För några dagar sedan besökte jag ett föredrag arrangerat av Svenska Atheninstitutets vänner. Rubriken var ”Arbetet med Tranströmers poesi”. Inbjuden gäst var Vasilis Papageorgiou som översatt allt av Tomas Tranströmer till grekiska, och inte bara det: han har även översatt Bertil Malmberg, Willy Kyrklund och John Ashbery.

Plötsligt trillar polletten ned. Men det är ju han! Sapfo-översättaren. Han presenterade sig som docent vid Linnéuniversitetet och ansvarig för dess konstnärliga skrivarkurser och som översättare av redan nämnda poeter. Men för mig är han känd för att tillsammans med Magnus William-Olsson ha översatt Sapfos dikter och fragment till svenska. Ett par exempel:

J F Cazenave: Porträtt av Sapfo

Eros skakade mitt

hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

Jag blir glad och inspirerad av människor som är hängivna och utstrålar kärlek inför det de gör. En sådan människa är Vasilis Papageorgiou. Han älskar poesi.

Arbetet med Tranströmers poesi kallar han ett relativt enkelt arbete. Det kräver inga förkunskaper. Översättaren behöver inte leta fram uppgifter om personer eller företeelser som nämns. Han behöver inte förse sin bok med referenser. Allt finns där redan. Det räcker med texten.

Enligt Papageorgiou är Tranströmers storhet − vilket ofta brukar framhållas − hans enkelhet, samt att hans dikter håller kvalitet rätt igenom, allt från den första dikten ”Preludium”. Det är också den som Papageorgiou väljer att läsa i grekisk översättning. Jag förstår inte mycket av den, men de greker som är där säger att det porlar om språket.

Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans

position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. Så hejdas

denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens

fredlösa ton

hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

som handen griper en solvarm sten.

Resenären står under trädet. Skall,

efter störtningen genom dödens virvel,

ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

ur 17 dikter, 1954

Latinska ord av Karin Westin Tikkanen

En ny bok om latin har alldeles nyss utkommit! Imorgon presenteras den av författaren själv, Karin Westin Tikkanen, på Medelhavsmuseet i Stockholm. Latinska ord – en bok full av svenska ord som har ursprung i latinet. Här kan man exempelvis lära sig att ordet ”palats” går tillbaka på en mycket fashionabel adress i Rom, nämligen Palatinen, en av de sju kullarna.

Den ingår i en serie böcker från Historiska Media. Initiativtagare är ingen mindre än min kära bloggkompis Olle Bergman, som skrivit om Historiska ord, Kulinariska ord och snart är klar med Bibliska ord.

”Jag har beslutat mig för att attackera din sorg”. Så skriver den romerske filosofen Seneca d y (ca 4 f Kr-65 e Kr) i ett tröstebrev riktat till Marcia, som förlorat sin son. Seneca var anhängare av den stoiska skolan, som betraktade starka känslor som något som skulle undvikas. Självbehärskning var ledordet.

Att rikta så aggressiva ord mot en sörjande kvinna kan tyckas hårt. Men stoikerna såg sig som läkare för själen, och receptet var en tämligen hårdkokt terapi. Om detta skriver jag i det senaste numret av Retorikmagasinet. Tyvärr har redaktionen bytt ut mitt rubrikval, men kompenserade (?) genom att ta mitt bildval som försättsbild: Davids dramatiska målning av Niobe, vars barn mördas av gudasyskonen Apollon och Artemis som straff för hennes högmod och uppkäftighet.

J-L David, "Niobes barn", 1775

På fredag kommer jag att hålla ett föredrag med anknytning till ämnet. Titeln är ”Vanans makt är stor – det visste redan romarna”. Välkomna till Humanist- och teologdagarna i Lund!

Trogna läsare känner till att jag är svag för den amerikanska körkompositionstraditionen. Jag har tidigare nämnt Eric Whitacre, Morten Lauridsen, Knut Nystedt m fl. Nu kan jag lägga till en i raden, norrman liksom Nystedt. Ola Gjeilo. Lyssna på Ubi caritas, som han skrev blott 23 år gammal:

Men — säger den kritiske — är det inte misstänkt likt Duprés körstycke med samma namn?

Likheten kan förklaras med att den inledande slingan är en medeltida antifon. Hör originalet här:

Ubi caritas et amor, Deus ibi est. Congregavimus et in unum Christi amor. Exultemus et in ipso iucundemur. Timeamus et amemus Deum vivum. Et ex corde diligamus nos sincero.

Där barmhärtighet och kärlek bor, där är Gud. Kristi kärlek har samlat oss till en enhet. Låt oss jubla och vara glada i honom. Låt oss frukta och älska den levande Guden. Och må vi med uppriktigt hjärta älska varandra.

