Minerva

Bernardo Strozzi, "Gambaspelare" (Barbara Strozzi), 1637

Jag firar kvinnodagen med att läsa om framstående kvinnor i Nina Burtons Den nya kvinnostaden, som fyndades på bokrean för futtiga 39 kronor. (Titeln alluderar på Christine de Pisans 600 år gamla feministiska skrift Kvinnostaden, för övrigt mycket intressant läsning.)

Ända tills för några veckor sedan var Barbara Strozzi (1619-1677) ett okänt namn för mig. Men så upptäckte jag hennes musik: virtuos och avancerad med oväntade vändningar. Därför börjar jag med att slå upp vad Burton har skrivit om henne. Strozzi var yrkesutövande kompositör och musiker, respekterad av sin samtid. Varför avbildas hon då som en prostituerad med ena bröstet blottat? Burton skriver att kvinnor som framträdde offentligt ansågs så oblyga att de stämplades som kurtisaner. Men jag får inte ihop det. Tavlan är målad av en annan Strozzi, sannolikt en släkting. Borde inte denna släkting ge henne upprättelse? Eller var det helt enkelt konvention att avbilda kvinnliga musiker på det här sättet?

Artemisia Gentileschi, "Judit dödar Holofernes", ca 1620

Artemisia Gentileschi (1593-1653) utbildades i sin fars ateljé. Som tonåring blev hon våldtagen, ett övergrepp som hon aldrig glömde eller förlät. Hon hämnades det genom att välja bibliska motiv, där kvinnan blivit offer för mannens lustar. Favoritberättelsen är Judit som skoningslöst straffar Holofernes för att ha våldtagit henne. 

Judith Leyster, "Förslaget". Notera hur Leyster placerar motivet ut i vänstra kanten, hur den Komarovskij-liknande figuren lutar sig över kvinnan, håller i henne och erbjuder pengar. Han är svartklädd, hon vitklädd. Ljuset faller på henne och han kastar en skugga på väggen.

Temat manlig lust – kvinnligt offer gÃ¥r igen i ”Förslaget” av holländska Judith Leyster (1609-1660). Länge trodde man att det var Frans Hals som mÃ¥lat hennes tavlor. SÃ¥ länge han stod som konstnär ansÃ¥gs mÃ¥lningarna hÃ¥lla hög kvalitet. När upphovsmannen visade sig vara en kvinna blev konsthistorikerna ängsliga. Hur skulle man nu betrakta den konst som man sÃ¥ högt värderat? Judith Leyster var under sin tid en framgÃ¥ngsrik konstnär som tjänade pengar pÃ¥ sin konst, liksom mÃ¥nga andra kvinnor under barockens Holland och Flandern (Clara Peeters,  Maria von Oosterwijck m fl). Att de blivit bortglömda är en synd som 1800-talets konsthistoriker gjort sig skyldiga till. Det var de som förpassade mÃ¥nga av dessa kvinnor till skamvrÃ¥n.

En kvinna som stÃ¥tt alldeles för länge i skamvrÃ¥n är romarinnan Sulpicia, som jag en gÃ¥ng i tiden skrev en kandidatuppsats om. Hon var verksam under kejsar Augustus tid, den litterära guldÃ¥ldern. Omdömet har varit tämligen hÃ¥rt genom Ã¥ren. ”Charmigt” är det mest positiva som sagts före 1970. Det är sÃ¥ klart svÃ¥rt att sätta fingret pÃ¥ vad som är litterär kvalitet, men man kan i alla fall konstatera att Sulpicka var en medveten författare. En undersökning av metriken visar att hon följde elegins estetiska ”regler”, till punkt och pricka. Mycket tyder pÃ¥ att hon var accepterad under sin samtid, eftersom hon ingick i en litterär krets tillsammans med bland andra Tibullus. Hennes morbror var ingen mindre än Messalla, en känd mecenat som uppmuntrade och sponsrade författare. Sulpicia levde ocksÃ¥ i en tid och ett sammanhang där (väl bemedlade) kvinnor uppmuntrades att bilda sig. Poeterna skryter ibland om sina ”doctae puellae”, sina intellektuella flickvänner som behärskar flera sprÃ¥k och kan konversera och musicera. Tyvärr finns inte Sulpicia med i Den nya kvinnostaden, men väl Sapfo, hyllad och beundrad av sina manliga antika kollegor.

Det finns många förebilder bland förmödrarna. Sist ut i raden får bli Rosa Bonheur. Vem kan väl måla kor som hon?

