En vän till mig ”samlar” på bebådelsemotiv. Det är verkligen spännande att studera hur ett enda motiv har skildrats av olika konstnärer genom tiderna. Jag gör ingen exposé här, utan väljer ut en av mina ”favoritbebådelser”, Botticellis bebådelse som jag hade glädjen att se på Uffizierna i Florens förra våren.

Sandro Botticelli, "Annunciation" (1489)

Giotto, "Konungarnas tillbedjan", 1304-1306

Jag vill ha en julkrubba som ser ut så här… och så några herdar och lamm på det. Viktigast är dock kamelen som begeistrat iakttar det lilla jesusbarnet…!

Siri Derkert (1888-1973)

”Revolutionär och konstnär”. ”Feminist och kubist”. Debattör och skulptör”.

Ungefär så har Moderna museet marknadsfört sin exposé över Siri Derkert och hennes verk. Var Derkert så mångsidig som reklamens slagfärdiga slogans vill förmedla? Ja!

En tidig målning av Siri Derkert som blev min favorit på utställningen

Det är just mångsidigheten som blir uppenbar i utställningen. Imponerande många verk ställs ut i olika stilar och tekniker, allt från de unga årens fauvistiska, kubistiska och expressionistiska målningar i olja och akvarell till modeteckningar, affischer, collage, tunnelbaneutsmyckningar och skulpturer. Det storslagna dominerar, men Siri Derkert verkade också i det lilla formatet, som i de svala akvarellerna från Nordafrika eller de utsökta miniatyrporträtten av barnen Carlo (som var med och startade Moderna museet), Liv (som dog i tjugoårsåldern) och Sara. Det är ett konstnärskap som präglas av djärvhet, experimentlusta och samhällsengagemang.

De senare verken innehåller inte sällan politiska slagord. Varifrån kom kamplusten? Kanske från det kringflackande livet i Europa under första världskriget. Kanske från erfarenheterna som ensamstående och bostadslös mor. Kanske från tiden med Fogelstadgruppen.

En stark personlighet var hon och en spännande konstnär. Ett par filmklipp från 1960-talet berikar denna generösa utställning som slutar nästa söndag. Än finns tid!

Abraham och Lot tar farväl

Vandringen över Röda havet

Rom är ett enda stort museum. Man kan tillbringa en hel månad här och bara studera barockfasader. Eller fontäner. Eller inskrifter. Själv är jag svag för mosaiker och skulle gärna ägna dem en månad.

Den vackra kyrkan Santa Maria Maggiore är känd för sina mosaiker från 400-talet e Kr, lika gamla som den ursprungliga kyrkan. Längs mittskeppets väggar löper rutor med mosaiker som berättar historier ur Gamla testamentet.

Isak välsignar Jakob

Josua och slaget vid Jeriko

Mosaikbitarna är mycket små och i en mängd olika färgnyanser. Bilderna är otroligt detaljrika. Synd bara att de är placerade så högt upp i kyrkan; det är gör det svårt att se dem. Ett tips är att medta kikare till kyrkan.

Här är dock fyra bilder att beundra. Klicka på dem för förstoring!

Chardin: "Flicka med racket och badmintonboll" (1740)

Chardin: "Korthuset" (ca 1735)

Bronzino målade bedårande barn och så gjorde även 1700-talskonstnären Chardin. På Uffizierna ser jag två av dessa barn, en pojke och en flicka. Flickan har jag sett en gång förut, på en Chardin-utställning i London år 2000, då jag på allvar upptäckte denne fantastiske konstnär.

På 1700-talet blev barnet mer synligt än förr. Barnuppfostran diskuterades, till exempel av Rousseau i Émile. De här barnen är klädda som vuxna, men de beter sig inte som vuxna. De är barn och de skall få lov att vara barn. Flickan vill helst spela badminton. Pojken fördriver tiden med att bygga ett korthus. Gossen nedan har böcker och skrivmateriel framför sig och förväntas säkert göra sin läxa, men är i stället helt upptagen av sin lilla snurra.

Chardin: "Pojke med snurra" (1738)

Mera Chardin? Titta in hos Spetsknypplerskan!