(Min översättning)

Einhard. Illustration ur Grandes Chroniques de France.

Årets första dagar har jag ägnat åt läsning av Vita Karoli Magni, Karl den stores liv, munken Einhards biografi över den frankiske kejsaren. Einhard var anställd vid Karl den stores hov och fungerade som latinlärare och arkitekt för den mäktige regenten.

När jag läser Einhards levnadsteckning över Karl den store slås jag av tre saker:

• 

  Karl den store byggde ett kapellet i Aachen som senare blev denna katedral. Här ligger han också begraven.

  I sitt upplägg påminner den i hög grad om Suetonius kejsarbiografier. Visserligen börjar den med Karls barndom (som i och för sig knappt avhandlas) och slutar med hans död, men annars är den inte alls kronologisk, utan tematisk. Krigen avhandlas för sig, liksom familjeliv, levnadsvanor och byggnadsverk. När jag läser om Einhards verk finner jag mycket riktigt att Suetonius Augustus-biografi utgjort förlaga. Inte så konstigt, kanske: när Karl den store lät kröna sig till kejsare i Rom år 800, tog han sig namnet Imperator Augustus.

• Till skillnad från Suetonius är Einhard onyanserad i sitt porträtt av kejsaren. Kejsar Karl beskrivs som storsintheten själv och allt han gör är fantastiskt. De folk som gör motstånd under Karls fälttåg är styvnackade och oförståndiga. Hade bara saxarna visat lite medgörlighet hade kriget inte behövt pågå i trettio år, skriver Einhard. Trots deras envishet uppvisar Karl den store ett enormt tålamod. Skatter som rövas av frankerna tas med rätta, menar Einhard, eftersom de tidigare stulits. Att stjäla från en tjuv anses alltså inte vara stöld.

Mynt med Karl den stores bild. Inskriften lyder: KAROLUS IMP(ERATOR) AUG(USTUS)

Att Einhard beskriver sin herre så okritiskt beror nog inte på rädsla för straff — Karl den store var död sedan ett antal år när porträttet skrevs — utan för den tillgivenhet och tacksamhet han troligen kände. Han, som var av enkel börd, fick möjlighet att komma in vid hovet och, som det verkar, bli personlig vän med Karl den store. Efter kejsarens död gick Einhard i tjänst hos sonen Ludvig, men här skar det sig och Einhard hamnade i onåd. Det är kanske inte därför konstigt att han så lojalt och helhjärtat hyllar Ludvigs far, hos vilken han hade en självklar plats under många år.

• Det tredje jag tänker på är det ofattbara lidande som den tidens folk fick utstå för en människas önskan att styra över ett imperium. Karl den stores strids- och ärelystnad visste inga gränser.

Karl den store styrde sitt frankerrike från Aachen. Han såg sig som arvtagare till det romerska riket och ville utgöra en motvikt till det östromerska riket. Omfattningen av hans rike kan ses här. Det allra ljusaste gröna är områden som inte tillhörde Karls rike men som var beroende av det.

Säg namnet Boccaccio och den som minns sin litteraturhistoria svarar ”Decamerone”. Om Boccaccio vetat att eftervärlden skulle minnas hans namn enbart för detta verk innehållande burleska skrönor, skulle han troligen blivit förtörnad.

Giovanni Boccaccio (1313-1375)

Boccaccio var lärd renässanshumanist och arbetade tillsammans med vännen Petrarca med att ge ut och översätta klassiska texter. Han författade också egna verk, dels på italienska, som till exempel Decamerone, men också på latin. Ett av verken på latin heter De mulieribus claris, ”Om berömda kvinnor”. Förebilden är ett verk av Petrarca, De viris claris, ”Om berömda män”. Men det är dags, menar Boccaccio, att ge kvinnorna utrymme i en liknande volym.

Man hade kunnat förvänta sig att få läsa om bibliska kvinnor och kvinnliga helgon, men författaren gör klart redan i sitt företal att dessa redan har fått sin tillbörliga plats i litteraturen. I stället vill han ge dem upprättelse som tidigare inte givits så mycket utrymme.

Vilka kvinnor får då äran att ingå i Boccaccios bok? Ett par bibliska kvinnor finns trots allt med, urmodern Eva och drottningen av Saba. Vidare presenteras ett urval matronor och furstinnor från romartiden och fram till Boccaccios samtid. Men av de 106 porträtten utgörs ungefär hälften av figurer ur den grekisk-romerska mytologin: romerska gudinnor, grekiska prinsessor och monstruösa häxor. Vad är nu detta? Sagofigurer! Vad menar Boccaccio?

Trollpackan Circe är en av de kvinnor som presenteras i Boccaccios "De mulieribus claris". I denna bild från... har Circe förvandlat Odysseus kamrater till olika djur.

