Bernardo Strozzi, "Gambaspelare" (Barbara Strozzi), 1637

Jag firar kvinnodagen med att läsa om framstående kvinnor i Nina Burtons Den nya kvinnostaden, som fyndades på bokrean för futtiga 39 kronor. (Titeln alluderar på Christine de Pisans 600 år gamla feministiska skrift Kvinnostaden, för övrigt mycket intressant läsning.)

Ända tills för några veckor sedan var Barbara Strozzi (1619-1677) ett okänt namn för mig. Men så upptäckte jag hennes musik: virtuos och avancerad med oväntade vändningar. Därför börjar jag med att slå upp vad Burton har skrivit om henne. Strozzi var yrkesutövande kompositör och musiker, respekterad av sin samtid. Varför avbildas hon då som en prostituerad med ena bröstet blottat? Burton skriver att kvinnor som framträdde offentligt ansågs så oblyga att de stämplades som kurtisaner. Men jag får inte ihop det. Tavlan är målad av en annan Strozzi, sannolikt en släkting. Borde inte denna släkting ge henne upprättelse? Eller var det helt enkelt konvention att avbilda kvinnliga musiker på det här sättet?

Artemisia Gentileschi, "Judit dödar Holofernes", ca 1620

Artemisia Gentileschi (1593-1653) utbildades i sin fars ateljé. Som tonåring blev hon våldtagen, ett övergrepp som hon aldrig glömde eller förlät. Hon hämnades det genom att välja bibliska motiv, där kvinnan blivit offer för mannens lustar. Favoritberättelsen är Judit som skoningslöst straffar Holofernes för att ha våldtagit henne. 

Judith Leyster, "Förslaget". Notera hur Leyster placerar motivet ut i vänstra kanten, hur den Komarovskij-liknande figuren lutar sig över kvinnan, håller i henne och erbjuder pengar. Han är svartklädd, hon vitklädd. Ljuset faller på henne och han kastar en skugga på väggen.

Temat manlig lust – kvinnligt offer går igen i ”Förslaget” av holländska Judith Leyster (1609-1660). Länge trodde man att det var Frans Hals som målat hennes tavlor. Så länge han stod som konstnär ansågs målningarna hålla hög kvalitet. När upphovsmannen visade sig vara en kvinna blev konsthistorikerna ängsliga. Hur skulle man nu betrakta den konst som man så högt värderat? Judith Leyster var under sin tid en framgångsrik konstnär som tjänade pengar på sin konst, liksom många andra kvinnor under barockens Holland och Flandern (Clara Peeters,  Maria von Oosterwijck m fl). Att de blivit bortglömda är en synd som 1800-talets konsthistoriker gjort sig skyldiga till. Det var de som förpassade många av dessa kvinnor till skamvrån.

En kvinna som stått alldeles för länge i skamvrån är romarinnan Sulpicia, som jag en gång i tiden skrev en kandidatuppsats om. Hon var verksam under kejsar Augustus tid, den litterära guldåldern. Omdömet har varit tämligen hårt genom åren. ”Charmigt” är det mest positiva som sagts före 1970. Det är så klart svårt att sätta fingret på vad som är litterär kvalitet, men man kan i alla fall konstatera att Sulpicka var en medveten författare. En undersökning av metriken visar att hon följde elegins estetiska ”regler”, till punkt och pricka. Mycket tyder på att hon var accepterad under sin samtid, eftersom hon ingick i en litterär krets tillsammans med bland andra Tibullus. Hennes morbror var ingen mindre än Messalla, en känd mecenat som uppmuntrade och sponsrade författare. Sulpicia levde också i en tid och ett sammanhang där (väl bemedlade) kvinnor uppmuntrades att bilda sig. Poeterna skryter ibland om sina ”doctae puellae”, sina intellektuella flickvänner som behärskar flera språk och kan konversera och musicera. Tyvärr finns inte Sulpicia med i Den nya kvinnostaden, men väl Sapfo, hyllad och beundrad av sina manliga antika kollegor.

Det finns många förebilder bland förmödrarna. Sist ut i raden får bli Rosa Bonheur. Vem kan väl måla kor som hon?

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849

David Bamber som Marcus Tullius Cicero i TV-serien "Rome"

Den framstående politikern och talaren Marcus Tullius Cicero deltog inte i komplotten mot Caesar men välkomnade dådet. Hans dröm var att återinrätta republiken. Ett hinder för detta såg han i Caesars följeslagare Marcus Antonius, som han fruktade skulle gripa makten. I fjorton tal till senaten gör Cicero allt som står i hans makt för att övertyga om denne mans olämplighet. Talen kallas filippiska (inte filippinska, som Wikipedia vill hävda) efter den grekiske talaren Demosthenes, som vände sig mot kung Filip II av Makedonien (Alexander den stores far). Cicero själv kallade dem ”orationes in M. Antonium”.