"Porträtt av Giovanno di Medici som barn", ca 1545

På Uffizierna ser jag även till min glädje mina favoritbarn i konsten: två porträtterade av Bronzino, två av Chardin. (Chardin-barnen kommer att ges ett eget inlägg.)

Bronzinos lille Medici-gosse är väl bara för ljuvlig med sina runda kinder och knubbiga små händer! Så glad han är, nöjd när han får leka med en steglits.

Det är ovanligt att se så här glada barn i konsten. Fadern, furst Cosimo I av Medici, lär ha blivit överförtjust i porträttet.

"Eleonora av Toledo", 1544-45

Här är pojken igen, mer städad i sin uppsyn, i sällskap med sin mamma Eleonora av Toledo. Även om han verkar vara något år äldre här, dateras målningarna till samma år, ca 1545.

Lille Giovanni var född 1543. Åt den äldre brodern hade man bestämt en politisk karriär. För Giovannis del gällde kyrkan. Han kom att bli en ung biskop av Pisa, men dog endast 19 år gammal i malaria. En månad senare dog hans bror och mor av samma sjukdom.

"Porträtt av Bia, oäkta dotter till Cosimo I av Medici", ca 1542

Det här är Bia, syster till Giovanni. Eleonora av Toledo var däremot inte mor till henne. Bia var oäkta dotter till Cosimo I.

Jag blir oerhört tagen av flickan. Hon är så näpen, så fint pyntad. Rak i ryggen. Vad tänkte hon? Hur lekte hon?

Eleonora av Toledo ägde det enorma palatset Palazzo Pitti med hundratals rum. Där levde hon ett liv i överflöd, men hon fick finna sig i att maken hade oäkta barn som hovkonstnären fick avmåla. Innan furstinnan dog, 40 år gammal, hade hon fött elva barn. Sju av dem fick hon se dö. Hur var ett sådant liv?

Lilla Bias liv blev inte heller långt. Endast fem år gammal dog hon. Men i Bronzinos vackra porträtt lever hon fortfarande, nästan 500 år senare.

"Våren", ca 1482

Kan man svimma av skönhet? Det sägs att turister som kommer till Florens kan drabbas av yrsel, svimning och hjärtklappning vid åsynen av all skön konst. Fenomenet beskrivs av Stendhal och har därför kallats Stendhal-syndromet. Jag drabbas nästan av det när jag besöker Botticelli-salen i Uffizierna i samma stad.

Eftersom jag har förbokat biljett får jag komma in först av alla klockan 8.15. I tjugo minuter är det bara jag och vakterna, tills salen invaderas av en japansk turistgrupp.

"Venus födelse", detalj, 1484-85

"Fortezza", 1470

Här är de. Botticellis 1400-talsmålningar i original. Våren, Venus födelse och ett tiotal andra verk av den florentinske konstnären. De finns i verkligheten och nu ser jag dem. För mig är det högtid. Det är en enastående skönhetsupplevelse som faktiskt gör mig yr.

"Pallas (Minerva) och kentauren", detalj, 1482-85

Botticellis verk kan te sig enkla när man ser dem avbildade i böcker och på affischer. Som målarböckernas figurer: ytor, inramade av konturer. Men i verkligheten: vilken lyskraft! Var kommer den ifrån? Redan i ett ungdomsverk, presenterat i den föregående salen, ser man att Botticelli har något eget i jämförelse med andra konstnärer. I en serie målningar av fem personfierade dygder har Botticelli bidragit med att framställa styrkan, ”Fortezza”.  Trots att den är placerad längst till vänster är det den som drar till sig blickarna. Denna dygdiga kvinna har en blick som talar. Och färgerna – de lyser och säger: Här kommer 25-åringen Botticelli, som är något att räkna med. Målningen lever!