Den som är bekant med Dantes gudomliga komedi, kan säkert erinra sig att diktjaget under sin vandring träffar på såväl historiska och samtida personer, som figurer ur biblisk och grekisk-romersk berättartradition. Det hedniskt antika blandas med kristen tradition. Det verkar alltså som om Dante inte åtskiljer historia och myt, utan betraktar allt som historia.

Boccaccio ger förklaringen. Han behandlar mytens människor som historiska personer. När han skriver om Juno, Ceres och andra gudinnor är han noga med att påpeka att de var vanliga kvinnor med framstående egenskaper, som gjorde att eftervärldens människor misstog sig och i sin dårskap dyrkade dem som gudomliga. En av dem som får finna sig i att bli av med sin gudomliga status är Minerva. Så här skriver Boccaccio:

”Minerva, que et Pallas, virgo tanta claritate conspicua fuit ut non illi fuisse mortalem originem stolidi arbitrati sint homines.”

Minerva, som också heter Pallas, var en flicka av så framstående lyskraft att dåraktiga människor trodde att hon inte hade mänskligt ursprung. (Min översättning.)

Minerva sägs ha uppfunnit konsten att spinna ull och väva, att framställa olivolja, att tillverka vapen av järn och hon skall också ha uppfunnit siffrorna. Härav kommer det sig att hon blivit beskyddarinna för konsthantverk, krig och vishet. Kan en och samma kvinna åstadkomma så mycket? Några av de gamla författarna ifrågasatte detta, skriver Boccaccio, och föreslår att Minerva egentligen var flera olika minervor. Detta, skriver Boccaccio, skulle jag gärna instämma i, för att på så sätt utöka antalet berömda kvinnor.

Av en vän får jag ett Facebook-tips: ”Gå in på Konto/Kontoinställningar/Språk och välj ”Lingua Latina”! Jag svarar honom: ”Hoc iamdudum facio” – ett sådant konto har jag haft länge. Varför använda Facebook på svenska eller engelska när man kan välja latin?

Mina vänner kallas ”amici” och när jag uppdaterar min statusrad svarar jag på frågan ”Quid cogitas?” – vad tänker du på? Om mina vänner gillar en länk som jag lagt ut får jag meddelandet ”XX ligamen tuum diligunt” – XX gillar din länk. Om jag själv blir uppmuntrad av något som någon har publicerat klickar jag på ”mihi placet” – jag gillar. Och så fortsätter det. Nästan allt är översatt till latin!

Tack till dessa entusiaster, vilka de nu är, som möjliggjort latinkonton på Facebook och därmed lyser upp min vardagsvärld med detta vackra romarspråk.

Namnet Facebook är dock inte översatt. Vad kan det tänkas heta? Liber facierum?

Berättelsen om Abélard tarvar en fortsättning.

E B Leighton, Abélard och hans elev Héloïse

Abélard (1079-1142) blir en stjärna i den parisiska universitetsvärlden. Hans filosofiska och teologiska föreläsningar samlar studenter i mängder. På den här tiden blev man inte tilldelad en lärare; studenterna valde sina föreläsare och lärarna blev därmed beroende av sina studenters gunst.

En av Abélards studenter blir den unga och begåvade Héloïse. Läraren hänförs av sin elev. För att komma riktigt nära henne ordnar han så att han får hyra ett rum i det hus där hon bor. Hennes morbror, som ansvarar för henne, ser en möjlighet att ge sin älskade systerdotter privatundervisning hos den respekterade läraren. Det var just den plan som Abélard hade tänkt ut. Abélard skriver:

Abélard och Héloïse, medeltida miniatyr

”Det gick som det gick. När vi väl förenats i samma hus, förenades snart också våra hjärtan. Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ägna oss ostört åt vår kärlek, och den avskildhet som kärleken traktar efter gav oss studiearbetet till skänks. När vi hade slagit upp våra böcker, infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken. För att inte väcka misstankar lät jag henne då och då smaka riset, av kärlek, inte i raseri, av välvilja, inte av vrede; detta var något som övergick alla salvors ljuvlighet. Vad mer är att berätta? I vår åtrå försummade vi inte ett enda av kärlekens steg, och när kärleken uttänkte något ovanligt, prövade vi också det, och ju mindre erfarenhet vi hade av dessa njutningar, med desto större hetta hängav vi oss åt dem och löpte därför ingen risk att tröttna.

Ju mer dessa njutningar fick mig i sitt våld, desto mindre tid fick jag över för filosofiska studier och för min undervisning. Det ingav mig enbart leda att ge mig iväg och hålla mina föreläsningar, och det var dessutom mycket tröttande, eftersom jag ägnade nätterna åt kärlek och dagarna åt studier. Jag var också så försumlig och oengagerad i min undervisning, att jag inte längre kände någon inspiration utan gjorde allt på rutin.”