Cicero talar inför en senat som till stor del består av gamla caesarianer som i mångt och mycket har den döde diktatorn att tacka för sin ställning. Cicero som Caesarmotståndare och f d anhängare till rivalen Pompeius (som vid det här laget också är död) måste få senatorerna välvilligt inställda till sig. Antagligen är det därför som han tidigt i det första talet kallar Antonius för amicus, ”vän”. Men därefter klär han av honom all heder. Marcus Antonius beskrivs som en opålitlig och farlig man.

Omnium stultissimus? James Purefoy som Marcus Antonius

Efter talet sägs Antonius ha förklarat sin fiendskap gentemot Cicero. Denne svarade med att skriva ett av sina längsta brev, det andra filippiska talet, som aldrig hölls, men säkert lästes av många. Talet är ett s k vituperatio, ett tal som går ut på att klandra och fördöma.

Ciceros retorik och stil slår en med häpnad. Det är briljant. Han lyckas vända svart till vitt, nackdelar till fördelar. Men vad som förvånar mig är hur den store vältalaren far ut mot sin motståndare. Dagens etik inom retoriken påbjuder oss att fördöma handlingar, inte personer. Men Cicero går till personangrepp å det grövsta. Marcus Antonius kritiseras för sitt sätt att klä sig, sitt omåttliga drickande, sitt umgänge med prostituerade och sina sexuella förbindelser med det egna könet. Cicero kallar honom omnium stultissime, ”dummast av alla”, att han mer liknar ett fä än en människa. Själv är han däremot Roms förlossare, som inte har annat än statens bästa för sina ögon.

Det ter sig otänkbart att dagens debattanter skulle sjunka så lågt att ta till sådana invektiv, men under antiken kunde man förvänta den här typen av snaskig information i vituperationes. Idag är det väl snarast kvällspressen som har övertagit den rollen. Det var inte längesedan som Mona Sahlin kritiserades för att skylta med sin dyra handväska. Men hur skulle det se ut om hennes motståndare Fredrik Reinfeldt höll ”orationem in Monam”, där han gick loss på hennes väska, hennes klädstil, dryckesvanor och sexuella preferenser? Något för årets valrörelse att ta efter?

Marcus Aurelius (121-180 e Kr)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv (…) Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är.” (Marcus Aurelius Självbetraktelser, Andra boken. Översättning: Ellen Wester.)

Mynt från Marcus Aurelius regeringstid

Alla som har sett Ridley Scotts Gladiator minns säkert den vise kejsaren Marcus Aurelius som beundras av generalen och senare gladiatorn Maximus. I filmen dödas kejsaren av sin oduglige och lastbare son, Commodus, som är snabb att axla hans ämbete. I verkligheten hade Marcus Aurelius redan samregerat med sin son och utsåg honom till sin efterträdare. Att hans sista önskan skulle vara att återställa romarriket till republik är alltså en efterkonstruktion av filmmakarna, liksom att han mördades av sin son. I själva verket avled han av sjukdom. Vad som däremot stämmer är att han dog i lägret i Vindobona (nuvarande Wien) och att han ansågs vara en mycket duglig och vis kejsare.

Den enda bevarade ryttarstatyn från antiken föreställer Marcus Aurelius. En kopia av den står på Capitolium och originalet finns på intilliggande museum. Statyn stod som modell för renässansens många ryttarskulpturer.

Marcus Aurelius bekände sig till den stoiska filosofin som kännetecknas av jämnmod, lugn och mildhet. Idealet var att frigöra sig från sinnesrörelser och drifter. I sina Självbetraktelser ger han filosofiska levnadsråd. Här finns mycket klokt att ta till sig för en modern människa, men samma moderna människa undrar hur dessa visa ord går ihop med den period av hårda krig som fördes under hans regeringstid. Jag håller för troligt att han, liksom redan Caesar, försvarade det med att det handlade om rikets säkerhet och att bevara ”the glory of Rome”, som det uttrycks i Gladiator. Enligt NE:s artikel var han ”tvungen att föra långvariga och hårda krig”  mot de folkstammar i rikets utkant som gjorde uppror. Tvungen? Kanske var det hans omtalade pliktmedvetenhet gentemot sitt folk som avgjorde saken och som bidrog till hans uppskattning. (Sonen Commodus fick senare mycket kritik för att ha slutit fred med germanerna.) Ett exempel på hans tjänande inställning till medmänniskorna ges i följande lilla artikel, hämtad ur femte boken (med samma översättare som ovan):