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849

Vad kan man tillåta sig i konstens namn? Kan man vidga moralens ramar med konstnärlig frihet som försvar? Dylika frågor aktualiserades efter Anna Odells och NUG:s konstnärliga (?) förehavanden förra året. En händelse som ser ut som en tanke är att det också är temat i Klas Östergrens senaste roman Den sista cigarretten, som kom ut förra året. Men det tar sin lilla tid att komma åt kärnan i denna frukt med saftigt och välsmakande kött. Först efter ett par hundra sidor anar jag vart författaren vill komma. 

Historien tar sin början i nutid på den österlenska landsbygden, där författaren faktiskt själv är bosatt. Berättarjaget har också många likheter med den verklige Klas Östergren. Han heter Claes, är författare, flyttar från Stockholm till Österlen och är född någon gång i mitten av 50-talet.

Romanen inleds och avslutas med en operaföreställning pÃ¥ bio, direktsänd frÃ¥n Metropolitan i New York. Det är Claes som tagit med sig sin deprimerade granne Ronny för att ge lite tröst i bedrövelsen. Länge tror jag att det är om Ronny som romanen skall handla. Men där, i pausen, möter Claes en gammal bekant frÃ¥n stockholmstiden, Madeleine. Hon och ett av henne inspelat ”blandband” blir en madeleinekaka (ja, jag tror att valet av namn är medvetet) för det som hände i Stockholm pÃ¥ 80-talet.

Hur vore det att se den här målningen övertäckt med grön färg?

I Stockholm möter Claes en kvinnlig regissör som han inleder ett förhÃ¥llande med. Hon försvinner dock ganska snart ut ur bilden, när förföriska Madeleine gör entré för andra gÃ¥ngen. Men även hon hamnar i bakgrunden när hennes sambo Jörgen i stället träder fram. PÃ¥ sidan 164 stÃ¥r: ”Strängt taget ingenting har ännu framkommit som kan motivera Jörgens roll i den här historian”. Men efter ett tag blir det klart att det är han som bär berättelsen. Jörgen är konstnär av excentrisk postmodern typ. När allt redan gjorts i konsten Ã¥terstÃ¥r inget annat än det slutgiltiga: att mÃ¥la över den. Jörgens dröm är att köpa Dardels Den döende dandyn som skall ropas ut pÃ¥ auktion. Därefter skall han täcka den med ärggrön färg. Projektet skall filmas och filmen ställas ut tillsammans med den gröna monokromen. Jörgens livsdröm slÃ¥s i spillror när han inte vinner auktionen, och han bestämmer sig för att hämnas pÃ¥ konstvärlden. Han iscensätter en installation i vilken han bokstavligt talat gÃ¥r över lik. Den motvilja Claes känner gentemot verket kompenseras av fascinationen inför Jörgens genialitet:

Han hade sagt: ”Jag mÃ¥ste göra det här. Men jag vet att jag kommer att bli hatad och föraktad.”

Man ville spontant avrÃ¥da honom frÃ¥n att fullfölja sina intentioner. Men ju längre man ägnade sig Ã¥t saken desto mer maldes motstÃ¥ndet ner, den ovilja som varje vettig människa mÃ¥ste känna som ”naturlig” inför materialet gick över. Man fick till slut erkänna sin respekt.

Det var ett brott mot en förbannelse, en vidrighet som kunde möjliggöra en ny början, en oskuld Ã¥tervunnen genom oförlÃ¥tlig synd. Stora ord kanske. Men jag kom inte pÃ¥ nÃ¥gra mindre som var bättre. (…)

Bilden i sig förändrade ingenting, men den befann sig på gränsen, bokstavligt talat, om den inte rentav utgjorde gränsen. Den var åtminstone allvarligt menad. Ingen gud i världen kunde fördöma ett sådant allvar.

Berättaren brottas alltså med sitt eget förhållande till konsten och särskilt postmodernismen. När han gör upp med den är det inte genom en rad av fördömanden; Östergren låter i stället berättaren drivas med i en stämning där det som handlar om kickar och vilja att förändra världen övergår i destruktivitet och förlorat sinne för anständighet och moral.

Ton och miljö känns igen från Gentlemen, och Den sista cigarretten är ett mästerverk av samma kaliber. Den är så smart, så snillrik, och berättad på ett språk som bara gudar kan åstadkomma.