”Det gick som det gick”. Och som det ofta kan gå, blir flickan gravid. Héloïse föder i hemlighet en son. Morbrodern har, i likhet med de flesta andra, förstått vad som pågått. Han blir rasande på Abélard. Abélard förstår hans raseri men försvarar sig med den oerhörda styrka som finns i passionen:

”Till slut greps jag av medlidande med honom i hans oerhörda betryck. Jag anklagade mig själv våldsamt för det svek kärleken förmått mig till, ett svek som nu föreföll mig som det grövsta förräderi. Jag uppsökte honom och bad om förlåtelse och erbjöd mig att gottföra honom på det sätt han själv fann lämpligt. Saken i sig, menade jag, kunde inte te sig uppseendeväckande för någon som upplevt kärlekens kraft och som betänkte vilket fördärv till och med de mest betydande män störtats i av kvinnor alltifrån människans skapelse.

E F Brickdale, "Abélard och Héloïse"

J Vignaud, Abélard och Héloïse

Abélard erbjuder sig att gifta sig med Héloïse. Dock avböjer flickan förslaget, då hon menar att ett giftermål skulle förstöra Abélards lysande karriär. De gifter sig likväl, i smyg, men tvingas att leva åtskilda, var och en på sitt kloster. Som om detta straff inte vore nog, lejer morbrodern män som överfaller Abélard och kastrerar honom.

I sin klostervistelse skriver Abélard och Héloïse brev till varandra. Abélards brev förefaller gudfruktiga, ångerfulla och stränga. Han klandrar sig själv för sin begångna synd, tackar Gud för sitt straff, lägger ut bibeltexter och förmanar sin fru att leva i dygd. Om Abélards stil är kylig, är Héloïses desto varmare. Hon kallar den älskade ”sin ende i Kristus”, minns med värme deras tid tillsammans och beklagar sin makes kärva tilltal.

”Men de kärlekens njutningar som vi tillsammans hängav oss åt var mig så ljuvliga, att jag varken förmår ta avstånd från dem eller jaga dem ur mitt minne. Vart jag än tar vägen, inställer de sig ständigt för min blick och väcker min längtan. Inte ens när jag sover förskonas jag från att föreställa mig dem. Till och med under mässan, som borde firas med renare böner, fångas min stackars själ av fantasier till den grad, att jag försjunker mer i dem än i bön. Trots att jag borde jämra mig över de felsteg jag begått, suckar jag tvärtom av saknad efter de njutningar som förgått. Och inte bara våra handlingar utan lika mycket platserna och tidpunkterna för dessa handlingar är tillsammans med bilden av dig så inpräglad i mitt sinne, att de utgör bakgrunden, när jag upplever allt på nytt igen tillsammans med dig, och inte ens när jag sover ger de mig någon ro.”

Hur skall det tolkas? Har han ”dumpat” henne? Har hans känslor svalnat? Jag tror inte det. Som den framstående filosof han är måste han tänka på sin framtoning. Nunnorna i Heloïses kloster kommer att läsa hans brev; det vet han, det är tydligt eftersom han också riktar sig till dem när han skriver. En psykologisk tolkning skulle kunna vara att det handlar om en försvarsmekanism, en strategi han tar till för att orka leva. Han vet att han inte kommer att träffa Héloïse mer; de är dömda till evig åtskildhet. Det är Guds mening att det skall vara så.

Ett tecken på att Abélard verkligen älskar Héloïse framkommer, tycker jag, i hans sista ord till henne, där han skriver att Gud må låta det som han förenade i jordelivet också förenas i livet efter detta. ”Du förenade oss, Herre, och skilde oss när det behagade dig och på det sätt som behagade dig. Det som du har begynt i barmhärtighet, Herre, fullborda det i ännu större barmhärtighet! De två som du en gång skilde från varandra i världen, förena dem med dig för evigt i himlen.”

Abélards önskan hörsammas, så långt det är möjligt för människor att uppfylla den. De båda får ligga tillsammans i sin sista vila.

Abélards och Héloïses grav på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris

Läs om deras kärlekshistoria i Birger Berghs översättning av Historia Calamitatum, som han kallar Abélard och Héloïse.

Igår sände Kunskapskanalen ett program om grekiska ur UR:s serie ”I love språk”. Min bloggande vän Lars Nordgren var en strålande representant för den klassiska grekiskan.