”När du om morgonen ovilligt står upp, så tänk: jag vaknar för att verka som människa. Skall jag vara trög när jag går för att göra det för vars skull jag är till och har kommit till världen? Eller är jag kanske skapad för att ligga på mitt läger och må gott? – Men det är så skönt. – Alltså är du skapad för att njuta och alls inte för att verka och göra nytta? Ser du då inte plantorna, sparvarna, myrorna, spindlarna och bina? Alla utför de sitt arbete och tjänar världen var och en på sitt sätt.”

Är inte det en lämplig och tänkvärd uppmaning en måndagsmorgon?

Klassikerförbundet har gjort mycket för att de klassiska språken skall få finnas kvar på gymnasiet. Det har också representanter i Skolverket inför arbetet med den nya gymnasieskolan (2011). Information om förbundets verksamhet hittar du på hemsidan, www.klassikerforbundet.se.

Silvertallrik som tros föreställa Theokritos, 500-talet e Kr, Eremitaget, S:t Petersburg

Theokritos kallas grundaren av den bukoliska diktningen, herdediktningen. Han levde i en tid av urbanisering, då det blev populärt att idealisera det enkla och ursprunliga herdelivet. Men det är inte på något sätt sockersött. Den pastora miljön rymmer passion, lidande, trolldom, okvädingsord, och svartsjuka mellan manliga älskande. 

Sture Linnér beskriver i inledningen diktaren som ”en frisk och ursprunglig diktare. Värmen i hans personlighet, hans förmåga att njuta av livets och naturens skönhet, hans utsökta blandning av skir, charmerande fräsch lyrik och ibland grov realism, hans ofta ömsinta satir, som bottnar i en stark känsla för humor, är ytteerst tilldragande. Framför allt i kärleksscenerna visar han sin förvånande mångsidighet: han förmår se både den allvarliga och den roande sidan, det lyriska och det prosaiska, det enkla och det heroiska, kan samtidigt identifiera sig med älskaren och göra narr av kärleken. Bland grekiska diktare tiderna igenom står Theokritos bland de allra främsta när det gäller att uttrycka känsla för och kärlek till naturen, längtan efter ängarnas saftiga grönska och trädens svala skugga, efter fågelsång och bisurr. I hans sånger lär nämnas flera örter och träd än i Homeros hela diktning. (…) Theokritos gör aldrig helt klart för oss på vilken nivå vi bör läsa hans dikt. Han vägrar att ta sig själv på allvar, samtidigt som han engagerar sig i viktiga ämnen: död, kärlek, poesi, vänskap. Allvar och lek blandas om vartannat, och dikten glider lätt från ett tonläge till ett annat.”

Nicolas Poussin: "Landskap med Polyfemos" (1649)

Herdediktens landskap är hos Theokritos Sicilien, den ö som han själv kom från. Från Sicilien kom även cyklopen eller kyklopen, den enögde jätte som höll Odysseus och hans män inspärrade i sin grotta. I den elfte sången gör Theokritos  honom till en förälskad och försummad stackars man. Han uttrycker sin kärlekssorg för den han älskar, Galateia, ”den mjölkvita”:

(ur ”Kyklopen”, r 19-35)

Från Johann Carl Loths verkstad: "Galatea framför Polyfemos", 1600-talet

Varför försmår du din älskare, o Galateia, du vita, / ja mera vit än löpnad mjölk och mjuk som ett dilamm, / yster som kalven, glänsande len som en omogen druva? / Varför kommer du blott när jag binds av den ljuvliga sömnen / för att försvinna så snart min ljuva sömn viker undan, / flyende skyggt som ett får när det ser den gråbruna vargen? / Jag blev förälskad i dig den första gången vi möttes, / flicka — det var när du kom med min mor och ni ämnade plocka / bergshyacinter, och jag blev ombedd att visa er vägen. / Aldrig slocknar min kärlek till dig, och sedan den dagen / tillhör jag bara dig; men du bryr dig inte det minsta! / Älskliga flicka, jag vet mycket väl varför alltid du flyr mig: / för detta ögonbryn som går över hela min panna, / avlångt och buskigt, från öra till öra, och för att därunder / sitter ett enda öga blott och en tillplattad näsa. / Men hur jag än ser ut i mitt ansikte har jag dock tusen / får på bete, och mjölken de ger är härlig att dricka. / Sommartid fattas mig aldrig ost, inte heller om hösten / eller på senvintern ens — beständigt står korgarna fulla.

