oss? Så länge det inte strider mot kyrkans budskap eller stör kyrkorummets frid, tycker jag att människor får önska brett. Däremot skall vi inte vara flata och förhandla bort det som kyrkan står för. Psalmerna skall vara hämtade ur Psalmboken och texterna huvudsakligen ur Bibeln.

Och så skall vi bjuda in till andra gudstjänster som firas och konserter som framförs, och där bjuda på den rika skatt som den kyrkomusikaliska traditionen äger.

Tillåt mig hylla kulturstaden Helsingborg. Helsingborg är den svenska stad som per capita satsar mest på kultur, hela 1912 kronor per invånare. Staden kan stoltsera med stadsteater, kulturhus och konserthus med egen symfoniorkester. Igår besökte jag just konserthuset för att gå på trettondagskonsert.

Andrew Manze, chefsdirigent för Helsingborgs symfoniorkester

Det är en fröjd att gå dit, inte bara för den fantastiska orkesterns skull, utan för dess dirigent, Andrew Manze. Han fullkomligt utstrålar glatt humör, vilket också får effekt på musiken. Strausska valser hör inte till det jag helst lyssnar på, men under Manzes ledning blir de riktigt spännande.

Malin Christensson, sopran

Programmet är traditionsenligt: centraleuropeiska wienervalser och operettarior, varvat med lite Grieg och Alfvén. Kvällens dragplåster är sopranen Malin Christensson, som beskrivs som ”stjärnskott”. Och meritlistan imponerar: hon har redan, ung som hon är, hela världen som sitt arbetsfält, och hon har sjungit ihop med storheter som Rolando Villazón och Elina Garanca.

Bäst gör hon sig i kvällens opera- och operettval. I första akten bjuder hon på ”Saper vorreste” ur Verdis Maskeradbalen. I andra aktens ”Viljalied” ur Lehárs Glada Änkan, och inte minst skrattarian ur Läderlappen av Strauss blommar hon ut och bjuder på sig själv. Den sistnämnda är inte lätt: den kräver precision på höjden, och det skall låta som om man skrattar. Men just denna operettpärla gör hon strålande och mottar därefter publikens långa och hjärtliga applåder. Grieg-tolkningarna blir jag inte lika förtjust i, men jag måste framhålla hennes innerliga version av Hugo Alfvéns ”Skogen sover”. Så vackert har jag nog aldrig hört den sången sjungas.

Minerva önskar sina läsare en glad och fridfull jul.

Giotto, "Jesu födelse" (detalj), 1304-1306

Bannlyst

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Sturmark utgick ett påbud om att hela det offentliga rummet skulle avkristnas…

I Lund handlar lokaldebatten om 11-åriga Loke som vill vara Lucia och ifrågasätter skolans cementerade könsroller. Och traditionen verkar förändras på sina håll. Mina jämnåriga kamrater som är småbarnsföräldrar vittnar om luciatåg med feer och drakar och oväntad sångrepertoar. Jag hakar på den alternativa trenden och ger er dagens lussebrud: Enrico Caruso.

Att helgonet Lucia kom från Syrakusa, Sicilien, är säkert känt för mina läsare, samt att luciasången är italiensk (eller neapolitansk, för att vara korrekt, eftersom den ursprungliga texten är skriven på neapolitanska och nedtecknades före bildandet av staten Italien. Sedan översattes den till italienska, och det är den versionen som man hör sjungas ibland).

Den italienska texten handlar faktiskt inte alls om helgonet Sancta Lucia, än mindre om midvinternattens mörker. En fiskare eller sjöman sjunger till sin båt, ”barchetta mia”, och ber den att föra honom säkert till Santa Lucia, som är namnet på en neapolitansk halvö.

På Wikipedia läser jag om hur sången kom till Sverige. Såväl Fredrika Bremer som Viktor Rydberg nämner den in sina skrifter, men troligen introducerades den av Gunnar Wennerberg. De första översättningarna till svenska låg nära det italienska originalet, men när luciafirandet slog igenom på 1920-talet, publicerades de två texter som än idag är de mest sjungna: ”Natten går tunga fjät” (Arvid Rosén) och ”Sankta Lucia, ljusklara hägring” (Sigrid Elmblad).