FrÃ¥n dagens namnsdagsbarn Lage har jag fÃ¥tt tvÃ¥ smÃ¥ vackra skrifter som han själv författat och givit ut pÃ¥ eget förlag. Texterna i dem är korta reflektioner över smÃ¥ och stora ting i livet och hade passat utmärkt som blogginlägg (nÃ¥got att tänka pÃ¥, Lage!). Den ena lilla boken heter Dum spiro, spero, ordagrant ”SÃ¥ länge jag andas, hoppas jag”, vanligen översatt med ”SÃ¥ länge det finns liv finns det hopp” (ett citat som för övrigt tillskrivs Cicero). Och hopp är just vad den här lilla fina boken vill inge. Författaren tycks vilja säga att ingenting är omöjligt, att det oftast är vÃ¥r egen inställning som sätter käppar i hjulet för vÃ¥ra drömmar. ”Mina mentala hinder har varit större än mina fysiska”, säger Mikael Andersson som föddes utan armar och ben, i ett kapitel med rubriken ”Jag tyckte mina skor skavde tills jag träffade en man utan ben”. När Mikael föddes fick hans föräldrar rÃ¥det att lämna honom till institution. Men trots sitt handikapp lever han idag ett vanligt liv som trebarnsfar, han kör bil, simmar och spelar innebandy. Hans drivkraft är ”att lyckas med det till synes omöjliga”. En annan människa som trotsat hinder är Susan Boyle, som fÃ¥r illustrera kapitlet ”FrÃ¥n kol till diamant”. Omslagsflicka för boken är Pandora (se bilden), flickan som öppnade sin ask med all världens elände, men hann stänga den sÃ¥ att i alla fall hoppet blev kvar. Pandora är frammejslad i carraramarmor av 1800-talsskulptören Johan Niklas Byström.

Lage delar min förtjusning för det prerafaelitiska måleriet. Inför förra årets utställning på Nationalmuseum sponsrade han museets stora utställningsbok samt gav ut en egen liten skrift med titeln Längtan, dröm, verklighet. Författaren känner släktskap med konstnärerna (Burne-Jones är husguden), med deras kärlek till hantverket, deras längtan efter en svunnen tid och deras ovillkorliga prisande av skönhet som egenvärde. Sin syn på konst förklarar han på följande sätt:

För ungefär 100 år sedan avsade sig konsten, i vid mening, arbetet med att i första hand gestalta det vackra och sökte i stället en alldeles egen uppgift. Fullgörandet av den uppgiften resulterade i åtskilligt som förvisso gladde skönhetsidealet hos en bildad medelklass, men frigörelsen kom också att till stora delar bli negativt bestämd: normbrott, gränsöverskridanden och protest blev mera centralt än trevnad och lugn. Det svenska nytänkandet om skönhetsvärden, som började så idylliskt vid förra sekelskiftet med Erik Folckers och andras reaktivering av den år 1845 bildade Svenska slöjdföreningen, blev, åtminstone som jag ser det, tidigt infekterat av funktionalismens strömningar och av den politiska och sociala ingenjörskonsten, som betonade den praktiska funktionen, hygienen och folkets fostran, framför vad som kunde uppfattas som rester av borgerliga värderingar om traditionell skönhet. Det blev ett böjningstema av det socialdemokratiska folkhemmets hägerströmska nihilism: håll ingenting i helgd utan ner med Gud själv, kung, fosterland, gamla hus, blomsteräng och prydnad!

Men faktum är att de flesta människor inte är funktionalister, minimalister eller nihilister. De flesta människor är just… ja, bara människor med en envis, kanske vemodig och stundtals naiv längtan efter den oceaniska trygghet, som kan finnas i det man kan förstÃ¥ och känna igen sig i; konst som i första hand inte behöver förklaras, utan där den enskilde med egna ögon faktiskt kan se eller ana vad det hela handlar om. Man fÃ¥r tillfälle att bejaka bildens berättande kvaliteter. (…)

Därför: det kanske finns all anledning att acceptera sådant som är vänligt mot ögat, sådant som inte är aggressivt eller fordrar långa förklaringar, sådant som omedelbart, i någon utsträckning kan omfamnas för att sedan mana till successiv förståelse och dialog. Just sådan är den prerafaelitiska konsten.

Det är hög tid att vi kastar protestens, normbrytandets, skandalens och meningslöshetens tunga ok och omfamnar ”sÃ¥dant som är vänligt för ögat, sÃ¥dant som inte är aggressivt” utan att skämmas. Konst skall inte kräva lÃ¥nga utläggningar utan kunna tala för sig själv, en Ã¥sikt som jag framfört i ett tidigare blogginlägg. Här ser jag samma tanke uttryckt. Vilken tur att det finns människor som tänker som jag. Det inger hopp!

Jag vet, jag vet. Jag borde ha skrivit något om OS och bokrean. Ingetdera har blivit av. Å andra sidan är det så många andra som har kommenterat dessa aktuella händelser, så jag kan med gott samvete spara det till ett annat år. I stället ger jag mig i kast med fredagstemat för veckan.