Översättning: Ingvar Björkeson.

 

Förmågan att fördjupa sig i omöjliga mytiska figurer, att se dem, förstå dem, känna med dem, ge dem tidlöst mänskliga drag, det är det oemotståndliga med de grekiska författarna. Den grekiska litteraturen är en värld full av fantasi. Ändå—och det är det som är det fantastiska — är den inte barnslig eller banal, utan färgrik och flerbottnad.

Gudinnan Athena, Versailles

Hymnerna tillägnas fem olympiska gudar och en ö (!). Ön är Delos, platsen för Apollons och hans tvillingsyster Artemis födelse. Jag letar i diktsamlingen om Athena, Minervas grekiska motsvarighet, återfinns bland de fem gudarna – och det gör hon! Dikten ”Pallas’ bad” är skriven till Athenas ära. Den skiljer sig från de andra gudahymnerna i två avseenden: dels är den diktad på ett annat versmått –  elegiskt distikon i stället för hexameter, dels går den utanför genren lovsång och placerar i stället guden i en handling, en scen. Athena vill bada.

Kommen Athene till hjälp, ty den höga gudinnan vill bada, / kommen I alla, ty ren märker jag fjärran ifrån / heliga hästarnas fnysning, och ren står den mäktiga färdig.

Varför vill Athena bada?

Kallimachos tar med oss till Argos, till Athenatemplet där palladiet förvarades. Palladiet var den gudabild av Athena som Odysseus och hans soldatkollega Diomedes tog med sig från Troja till Argos. (Härav ordet palladium på biografer och teatersalonger: Athena är utöver krigsgudinna kulturens beskyddarinna.) I en festlig ceremoni förde stadens kvinnor den heliga statyn tillsammans med Diomedes sköld till floden Inachos för att bada dem, skriver Hellquist i kommentaren. Diktens apostroferande av ”akeiska mör”, ”Akestors söners jungfruliga döttrar” och ”tärnor” tyder på att det var unga kvinnor som deltog i denna procession. Flickorna uppmanas att ge gudinnan en gyllene kam och olivolja till håret. Men männen varnas:
Men, pelasgiska männer, er vakten, / att mot er vilja ej ens henne, den höga, I sen. / Den som stadsskyddarinnan får skåda, då kroppen hon blottat, / aldrig han mera skall se Argos, sitt fädernesland.

Artemis dödar Aktaion. Rödfigurig keramik, 400-talet f Kr.

Den (man) som ser Athena naken mister alltså synen. Det var så siaren Teiresias, känd från sagan om Oidipus, blev blind. Ändå är Athena barmhärtig jämfört med Artemis. En känd myt handlar om hur jägaren Aktaion av misstag fick se Artemis bada. Gudinnan blev så uppbragt att hon förvandlade Aktaion till ett rådjur som hans jakthundar slet i stycken. Kallimahos kommer in på denna historia:

Ack, vilka offer skall Kadmos’ dotter ej bränna, och villka / maken därjämte en gång, bedjande gudarna då, / att deras son, deras ende, Aktaion, de blind finge skåda, / han som dock varder en dag Artemis’ trogne kamrat. / Dock – icke jakten på bergen, ej vänskap med höga gudinnan / skyddar den arme för straff, räddar från döden den stund, / då mot sin vilja han Artemis ser i det ljuvliga badet; / hundarna skola en dag frossa på ynglingens kropp.

Gudar som utdelar sådana stränga straff måste blidkas, och när de vill bada är det deras tjänarinnors plikt att ställa upp. Därför slutar Kallimachos sin hymn där han började: att uppmana Argos döttrar att hand om den höga gudinnan. Annars är det fara värt att Kallimachos slutbön om beskydd över land och folk inte beaktas.

Hovpoeten och bibliotekarien Kallimachos var verksam i Alexandria på 200-talet före Kristus. Det här inlägget är det tredje i en serie om Alexandria och de hellenistiska diktarna. Läs även de andra inläggen, Alexandria, 200-talet f Kr och När grymma eroter genomborrar en människas själ. En engelsk översättning av hymnen ”Pallas’ bad” finns här.

J-B Baron Regnault, "Pygmalion innan Venus gav liv åt hans staty" (1786)

På Dramaten spelas G B Shaws komedi Pygmalion om förvandlingen av enkel flicka till världsvan dam. Professor Higgins spelas av Johan Ulvesson och hans försöksobjekt Eliza av Alexandra Rapaport. Att musikalen My fair lady är byggd på Shaws drama vet säkert många, men kanske är det inte lika känt varifrån historien om Pygmalion kommer. Pygmalion var enligt den grekiska myten kung på Cypern och sagan om honom står att finna i Ovidius Metamorfoser, bok 10.