Vid ett besök i Neapel hörde jag sången sjungas på en restaurang av ett gäng glada herrar. Jag och mitt sällskap stämde in i sången, till sångarbrödernas glädje. Om de kände till sångens historia och vandring till Sverige är okänt, men det var inte första gången som svenska turister förenat sig i sång med dem.

I år lussar jag inte, och ingen lussar för mig. Men om en timme sänder SVT luciafirande. Till dess njuter jag av Caruso i arla morgonstund.

Mitt senaste inlägg om mer advent har väckt gensvar. Det tycks som om det finns ett behov av att njuta en stilla advent och vänta med julstöket tills det verkligen är dags för det. Senast idag berättade en väninna att hon tar in granen först dan före dopparedan. Det är en oomkullrunkelig tradition: har hon köpt granen innan får den stå i trädgården och vänta. Natten till julafton transformeras hemmet från ett modest pyntat hem, där den största chocken för sinnena är hyacinternas starka doft, till en explosion av glitter, julklappar, herdar, tomtar och grisar.

Så här i avslutningstider hör man ofta: ”Vi ses efter jul!” När ses man då? Någon gång efter trettondedagen, tänker jag. Men, visar det sig, alla tänker inte som jag. ”Efter jul” betyder ofta ”efter nyår”, eller till och med ”i mellandagarna”.

En liknande betydelseförskjutning har skett med ordet ”middag”. På den småländska landsbygden, där jag är uppvuxen, åt vi middag vid middag, dvs mitt på dagen, ungefär vid tolvtiden. Lunch var den rast man hade i skolan vid middagstid. Till kvällen åt man kvällsmat, bestående av smörgåsar, ibland varm nyponsoppa, kanske lite stekt mat eller uppvärmda rester.

Sedan jag flyttade till stan har jag anpassat mig, villigt till matvanorna men motvilligt till språkbruket. Nu säger jag ”middag” om det lagade huvudmål som intas i gemenskap på kvällen. Men jag är noga med att ”middag” som tidsuttryck är det som infaller mellan för- och eftermiddag.

Häromdagen sa en kollega till mig: ”Jag reser idag vid middagstid”. Klockan var då halv fyra på eftermiddagen. För ett ögonblick blev jag förvirrad, men sedan förstod jag att han menade att han skulle åka vid sextiden på kvällen.

”Middag” betyder alltså inte längre ”mitt på dagen”, åtminstone inte för alla. För min kollega infaller middagen efter eftermiddagen. Det torde innebära att eftermiddagen blir förmiddag. Och det som nu är kväll blir eftermiddag. Minst sagt konstigt!

Därför: bjud gärna ut mig på middag efter jul, men ange datum och klockslag! Annars kommer jag nog att utebli på grund av missförstånd…!

Begreppsförvirring

”Mer jul” sjöng Adolphson & Falk på sin tid. Mer jul − är det det svenskarna vill ha, undrar jag, när jag besöker butiker, restauranger och privata hem som redan är fullt utrustade med julgran, tomtar, grisar, bockar och änglar. Nej, jag tror inte att man i allmänhet vill ha mer jul; däremot vill man av okänd anledning ha tidigare jul.

Själv vill jag ha mer advent: jag vill njuta av denna stämningsfulla tid före jul utan att tomtar och grisar tränger sig på. Därför har jag adventspyntat, inte julpyntat. För nu är det advent. Advent är inte jul, utan förberedelse inför julen. Julen börjar först den 24 december och slutar tjugondedag Knut. Den som sätter upp ljusstakar och tomtar en vecka före första advent för att ta ned dem på annandagen har alltså missuppfattat traditionen.

Julen kommer tids nog ändå. Till dess önskar jag alla mina läsare en riktigt glad och högtidlig advent.