"Madonna med barnet och sex änglar", detalj, 1487

Häromdagen skrev jag om Rossetti och hans kvinnoideal som inte så lite påminner om Botticellis. (Prerafaeliterna inspirerades också mycket riktigt av den italienska konsten före Rafael.) Botticellis kvinnor, unga, oskuldsfulla, smäckra, med elfenbenshud och rödblont långt hår, huvudet på sned och mild, trött blick, representerar sin tids skönhetsideal. ”Så där ser inte människor ut” sägs det ibland om reklampelarnas unga och magra kvinnor. Kanske sa de mörkhåriga italienskorna samma sak om Botticellis kvinnor? Kanske klagade även de över ett osunt och ouppnåeligt skönhetsideal? Botticelli var inte ensam om att porträttera kvinnor på det sättet. Hans föregångare, läraren Filippo Lippi avbildade kvinnor på ett liknande sätt; likadant gjorde konkurrenten Ghirlandiaio. Eller för den delen Leonardo da Vinci.

"Madonna Magnificat", 1480-81

Många renässansmålningar, däribland Botticellis, är spännande på det sättet att de innehåller så många delar. En detalj av en målning kan med fördel upphöjas till egen bild. Se till exempel Madonna Magnificat. En vanlig Madonna-bild kan tyckas i förstone. Men zooma in boken och det blir en bild värd en egen ram. Jag har för övrigt denna del av målningen som skärmbild på min dator. (Pojken i orange dräkt och speciell blick förtjänar också en inramning.) Samma sak har jag gjort med Pallas och kentauren, som också hänger i Botticelli-salen på Uffizierna. Pallas, eller Minervas, ansikte får tjäna som min profilbild här på bloggen.

Detalj ur "Madonna Magnificat"

Minerva faller pladask för skönhetsbejakaren Botticelli och hans bedårande brudar. En sista bild får bli hans tolkning av det vanliga motivet bebådelsen. Se rörelsen! Ängeln ser nyinflugen ut och Maria verkar just ha sträckt ut armen, ödmjukt böjande sig ned. Se färgerna, kompositionen! Å – fantastiskt!

"Bebådelsen", 1489

Dante Gabriel Rossetti, "Proserpina", 1878

Prerafaeliterna följer mig. Under mars månad besökte jag Birmingham Museums and Art Gallery som har världens största prerafaelitiska utställning. Detta var redan mycket, men som grädde på moset visade museet även prerafaelitiska teckningar.

Dante Gabriel Rossetti, "Venus Verticordia", 1864-68

En av de målningar som finns i Birmingham är Rossettis Proserpina. Den såg jag också i Stockholm på Nationalmuseum för ett par år sedan. Nu ser jag den i Rom. Det är inte samma exemplar, dock; Rossetti verkar ha kopierat sitt verk. Den här är i privat ägo, liksom mycket ur utställningen som visas på GNAM, Galleria Nazionale di Arte Moderna. Kanske är det därför som jag känner igen så få målningar. Det är sällan som man får se något ur privata samlingar. Det gör den här utställningen ovanlig. Av Burne-Jones, som dominerar utställningen tillsammans med Rossetti, är endast något enstaka verk tidigare känt för mig. (Att de är ovanliga bekräftas för mig när jag inte hittar dem på nätet.)

Men konstnärernas stil är omisskännlig. Rossettis musa med långt svallande rött hår och fylliga läppar gör det lätt att identifiera konstnären. Burne-Jones figurer med alabasterhy och pandaögon är evigt unga. Förkärleken att arbeta i en färgskala går igen i några gouache-målningar.

Frederick Leighton, "Nausikaa", 1878

Särskilt glad blir jag över att se min store favorit Waterhouse representerad. Den målning som jag trodde föreställde Pandora med sin ask, kallas här Psyche – men bilden är ju lika vacker vilket namn den än har. Leightons sepia-Nausikaa får också min extra uppmärksamhet.

Edward Burne-Jones, "Pan och Psyche", 1872-74

John William Waterhouse, "Pandora (Psyche?) öppnar guldasken", 1903

GNAM kallar sin utställning ”Dante Gabriel Rossetti, Edward Burne-Jones e il mito dell’Italia nell’Inghilterra vittoriana”. Namnet till trots besökte Rossetti aldrig sin fars hemland. Men inspirationen från ungrenässansens Italien var tydlig i det prerafaelitiska brödraskap som han bildade. Museet gör inte kopplingen lika tydlig; ett rum består av brittiska reproduktioner av italiensk renässanskonst, ett annat av italienska oljemålningar från tidig renässans. Texterna vittnar visserligen om kopplingen till Italien och renässansen, men temat känns ändå något sökt. Det gör emellertid inte så mycket: Rossetti och Burne-Jones räcker i kraft av sig själva, med eller utan koppling till Italien.