Det finns tvÃ¥ talesätt i det svenska sprÃ¥ket som jag inte hÃ¥ller med om. Det första är ”Det är inte ens fel när tvÃ¥ träter”. Usch, vad det irriterar mig när människor i min omgivning använder det här uttrycket som en sanning. Det kan visst vara en persons fel att tvÃ¥ träter! Om en person gör sig alldeles omöjlig mÃ¥ste han eller hon fÃ¥ mothugg.

”En bild säger mer än tusen ord” är det andra jag värjer mig mot. En bild säger väldigt sällan mer än tusen ord. Däremot pÃ¥verkar bilderna oss, nÃ¥got som vÃ¥ra reklammakare listigt utnyttjar. Bilder kan försätta oss i en sinnesstämning, skapa sug efter nÃ¥got, göra oss glada etc. Men de kan inte överträffa ordens fantastiska möjlighet till precision och nyans. När jag var pÃ¥ kurs häromveckan med Olle och Lotten Bergman, fick jag äntligen medhÃ¥ll i frÃ¥gan. Den förstnämnde illustrerade detta med Pauli ord om kärleken i Första Korinthierbrevet. Vilken bild kan motsvara det innehÃ¥llet?

Anna, som formulerat månadens teman (eller bör jag skriva temata nu när jag var så märkvärdig och skrev Pauli i stället för Paulus), har uppmanat oss att inte skriva till bilderna, eftersom de är tänkta att tala för sig själva. Trotsigt ignorerar jag detta och tar till mitt försvar det jag skrivit ovan.

Bilder pÃ¥verkar alltsÃ¥ mer än de talar, och jag har till dagens inlägg valt en bild som gjort stort intryck pÃ¥ mig. Det är en känd mÃ¥lning av Gustav Klimt, ”Kyssen”. Det var först när jag sÃ¥g denna till tjatighet överexponerade bild i verkligheten som jag förstod dess storhet. Tavlan hänger i museet Belvedere i Wien. Den stÃ¥r för sig själv, upplyst i ett mörkt rum. Den är mycket stor. Att se den var som att uppleva nÃ¥got gudomligt. Rummet präglades av andakt. Guldfärgen strÃ¥lade som av Herrens härlighet. Det var fler Ã¥skÃ¥dare än jag som blev tÃ¥rögda av vördnad och beundran inför bildens skönhet. Bilden i sig sa inte särskilt mycket men dess känslomässiga pÃ¥verkan pÃ¥ mig och de andra i rummet var överväldigande.

Gustav Klimt, "Kyssen"

 

Förr om jularna pusslade jag, sådana pussel med flera tusen bitar som tar många timmar i anspråk. Den här julens slöa dagar gav mig lust att åter hänge mig åt ett jättepussel, att helhjärtat koncentrera mig på att foga bit till bit för att lösa pusslets gåta, att göra något helt av det splittrade. Men vem ägnar sig åt denna sysselsättning nuförtiden utöver femåringar som lägger Bamse-pussel? Att lägga pussel är knappast något man har som hobby, åtminstone är det inte det man svarar om man skulle få frågan. Att pussla är liksom inte inne. Utbudet får mig att förstå orsaken. Motiven begränsar sig till tyska slott, alplandskap och hästar som galopperar på ängar.

Lägg ihop 3000 bitar och du får en vy från Dolomiterna

Att skapa en galopperande häst är inte lika ansträngande

Pusselmakare, kom igen! Visserligen älskar jag att besöka tyska slott och har vandrat i Dolomiterna, men känner mig inte riktigt hågad att lägga ett tjog timmar på att få ett turistvykort som resultat.

Idag fick jag emellertid syn pÃ¥ ett pussel helt i min smak med ett motiv som faktiskt ingÃ¥tt i ett tidigare blogginlägg. Godwards ”Dolce far niente”. Bara titeln är ju oerhört passande för pusselpysslande! Och kvinnan med djurfällarna utstrÃ¥lar en härlig lojhet.

Dolce far niente, dolce far pussel

Det är ett företag som heter ”Editions Ricordi” som producerar pussel med konstmotiv. Här finns en hel uppsjö med mÃ¥lningar av Klimt, Chagall, Picasso – you name it. Det blir riktigt svÃ¥rt att välja. Plötsligt känns det inte längre lika töntigt att pussla. Det är till och med sÃ¥ att jag pÃ¥ frÃ¥gan ”Vad gör du pÃ¥ fritiden?” kan tänka mig att svara: ”Jag pusslar”.

Varför inte ett vinterlandskap av Brueghel?Picasso-pussel är rena barnleken

Picasso-pussel är rena barnleken

Hans Schaufelein, "Kristi födelse"

Mina läsare tillönskas en frid- och fröjdefull jul.