Pygmalion är bitter och besviken på kvinnor och har därför valt att inte gifta sig. Ovidius skriver:

offensus vitiis, quae plurima menti / femineae natura dedit, sine coniuge caelebs /vivebat

”stött av de brister som naturen i mängd givit den kvinnliga själen, levde han ensam, utan hustru” (min översättning).

En modern läsare med skulle antagligen säga att Pygmalions skulpterande verkar terapeutiskt för honom, och att resultatet av det blir ett surrogat för hans problematiska förhållande till kvinnor. Hans framställer den skönaste skulptur som världen har skådat, en flicka i elfenben som är så naturtrogen att verkar levande och så vacker att hennes skapare blir förälskad i henne.

 Oscula dat reddique putat loquiturque / et credit tactis digitos insidere membris / et metuit, pressos veniat ne livor in artus, / et modo blanditias adhibet, modo grata puellis / munera fert illi conchas teretesque lapillos / et parvas volucres et flores mille colorum / liliaque pictasque pilas et ab arbore lapsas / Heliadum lacrimas; ornat quoque vestibus artus: / dat digitis gemmas, dat longa monilia collo; / aure leves bacae, redimicula pectore pendent: / cuncta decent; nec nuda minus formosa videtur.

George Frederick Watts, "Pygmalions hustru" (1868)

Han giver / kyssar och tycker sig få. Han talar till bilden och känner / på den och tror, att lemmarnas hull ger vika för fingret, / ängslig och rädd att trycka för hårt, så att blånader uppstå. / Stundom viskar han smeksamma od, och han köper presenter / helt efter flickors smak, både musslor och slipade stenar, / nätta små fåglar i bur och brokigt lysande blommor, / liljor och bollar i prunkande färg och tårar, som droppat / ur Heliadernas träd. Ja, han höljer kroppen i kläder, / trycker på fingrarna ring efter ring, hänger smycken om halsen. / Öronen blixtra av stenarnas glans och bröstet av pärlor. / Allt är så vackert, och dock hennes nakenhet tjusar ej mindre. (Översättning: Harry Armini.)

Och, ja, i sagan är allting möjligt. Venus (Afrodite) hör hans böner och ger flickan liv. Och så får kung Pygmalion en fru och Cypern en drottning, en kvinna som Pygmalion själv har format, en kvinna utan självständighet  – fri från de laster som hennes dödliga systrar utrustats med.

Uppdatering: Läs Hans-Roland Johnssons understreckare i SvD om Pygmalion och den avbildade människan.

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Natten svepte i skugga vår jord, och ute på havet / blickade sjömännen upp mot Stora Björn och Orions / stjärnor från sina skepp; men väktare, mänskor på vandring / längtade nu efter sömn, och dvala omslöt barmhärtigt / äntligen modern som sörjde de små hon nyligen mistat. / Stadens hundar skällde ej mer, inga larmande röster / hördes längre, och allt var tyst i ett tätnande mörker. / Men ingen ljuvlig slummer sänkte sig över Medeia. / Åtrån till Aisons son höll den djupt bekymrade vaken. / Tjurarnas styrka fruktade hon, och att hjälten på Ares’ / slätt skulle dödas av dem och möta ett ovärdigt öde. / Inne i bröstet fladdrade vilt hennes bultande hjärta. / Liksom en stråle av sol faller ned i det virvlande vatten / som man har nyss hällt upp i en bunke eller en kittel / och emot takets bjälkar kastas i snabba reflexer, / dansande oroligt hit och dit i ett flimmer däruppe, / så skälvde också i flickans bröst det ängsliga hjärtat. / Tårar av medkänsla rann utmed kinden, och i hennes inre / brann en glödande sorg som spred sin eld genom kroppen, / genom dess finaste senor och djupt in i nerven i nacken / där allra skarpast plågan förnimms när grymma eroter / genomborrar en människas själ med sargande pilskott. / Än var hon ivrig att ge sitt magiska medel åt Iason, / än att avstå och själv gå under tillsammans med honom, / nästa stund ville varken hon dö eller ge honom medlet / utan fördra allt ont och foga sig i sitt öde.