Rafael, "La Fornarina"

Barberini-bi

Den som har besökt Piazza Barberini i Rom, har säkert lagt märke till någon av de två fontäner av Bernini som pryder torget. Kanske har då en detalj iakttagits: biet. Biet var släkten Barberinis symbol, släkten som namngett platsen. Intill piazzan ligger ett stort barockpalats som påve Urban VII, som var av släkten Barberini, lät bygga åt sig och sin familj. Arkitekter var dåtidens stora namn: Maderno, Bernini och Borromini. Inne i byggnaden syns det lilla biet här och var, på golv och väggar.

Idag tjänstgör magnifika Palazzo Barberini som museum för konst från medeltid och barock. Under mitt sjätte besök i Rom är det äntligen dags för mig att besöka det.

Caravaggio, "Judith och Holofernes" (1599)

Nedre våningen ägnas främst åt medeltida måleri. Ett par verk av Filippo Lippi stannar jag en extra stund framför. Annars ligger tyngdpunkten på barock, främst italiensk men även nederländsk. För mig, som är stor beundrare av Caravaggio, blir jag glad över att få se Narcissus, men allra mest den otäcka målningen av Judith som dödar Holofernes. I Caravaggios bästa tavlor finns alltid något groteskt (se till exempel det här tidigare inlägget). Dramatiken i det blodfulla dådet, i kontrasten mellan ljus och mörker, mellan Judiths kallblodighet och oskuldsfulla uppsyn, gör det här till en bild som man inte glömmer. Judiths händer är stadiga i dådet, men hennes blick och kroppshållning ryggar tillbaka inför det. Tjänarinnan tycks, av minen att döma, inte ha några betänkligheter.

Quentin Matsys, "Erasmus"

Rafael (om nu han är konstnären) bidrar med ett porträtt av sin lilla bagerska (se översta bilden), som det sägs att han skall ha nojsat med så till den grad att han försummade sitt arbete som konstnär.

Ett par ”aha-är det här den hänger-upplevelser” får jag när jag ser Holbeins kända porträtt av Henry VIII och Matsys finstämda Erasmus-porträtt.

Under min konstrunda genom palatset glömmer jag ibland att titta uppåt. Nästan varje rum har en takmålning. Mest känd är den grandiosa takfresken i Gran Salone av Pietro da Cortona, i bästa svulstiga barockstil med illusionistiska effekter. Den föreställer gudinnan Aurora som kommer i sin solvagn och skall symbolisera släkten Barberinis gudomliga makt.

Pietro da Cortonas berömda takmålning

För den som har tröttnat att trängas bland turister på Capitolinska museerna eller i Vatikanen, är Palazzo Barberini en oas. Storslagen konst i ett barockpalats för fem euro. Det får mitt bi-fall.

Grazvyda Andrijauskaité: Florentina

Grazvyda Andrijauskaité: The second side

Mitt flickrum var inrett i vitt och ljusblått. Ett stort vitt toalettbord med tillhörande nattduksbord tog upp en stor del av det lilla rummet. Idag står de två möblerna intill en ljusblå fondvägg i mitt arbetsrum. Fram till för drygt en månad sedan fanns inga tavlor som prydde väggen. Jag tyckte inte att jag hade några som passade. Jag ville ha något ”flickigt”, något som passade möblerna och den ljusblåa färgen.

Ett besök på Galleri Tapper-Popermajer avgjorde saken. Här föll jag pladask för bilder av den litauiska konstnärinnan Grazvyda Andrijauskaité.

På var sin sida om spegeln hänger nu Florentina-diptyken; till höger om bordet de tre flickorna i en lodrät rad.

Det är en påkostad och praktfull utställning som Nationalmuseum bjuder på i ”Härskarkonst”, väl i paritet med den kungliga glans som den vill visa. Tre regenter står i fokus: vår egen Karl XIV Johan, som för jämnt 200 år sedan kom till Sverige och blev vald till kronprins, hans överbefälhavare Napoleon,  samt Alexander I av Ryssland, som blev attackerad av Napoleon (ett krig för övrigt skildrat i Tolstojs klassiker Krig och fred).