Det är inte svårt att förstå varför Nanna var Anselm Feuerbachs favoritmodell. Hon påminner om en romersk matrona i sin speciella värdighet. Hon är ung men ser ut att ha en gammal själ. Blicken och det strama ansiktsuttrycket tycks vara märkt av bitterhet, eller åtminstone av smärtsam erfarenhet. Men inte så mycket att skönheten har falnat. Jag väljer hennes bild som den sista för kvällen. Godnatt.

Hans Memling, "Advent och Kristi triumf" (1480)

Detalj: Herodes barnamord

Detalj: Jesus botar sjuka

Inför helgen bjuder jag på ett senmedeltida konstverk som kanske inte innehåller så mycket adventsstämning, men som ändå heter Advent och Kristi triumf. Jag tycker att sådana här myllerbilder är charmiga; en barnslig lust väcks i mig att leta efter nya figurer och scener. Men hur jag än letar hittar jag inte motivet advent, alltså intåget i Jerusalem. Skojar konstnären med mig?

Fridfull första advent önskar Minerva

"Kvinna i soluppgång" (ca 1818). Målningen är mycket liten i verkligheten.

Inför Caspar David Friedrichs bilder känner jag mig som kvinnan ovan. Jag skulle kunna inta hennes pose inför målningarna. Jag känner vördnad. Den roll som naturen har i Friedrichs romantiska måleri överförs till konsten: den är mystisk, ogripbar, fascinerande. Människorna i bilderna vänder ryggen mot mig. De är åskådare, liksom jag. De är små i förhållande till det de betraktar, men ändå inte så små att de är betydelselösa. De är en del av den ofattbara skapelsen, väsen av själ och ande liksom allt som omger dem.

Målaren skall inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig.

"På segelbåten" (1818)

Så löd Caspar David Friedrichs konstnärsfilosofi. Och kanske är det det som gör hans konstnärskap så intressant i jämförelse med andra romantiker. Det glöder. I det lugn som råder i bilderna finns samtidigt, paradoxalt nog, en passion. Ibland, men inte alltid, åskådliggörs — eller kanske snarare förstärks — den med eldfärger.

Se bara på den här: Vart är båten på väg? Är det Greifswald som man ser i bakgrunden? Vad har ungdomarna för relation? De håller varandra i handen: är det ett kärlekspar? Är de på rymmen eller på nöjesresa? Är gesten kanske ett uttryck för oro, ett sätt att trösta och sporra varandra? Ser inte kvinnan lite spänd ut? Talar soluppgången om för oss att de har rest hela natten? Eller är det solnedgång? Varför sitter de i fören? Är de särskilt ivriga att komma fram? Vem eller vad är det som tynger ned aktern? Vem mer är ombord?

Caspar David Friedrich är ingen upplysningens man. I den värld som han skapar ges inga förklaringar. Vi får nöja oss med att andaktsfullt betrakta och undra över gåtan, liksom människorna gör i hans bilder.

 

Caravaggio, "Omvändelse på väg till Damaskus", 1600

En man ligger på marken, avkastad från sin häst. Förmodligen har hästen blivit bländad av samma ljussken som sin ryttare. På väg till Damaskus har Saulus nämligen stoppats av Gud som ifrågasatt hans förföljelse av de kristna.

Ögonblicket innebär en omvändelse för Saulus. Han blir Paulus och lämnar sitt gamla liv som förföljare för att i stället bli efterföljare. Sina händer sträcker han uppåt som om han ville ha hjälp upp men också som om han ville visa underdånighet gentemot sin nye herre.

Vad ser Paulus där han ligger på marken? Ingenting eftersom han blivit blind av Guds uppenbarelse. Men om han hade kunnat se hade han sett en hästbak. På sitt vanliga respektlösa sätt skildrar Caravaggio en central händelse i kristendomens historia. Konstnären har vanvördigt placerat den store missionären under en häst. Paulus är värnlös och kan lätt trampas eller sparkas ihjäl.

Att bryta med sitt gamla liv är en smärtsam process. Därför skildras Paulus  underifrån. De gamla värderingarna har slagits till marken. Nu måste han steg för steg erövra det motstånd som det nya livet bjuder. Han har en lång resa framför sig, en resa i uppförsbacke. Men den går inte till Damaskus.

En tavla med 31 mysterier, enligt mästerregissören Peter Greenaway

Utifrån en och samma tavla, Rembrandts Nattvakten, lanserar Peter Greenaway två filmer samtidigt. En spelfilm (med just namnet Nattvakten) om händelserna bakom målningen, och en dokumentärfilm om 31 påstådda mysterier kring den. Jag har aldrig varit något fan av Peter Greenaways filmer, men eftersom jag är intresserad av konst går jag och ser filmen.