Se progammet här:

http://www.ur.se/play/158715

Jag läser Historia calamitatum (ungefär ”Historien om mina olyckor”) av den franske filosofen och universitetsläraren Pierre Abélard (1079-1142). I denna skriver han till en vän om sitt liv. Han börjar att kort skriva något om sin uppväxt i Bretagne. Som ung avstod han ”från såväl riddarlivets glans som arv och förstfödslorätt” och frånsade sig ”varje samröre med Mars för att i stället gå i skola hos Minerva”. Denna Minervas skola fann han i Paris, där han studerade  dialektik och filosofi. Det dröjde inte länge förrän han utmanade sina lärare, viss om att vara dem överlägsen i argumentation.

Abélards självförtroende var det alltså inget fel på. Se bara här när han antar en utmaning:

Abélard av Robert Lefevre (1795)

Héloïse och Abélard av Achille Deveria

”Emellertid hände det en dag att vi studenter stod och skämtade med varandra, sedan vi hade avslutat en diskussion om några lärosatser. För att sätta mig på prov frågade då en av dem, vad jag ansåg om studiet av Den heliga skrift, jag som dittills endast hade bedrivit studier i filosofi. Jag svarade att studiet av Bibeln visserligen är det mest välsignelsebringande av alla, när vi vill ha kunskap om själens frälsning, men att jag förvånade mig storligen över att bildade människor inte kan tillgodogöra sig utläggningar av de heliga skrifterna enbart med hjälp av text och kommentar, det vill säga utan att behöva ta sin tillflykt till andras undervisning. Detta framkallade hånskratt hos flertalet närvarande och de undrade om jag förstod mig på skriftutläggning och var förmäten nog att tro mig vuxen den uppgiften. Jag svarade att de gärna fick sätta mig på prov, vilket fick dem att skrika och hånskratta än mer. ”Javisst”, sade de, ”det går vi med på! Låt oss leta reda på en kommentar till någon riktigt okänd text och ge dig den, så skall vi avgöra om du kan hålla ditt löfte.” Alla kom då överens om att välja en mycket dunkel profetia hos Hesekiel. Sedan man fått fram en kommentar till den texten, inbjöd jag dem på stående fot till föreläsning dagen därpå. Då började de ge mig råd, som jag var alldeles ointresserad av att höra. Jag borde inte förhasta mig i en så viktig fråga, sade de, utan ta längre tid på mig för att fördjupa och underbygga min utläggning, särskilt med tanke på min bristande erfarenhet. Full av förtrytelse svarade jag då att det inte var min vana att nå resultat genom rutinarbete utan genom talang. Antingen skulle jag avstå från alltsammans, tillade jag, eller också skulle de utan invändningar infinna sig till föreläsningen på mina villkor. Till den första föreläsning som jag gav infann sig endast ett fåtal, eftersom man allmänt fann det löjeväckande att jag, som fortfrande saknade varje erfarenhet av bibelutläggning, så tidigt grep mig an en uppgift av detta slag. Icke desto mindre väckte föreläsningen stormande bifall hos hela auditoriet. Man prisade den högljutt och hade mig dessutom att ge en skriftlig sammanfattning av dess innehåll. När de som inte hade varit närvarande fick höra talas om detta, slogs de om platserna till den andra och tredje föreläsningen, och alla var de lika angelägna om att skriva av de kommentarer som jag hade gett redan första dagen, då jag inledde mina föreläsningar.”

Abélard var orädd, i sin filosofi, sin karriär och sitt kärleksliv. Berättelsen om bibelutläggningen avslutar den upptakt till det som Historia calamitatum egentligen handlar om: kärlekshistorien med studenten Héloïse. Det var en kärlekshistoria som hade ett högt pris och som blev orsaken till hans olyckor. Abélard menar att det var framgången som gjorde honom uppblåst och ledde honom till synd. Tron att han var den ende filosofen i världen fick honom att hemfalla ”åt högmod och kättja”.

Till den tragiska berättelsen om två älskande i 1100-talets Paris återkommer jag en annan gång.

Översättningar: Birger Bergh

Idag, på Sabina-dagen, tänker jag på den berömda berättelsen om sabinskornas bortrövande. Livius berättar i sin första bok om den nygrundade staden Roms problem att rekrytera invånare. Endast bovar och banditer lockades till staden. Bovar och banditer var, åtminstone på den tiden, oftast män, och få kvinnor vågade bosätta sig bland dem. För att få en jämnare könsfördelning bland befolkningen bjöd man därför in grannfolket sabinerna till ett spectaculum, en festlighet av något slag. Mitt under festligheterna rövades kvinnorna bort för att tvångsgiftas med romarna.

Nicolas Poussin, "Sabinskornas bortrövande"

Multi mortales convenere, studio etiam videndae novae urbis (…) ubi spectaculi tempus venit deditaeque eo mentes cum oculis erant, tum ex composito orta vis, signoque dato iuventus Romana ad rapiendas virgines discurrit (I. 9.7-10)

”Många människor samlades även av nyfikenhet att se den nya staden (…) Så snart som tiden för evenemanget var inne och allas ögon och uppmärksamhet var riktade dit, gick man som överenskommet till attack. På givet tecken fördelade sig de romerska ungdomarna för att röva bort flickorna.”

