Minerva

Tjusigast på Oscarsgalan 2010:

Anna Kendrick

Cameron Diaz

Renee Zellweger

Sandra Bullock

Jag hedrar den store modeskaparen genom att visa två kreationer som bara en konstnär kan åstadkomma.

Till vinterns fester väljer jag franskt glamouröst mode till bra priser, från René Derhy. 1910-tal transformerat till 2010-tal. Helt rätt!

 

Pierre-Joseph Redouté, "Pivoine odorante" (1827)

En vit doftpion får inviga det nya decenniet. Det är januari månads blomma i min nya väggalmanacka med illustrationer av Pierre-Joseph Redouté. 

Balklänning från 1915

2010 är ett Ã¥r som det har talats om i över trettio Ã¥r, Ã¥ret dÃ¥ kärnkraften skulle vara historia enligt de gamla visionerna. Ã…ret som lÃ¥g i framtiden är nu här och jag har redan hunnit vänja mig vid att säga och skriva det. Däremot känns begreppet ”10-talet” fortfarande overkligt. 10-talet är Elin Wägner Vilhelm Ekelund och Hjalmar Bergman. 10-talet är strÃ¥hattar och tjusiga kaftanklänningar i mörka färger med paljetter och plymer. Till min glädje sÃ¥g jag 10-talsmode i modern tappning i en butik för festkläder häromdagen. (Mer om det i nästa blogginlägg.) Jag ser gärna att det gamla 10-talet fÃ¥r inspirera det nya vad gäller klädmode.

Jag har slutat att avge nyårslöften; däremot händer det att jag ställer några krav på mig själv inför varje månad, vilket jag gjorde för december.

Jag tänker fylla 2010 med mycket musik, för det gör mig glad.

Ett riktigt gott och vackert nytt kulturfyllt år tillönskas alla.

Post scriptum: Det är Sparkling som håller i januari månads fredagstema.

Medan jag skrev mitt förra Chanel-inlägg fick jag ett e-postmeddelande frÃ¥n TV7 med reklam om TV-serien ”Coco Chanel”. Ett märkligt sammanträffande! TV7 visar serien den 26-27 december klockan 21.00. Intervju med Shirley MacLaine kan läsas här.

Paris 1913. Premiär för Stravinskijs Våroffer. Den suggestiva musiken och den primitiva dansen provocerar. I publiken sitter den 30-åriga modedesignern Coco Chanel, opåverkad av de omgivande buropen, hänförd av det hon ser och hör. 

Sju år senare möts de, Coco Chanel och Igor Stravinskij. Ett omaka par, kan tyckas. Men de har gemensamt att de båda är djärva, innovativa konstnärer. Hon beundrar honom och erbjuder sitt bistånd åt den visserligen berömde men fattige kompositören. Hon upplåter sitt hem till Stravinskij och hans familj. Villan är helt och hållet inredd i svart och vitt med många art deco-detaljer. Bara det gör filmen sevärd! Svarta och vita är också pianots tangenter och schackspelets pjäser som spelar en viss roll i filmen.

Chanel attraheras av den konstnärlige ryssen och de inleder ett förhållande. En scen som dröjer sig kvar är då Chanel just har installerat Stravinskij i sitt arbetsrum. När han satt sig tillrätta vid flygeln lämnar hon rummet. Bakom de vita stängda dörrarna hör hon en melodislinga som påverkar henne. Men är det Stravinskij eller hans musik som gjort intryck? I en annan scen smyger Stravinskij  nyfiket i sin värdinnas rum medan hon är borta. Det är subtilt och snyggt.

Det här är en film om passionens och musikens kraft. Kritiker har dock hävdat att det inte finns nÃ¥gon kemi mellan titelrollsinnehavarna Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen. Ett orättvist omdöme – scenerna dem emellan är ju elektriska! Mads Mikkelsen är inte alls stel som vissa vill hävda, men han spelar en man som är tillknäppt, som har svÃ¥rt för att kommunicera om det inte är genom musik. Den svÃ¥rmodige ryssen lockas av frigjorda, självständiga, kedjerökande Coco med den sensuella altrösten.

Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen i "Coco Chanel och Igor Stravinskij" i regi av Jan Kounen

Är då den här kärlekshistorien sann? Jag vet inte. Filmens manus utgår från en roman av Chris Greenhalgh. Genren biografisk roman uppfattar jag som förrädisk: vad är biografi och vad är fiktion? Samtidigt som författaren gör anspråk på att berätta sanningen genom att använda verkliga personer, svär han/hon sig fri från att göra det genom att hävda att det är fiktion.  Jag är också tveksam till att man rotar i döda människors liv och tar fram snaskigheter. Däremot är jag inte lika känslig när det gäller film. Varför det är så har jag haft att svårt att reda ut. Jag vet att jag är inkonsekvent, men film känns ändå inte som ett lika allvarligt intrång. Det går inte att komma lika tätt inpå personernas medvetanden som i en roman.

Det räcker med att se de inledande kalejodoskopiska jugendmönstren för att förstå att filmen är ett konstverk. Fotot är ursnyggt. Interiörerna och kläderna likaså. Och Stravinskijs musik som gör filmen plågsamt vacker. I filmen får Stravinskij inspiration av sin kärlek till Coco, och hans kompositioner blir passionerade. Jag tänker att hans musik är just som passionen. Efter visst motstånd förstår jag att uppskatta den, jag rycks med i virveln, njuter av skönheten och slutar tänka.

Shirley MacLaine som Coco Chanel

Chanel är det mest chica mode jag kan tänka mig.  Och parfymerna är bäst (med Gucci i hälarna). Givetvis måste jag som Chanel-fan se de två filmer om Coco Chanel som kommit i år.

I videobutiken tror jag att jag hyr den ena av dem, men det visar sig vara fel. Det är en tredje version av modegudinnans liv, även den nyinspelad. Den här heter Coco Chanel och är gjord som TV-serie. Formatet passar mig som gillar påkostade miniserier med långsamt berättartempo och vackra miljöer.

Första scenen utgörs av en modevisning från 50-talet, då Chanel försöker göra comeback efter uppehållet under kriget. I hemlandet blir det fiasko. Grandiosa Shirley MacLaine spelar en luttrad Coco Chanel med en blick som dödar samtidigt som den tycks rymma tusen besvikelser.

Den unga Coco, hennes greve och dennes förra älskarinna

Men det är den unga mademoiselle Coco som är filmens fokus. Barbora Bobulova är sympatisk i huvudrollen men varken särskilt elegant eller chanelsk. Hennes ekorrlika uppsyn är alltför olik förlagans karismatiska blick. Mer utstrålning har i så fall den franske skådespelaren Sagamore Stévenin som den stilige officeren, greven och miljonären Étienne Balsan. Den förföriske greven uppvaktar den fattiga unga sömmerskan. Han har många kvinnoaffärer bakom sig och uppträder som en oseriös playboy. Coco flyttar ut till hans slott men tröttnar småningom på att vara leksak åt den polospelande dagdrivaren. Hennes ambitioner är större än så. Hon beger sig till Paris, utan pengar, för att starta eget. I en iskall lägenhet syr hon hattar, ständigt jagad av fordringsägare. Snart blir hon uppsökt av greve Etiennes bäste vän Boy, även han en societetsherre med pengar och kontakter. Han hjälper henne att starta butik och blir hennes älskare. Och så är bollen i rullning.

Originalet. Porträtt av Cecil Beaton.

