Carré Copenhagen är en favorit bland smyckesdesigner. Nu har jag upptäckt en annan dansk smyckeskonstnär, Susanne Friis Bjørner. De bilder som jag visar här visar ganska modesta smycken i stil med Carré, men dem jag såg i ett skyltfönster häromdagen visar på en kollektion med betydligt större smycken och djärvare färgval. Passar utmärkt till vårens färgstarka mode!

Den här

skulle jag gärna se pryda mitt hem.

Poäng till den som kan härleda citatet!

Snyggaste och roligaste looken i vår har modehuset Fendi. Jag blir överförtjust i deras enhetliga och coola kollektion. Plaggen är sportiga, silkiga, feminina och figursmickrande. Till detta skall bäras härligt multikolorerade skor. Bianca Jagger och Lucy Ewing möter 2011. Kläder att trivas i och bli glad av!

Den här mannen vill jag inte dejta

Bevare mig för röda byxtrenden. Hu, så många män jag har sett de senaste dagarna i förda röda byxor. Hur fick denna färg ett sådant genomslag? Bannlys!

Trenden verkar ha spridit sig även till andra färger. Jag har sett män kläda sina spiror i lila, cerise, lime och orange. Karamellfärger så det skriker om det.

Färgglada skjortor – ja tack. Färgglada byxor – nej tack.

Modeskaparen Diane von Furstenbergs specialitet är klänningar. Omlottklänningen, som var så populär för några år sedan, sägs vara hennes uppfinning. Inte så konstigt att jag som klänningstokig dyrkar hennes design. Hon leker med mönster och varierar sina modeller (det finns mycket mer än omlottklänningar!), men låter alltid två ingredienser gå igen: kvinnlighet och kvalitet.

Jag suktar efter hennes kläder!

Här finns information om svenska återförsäljare.

Min favorit: den blåa skortklänningen i batiktyg med trekvartsärm.

Klicka på bilderna för att få fram dem i helfigur.

Nu vill jag visa er smycken från danska Carré,  som varit en trogen följeslagare i tio år. Carrés smycken gör mig aldrig besviken! De är klassiska, men aldrig tråkiga. Det finns en känsla för färg, form och proportion som tilltalar mig.  Se armbandet till vänster (en favorit!). Där har man blandat friskt bland stenar, färger och former. Det skulle kunna bli för mycket, men det blir det inte. Det är elegant och smakfullt och också lite roligt. 1910-tal anpassat till 2010-tal.

Någon gång om året går jag in i Carrés butik på Strædet i Köpenhamn, och det slår aldrig fel: jag vill alltid ha allt! Den som vill köpa en present till mig kan alltså välja vad som helst därifrån — och jag kommer att bära det.  (Som en upplysning föredrar jag dock guld framför silver.)

Kvällen före sitt bröllop bar vår kronprinsessa en bedårande skapelse. Kreatören bakom var libanesiske Elie Saab, verksam i Paris.

På årets varmaste dag studerar jag höst- och vinterkollektioner från Paris modevisningar. Det känns avigt att titta på vinterkappor i murriga färger, men för mig blir den mörka årstiden lättare att genomlida om jag har köpt några riktigt snygga plagg. Beundra Elie Saabs couture-visning för hösten och vintern 2010-11.

Någon som trodde att bikinin var en 1900-företeelse, tillkommen på 40-talet och uppkallad efter Bikiniöarna? Fel! Redan under antiken ser vi exempel på bikiniliknande plagg. Så här i högsommarhettan kan det väl passa med en bild på några romerska bikinibrudar. Vi ser dem avbildade i en mosaik i Villa del Casale, Sicilien. Flickorna tränar med hantlar, kastar diskus, löper och kastar boll. En av flickorna håller i en palmkvist och sätter en krona på hjässan för att visa att hon vunnit en idrottstävling. Sportiga tjejer!

Romerska bikiniflickor, Villa del Casale, Sicilien, 300-talet e Kr

Romerskt slätrakat eller grekiskt filosofskägg?

Den som vill gå en medelväg anammar mustaschtrenden. Den har setts hos Hollywoods filmstjärnor ett bra tag. Även svenska kändisar sparar gärna några skäggstrån på överläppen. Är det månne 20-talets stumfilmsstjärnor som är förebilderna?

Klädsamt eller inte? En viss myndighet tillför den onekligen, mustaschen.

När kommer vi att se mustasch hos gemene man?

20-talsinspirerad stass klär svala Mette-Marit

Alltid lika vackra Mary i utsläppt hår och sommarens pudriga färg

Vilken klänning! Vilket släp! Victoria är betagande vacker!

Så här vackra är våra nordiska kronprinsessor ikväll när de besöker festföreställningen i Konserthuset.

Vår kronprinsessa strålar inför sitt stundande bröllop. Hon har aldrig varit vackrare. Det senaste året har hon dessutom förstått vad hon klär i och blivit en prinsessa med stil, så till den grad att hon numera överglänser sin lillasyster och övriga prinsessor i Norden. Se här några lyckade kreationer!