Den här frukostservisen gav Napoleon nyåret 1814 till sin svägerska drottning Julie av Spanien. Den föreställer Minerva som undervisar Napoleons son, "kungen av Rom".

Francois Gerard: "Joséphine Bonaparte", 1801.

Det första man möter är porträtt, från golv till tak, föreställande regenterna, deras gemåler och släktingar. Pampigt var ordet. Det är imponerande att se dessa välbekanta målningar samlade på ett och samma ställe. De ca fyrahundra föremålen har inhämtats från världens främsta museer, inte minst Eremitaget i Sankt Petersburg.

Här finns Karl XIV Johans sovrum återskapat, från vilket han sägs ha fört sin ”sängkammarregering”. Även hans fältsäng kan ses och de för fältlivet oundgängliga prylarna samlade i en vacker och praktisk necessär. Från de stora möblerna till de små detaljerna, alltså. Utsökta föremål i bästa empirestil kan beskådas: skrivbord och byråer i guld och svart med lejontassar och egyptiska inslag, utsökta frukostserviser tillverkade i ett enda exemplar, vaser, etuier, tjusiga drottningsmycken, en hårlock från Napoleon och ett lagerblad från hans kröningskrans. Med mera. Föremålen finns avbildade och beskrivna i den fantastiska utställningskatalogen som är mer än en katalog, det är en tjock, tjusig bok på 424 sidor, med många läsvärda artiklar. En av artikelförfattarna är min eminente och trevlige guide, det vandrande biblioteket Magnus Olausson. Genom hans försorg får jag en första klassens visning. ”För mig är 200 år som i förrgår”, säger han och det märks! Historien blir levandegjord och känns nära.

Det finns all anledning att ta en paus i julhandeln för att besöka ”Härskarkonst”. Utställningen pågår till och med den 23 januari, då den drar vidare till Sankt Petersburg.

Att Cecilia har namnsdag denna dag beror på att dagen är helgad åt Sankta Cecilia, skyddshelgon för kyrkomusiken. Cecilia, vars namn betyder ”den (lilla) blinda”, levde i Rom på 200-talet e Kr och led martyrdöden. Varför hon kommit att bli kyrkomusikens beskyddarinna tycks vara oklart. Från medeltiden och framåt avbildas hon i alla fall med något musikinstrument, ofta med orgel. Här, i Carlo Saracenis (1579-1620) målning, ser vi henne spela luta.

Hör Händels ”What passion can not music raise and quell” ur An Ode for St Cecilia’s day, med sopranen Carolyn Sampson och The King’s Consort under ledning av Robert King:

Sommaren 2008 läste jag En handfull regn, Niklas Rådströms bok om ungdomskamraten Bengt, som 24 år gammal tog livet av sig. Berättelsen och det vidunderligt sköna språket grep mig. För ett par månader sedan läste jag Rådströms essä över Stagnelius ”Förruttnelse, hasta” (ur en bok om Stagnelius utgiven på Ellerströms förlag) och blev även den gången djupt imponerad.

För några dagar sedan hörde jag honom presentera sin senaste bok, Månens anförvant. I centrum för den står en av 1700-talets märkligaste personligheter, Lorenzo da Ponte (1749-1838), mannen som var librettist åt Mozart, kände Casanova, levde ett kringflackande liv och slutade sina dagar som USA:s förste professor i italienska. Efter presentation och ett stycke högläsning blev det dags för frågestund. Här fick Rådström tillfälle att presentera sin syn på skapande. Skapande, menade han, är rivalitet med Gud, en form av hävelse, en motor att gestalta världen bättre. Och det fina, sa han vidare, är att konsten har plats för alla. Det finns ingen som skriver en bra bok på bekostnad av någon annan. Det finns rum för alla böcker. (Att marknaden har sina villkor är en annan sak.)