Regissören står själv och föreläser om konstverket, inklippt i bilden. Han interfolieras av skådespelare som skall föreställa Rembrandt och hans samtida, men de ser mer ut som om de är på maskerad. Greenaways teori är att Rembrandt i sin målning pekar ut de skyldiga i ett omtalat mord.

Upplägget pÃ¥minner om de sevärda entimmesprogram som Kunskapskanalen visar kring konstverk. De är dock befriande befriade frÃ¥n den mästrande ton som finns i filmen. Syftet med filmen är nämligen att förklara mÃ¥lningen för oss visuella analfabeter. Jag blir provocerad. Visserligen förstÃ¥r  jag regissörens poäng: han menar att vi lever i en textkultur där bilden fÃ¥tt en underordnad betydelse, där vi inte tränas i att tolka och förstÃ¥ bilder. Men efter en sÃ¥dan uppfostrande inledning gäller det att bevisa sin tes. Jag förväntar mig en omfattande analys av mÃ¥lningen, och jag förväntar mig att jag efter filmens slut skall ha övertygats om att jag är en visuell analfabet. En omfattande analys fÃ¥r jag, presenterad i  31 mysterier. Ordvalet ”mysterier” gör mig skeptisk och mycket riktigt har jag fog för min misstänksamhet. Det är endast nÃ¥gra enstaka ”mysterier” som är verkliga mysterier. Mer än en gÃ¥ng har de karaktär av oseriösa teorier à la da Vinci-koden. Rembrandt sägs ha mÃ¥lat en ”guilty triangle” för att utpeka mördarna. Den lilla flickan pÃ¥ bilden tolkas som dvärgtransvestit. Ett svärd sägs vara en fallossymbol och samtidigt indikation för ett homosexuellt förhÃ¥llande. Jesus och Satan kan ocksÃ¥ utläsas.

För att till fullo förstå en bild måste man känna till vilka personer som är avmålade, i vilket sammanhang, vid vilken tidpunkt och i vilket samhälle den är tillkommen, biografiska fakta om konstnären, uppgifter om beställare etc. Så är det naturligtvis också med den här tavlan, och historien bakom tavlan som berättas är onekligen intressant. Men kan man väl knappast beskylla sina åskådare för att vara visuella analfabeter bara för att de inte känner till Maria de Medicis besök i Amsterdam 1638 eller intrigen mellan bildens förgrundsgestalter, Banning Cocq och Willem van Ruytenbach.

Halvvägs in i filmen lämnade en man biosalongen. Jag var nära att göra samma sak. I fortsättningen håller jag mig till Kunskapskanalen när jag vill lära mig något om de gamla mästarnas verk.

"Den vackra prinsessan" av Leonardo da Vinci

Mitt förra inlägg handlade om Cranachs mÃ¥lning som fanns bortglömd pÃ¥ ett östgötskt utedass och köptes för en spottstyver. PÃ¥ nÃ¥got sätt föreställer jag mig att sÃ¥dana otroliga historier inte inträffar längre. Tji fÃ¥r jag när jag pÃ¥ radion hör om en tidigare okänd da Vinci-mÃ¥lning som hittats, tillkommen ca 1490. Den kallas ”Den vackra prinsessan” (”La bella principessa”). En konstköpare ropade in verket Ã¥r 1988 för ca 130 000 kronor. Idag värderas det till hundra gÃ¥nger mer. Tala om klipp. Vi svenskar kommer inom kort att ha äran att beskÃ¥da den vackra prinsessan, dÃ¥ hon ställs ut i Göteborg.

Nya mönster av Josef Frank har hittats. Bild från SvD.

Samtidigt har man grävt fram nya mönster från Josef Franks arkiv, vilka nu skall tryckas som tyger. Tröttnar man någonsin på hans formgivning?

De döda mästarna fortsätter att överraska och glädja oss med sin konst.

Under en auktion i Sjögestad, Östergötland, i slutet av 1800-talet kom en gumma med en tavla som hade hängt på utedasset. Eftersom den föreställde två nakna människor ville ingen köpa den. Därför ropade auktionsförrättaren själv in den för en spottstyver. Han måste ha blivit minst sagt häpen när det uppdagades att han kommit över en riktig dyrgrip. Så här ser målningen ut:

Cranach d ä i Linköping

Cranach d ä i Berlin

Cranach d ä i London

Känns motivet igen? Det här är en målning av ingen mindre än Lukas Cranach d ä. Motivet är Syndafallet, när Eva övertalar Adam att äta av kunskapens träd. Cranach gjorde många tavlor med motivet, man alltid med någon variation. Själv har jag sett en på Courtauld gallery i London, men samma motiv kan även ses i Berlin och Prag.