Orealistisk askungesaga? Det jag läser om Coco Chanel bekräftar faktiskt de osannolika kärlekshistorierna och intrigerna. Hennes liv tycks ha varit ett märkligt drama, tacksamt att göra film av. Ändå lyckas inte filmen göra något fängslande drama av det. Manuset är mediokert, och hur många dräkter än huvudrollsinnehaverskan bär, lyckas hon inte ikläda sig rollen som mademoiselle Chanel. En stor miss är att skådespelarna medvetet bryter på franska. Det låter riktigt löjligt. Men dräkterna, designade av Pierre-Yvesgayraud gör mig salig! Allt det jag ser i svenska klädbutikers juliga skyltfönster verkar genast så platt, så medelmåttigt, så stillöst. Jag har tack vare filmen fått något av modedesignerns kritiska blick. Stil för mig handlar nu om nätta dräktjackor i tweed eller jersey och långa pärlhalsband. Jag är chanellad.

Kvällens drottning

Några iakttagelser från TV-soffan:

Kronprinsessan Victoria överglänser ikväll sin mor och syster i skönhet. Valet av lila klänning är mitt i prick; färgen passar hennes hy och modellen är utsökt för hennes figur.

SÃ¥ngerskan Mira Pyne är ett nytt namn för mig. Namnet till trots är hon svenska och – om jag förstÃ¥tt det rätt – nyexaminerad frÃ¥n Operahögskolan. Men aj, aj, aj: hon lÃ¥ter redan söndersjungen.

Senare ikväll ser jag fram emot att lyssna på min lutspelande LUREN-kollega Pierre som kommer att underhålla på festen. Jag håller tummarna för att allt går väl.

Tennis är förstås sporten för Minerva. Tennis är lagom aristokratiskt med stil. Det är den enda sport där man använder kjol, den enda sport där man kan vara chic. Och så är det sporten framför andra på favoritdecenniet 1920-talet.

Min romantiska syn på tennis fick mig att åka på tennisläger vid franska atlantkusten. Jag hade aldrig spelat innan, men tack och lov fanns det en grupp för nybörjare. Det fanns till och med de som spelade sämre än jag, men som i gengäld hade riktigt fina små tennisklänningar. (Ett samband? Dålig tennisspelerska — fina kläder?)

Jag fick smak för tennis och upptäckte att det faktiskt passade mig riktigt bra. Jag är för självständig för att uppskatta lagsport, för sällskapssjuk för att hålla på med löpning, för otålig för att spela golf, men i tennisen får jag vara självständig med sällskap. Och min tävlingsinstinkt kommer fram! Det är ju när man kan vinna som det blir kul! Men framför allt är det det glamourösa i att ha en liten vit, veckad kjol som gör tennisen till den ultimata sporten.

Vissa saker är en kärare än andra. Samma dag som jag reste från bokmässan blev jag av med min älsklingskofta, antingen på SJ-tåget eller på Bjärnors konditori i Hässleholm. Men den finns varken på SJ:s hittegodsavdelning eller Bjärnors, varför jag får utgå från att den blivit stulen.

Min Anna Holtblad-kofta i en annan färg

Min fina, fina kofta. Jag hade letat efter den perfekta svarta koftan i två år när jag hittade den här. Dyr var den, men vilken kvalitet. Jag fick bara använda den några gånger.

Förlusten av min kofta får mig att inse hur fäst jag är vid världsliga ting. Jag hade aldrig kunnat upptas i en klosterorden som förbjuder sina vigda att äga något. Inte heller hade jag platsat som lärjunge hos de grekiska filosoferna. Medan kynikern Diogenes till och med slängde bort sin vattenmugg i sin strävan att inte äga ett enda föremål, sörjer jag en förlorad kofta trots att jag omger mig med tusentals andra prylar. Det är ju ändå bara en kofta.

Men den här koftan var speciell. Jag vill verkligen ha tillbaka den. Nu kommer jag att bevaka Tradera och Blocket för att se om någon säljer stöldgodset.