                                                                                     Översättning: Ingvar Björkeson

Femhundra år efter Homeros lever idealet kvar. Hexametern och den homeriska liknelsen ovan (med solstrålen) är exempel på det. Men egentligen var det idealet inte det förhärskande i Alexandria, där Apollonios Rhodios verkade på 200-talet f Kr. Hans lärare Kallimachos lär ha sagt: ”μέγα βιβλίον μέγα κακόν” — en stor bok är ett stort ont. Han ägnade sig i stället åt centrallyrik och blev Catullus stora förebild.

Bara ett geni kan göra något så psykologiskt, mänskligt, dramatiskt och humoristiskt av en grekisk myt. Apollonios Rhodios behöver inga magiska drycker för att trollbinda sin läsare. Det rör mig att en antik manlig författare skriver så fint om en tonårig flicka och ägnar så mycket kraft åt att skildra hennes inre kval. Och än en gång häpnar jag över hur smidigt och elegant Ingvar Björkeson för över ett urgammalt språk till idiomatisk svenska. Om det är en estetisk upplevelse att läsa Argonautika på svenska, hur är det då inte på orginalspråket? Det återstår att se. Min grekiska är knagglig, men planen är att läsa tredje boken under året.

I Alexandria översattes Gamla testamentet till grekiska. Septuaginta-fragment från Qumran.

Alexandria på 200-talet f Kr, då skulle man ha varit med. Vid Museion i Alexandria levde och verkade vid denna tid framstående vetenskapsmän såsom Euklides och Eratosthenes. Den senare lyckades räkna ut jordens omkrets med minimal felmarginal. Även Archimedes studerade här. Biblioteket i Alexandria med sina hundratusentals bokrullar var omtalat och här grundlades filologin.

Märkligt nog är detta hellenistiska kulturcentrum lite bortglömt. Alla känner till Homeros, Sofokles och Platon, men få talar om Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios, författare som verkade i Alexandria under 200-talet. Att dessa tre har skrivit något av det finaste som finns att läsa på grekiska hoppas jag kunna övertyga mina läsare om i kommande inlägg.

När journalisten funderar över om det verkligen finns något passande ord på svenska för areté, kommenterar Sokrates: ”Vid Zeus! Har ni inget ord att översätta areté med så efterfrågar ni säkert inte denna egenskap i er polis [stad, reds anm]. Det gör mig sorgsen.”

Sokrates

Det är ofta svårt att översätta abstrakta substantiv till svenska. Vad betyder de egentligen? Jan Stolpe har lämnat den vanliga översättningen ”dygd” och bytt ut den mot ”duglighet”. ”Dygd” låter otidsenligt och ger felaktiga associationer, men hur ofta använder man å andra sidan ordet ”duglighet”? Vad som menas är utmärkta egenskaper för en människa. Har vi något sådant substantiv i svenskan som omfattar dessa egenskaper? Och vilka är de egentligen? Man menar ofta att ordet virtus är det motsvarande begreppet på latin. Men medan virtus är förbehållet män (vir=man), kan även kvinnor ha areté, åtminstone enligt en vän till mig som är mer insatt i Platon än vad jag är.

Läs hela intervjun här.

Platon-översättaren Jan Stolpe har nu fullbordat sitt verk att översätta samtliga Platons skrifter. Vilken kulturgärning! SvD uppmärksammar det här och DN här.

Dörrmatta med uppmuntrande budskap

Igår kunde jag lägga till en punkt på önskelistan när jag sprang på den här dörrmattan i en liten butik i Göteborg. Carpe diem — vilken härlig uppmaning att ta med sig varje gång man går hemifrån — och mötas av varje gång man kommer hem!

sus

Sammanslagningen av Lunds och Malmös sjukhus kräver en ny förkortning, läser jag i Sydsvenskan. Det naturliga vore att förkorta Skånes universitetssjukhus SUS, men det ”ger felaktiga associationer”, säger Berndt Ehinger, professor emeritus i oftamologi. Sus betyder nämligen ”svin” på latin, vilket han informerat regionchefen om.

sal

Visst är det fantastiskt att Ehinger associerar sus med svin framför sus som i vindens sus, men ännu mer att han förutsätter att även gemene man gör det och att han underrättar högsta hönset om det! Mitt latinhjärta blir riktigt varmt. 

Som alternativ till SUS föreslår Ehinger SAL som betyder salt. ”Lite sälta kan vi behöva i språket. Det är både hälsosamt och gott.” Jag föreställer mig dock att det är mer troligt att man associerar ordet till sjukhussal.

Men ett friskt initiativ är det! Leve latinet!