En konstnär som utmanar Gud. I den medeltida föreställningsvärlden var en sådan konstnär farlig. Konstnären skulle inte sträva efter egen framgång och inte heller originalitet; tvärtom. I det byzantinska ikonmåleriet var det till exempel så att bilderna skulle kopieras så noggrant som möjligt. Ingen skulle utmärka sig, konstnären skulle vara anonym och bilderna skulle ägnas åt Gud. Med renässansen vågade det konstnärliga geniet ställa sig i centrum, tävla med Gud och, likt antikens konstnärer, avbilda det världsliga.  En liknande syn på sitt skapande hade den romantiske konstnären som såg sig själv inspirerad av en högre makt.

Modernismens och postmodernismens konstnärer har varit provokationens profeter. De har utmanat tidigare konst, brutit upp och slagit sönder. Ur det söndrade och splittrade har de ansett sig förnya konsten.

Håller 2000-talet på att överge den tanken? Niklas Rådström uttalar en annan syn än den för 1900-talet rådande. Utifrån detta bör jag inte tolka in för mycket. Från hans sida är det varken fråga om en programförklaring eller ett anslutande till någon skola. Likväl uttrycker det en syn på konsten som går tillbaka på en tradition: idén att konsten skall sträva efter det fullkomliga och till och med överträffa Gud. Jag gillar den tanken. Grekerna skulle ha kallat den för hybris – ändå var det väl just det de gjorde sig skyldiga till när de skapade arkitektur, skulptur, mosaik, måleri, filosofi och litteratur till en så fulländad grad att gudarna borde ha blivit avundsjuka.

Bortrövande eller försök till bortrövande?

Bernini, "Apollo och Daphne"

Om sabinskornas bortrövande skrev jag för inte så längesedan. Under en visning av Crafoords kvalitetsauktion (som äger rum den 20 november) får jag syn på en porslinsfigurin som sägs föreställa just denna dramatiska händelse. Aj, aj, aj, här blev det fel. Figurinen föreställer inget annat än Berninis berömda skulptur av Apollo och Daphne, det är väl inte svårt att se?

Apollo blev förälskad i nymfen Daphne, men kärleken var inte besvarad. När Daphne inte längre kunde fly från guden, lät hon förvandla sig till ett lagerträd. För att hedra Daphne bär Apollo sedan dess en lagerkrans kring sitt hår. Det är också därför som promoverade doktorer i humaniora föräras med en krans av lager.

Pinsamt misstag av Crafoords auktionsfirma? På hemsidan har titeln dock blivit rätt.

En vit lögn

Den arkaiska färgsättningen var avsedd att vara symbolisk snarare än naturalistisk

En vit Venus? Glöm det. Antikens marmorskulpturer var polykroma, målade i grälla färger. Den som fortfarande bär med sig idén om vita marmormiljöer bör genast besöka Medelhavsmuseet och få sin föreställningsvärld kullkastad. Här visas en vandringsutställning från Tyskland, som jag ännu inte sett i Stockholm, men väl för några år sedan i Köpenhamn. Fler rekonstruktioner tycks ha gjorts sedan dess. Genom analys av kvarvarande färgpigment har man kunnat återge de färger som skulpturerna en gång haft. Det är lätt att haja till inför de bjärta kulörerna. Såg det verkligen ut så? Att forskarna lyckats få fram de riktiga färgerna behöver man nog inte ifrågasätta; däremot tror jag att färgerna var mer nyanserande, att utförandet var mer konstnärligt gjort. Att måleriet i Grekland och Rom var högstående vittnar många väggmålningar om. Även mosaikkonstnärer vinnlade man sig om att få fram skiftningar och skuggor för att det avbildade skulle se levande ut.

Utställningen pågår till och med den 30 januari, och som vanligt arrangerar museet trevliga föreläsningar och konserter i anslutning till den.

Häromdagen citerade jag Ovidius livsbejakande och lustbetonade uppmaning till ungdomar. En som följde i hans anda var Robert Herrick i en dikt från 1648:

J W Waterhouse, "Gather ye rosebuds while ye may" (1908)

To the Virgins, to make much of Time

Gather ye rosebuds while ye may,
Old Time is still a-flying:
And this same flower that smiles to-day
To-morrow will be dying.

The glorious lamp of heaven, the sun,
The higher he ‘s a-getting,
The sooner will his race be run,
And nearer he ‘s to setting.