Thomas Gainsborough: Georgiana, Duchess of Devonshire (1783)

Sjutton Ã¥r gammal gifte sig lady Georgiana Spencer med William Cavendish och kunde därefter titulera sig hertiginna av Devonshire. The duchess (regi: Dibb Saul) är en film om denna hertiginna, som inte bara var anmoder till lady Diana, utan även genomled ett liknande öde. Sin make fick hon dela med väninnan Bess, som - Ã¥tminstone enligt filmen – även bodde tillsammans med dem i palatset. Tröst finner Georgiana i kortspel, politik, i tjusiga kläder och frisyrer som överträffar varandra i fantasti och volym, samt i älskaren earlen av Grey, sedermera Englands premiärminister, med vilken hon ocksÃ¥ fÃ¥r ett barn.

Keira Knightley bär inte bara upp dräkter och frisyrer som en drottning; hon bär upp hela filmen. Hon är så självklar i rollen, och det är nog också tack vare henne som jag ser klart. Hon lyckas göra det bästa av ett klent manus. Hennes motspelare är Ralph Fiennes, en skådespelare som jag inte kan sluta fascineras av. Jag är ovan att se honom så här dryg och osympatisk, men han gör det riktigt övertygande.

Några av Keira Knightleys kreativa håruppsättningar och tjusiga hattar:

Den ekonomiska krisen slår hårt även bland modets främsta formgivare. Christian Lacroix står inför ruinens brant med sin haute couture-tillverkning, berättade Cay Bond på TV4 i morse. Trots detta visar han upp en tjusig kollektion. Brodöserna lär ha arbetat gratis för att få den till stånd. Visst är den vacker, men så mörk! Färgen svart dominerar stort. Ett säkert kort när pengarna tryter?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Diors designer John Galliano leker desto mer med färger. 50-talet hägrar i dessa läckra karamelliga drömmar. Wow!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Finalen fÃ¥r utgöras som sig bör av en brud, med klänning designad av ”fattiglappen” Lacroix. Utstyrseln väckte min munterhet först. Hon liknar en kitschig madonna-bild eller varför inte nÃ¥gon av de moldaviska kvinnorna i Tintin-böckerna? Men om man bortser frÃ¥n pÃ¥fÃ¥gelfjädrarna hon har kring hjässan märker man vid närmare anblick hur vacker klänningen är och vilket kolossalt hantverk det handlar om. Tyget, broderierna!

Klicka på bilderna för förstoring!

Bannlysta om jag får bestämma

Fin, men varför finns den överallt?

27 juni och jag har ännu inte sett en Foppa-toffel på en vuxen människa. Skönt! Låt oss slippa dessa löjliga skor i sommar! De passar för barn och inte vuxna.

Kanske hÃ¥ller Foppa-tofflorna pÃ¥ att utkonkurreras av de nya träskosandalerna. Det vore i sÃ¥ fall lovvärt. De är betydligt vackrare, av bättre kvalitet och glädjande nog svensktillverkade. Till och med jag skulle kunna tänka mig att bära ett par, men – varför finns de överallt? Varför mÃ¥ste det svenska modet vara sÃ¥ strömlinjeformat, sÃ¥ fruktansvärt trÃ¥kigt ensidigt? Tala om dÃ¥lig fantasi.

Söt cocktailblåsa signerad Egon von Fürstenberg. Buren av Audrey Hepburn.

Jag fÃ¥r tänka en gÃ¥ng extra när jag skriver rubriken pÃ¥ dagens inlägg. Av nÃ¥gon anledning vill jag kalla utställningen pÃ¥ Hallwylska palatset för ”Mille notti” – troligen därför att jag när jag senast var i Rom dagligen gick förbi ett hotell med det namnet. Inne pÃ¥ Hallwylska museet säger jag bÃ¥de till kassörskan och vakten att jag vill se utställningen ”Mille notti”. Ingen av dem reagerar eller rättar mig, sÃ¥ de förstÃ¥r uppenbarligen vad jag menar.

”Notti italiane” (jag lär mig!) visar klänningar av italienska designers som Versace och Pucci. NÃ¥gra av kreationerna har burits av modeikoner som Audrey Hepburn, Jackie Kennedy, Naomi Campbell och Monica Bellucci.