Namnsdagspojke

Namnsdagsflicka

Noterar att dagens namnsdagsbarn är Pontus och Marina. Det finns en tanke bakom sammanförandet av dessa till synes två olika namn. Namnet Pontus kommer från grekiskans pontos, som betyder ”hav”. (Tänk på Hellesponten. Hellesponten är för övrigt uppkallat efter den lilla flickan Helle, om vilken det finns en fantastisk historia värd ett eget inlägg — kanske mitt nästa inlägg?) Marina har fått sitt namn efter latinets ord för ”hav”, mare. Pontus och Marina är alltså båda barn från havet på samma sätt som Sylvester och Silvia härstammar från skogen.

Plinius den yngre

Jag anser dem lyckliga som av gudarna fått gåvan att antingen utföra sådant som är värt att nedteckna eller nedteckna sådant som är värt att läsa. Lyckligast är de som fått bådadera. (Min översättning.)

Här vilar en (som utövade yrket) glasmästare

Kyrkogårdar är inga muntra platser. Ändå kan jag inte låta bli att dra på munnen när jag promenerande genom kyrkogården läser alla de titlar som förekommer på  gravar från förra sekelskiftet. ”Benbrottsläkaren”, ”lantbrukaren”, ”direktören”, för att nämna några. Inför döden är vi alla lika: ändå anses det viktigt att skylta med sin yrkestillhörighet. Ett uttryck för yrkesstolthet eller bara sed? Hur som helst känns det en smula otidsenligt. Eller? När jag bläddrar i tidningens familjesidor ser jag samma (?) fenomen; jubilarer som uppmärksammas presenteras undantagslöst genom sina yrken. Den blivande 50-åringen är lärare, läkare, hästskötare eller vad det nu kan vara.

När jag träffar en ny person får jag så gott som alltid frågan: ”Och vad jobbar du med då?” Varför identifierar vi oss själva och andra med yrken?

Jag reagerar alltid negativt när någon presenterar mig vid mitt yrke. Jag är inte mitt yrke. Jag är svensk, jag är kvinna, jag är sammansatt av olika egenskaper och intresserad av olika saker, men jag är inte mitt yrke. Att jobba som något är inte detsamma som att vara något.

Därför försöker jag undvika frågan. Enligt min mening är den frågan minst lika fantasilös som kommentarer om vädret. Att ställa frågan ”Vem är du?” är mycket mer intressant. Tänk vilka svar man kan få! Vem vill egentligen sitta och tala om sitt arbete på en fest när man faktiskt är ledig? Möjligen den som är arbetsnarkoman. För arbetsnarkoman, det är något man kan vara.

Vixit, dum vixit, laetus

En nära vän till mig delar min aversion mot frågan. Själv brukar han dra till med något annat som svar. Senast, vid en disputationsmiddag, svarade han ”jag gör samhällstjänst”, och låtsades som om det regnade. Behöver jag säga att det inte kom någon följdfråga? En vän till honom satt vid samma bord men höll masken. Vid andra tillfällen har han svarat ”arbetslös”. Även i det fallet har svaret orsakat att samtalet stannat där.

Jag är alltid noga med att poängtera att jag utövar mitt yrke och inte är mitt yrke. När man arbetar går man in i en roll, man befinner sig på en plats där man har uppgifter att utföra, där man måste lämna sitt privata jag. Förhoppningsvis kan ens egenskaper hjälpa en att vara professionell och att trivas med arbetet. Men då är det återigen egenskaperna som är ens jag, inte ens yrke.

När jag har tur formuleras frågan: ”Vad gör du annars då?”. Då brukar jag passa på att svara: ”Njuter av livet!”. Hellre än att det skall stå ett yrke — eller ännu värre, ”fru” — på min gravsten, önskar jag ett stiernhielmskt ”Vixit, dum vixit, laeta”.

Malena Ernman framför Didos klagan

Malena Ernman var en värdig och drottninglik Dido i gårdagens TV-sändning av Purcells Dido och Aeneas. Hennes framförande av slutarian ”Didos klagan” var fenomenalt. (Hur kan man sjunga så vackert halvliggande?) 

Musiken i Dido och Aeneas är dansant och elegant, liksom alltid hos Purcell. Jag sjöng med mest hela tiden! Jag blev nostalgisk och mindes tillfället då jag som korist var med och uppförde verket under ledning av Fredrik Malmberg. Körpartierna är så tacksamma att sjunga, så sångbara.

Librettot av Nahum Tate utgår från Aeneidens fjärde sång, men även Ovidius har skrivit om Dido och hennes klagan i Epistulae Heroidum. Där är Dido bara en av flera kvinnor som överges av gästande sjömän.