Bilderna har hämtats från Lottas kungliga modeblogg.

Fredagsflärd! Från italienska Gianmarco Lorenzi kommer skor som man bara måste älska. Beyoncé hör till kunderna. I den lilla butiken Dondoca i Hansagallerian, Malmö, hittar man dessa exklusiva konstverk för kvinnan. Om man inte bor i närheten kan man hålla utkik efter web-shoppen som öppnar inom kort.

Inte skall väl jag vara mindre glamourös än en världsstjärna? Se mig här i mina nyinköpta skor:

Mina Gianmarco Lorenzi!

Inte helt lätt att fotografera sina egna fötter… Det var svårt att välja, men när jag nu skulle investera ville jag ha ett par som var lite ”allround”, ett par snygga året runt-skor.

Jag älskar de här vita skorna (och väskan är inte dum den heller)!

Snyggt i snygg butik

Puderfärgad volangdröm från Fendi

Den färgglada, mönsterfrossande modevåren balanseras av naket puderbeige/puderrosa. Färgen syns på feminina plagg i chiffong och spets med fall och volang. Så gott som alla internationella designers satsar stort på trenden. Jag misstänker att den mjuka pastellfärgen kommer att tilltala fega skandinaver, men blekansikten kan behöva lite solbränna för att bryta av mot det hudfärgade.

Min ljuvliga trikåklänning från Bruuns Bazaar i ljust aprikosrosa med trekvartsärm och sidenband i midjan går alltså en ljus vår till mötes. Min tradition att plocka fram vårkläderna den 1 april kommer dock att uppskjutas det här året…

Tjusigast på Oscarsgalan 2010:

Anna Kendrick

Cameron Diaz

Renee Zellweger

Sandra Bullock

Jag hedrar den store modeskaparen genom att visa två kreationer som bara en konstnär kan åstadkomma.

Till vinterns fester väljer jag franskt glamouröst mode till bra priser, från René Derhy. 1910-tal transformerat till 2010-tal. Helt rätt!

Pierre-Joseph Redouté, "Pivoine odorante" (1827)

En vit doftpion får inviga det nya decenniet. Det är januari månads blomma i min nya väggalmanacka med illustrationer av Pierre-Joseph Redouté. 

Balklänning från 1915

2010 är ett år som det har talats om i över trettio år, året då kärnkraften skulle vara historia enligt de gamla visionerna. Året som låg i framtiden är nu här och jag har redan hunnit vänja mig vid att säga och skriva det. Däremot känns begreppet ”10-talet” fortfarande overkligt. 10-talet är Elin Wägner Vilhelm Ekelund och Hjalmar Bergman. 10-talet är stråhattar och tjusiga kaftanklänningar i mörka färger med paljetter och plymer. Till min glädje såg jag 10-talsmode i modern tappning i en butik för festkläder häromdagen. (Mer om det i nästa blogginlägg.) Jag ser gärna att det gamla 10-talet får inspirera det nya vad gäller klädmode.

Jag har slutat att avge nyårslöften; däremot händer det att jag ställer några krav på mig själv inför varje månad, vilket jag gjorde för december.

Jag tänker fylla 2010 med mycket musik, för det gör mig glad.

Ett riktigt gott och vackert nytt kulturfyllt år tillönskas alla.

Post scriptum: Det är Sparkling som håller i januari månads fredagstema.

Medan jag skrev mitt förra Chanel-inlägg fick jag ett e-postmeddelande från TV7 med reklam om TV-serien ”Coco Chanel”. Ett märkligt sammanträffande! TV7 visar serien den 26-27 december klockan 21.00. Intervju med Shirley MacLaine kan läsas här.

Paris 1913. Premiär för Stravinskijs Våroffer. Den suggestiva musiken och den primitiva dansen provocerar. I publiken sitter den 30-åriga modedesignern Coco Chanel, opåverkad av de omgivande buropen, hänförd av det hon ser och hör. 

Sju år senare möts de, Coco Chanel och Igor Stravinskij. Ett omaka par, kan tyckas. Men de har gemensamt att de båda är djärva, innovativa konstnärer. Hon beundrar honom och erbjuder sitt bistånd åt den visserligen berömde men fattige kompositören. Hon upplåter sitt hem till Stravinskij och hans familj. Villan är helt och hållet inredd i svart och vitt med många art deco-detaljer. Bara det gör filmen sevärd! Svarta och vita är också pianots tangenter och schackspelets pjäser som spelar en viss roll i filmen.

Chanel attraheras av den konstnärlige ryssen och de inleder ett förhållande. En scen som dröjer sig kvar är då Chanel just har installerat Stravinskij i sitt arbetsrum. När han satt sig tillrätta vid flygeln lämnar hon rummet. Bakom de vita stängda dörrarna hör hon en melodislinga som påverkar henne. Men är det Stravinskij eller hans musik som gjort intryck? I en annan scen smyger Stravinskij  nyfiket i sin värdinnas rum medan hon är borta. Det är subtilt och snyggt.