OvanstÃ¥ende tavla kan ses i glasmonter pÃ¥ Östergötlands länsmuseum, tillsammans med mÃ¥lningen ”Hjortjakt” och porträtt av vännen Martin Luther och hans fru. En rolig detalj i bilden är hur Eva hÃ¥ller sin fot och lÃ¥ter stortÃ¥n dingla! Cranach mÃ¥ste haft sinne för humor.

Skiss över Mariafönstret

Linköping bjuder på en klar och kall höstdag med hög luft. Inte ens minsta löv rör sig. Sådana här dagar gör att min perception liksom skärps. Livet känns mer intensivt.

Mariafönstret i Linköpings domkyrka

Stadens ljusa katedral står stolt omgärdad av träd med gula höstlöv. Inuti råder just den frid som utmärker väldiga stenkyrkor.

I stället för att östfönstret pryds med kolorerad mosaik — som ju är det vanliga i gotiska kyrkor — utgörs det av en enorm gravyr, ”en av världens största i sitt slag”, enligt den folder som delas ut i kyrkan. Konstnärinnan heter Lisa Bauer och hon fick uppdraget i konkurrens med bl a Chagall. Man har nämligen under mer än femtio Ã¥rs tid sökt det konsverk som ”svarar mot rummets budskap och skönhet”. Gravören Lars Börnesson utförde arbetet och verket invigdes Ã¥r 1997. Det föreställer den unga Maria, klädd i krona och en mantel av 59 olika blommor som alla förknippas med jungfrun. Det är utsökt. Diskret och sagolikt vackert.

Jag stannar ocksÃ¥ upp vid Märta Afzelius vävnader. Jag upptäckte denna fina textilkonstnärinna när jag sÃ¥g ”Odysseus hemfärd” pÃ¥ Nationalmuseum i Stockholm. Här har hon bidragit med tre textilier, monterade pÃ¥ baksidan av Sörensens altartavla. Vävnaderna illustrerar nÃ¥gra rader ur psalmen ”Den signade dag”. Stilen är väldigt typisk för kyrklig textilkonst frÃ¥n mitten av 1900-talet. Människor i olika Ã¥ldrar (i det här fallet endast barn) som känner Guds närvaro. En sorts vision om ett kommande rike, gestaltad av ljussken eller strÃ¥lar. Pastellfärger. Jag är väldigt svag för den här typen av kyrklig 1900-talskonst.

Vävnad i Linköpings domkyrka av Märta Afzelius

Båda konstverken utstrålar en andlighet, vilket gör att jag genast accepterar det anakronistiska i dem. Egentligen borde de inte passa i en gotisk katedral, men det gör de. Visserligen är gamla kyrkor redan ett myller av konst från olika sekel: dopfuntar från medeltiden, epitafier från barocken, predikstolar från 1700-talet etc, men på något sätt tycker man ofta att allt som är gammalt passar ihop och att det nya skär sig.

Innan jag gÃ¥r ut sätter jag mig en stund för att betrakta det medeltida triumfkrucifix som den heliga Birgitta beskriver. Jag noterar att det hänger i en romansk valvbÃ¥ge — alla andra valv i kyrkans tak är gotiska. Osökt kommer Tranströmers dikt till mig. Jag talar sÃ¥ klart om ”Romanska bÃ¥gar”. Här finns dock ingen mr och mrs Jones. När jag kommer ut i den skarpa höstdagen igen ser jag inte heller nÃ¥gra japanska eller italienska turister. Men jag har under denna stund upplevt samma frid som sÃ¥ mÃ¥nga andra, som genom Ã¥rhundradena kommit ut frÃ¥n Linköpings domkyrka och mötts av gula höstlöv.

(Francesca)
”Kärlek, som snabbt slÃ¥r rot i ädla hjärtan,

grep denne till den sköna kropp jag miste;

och än det smärtar mig hur detta skedde.

Kärlek, som tvingar en var som är älskad

att älska åter, grep mig till hans fägring

så starkt att, som du ser, den än förtär mig.

Kärlek har fört oss samtidigt i döden.”

 

”Om Lancelot, hur han av Amor snärjdes,

läste en dag vi två för att förströ oss;

allena var vi, anade ej något.

Fler gånger tvang lektyren våra blickar

att mötas, tvang allt blod från våra kinder;

    ett enda ställe har oss sen besegrat.