Sjömännens sång i operan illustrerar motivet: 

Claude Lorrain, "Aeneas farväl till Dido i Kartago" (1676)

Come away, fellow sailors, come away, your anchors be weighing. / Time and tide will admit no delaying. / Take a boozy short leave of your nymphs on the shore / and silence their mourning with vows of returning, / but never intending to visit them more. / No, never intending to visit them more.

Didos språk vimlar av döds- och begravningsmetaforer, och därför blir det typiskt för henne att redan i sin svanesångs inledningsrader tala om just svanesång:

Sic ubi fata vocant udis abiectus in herbis / ad vada Maeandri concinit albus olor. 

”Så sjunger den vita svanen, bortglömd i det våta gräset vid Maeanders flod, när ödet kallar.” (Min översättning.)

Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren har översatt dikten och valt rimmad alexandrin som versmått i stället för elegiskt distikon. Så här lyder ovanstående rader och lite till:

Som svanen klaga plär, då han vid stranden hvilar / och under sorgsen sång till sin förvandling ilar, / så äfven nu mitt bröst det sista utbrott gör: / jag yppa vill mitt qval, jag klagar och jag dör. / Du, grymme, som dig djerft utaf ditt brott förnöjer, / jag ej att röra dig min ömma klagan höjer; / men sen jag redan sjelf förlorad är förut, / jag äfven några ord förlora må till slut.

Översättningen är ganska fri — vad annat kan man begära av rimmad alexandrin? —  men fångar Didos personlighet och retorik. Det är ett förstklassigt hantverk. Thomas Thorild lär ha lovordat översättningen, medan författarinnan själv sägs ha ogillat den.

Ett litet stycke till som visar hur Dido helt ger upp sig själv för Aeneas. Att hon är drottning tycks hon ha glömt; hon är beredd att tåla allt om hon bara får vara hans:

Eneas, om du blygs att mig som maka nämna, / jag gerna denna rätt vill för ditt högmod lemna: / för dig jag lider allt – blott Dido hör dig till, / det gifves ingen skymf, som hon ej tåla vill.

Iliadens hjältar är inte lika typartade som vasmålningens figurer. Akilles och Ajas spelar brädspel. Svartfigurig vasmålning av Exekias, ca 530 f Kr.

Att de homeriska hjältarna Akilles, Odysseus och Hektor m fl är mer än sina epitet (”den gudalike Akilles”, ”den mångförslagne Odysseus”, ”den hästbetvingande Hektor” etc) visar grecisten Pär Sandin i en läsvärd artikel i Axess. Personerna i de homeriska eposen Iliaden och Odysséen (som för övrigt liknas vid genrerna action respektive fantasy - när jag läser det framstår det som självklart, men jag har aldrig sett det så förut!) är inte typer, utan individer. De homeriska hjältarna skiljer sig från hjältar i andra mytiska berättelser genom att vara mänskliga. Akilles är liksom Herakles en superman, men han är verklig på ett annat sätt. Förvisso är Akilles oövervinnerlig i strid och ”därtill snyggast”, men han lyfter inte himlavalvet på sina axlar, han gör inte femtio flickor med barn eller andra vansinniga och orealistiska saker som Herakles. Hela Iliaden utgår från Akilles negativa karaktärsdrag: hans vrede och tjurighet. Agamnenon beskrivs i artikeln som ”stöddig, kolerisk, girig och sadistisk”, medan Ajas (Ajax) är ”ädel, tapper och rättrådig” och samtidigt tystlåten med bristande social kompetens.

"Paris och Oenone" av Adrien Thevenot (1889-1922)

Artikeln känns aktuell för mig som nyligen studerat Ovidius Epistulae Heroidum. Även där kan man se hur personerna träder fram som människor av kött och blod, trots att man gärna velat hävda att de bara är platta figurer. De skiljer sig också åt i personlighet. Paris är naiv och dumdristig och viftar bort alla varningar som utfärdas när han ger sig av för att enlevera Helena. Oenone, Paris första fru, har mindervärdeskomplex och brottas med hur hon skall förhålla sig till Paris nyvunna prinstitel. Till skillnad från drottningarna Dido och Phaedra är hon dock för stolt för att ge upp sin värdighet. Phaedra blir pinsam när hon försöker tjusa sin styvson; hon gör bort sig gång på gång. Acontius har fått för sig att han skall gifta sig med Cydippe, som redan är förlovad med en annan. Han terroriserar Cydippe för att hon skall bli hans och hotar med diverse knep tills han får sin vilja igenom. Hans ihärdighet blir manisk. 

Mer antikt: SvD skriver om Platon, vars verk nu finns översatta i sin helhet. Tack, Jan Stolpe, för en fenomenal insats!