Häromdagen kom jag att tala med en neurokirurg om studier. Han ansåg att humanistiska studier haft en avgörande betydelse i hans yrkesutövning. Han hade haft mer glädje av sina kunskaper i latin, moderna språk, historia, psykologi och filosofi än av matematik. Han kompis, utbildad ekonom och jurist och med gedigen humanistisk bakgrund, instämde. Båda var överens om att humanistisk skolning hjälpt dem i deras respektive karriärer.

För tre år sedan utkom en rapport som visade att över 80% av de studenter som tar en humanistisk examen vid Lunds universitet inom ett år har ett kvalificerat arbete. Studien visar också att arbetsgivare uppskattar humanister, eftersom de har ett annat sätt att tänka, resonera och lösa problem på.

Därför är det minst sagt märkligt att Svenskt Näringsliv föreslår minskat studiestöd för humaniorastudenter. Jag skall erkänna att jag inte har läst deras rapport — och jag är försiktig med att uttala mig innan jag har tagit del av allt — men en debatt på morgon-TV med en representant från Svenskt Näringsliv fick mig att fundera på om vi talar om olika saker. Han menade att hobbykurser såsom fotbollshistoria inte borde förekomma på högskolenivå. Jag håller med. Men det är en helt annan sak. Humaniora kan vara hobby, men hobby är inte humaniora. Högskoleverket bör se över det kursutbud som finns, men det är något annat än att straffa enskilda studenter. Dessutom vore det en god idé att begränsa antalet studieplatser. Men att studenter i språk, historia, filosofi, kultur och estetik skulle tilldelas mindre stöd är en hemsk tanke. Människor som studerat dessa ämnen har kunskaper och idéer som är värdefulla för samhället.

I samma TV-program intervjuades en TV-panel om saken. Birger Schlaug menade att människan inte får begränsas till en ekonomisk varelse, att kravet på att humaniora skall bidra till tillväxten är en befängd tanke. Humaniora får människor att växa. Samtidigt menade Kristina Axén Olin att vi inte får glömma att kultur faktiskt bidrar till tillväxt. Hon såg i en fara i att Sverige blivit ett anti-intellektuellt land. Den tredje panelmedlemmen pekade på Apples framväxt, vars koncept bygger på filosofi, retorik och design.

Samhället behöver humanister. Detta behöver också humanisterna själva förstå. Tyvärr har de ofta dåligt självförtroende. De är vana vid låga löner, vana vid att inte kräva något, att inte våga, att inte tro något om sig själva. Nedvärderingen av humaniora har pågått alltför länge. Om mer forskning skulle göras i ämnet, är jag övertygad om att humanioras roll för samhällsekonomin skulle uppgraderas. Humaniora ger ett roligare, klokare, mer spännande och mer effektivt samhälle.

Läs vad Lunds universitet anser om saken.

Läs också vad studentkårernas ordförande skriver i SvD.

Kina slott

Carl Fredrik Adelcrantz, målad av Alexander Roslin 1754

Vad sägs om ett litet lustslott till födelsedagen? Det var vad Lovisa Ulrika fick på sin 33-årsdag av maken kung Adolf Fredrik. Kungen hade i hemlighet låtit uppföra en paviljong i kinesisk stil åt hustrun. För att hon inte skulle ana någonting lät han frakta material på natten till Drottningholmsparken, där byggnaden uppfördes. Efter några år fick det emellertid rivas på grund av röta, och år 1769 stod nya Kina slott färdigt, ritat av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz.

Drottning Lovisa Ulrika (1720-1782)

Kineserier blandat med rokoko gör detta rosa lustslott till ett exotiskt inslag i svensk arkitektur. Även Jean Eric Rehns utsökta inredning har kinesisk prägel i form av broderier (eventuellt utförda av drottningen själv), tyger, tapeter, målningar och föremål. När kungligheterna åkte ut hit fick betjäningen klä sig enligt kinesisk klädstil. Slottet tycks ha fungerat som en sorts kunglig lekstuga. Om sommarnöjet bara ligger en halv kilometer bort, hur gör man då för att byta miljö? Jo, genom att leka att man är någon annanstans — i Kina! Ett blåvitrandigt ”vakttält” uppfört i trä, som skall imitera tyg och garntofsar, möter besökaren som är på väg till slottet. Det skulle lika gärna kunna stå på Liseberg.