Tumult uppstod förstås. Flickorna grät och skrek och deras föräldrar flydde i panik. Snart nog fann sig dock flickorna i sina öden. Deras män visade dem så mycken tillgivenhet och försvarade sitt tilltag med:

cupiditate atque amore, quae maxime ad muliebre ingenium efficaces preces sunt (I.9.16)

”åtrå och kärlek, som är det mest framgångsrika sättet att vinna en kvinnas hjärta” (min översättning)

Är det så det fungerar? Har Livius avslöjat den kvinnliga naturen? Sabina betyder i alla fall sabinerflicka, en flicka från romarnas grannfolk sabinerna, och kanske är det tack vare den här historien som ca 6500 svenska kvinnor bär det vackra namnet.

Vilhelm Erövraren hade en dotter vid namn Matilda som var abbedissa i ett nunnekloster i Caen, Normandie. När hon dog (ca 113) tillägnades hon en skriftrulle, en drygt tjugo meter lång s k rotulus mortuorum, som skickades runt till nunnekloster där den fylldes med fromma böner och dikter. Inför några texter hajar man till. De skiljer sig från mängden genom sitt världsliga och vågade innehåll. I en av dikterna, tillkommen i klostret Saint-Julien i Auxerre, möter vi en (troligen) ung kvinna i klostrets tjänst som fått sin ljuva plåga utbytt mot en bitter:

Abbatissae debent mori,

Quae subjectas nos amori

claudi jubent culpa gravi.

Quod tormentum jam temptavi.

Loco clausa sub obscuro,

diu vixi pane duro.

Hujus poenae fuit causa

quod amare dicor ausa.

Abbedissorna bör dö – de som låter spärra in oss flickor för grov synd när vi underkastat oss kärleken. Denna plåga har jag fått erfara. Instängd i ett mörkt rum har jag levt länge på hårt bröd. Orsaken till detta straff var att jag sades ha vågat älska. (Min översättning)

Giotto (1266-1337), "Franciskus predikan för fåglarna"

Kanelbullar i all ära, men vem minns den helige Franciskus av Assisi en dag som denna? Dagens Frans och Frank vill påminna oss om helgonets translationsdag, dvs den dag då hans kvarlevor förflyttades.

En kort bön av Franciskus lyder:

Summe gloriose Deus, illumina tenebras cordis mei, et da mihi fidem rectam, spem certam et caritatem perfectam, sensum et cognitionem, Domine, ut faciam tuum sanctum et verax mandatum. Amen.

Högste, ärofulle Gud. Lys upp skuggorna i mitt inre och ge mig den rätta tron, ett säkert hopp och fullkomlig kärlek, ge mig känsla och tanke, så att jag, Herre, kan utföra ditt heliga och sannfärdiga uppdrag. Amen.

(Min översättning)

Franciskanermunkarna kallas även gråbröder. I Jönköping finns sedan tjugo år tillbaka ett kloster av denna orden. Se de glada gråklädda munkarna på deras trevliga hemsida.

Svenska dagbladets Clio-pris går till bloggvännen, lundabon och hjälten Ola Wikander. Ola behärskar inte bara ett dussin döda språk, han är dessutom religionsvetare, författare och musiker. Ett geni! Och ännu inte fyllda trettio år. Första gången jag kom i kontakt med honom var när jag recenserade hans bok Kanaaneiska myter och legender (2003). Efter det har jag hört några föredrag med honom och också läst fantastiskt lärda och underhållande I döda språks sällskap, en kärleksförklaring till ugaritiska, sanskrit, gotiska och andra urgamla språk. Grattis, Ola, värdige vinnare!

Den som har läst Jan Guillous första bok om Arn, Vägen till Jerusalem, vet att Ovidius Ars amandi (eller Ars amatoria), Konsten att älska, hörde till den farliga litteraturen i klostren, men fanns där likväl.

Alcuin från York, en av de bildade vid Karl den stores hov, travesterar några rader ur Ovidius kända verk. Ovidius skriver i Ars Amandi 3:62-67:

Dum licet, et vernos etiamnum educitis annos, / ludite: eunt anni more fluentis aquae. / Nec quae praeteriit, iterum revocabitur unda, / nec quae praeteriit, hora redire potest. / Utendum est aetate: cito pede labitur aetas, / nec bona tam sequitur, quam bona prima fuit.