Det här är en film om passionens och musikens kraft. Kritiker har dock hävdat att det inte finns någon kemi mellan titelrollsinnehavarna Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen. Ett orättvist omdöme – scenerna dem emellan är ju elektriska! Mads Mikkelsen är inte alls stel som vissa vill hävda, men han spelar en man som är tillknäppt, som har svårt för att kommunicera om det inte är genom musik. Den svårmodige ryssen lockas av frigjorda, självständiga, kedjerökande Coco med den sensuella altrösten.

Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen i "Coco Chanel och Igor Stravinskij" i regi av Jan Kounen

Är då den här kärlekshistorien sann? Jag vet inte. Filmens manus utgår från en roman av Chris Greenhalgh. Genren biografisk roman uppfattar jag som förrädisk: vad är biografi och vad är fiktion? Samtidigt som författaren gör anspråk på att berätta sanningen genom att använda verkliga personer, svär han/hon sig fri från att göra det genom att hävda att det är fiktion.  Jag är också tveksam till att man rotar i döda människors liv och tar fram snaskigheter. Däremot är jag inte lika känslig när det gäller film. Varför det är så har jag haft att svårt att reda ut. Jag vet att jag är inkonsekvent, men film känns ändå inte som ett lika allvarligt intrång. Det går inte att komma lika tätt inpå personernas medvetanden som i en roman.

Det räcker med att se de inledande kalejodoskopiska jugendmönstren för att förstå att filmen är ett konstverk. Fotot är ursnyggt. Interiörerna och kläderna likaså. Och Stravinskijs musik som gör filmen plågsamt vacker. I filmen får Stravinskij inspiration av sin kärlek till Coco, och hans kompositioner blir passionerade. Jag tänker att hans musik är just som passionen. Efter visst motstånd förstår jag att uppskatta den, jag rycks med i virveln, njuter av skönheten och slutar tänka.

Shirley MacLaine som Coco Chanel

Chanel är det mest chica mode jag kan tänka mig.  Och parfymerna är bäst (med Gucci i hälarna). Givetvis måste jag som Chanel-fan se de två filmer om Coco Chanel som kommit i år.

I videobutiken tror jag att jag hyr den ena av dem, men det visar sig vara fel. Det är en tredje version av modegudinnans liv, även den nyinspelad. Den här heter Coco Chanel och är gjord som TV-serie. Formatet passar mig som gillar påkostade miniserier med långsamt berättartempo och vackra miljöer.

Första scenen utgörs av en modevisning från 50-talet, då Chanel försöker göra comeback efter uppehållet under kriget. I hemlandet blir det fiasko. Grandiosa Shirley MacLaine spelar en luttrad Coco Chanel med en blick som dödar samtidigt som den tycks rymma tusen besvikelser.

Den unga Coco, hennes greve och dennes förra älskarinna

Men det är den unga mademoiselle Coco som är filmens fokus. Barbora Bobulova är sympatisk i huvudrollen men varken särskilt elegant eller chanelsk. Hennes ekorrlika uppsyn är alltför olik förlagans karismatiska blick. Mer utstrålning har i så fall den franske skådespelaren Sagamore Stévenin som den stilige officeren, greven och miljonären Étienne Balsan. Den förföriske greven uppvaktar den fattiga unga sömmerskan. Han har många kvinnoaffärer bakom sig och uppträder som en oseriös playboy. Coco flyttar ut till hans slott men tröttnar småningom på att vara leksak åt den polospelande dagdrivaren. Hennes ambitioner är större än så. Hon beger sig till Paris, utan pengar, för att starta eget. I en iskall lägenhet syr hon hattar, ständigt jagad av fordringsägare. Snart blir hon uppsökt av greve Etiennes bäste vän Boy, även han en societetsherre med pengar och kontakter. Han hjälper henne att starta butik och blir hennes älskare. Och så är bollen i rullning.

Originalet. Porträtt av Cecil Beaton.

Orealistisk askungesaga? Det jag läser om Coco Chanel bekräftar faktiskt de osannolika kärlekshistorierna och intrigerna. Hennes liv tycks ha varit ett märkligt drama, tacksamt att göra film av. Ändå lyckas inte filmen göra något fängslande drama av det. Manuset är mediokert, och hur många dräkter än huvudrollsinnehaverskan bär, lyckas hon inte ikläda sig rollen som mademoiselle Chanel. En stor miss är att skådespelarna medvetet bryter på franska. Det låter riktigt löjligt. Men dräkterna, designade av Pierre-Yvesgayraud gör mig salig! Allt det jag ser i svenska klädbutikers juliga skyltfönster verkar genast så platt, så medelmåttigt, så stillöst. Jag har tack vare filmen fått något av modedesignerns kritiska blick. Stil för mig handlar nu om nätta dräktjackor i tweed eller jersey och långa pärlhalsband. Jag är chanellad.