That age is best which is the first,
When youth and blood are warmer;
But being spent, the worse, and worst
Times still succeed the former.

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry:
For having lost but once your prime,
You may for ever tarry.

Att Robert Louis Stevenson har läst den här dikten är uppenbart. Läs bara vad han diktar, drygt tvåhundra år senare:

J W Waterhouse, "Gather ye rosebuds while ye may" (1908)

Gather Ye Roses

Gather ye roses while ye may,
Old time is still a-flying;
A world where beauty fleets away
Is no world for denying.
Come lads and lasses, fall to play
Lose no more time in sighing

The very flowers you pluck to-day
To-morrow will be dying;
And all the flowers are crying,
And all the leaves have tongues to say,-
Gather ye roses while ye may.

Palace hotel i Köpenhamn. Här bodde jag på fjärde våningen, alldeles till höger om tornet.

Föregående natt tillbringade jag på anrika Palace hotel i centrala Köpenhamn, alldeles vid Rådhusplatsen. Det ritades av Anton Rosen, stod klart 1910 och firar alltså 100 år i år. Det är ett vackert jugendhus, som med sitt torn verkar vilja tala om att det inte står Rådhuset (som byggdes fem år tidigare) långt efter. Det är inte varje kväll jag öppnar ett jugendfönster och lutar mig ut mot en fransk balkong med gyllene dekorationer, men det gjorde jag igår kväll! Här och där finns också invändiga originaldetaljer bevarade, även om mycket har gått förlorat i flertalet renoveringar.

Tornet på Palace hotel

Länge har jag sneglat på det vackra sidhuvud som Therese har i sin dagbok eller som Johanna dekorerar sitt dekadensmagasin med. Nu kan även jag skapa ett tjusigt sidhuvud! Jag upptäckte funktionen när en liten manga-flicka plötsligt presenterade min blogg. Nu har hon fått flytta på sig till förmån för målningen ”Reading the story of Oenone” av Francis David Millet. Jag är svag för den här typen av ”vulgärklassicistiska” bilder med unga kvinnor i grekiska dräkter och vita marmormiljöer, kvinnor som strålar av harmoni och tycks ägna hela dagarna åt håruppsättningar och högläsning.

Francis David Millet, "Reading the story of Oenone", ca 1883

Vad läser de? Epistulae Heroidum av Ovidius, en av mina husgudar. Ovidius låter Penelope, Phaedra, Dido och andra kvinnor ur den grekisk-romerska mytologin skriva brev till sina älskade. Det charmigaste brevet, enligt min mening, har en viss Oenone som avsändare. Mottagaren är Paris, han som rymde med sköna Helena. Det var en enlevering som fick det trojanska kriget till följd. Skandalen låg i att Helena var gift med kung Menelaos av Sparta. Men även Paris var gift — med nymfen Oenone.

Paris har vuxit upp på landsbygen som fattig herde, ovetande om att han egentligen var trojansk prins. Så länge som han var fattig var allt frid och fröjd, då levde Paris och Oenone ett stilla liv i skogen som äkta makar. Oenone menar att det är den nyvunna prinstiteln som stigit honom åt huvudet. Hon anklagar honom för storhetsvansinne. Hon beklagar sitt öde, förbannar hans hemska tilltag och försöker tala honom till rätta. Läsaren vet dock att Oenones förhoppningar är utsiktslösa. Paris kommer att leva ut sin passion, dra på sig ett krig och dö i det kriget.

Den som vill läsa Oenones brev kan leta på bibliotek och antikvariat efter John W Köhlers översättning, Kvinnoöden under antiken (Paul Åströms förlag, 1993).

Konstnären Sven Ljungberg har avlidit. Läs om mitt besök förra sommaren på hans fina museum i Ljungby.

Sven Ljungberg målad av Sven Ljungberg

I september kommer Stockholm att berikas med en skulptur av sin skildrare Hjalmar Söderberg. Konstnär är Peter Linde. Läs här.

Peter Linde med sin skulptur av Hjalmar Söderberg. Foto: Malin Hoelstad, SvD.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Ur Doktor Glas (1905).