Till skamvrån förpassade kvinnor

Bernardo Strozzi, "Gambaspelare" (Barbara Strozzi), 1637
Jag firar kvinnodagen med att läsa om framstående kvinnor i Nina Burtons Den nya kvinnostaden, som fyndades på bokrean för futtiga 39 kronor. (Titeln alluderar på Christine de Pisans 600 år gamla feministiska skrift Kvinnostaden, för övrigt mycket intressant läsning.)
Ända tills för några veckor sedan var Barbara Strozzi (1619-1677) ett okänt namn för mig. Men så upptäckte jag hennes musik: virtuos och avancerad med oväntade vändningar. Därför börjar jag med att slå upp vad Burton har skrivit om henne. Strozzi var yrkesutövande kompositör och musiker, respekterad av sin samtid. Varför avbildas hon då som en prostituerad med ena bröstet blottat? Burton skriver att kvinnor som framträdde offentligt ansågs så oblyga att de stämplades som kurtisaner. Men jag får inte ihop det. Tavlan är målad av en annan Strozzi, sannolikt en släkting. Borde inte denna släkting ge henne upprättelse? Eller var det helt enkelt konvention att avbilda kvinnliga musiker på det här sättet?

Artemisia Gentileschi, "Judit dödar Holofernes", ca 1620
Artemisia Gentileschi (1593-1653) utbildades i sin fars ateljé. Som tonÃ¥ring blev hon vÃ¥ldtagen, ett övergrepp som hon aldrig glömde eller förlät. Hon hämnades det genom att välja bibliska motiv, där kvinnan blivit offer för mannens lustar. Favoritberättelsen är Judit som skoningslöst straffar Holofernes för att ha vÃ¥ldtagit henne.Â

Judith Leyster, "Förslaget". Notera hur Leyster placerar motivet ut i vänstra kanten, hur den Komarovskij-liknande figuren lutar sig över kvinnan, håller i henne och erbjuder pengar. Han är svartklädd, hon vitklädd. Ljuset faller på henne och han kastar en skugga på väggen.
Temat manlig lust – kvinnligt offer gÃ¥r igen i ”Förslaget” av holländska Judith Leyster (1609-1660). Länge trodde man att det var Frans Hals som mÃ¥lat hennes tavlor. SÃ¥ länge han stod som konstnär ansÃ¥gs mÃ¥lningarna hÃ¥lla hög kvalitet. När upphovsmannen visade sig vara en kvinna blev konsthistorikerna ängsliga. Hur skulle man nu betrakta den konst som man sÃ¥ högt värderat? Judith Leyster var under sin tid en framgÃ¥ngsrik konstnär som tjänade pengar pÃ¥ sin konst, liksom mÃ¥nga andra kvinnor under barockens Holland och Flandern (Clara Peeters, Maria von Oosterwijck m fl). Att de blivit bortglömda är en synd som 1800-talets konsthistoriker gjort sig skyldiga till. Det var de som förpassade mÃ¥nga av dessa kvinnor till skamvrÃ¥n.
En kvinna som stÃ¥tt alldeles för länge i skamvrÃ¥n är romarinnan Sulpicia, som jag en gÃ¥ng i tiden skrev en kandidatuppsats om. Hon var verksam under kejsar Augustus tid, den litterära guldÃ¥ldern. Omdömet har varit tämligen hÃ¥rt genom Ã¥ren. ”Charmigt” är det mest positiva som sagts före 1970. Det är sÃ¥ klart svÃ¥rt att sätta fingret pÃ¥ vad som är litterär kvalitet, men man kan i alla fall konstatera att Sulpicka var en medveten författare. En undersökning av metriken visar att hon följde elegins estetiska ”regler”, till punkt och pricka. Mycket tyder pÃ¥ att hon var accepterad under sin samtid, eftersom hon ingick i en litterär krets tillsammans med bland andra Tibullus. Hennes morbror var ingen mindre än Messalla, en känd mecenat som uppmuntrade och sponsrade författare. Sulpicia levde ocksÃ¥ i en tid och ett sammanhang där (väl bemedlade) kvinnor uppmuntrades att bilda sig. Poeterna skryter ibland om sina ”doctae puellae”, sina intellektuella flickvänner som behärskar flera sprÃ¥k och kan konversera och musicera. Tyvärr finns inte Sulpicia med i Den nya kvinnostaden, men väl Sapfo, hyllad och beundrad av sina manliga antika kollegor.
Det finns många förebilder bland förmödrarna. Sist ut i raden får bli Rosa Bonheur. Vem kan väl måla kor som hon?

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849


Från dagens namnsdagsbarn
För ungefär 100 år sedan avsade sig konsten, i vid mening, arbetet med att i första hand gestalta det vackra och sökte i stället en alldeles egen uppgift. Fullgörandet av den uppgiften resulterade i åtskilligt som förvisso gladde skönhetsidealet hos en bildad medelklass, men frigörelsen kom också att till stora delar bli negativt bestämd: normbrott, gränsöverskridanden och protest blev mera centralt än trevnad och lugn. Det svenska nytänkandet om skönhetsvärden, som började så idylliskt vid förra sekelskiftet med Erik Folckers och andras reaktivering av den år 1845 bildade Svenska slöjdföreningen, blev, åtminstone som jag ser det, tidigt infekterat av funktionalismens strömningar och av den politiska och sociala ingenjörskonsten, som betonade den praktiska funktionen, hygienen och folkets fostran, framför vad som kunde uppfattas som rester av borgerliga värderingar om traditionell skönhet. Det blev ett böjningstema av det socialdemokratiska folkhemmets hägerströmska nihilism: håll ingenting i helgd utan ner med Gud själv, kung, fosterland, gamla hus, blomsteräng och prydnad!






















(Francesca)
”Kärlek, som snabbt slÃ¥r rot i ädla hjärtan,
Kärlek har fört oss samtidigt i döden.”
Fler gånger tvang lektyren våra blickar
ett enda ställe har oss sen besegrat.