Och leken fortsätter. Den lilla paviljongen, ”Confidencen”, fungerade som matsal för kungafamiljen (och fungerar fortfarande — vårt nuvarande kungapar intog sin silverbröllopsmiddag här). Matsalsbordet sänktes upp och ned genom golvet via en hissanordning, för att serveringspersonalen skulle kunna duka i köket, beläget i våningen under. Så praktiskt! På så sätt kunde de kungliga vara i fred för besvärande personal och tala förtroligt (därav namnet på byggnaden) med varandra. På gården ligger även kungens paviljong, där kung Adolf Fredrik hade sin berömda svarvkammare. Verktygen kan ses än idag, dock förflyttade till grannbyggnaden, ”Biljarden”.

Gröna salongen

Som en annan Ulla Winblad anpassar jag mig till andan då jag åker hit på midsommarafton med picknick-korg under armen. Gröna ytor finns det gott om i Drottningholmsparken. Jag och mitt bellmanska sällskap väljer en liten plätt bakom Kina slott. När det röda vinet och den nyss skjutna beckasinen intagits blir vi visade runt i slottets gröna, gula, röda och blå rum av en förtjusande guide. Tyvärr tillåts jag inte ta foton och kan därför inte visa några av de vackra detaljerna. Den som vill läsa mer om Kina slott rekommenderas boken Kina slott (redaktör Göran Alm) från 2002 i serien om de kungliga slotten. För trots att Kina slott på grund av sin ringa storlek inte känns som något slott i vanlig bemärkelse, får det räknas som ett av elva kungliga slott i vårt land. Även Drottningholm räknas dit, så besökaren som tänkt beta av dessa elva slår två flugor i en smäll. Dessutom finns båda med på UNESCO:s världsarvslista.

Det ger mig en kick att lyssna till människor som tänker. Människor som reflekterar kring livet, samtiden och världen. Hur lätt är det egentligt att tänka självständigt? I varje samhälle finns idéer som råder, som anses som sanna. Att gå emot dem kan anses som antingen reaktionärt eller alltför fritänkande. Men det är just självständiga tänkare som behövs för att ett samhälle skall utvecklas och människan lära sig något om sig själv. Det behövs tänkare som visar på alternativ, som leder bort från det grupptänkande, den konsensus som råder.

Sverige och Danmark har trots sitt grannskap skilda idéer och debatten kan bli hätsk. Danskarna beskylls av svenskarna för att vara främlingsfientliga och svenskarna av danskarna för att vara politiskt korrekta. I senaste numret av Axess möter chefredaktören Johan Lundberg den danske journalisten Mikael Jalving som beskrivit Sverige som ett ”tystnadens land”. I sin bok spaltar han upp fyra företeelser som anses som goda i Sverige: framtid, solidaritet, invandring och fred.

Oavsett om man känner igen sig i beskrivningen eller inte, prövas ens eget tänkande. Stämmer det? Stämmer det inte? Har jag själv anammat ett flocktänkande eller kan jag försvara min åsikt? Är jag beredd att få mitt ställningstagande ifrågasatt eller blir jag provocerad?

Journalisten Per Svensson (Sydsvenskan) deltar också i samtalet. Tre personer utbyter åsikter under lugna former i en bastu. Just denna omständighet fick en vän till mig att reagera – tre vita män i en bastu – men just en sådan invändning understryker tesen om Sverige som politiskt korrekt (och blir i nivå med reaktionen mot mansdominansen i Allsång på Skansen). Själv blev jag lika exalterad när jag hörde den norska journalisten Sigrun Slapgard och Ebba Witt-Brattström samtal i en soffa om Sigrud Undset. Den som har något att säga, har något att säga.

Samtalet visar på en vilja att mötas utan att provocera eller bli provocerad. Om vi förstår vad som skiljer och förenar våra kulturer och förstår att vi är präglade av vår kulturs sätt att tänka, blir det också lättare att kommunicera. Dessutom visar samtalet att kunskaper i historia, filosofi och litteratur hjälper oss att tolka vår omvärld. Det gläder ett humanisthjärta.