Så länge ni kan och ni ännu befinner ni i er ungdoms vår, lek! Åren rinner såsom flytande vatten. Den våg som flutit förbi skall inte återkallas. Den tid som flutit förbi kan inte återkomma. Tiden måste användas väl: åren springer iväg med snabba fötter. Inte följer något så gott på det första som ni njöt. (Min översättning.)

Alcuin, som var rektor och munk, använder den romerska skaldens versmått och ordvändningar, men byter den lustfyllda förmaningen ludite (”lek!”) mot det mer sedliga och disciplinerade discite (”lär!”)

O vos, est aetas, iuvenes, quibus apta legendo, / discite: eunt anni more fluentis aquae. / Atque dies dociles vacuis ne perdite rebus: / nec redit unda fluens, nec redit hora ruens.

O ni, som har en ålder lämplig för läsning, lär! Åren rinner såsom flytande vatten. Slösa inte bort dagar som kan användas till lärdom med onödiga ting. Vågen flyter men återkommer inte, tiden rusar men återkommer inte. (Min översättning.)

Några hundra år senare, under renässansen, kom poeterna att anamma Ovidius Carpe diem-uppmaning, men det är ämne för ett annat blogginlägg.

Vad har Caesar med svensk sommar att göra? Ja, det kan man undra! Svaret får man om man kommer till Grafiska torget på bokmässan, andra våningen, på fredag klockan 14.15. Då skall jag tala om latin i vardagssvenskan.

Ser fram emot att träffa er där!

Alea iacta est

Carpe diem

Dum spiro spero

In vino veritas

Känner du igen dessa latinska sentenser? Kan du fler?

För den som vill svänga sig med bevingade ord på latin finns det många att välja mellan. (Se förslagsvis på Wikipedia som har en bra samling.)  Några av dem har kommit att bli mina motton, till exempel:

Rem tene, verba sequentur. Behärska ämnet, så kommer orden att följa. (Horatius)

Sera nimis et vita crastina – vive hodie! Att leva imorgon är för sent – lev idag! (Martialis)

Si vis amari – ama! Om du vill bli älskad – älska! (Seneca)

Den här veckan är jag försjunken i texter av Quintilianus och Cicero. Häromdagen fastnade jag vid ett par meningar som jag fann tänkvärda. Jag undersökte om de fanns med i någon lista över berömda citat, men kunde inte hitta dem någonstans. Med mina läsare vill jag därför dela dessa citat, värda att upphöjas till sentenser.

Det första är hämtat ur Quintilianus Institutio oratoria, femte boken, tionde kapitlet:

Quod quis non habuit, non perdidit. Det man aldrig har ägt, har man heller aldrig förlorat.

För exakt tio år sedan gick jag omkring i mitt kök och snyftade över en kärlek som jag trodde var förlorad. Sista låten på Madonnas då nyutkomna CD gick om och om igen. I den låten, ”Gone”, finns en textrad som jag mantramässigt upprepade:

Why should I be sad for what I never had?

Den där raden började direkt spela i mitt huvud när Quintilianus textrad dök upp. Har Madonna läst Quintilianus? Troligen inte. Men på ett ganska simpelt sätt uttrycktes något mänskligt. Det var det tröstbringande och igenkännande som rörde mig i hennes textrad. Likadant är det med antik litteratur. Den har bevarats åt eftervärlden därför att den har något att säga. Någon för tvåtusen år sedan har haft samma känsla som jag och haft begåvningen att formulera den och godheten att nedteckna den.

I samma veva skriver Quintilianus:

Quem quis amat, sciens non laedit. Den som älskar någon, skadar inte medvetet.

Det är inte alltid som det räcker med kärlek. Man måste vara klok också. Välvilja kan lätt bli missriktad. Och det finns ingen som kan såra en så svårt som den man älskar.

Ett annat citat om kärlekens väsen kommer från Cicero och tionde kapitlet i hans Orator:

Nihil difficile amanti. Ingenting är svårt för den som älskar.

Är det så, tänker jag, att den ovillkorligt älskande är beredd till allt och betraktar det svåra som lätt? Har Cicero rätt? Så fantastisk den kärleken är, i så fall.

(Förbehåll: Översättningarna är mina och något fria. När jag översätter går jag efter principen att hitta så idiomatiska uttryck på svenska som möjligt. Detta sagt till alla latinkunniga och petnoga läsare (vimlar det inte av dem?) som kan tänkas ha något att invända mot min licentia.)

Oemotståndliga Kathleen Battle framför sopranknäckaren ”Dulcissime” (med trestrukna d som högsta ton) ur Carmina Burana som ingen annan. Total inlevelse, total kontroll, enastående musikalitet och intonation, bländande skönhet. Lägg märke till hur violinisten ”under” hennes högra arm njuter av ögonblicket.

Dulcissime! Totam tibi subdo me!

Ljuvaste! Jag ger mig helt åt dig!