Vi läste om hur eftertrådda läppar

som log, av denne älskare blev kyssta;

och han som aldrig ifrån mig skall skiljas

kysste helt skälvande mig då på munnen.

Boken och han som skrev den blev Galeotto

för oss; sen läste vi ej mer den dagen.”

Översättning: Ingvar Björkeson

Mitt favoritavsnitt ur Dantes Commedia.

Å, vad avkopplande det är att i vår snabba, fragmentariska tillvaro få försjunka i en enda sak och inte tusen på en gång. Kunskapskanalen förser sin publik med entimmeslånga program om konst. En lisa för själen. Ikväll var det Frans Hals konstnärskap som behandlades.

Frans Hals, "Catharina Hooft med sin amma" (1619-20)

Nederländskt barockmåleri är riktigt spännande. Här finns ingen storvulenhet som i den sydeuropeiska barocken, inget manifesterande av makt. I Nederländerna fanns en konstmarknad, vilket skapade fria konstnärer som inte var beroende av beställningsuppdrag. Måleriet skildrar vanliga människor (jag höll nästan på att skriva verklighetens folk), ofta på ett humoristiskt sätt.

Frans Hals är känd för sina porträtt av drinkare. Men även det finare folket förekommer. I målningen till vänster ser vi lilla förnäma fröken Catharina Hooft. Hon verkar nyss ha lärt sig stå. Ändå är hon klädd i en överdådig klänning med spetskrage och hätta därtill. Det ter sig överdrivet, åtminstone för en nutida betraktare. Man kan gissa att detta barn kommer att växa upp till en odräglig liten madam.

Hennes amma ser ut att inte vilja vara där. Klädedräkten smälter samman med det omgivande svarta. Ammans blick är ofokuserad, leendet ansträngt. Den leksak hon försöker erbjuda barnet bevärdigas inte med en blick. I stället griper den lilla flickan efter ammans krage medan hon ser mot betraktaren. På avstånd ser flickan godmodig ut, men när jag går lite närmare tycker jag mig se ett spydigt ansiktsuttryck. Det råder ingen tvekan om vem som är huvudperson i den här bilden. Ett sätt för Frans Hals att subtilt markera sitt avståndstagande?

Mosaik från Zeugma

De vackraste antika mosaikerna jag någonsin sett har hittats i staden Zeugma vid floden Eufrat i nuvarande Turkiet. Mosaikerna, som är tolv till antalet, har Ariadne som tema. Ariadne var prinsessa av Kreta, dotter till kung Minos och drottning Pasiphae. Det var hon som hjälpte prins Theseus att döda odjuret Minotauros — hennes egen bror — som var inspärrad i labyrinten på Knossos (byggd av Daidalos, far till Ikaros). Som tack för hjälpen lovade Theseus att gifta sig med henne, men svek sitt löfte då han lämnade henne kvar sovande på ön Naxos. Där blev hon emellertid upphämtad av Dionysos som tog henne till sin brud. När Theseus senare blev kung av Athen gifte han sig med Ariadnes syster Phaedra.

Mosaikerna är så välgjorda, så levande. Se bara på flickornas ansiktsuttryck! För att inte tala om ramens geometriska mönster i tredimensionell effekt. Om man tittar närmare på kvinnornas armar ser man att hudfärgen åstadkommits av stenar i en rad olika färger, 2000 år före Georges Seurat och Roy Lichtenstein.

Franska arkeologer fick rädda det som räddas kunde innan ett dammbygge skulle dränka allt i vatten. Se filmen om arkeologernas arbete.

Mosaik från Zeugma

Moses och Shiva i Tottarps kyrka

En släng av hinduismen verkar ha nått tre skånska kyrkor (Tottarp, Knästorp och Bjällerup) på 1890-talet. En ekumenisk konstnär har i sina altartavlor smugit in guden Shiva tillsammans med Moses. Det är Olle Bergman som tipsar mig om denna märkliga mix.

"Moses" av Michelangelo, San Pietro in Vincoli, Rom

Enligt en artikel i Forskning och Framsteg var konstnären Fredrik Krebs teosof och ville förena världsreligionerna. Hur han kunde komma undan med detta förtäljer inte artikeln. Jag har svårt att tro att åskådaren tog Shiva för en brinnande buske, såsom det antyds i artikeln.

En annan märkvärdig detalj är de smÃ¥ hornen som kan skönjas pÃ¥ Mose hjässa. Traditionen att avbilda Moses med horn härrör frÃ¥n en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner frÃ¥n berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrÃ¥lad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strÃ¥lglans frÃ¥n hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Men coronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo. Ack, sÃ¥ tokigt det kan bli.