Alla vägar bär till Rom. Varför det talesättet har uppstått, förstår man när man studerar Roms enorma väg- och gatunät. Romarna var mästare på att bygga vägar. Sin stora huvudstad förband de med ett helt knippe vägar i olika riktningar.

Cypresser kantar den antika vägen

Den väg som leder söderut från Rom heter Via Appia. Under antiken kallades den de långa vägarnas drottning, ”regina longarum viarum”. Kartan visar att den har dragits mussolinskt spikrakt. Varför? undrar jag. Gamla vägar tar ofta kringelikrokar för att väja för kullar och annat som hindrar. Att leda en väg i en alldeles rak sträcka måste ha inneburit mycket extraarbete. Man måste ju skyffla undan allt som kommer i vägen. Men romarna älskade ordning och system och däri låg också deras framgångar.

Gammalt möter nytt: en bil på en tvåtusenårig väg.

Man skiljer mellan gamla Via Appia, ”Via Appia Antica”, och nya ”Via Appia Nuova”. Den gamla vägen namngavs efter den romerske politikerna Appius Claudius Caecus, som lät bygga den i slutet av 300-talet f Kr.

En solig aprildag 2300 år senare vandrar jag på Via Appia Antica. Så vackert det är! Omgivningarna påminner om den småländska naturen en vacker sommardag. Cypresserna skulle kunna gå för högväxta, stolta enar.

Vägen kantas av gravmonument. Eftersom det ansågs orent att begrava de döda innanför stadsmurarna, låg gravarna utanför staden, ofta vid vägar, som hälsningar till de förbipasserande. Inte sällan tilltalades vandraren i gravskrifterna. Till exempel kunde det stå: ”Stanna här en stund och sörj…”

Gravmonument över två syskon. Fadern lät resa stenen och skriva minnesdikten över sina barn

Det är särskilt en gravinskrift som får mig, den förbipasserande vandraren, att stanna upp. En far, ”infelix genitor” – en olycklig förälder, har låtit resa en enorm stenplatta åt sina döda barn, en pojke och en flicka, bror och syster. Han har hedrat dem med en dikt på elegiskt distikon. Trots att en stor del av stenen är förstörd, talar texten sitt tydliga språk. Döden går inte människan förbi.

När jag står på denna gamla väg, omgiven av gravar och grönska, kommer jag att tänka på Runebergs dikt, ”Lutad mot gärdet”, om gossen som sörjer sin döda flickvän. Hon dog, mitt i sin blomning. Den slagna ängen hade dock blivit grön igen, ”leende, blomsterrik”.

"Porträtt av Giovanno di Medici som barn", ca 1545

På Uffizierna ser jag även till min glädje mina favoritbarn i konsten: två porträtterade av Bronzino, två av Chardin. (Chardin-barnen kommer att ges ett eget inlägg.)

Bronzinos lille Medici-gosse är väl bara för ljuvlig med sina runda kinder och knubbiga små händer! Så glad han är, nöjd när han får leka med en steglits.

Det är ovanligt att se så här glada barn i konsten. Fadern, furst Cosimo I av Medici, lär ha blivit överförtjust i porträttet.

"Eleonora av Toledo", 1544-45

Här är pojken igen, mer städad i sin uppsyn, i sällskap med sin mamma Eleonora av Toledo. Även om han verkar vara något år äldre här, dateras målningarna till samma år, ca 1545.

Lille Giovanni var född 1543. Åt den äldre brodern hade man bestämt en politisk karriär. För Giovannis del gällde kyrkan. Han kom att bli en ung biskop av Pisa, men dog endast 19 år gammal i malaria. En månad senare dog hans bror och mor av samma sjukdom.

"Porträtt av Bia, oäkta dotter till Cosimo I av Medici", ca 1542

Det här är Bia, syster till Giovanni. Eleonora av Toledo var däremot inte mor till henne. Bia var oäkta dotter till Cosimo I.