Länge har jag sneglat på det vackra sidhuvud som Therese har i sin dagbok eller som Johanna dekorerar sitt dekadensmagasin med. Nu kan även jag skapa ett tjusigt sidhuvud! Jag upptäckte funktionen när en liten manga-flicka plötsligt presenterade min blogg. Nu har hon fått flytta på sig till förmån för målningen ”Reading the story of Oenone” av Francis David Millet. Jag är svag för den här typen av ”vulgärklassicistiska” bilder med unga kvinnor i grekiska dräkter och vita marmormiljöer, kvinnor som strålar av harmoni och tycks ägna hela dagarna åt håruppsättningar och högläsning.

Francis David Millet, "Reading the story of Oenone", ca 1883

Vad läser de? Epistulae Heroidum av Ovidius, en av mina husgudar. Ovidius låter Penelope, Phaedra, Dido och andra kvinnor ur den grekisk-romerska mytologin skriva brev till sina älskade. Det charmigaste brevet, enligt min mening, har en viss Oenone som avsändare. Mottagaren är Paris, han som rymde med sköna Helena. Det var en enlevering som fick det trojanska kriget till följd. Skandalen låg i att Helena var gift med kung Menelaos av Sparta. Men även Paris var gift — med nymfen Oenone.

Paris har vuxit upp på landsbygen som fattig herde, ovetande om att han egentligen var trojansk prins. Så länge som han var fattig var allt frid och fröjd, då levde Paris och Oenone ett stilla liv i skogen som äkta makar. Oenone menar att det är den nyvunna prinstiteln som stigit honom åt huvudet. Hon anklagar honom för storhetsvansinne. Hon beklagar sitt öde, förbannar hans hemska tilltag och försöker tala honom till rätta. Läsaren vet dock att Oenones förhoppningar är utsiktslösa. Paris kommer att leva ut sin passion, dra på sig ett krig och dö i det kriget.

Den som vill läsa Oenones brev kan leta på bibliotek och antikvariat efter John W Köhlers översättning, Kvinnoöden under antiken (Paul Åströms förlag, 1993).

Det är inte var dag som det kommer recensionsexemplar på posten. Häromdagen skickades Johan Tralaus Draksådd till mig, utan att jag bett om det. Sådant gillar jag. Tack, Atlantis förlag! Jag besvarar generositeten med en kort recension.

Frederic Leighton, Antigone (1882)

Statsvetaren och debattören Johan Tralau beger sig till den grekiska litteraturens värld för att finna vaggan till den politiska filosofin. Den gängse uppfattningen är att denna finns i Platons Staten, men Tralaus syfte är att visa att den framträder redan hundra år tidigare. Arenan är den antika teatern, medlet den grekiska tragedin. Det grekiska dramat behandlade frågor som lag, rätt, stat och familj och utgjorde ofta en kommentar till samtida händelser, om än förklädd i gamla myters skepnad. För att illustrera sin tes hänvisar författaren i huvudsak till Sofokles Antigone, det moraliska dramat om en ung kvinna som tar lagen i egna händer när hon begraver sin bror, landsförrädaren Polyneikes. Till försvar säger hon att hon följer gudars lag och inte människor. Hon trotsar inte bara staten, utan även sin morbror, kung Kreon, som dömt att broderns lik skall ligga öppet inför allas spott och spe, tillgängligt för allehanda asätare. Den som rör liket åläggs med dödsstraff. För en modern läsare är det tydligt att Antigone är hjältinnan, men, påpekar Tralau, det måste inte vara så. Hegel, som såg dramat som den yppersta konstformen och höll Antigone för ett av de främsta verken inom genren, hävdade att dilemmat och tragiken låg i att båda sidor eller ingen hade rätt.

För att i mesta möjliga mån komma åt de antika verken, måste man läsa dem på originalspråk. Det har Johan Tralau gjort. Han diskuterar grekiska ords innebörd i särskilt intressanta och diskuterade passager, vilket ger tyngd åt resonemanget och visar att han tar sin uppgift på allvar.

Underrubriken den grekiska tragedin som politiskt tänkande gör stora anspråk, alltför stora. Tralaus bok har snarare karaktär av artikel eller essä; den är en läsning av dramat Antigone. Den grekiska tragedin utgörs ju av så många fler verk än så. När jag som läsare inte får det jag förväntar mig, blir jag osäker och vet inte vad jag skall tycka. Titeln Draksådd förvirrar också. Ordet draksådd kommer från myten om Jason och Medea och för således tankarna till Euripides Medea, men den tragedin nämns överhuvudtaget inte. Bortsett från detta är Draksådd en lärd och läsvärd liten bok om ett litterärt verks komplexitet och dess betydelse för moraliskt och politiskt tänkande.