Jag blir oerhört tagen av flickan. Hon är så näpen, så fint pyntad. Rak i ryggen. Vad tänkte hon? Hur lekte hon?

Eleonora av Toledo ägde det enorma palatset Palazzo Pitti med hundratals rum. Där levde hon ett liv i överflöd, men hon fick finna sig i att maken hade oäkta barn som hovkonstnären fick avmåla. Innan furstinnan dog, 40 år gammal, hade hon fött elva barn. Sju av dem fick hon se dö. Hur var ett sådant liv?

Lilla Bias liv blev inte heller långt. Endast fem år gammal dog hon. Men i Bronzinos vackra porträtt lever hon fortfarande, nästan 500 år senare.

Jag brukar säga att jag samlar på personligheter. Självständigt tänkande människor som lever efter eget huvud, modiga män och kvinnor som följer sin egen röst, kloka och färgstarka personer som på ett eller annat sätt bidrar till sin samtid.

Carina Burman verkar göra detsamma. Igår hörde jag henne tala om Ellen Rydelius, en av de personer som ingår i hennes kommande essäsamling Folk jag aldrig mött, en bok som kommer att rymma diverse olika personligheter, allt från Horatius till Jacob Wallenberg.

Två resehandböcker av Ellen Rydelius

Ellen Rydelius — var har jag hört namnet? Troligen från översättningar av rysk litteratur. Ellen Rydelius, född 1885, var en av få kvinnor som fick möjlighet att studera vid början av förra seklet. År 1907 tog hon en fil kand i Uppsala med inriktning mot slaviska språk. Sina studier fortsatte hon i Ryssland. Tillbaka i Sverige försörjde hon sig som översättare och skriftställare på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och var redaktionssekretare vid Idun. Hon levde ett liv likt det som beskrivs i Elin Wägners Pennskaftet (en för övrigt mycket läsvärd roman). Och faktiskt: Elin Wägner blev hennes svägerska. Ellen Rydelius gifte sig med Elin Wägners bror Harald och fick med honom dottern Ria. Ria Wägner? Just det: TV-personligheten med den bakvända vinkningen.

När Ellen ertappade Harald med att ha en affär med en annan kvinna, då stack hon. Utan sin dotter. Hon flyttade till Lund, men följde snart hjärtats röst att bosätta sig i Rom, dit hon också tog med sig Ria.

Hur klarar sig en frånskild kvinna i 30-årsåldern med ett barn i Rom på 1920-talet? Hur tas hon emot? Hur försörjer hon sig? Det frågar jag Carina Burman, som svarar att det tycks ha gått bra. Hon fick italienska vänner, hon umgicks med människorna i den skandinaviska konstnärskolonin, hon erövrade språket. Ria gick i italiensk skola.

I Rom skrev hon den reseguide som kom att bli omåttligt populär, Rom på 8 dagar, som kom ut första gången 1928 och som sedan trycktes i åtta upplagor. I den tipsar hon om sevärdheter, matbutiker, restauranger och hotell och gör detta på ett personligt, kåserande sätt. Varifrån fick hon all information? tänker jag. Hur lär man känna en kultur och hur skapar man sig ett kontaktnät på så kort tid?

En person värd att få en biografi, tycker Carina Burman — och jag håller med. Nu kommer det (troligen) inte att bli någon biografi. Men under det pågående arbetet med Folk jag aldrig mött, bloggar Carina Burman från Rom med Ellen Rydelius som viskande guide i bakgrunden. Läs hennes fantastiska blogg här! Fortsätt sedan med den spirituella detektivromanen från Rom, Vit som marmor, om svenska konstnärer och arkeologer i mitten av 1800-talet.

För den som vill läsa mer om Ellen Rydelius (till exempel jag) finns faktiskt redan en biografi, skriven av henne själv, med titeln Leva randigt. Ellen Rydelius må ha levt randigt, men också rutigt, diagonalt och blommigt. En sådan människa som gör livet lite roligare för sig själv och för andra.

Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren i all ära: ingen av dem har kallats ”den svenska Sappho” eller ”den tionde sånggudinnan”. Det var en annan 1700-talsförfattarinna som av sin samtid fick dessa tillnamn. Hon hette Sophia Elisabet Brenner, var uppburen under sin levnad och vann internationell ryktbarhet, men förekommer sparsamt i eftervärldens litteraturhistorieböcker.

Detta snille levde mellan år 1659 och 1730. Hon behärskade flera främmande språk: tyska, franska, italienska och latin – så pass väl att hon diktade på dem. Hennes brevväxling på latin med den lärde dansken Otto Sperling har givits ut av Elisabet Göransson. Elisabet Göransson (doktor i latin), Arne Jönsson (professor i latin) och Valborg Lindgärde (doktor i litteraturvetenskap) är redaktörer för en nyutomkommen antologi om Brenner, Wår lärda Skalde-fru: Sophia Elisabet Brenner och hennes tid. Den innehåller en mängd intressanta artiklar av framstående filologer, kulturvetare och idéhistoriker. Det rika och originella bildmaterialet är imponerande! Denna tjocka och påkostade bok kan köpas för en löjligt ringa slant, exempelvis här. För mig som numera mest ägnar mig åt plockläsning, dvs att läsa lite nu och då och lite här och där, är det här den perfekta boken att ha som sänglektyr.

I torsdagens program i Vetenskapsradion, berättade Valborg Lindgärde, på plats vid Brenners hus på Köpmangatan i Stockholm, om författarinnans liv, gärning och samtid.

Brenner diktade tillfällespoesi, dvs dikter skrivna för en speciell högtid. Jag blir förtjust i en bröllopsdikt, en sonett skriven på italienska. Verner Egerland (professor i italienska) jämför sonetten med italienska litterära förlagor och menar att Brenner skrev i petrarkisk tradition. Dikten är tillägnad Carl Gustav Lewenhaupt och Amalia Wilhelmina Königsmarck, på deras bröllopsdag den 5 februari år 1689. Översättningen är gjord av artikelförfattaren.

Fortunati amanti, coppia beata,

De’ più famosi heroi eccelsa prole,

Volga lo sguardo in voi, chi veder vuole

Con bel nodo la libertà legata,

Laccio cortese, prigionia bramata,

Giogo leggier, che l’universo cole,

Dolce diletto, senza cui si dole

L’istessa Natura e divien men grata.

Vivrete Alme Unite dunque felici

Lunga stazion tra dilettosi affanni,

Il ciel vi arride con benigni auspici,

La Fama per voi spiega i pronti vanni

E di Pindo le dotte Habitatrici

Cantan le glorie vostre al par de gli anni.

Lyckliga älskande, välsignade par, / upphöjda ättlingar till de mest berömda heroer, / den må rikta sin blick mot er, den som vill se / friheten snärjd av en skön knut.

Höviska band, eftertraktade fångenskap, / lätta ok, som världen högaktar, / ljuva behag, utan vilket / själva Naturen sörjer, och blir mindre skön.

Ni kommer att leva förenade, och därför lyckliga, / i långa tider av ljuva prövningar. Himlen ler mot er under gynnsamma tecken.

Ryktet vecklar ut sina snabba vingar för er / och de lärda kvinnor som bebor Pindos / sjunger er ära genom åren.

Amalia Wilhelmina Königsmarck (1663-1740) var konstnär, elev till David Klöcker Ehrenstrahl. Konstverket har fått namnet "Allegoriskt självporträtt.

På tal om tillfällen: En tillfällighet var att en av artikelförfattarna medverkade i det andra, dock helt fristående, inslaget. Det var Karin Sidén, forskningschef på Nationalmuseum, som berättade om Carl Larssons målning Midvinterblot, i år hundra år.

En hemsida är nyligen inrättad till Sophia Elisabet Brenners ära, www.sophiabrenner.se.

Utöver ovan nämnda bok rekommenderas följande skrifter om och av Sophia Elisabet Brenner:

Poetiske dikter 1713 av Sophia Elisabet Brenner

Den tionde sånggudinnan av Carina Burman

Letters of a learned lady av Elisabet Göransson