Audrey Hepburns lilla cocktailklänning är onekligen söt, men eftersom jag hade förväntat mig mer haute couture blir jag inte särskilt imponerad av utställningen. Lite besviken går jag ned till paradvåningen och njuter av den i stället. Mer om det i kommande inlägg.

Burberry Brit Sheer

Min älsklingsblomma

När jag gÃ¥r och funderar över om jag skall unna mig Burberrys Summer i sommar fÃ¥r jag Brit Sheer frÃ¥n samma märke som gÃ¥va. Ã… – det är en flaska full med vÃ¥r- och sommardoft. Flickaktig, ljuvlig, rosa! Mmm! SÃ¥ här beskrivs den:

Toppnoter: litchi, yuzu, ananasblad, mandarin, druvor
Hjärtnoter: rosa pion, persikoblom, nashipäron
Torra Basnoter: vit mysk, ljust trä

Jag har ingen aning om vad litchi och yuzu är, men gott doftar det! Och rosa pion som är min älsklingsblomma! Givaren har verkligen hittat rätt present till mig.

Jag har tidigare talat mig varm för vårkollektionerna från Hoss och Cacharel. Och nu har jag provat! Under ett besök i Hässleholm gick jag in i en butik som heter Ofelia, en riktig favoritaffär. Missa den inte! Här finns plagg från nämnda Hoss samt Nougat, Guess, Turnover, Calvin Klein m fl. Jag blev förälskad i en mönstrad Hoss-kjol i lila och gröna färger (har tyvärr ingen bild).

Föreståndarinnan till Ofelia har mycket god smak. Hon är en driven försäljerska men samtidigt ärlig, vilket jag uppskattar. Om ett plagg inte sitter snyggt säger hon det.

Den här kjolen frÃ¥n Hoss har jag tidigare visat. I lördags provade jag den pÃ¥ Factory i Malmö. Tyvärr var den inte lika snygg när den kom pÃ¥. En överdel finns i samma mönster och passar bra till jeans, men man bör ha en nätt liten figur för att det skall bli snyggt… Inget för mig, alltsÃ¥.

När jag svängde om hörnet mot Engelbrektsgatan gick jag förbi Viva och fick se den här Cacharel-klänningen genom fönstret. Just den som jag presenterat på bloggen! Jag blev så begeistrad att jag gick in och provade den. Den är såå fin, men lite för dyr för mitt samvete (fast ändå inte så dyr som många andra märkesplagg).

NÃ¥got köp av dessa plagg blev det dock inte. Kanske till rean…

När jag gick vidare pÃ¥ Engelbrektsgatan sprang jag pÃ¥ en liten mysig butik som jag inte sett förut. Den är sÃ¥ nyöppnad att den ännu inte har nÃ¥gon skylt, men butiksinnehaverskan upplyste mig om namnet: Brooklyn Vintage. Konceptet är amerikanska kläder med blommiga klänningar à la 50-tal. Charmigt! Det var en kontrast att komma direkt frÃ¥n Viva. Här var plaggen tio gÃ¥nger billigare! Jag handlar vanligtvis aldrig kläder i second hand-butiker. Tycker att det är muggigt och luktar illa. Men det här var nÃ¥got annat: fräscht, snyggt och roligt. HärifrÃ¥n gick jag en klänning rikare…

Nu har jag botaniserat bland nyutkomna dofter och funnit några riktigt fina nyheter. Tack och lov verkar trenden med rosendofter ha avtagit. Det blev lite tröttsamt med tio olika rosa flaskor vilkas innehåll doftade likadant.
När Prada för ett par Ã¥r sedan kom med L’infusion d’Iris blev jag helt sÃ¥ld. Det kändes som nÃ¥got nytt. Tidigare var alla fräscha dofter för lätta och ensidiga. L’infusion d’iris är i stället en komplex doft där det händer nÃ¥got. Den är spännande och kvinnlig. VÃ¥rens dofter följer samma koncept: det är fräscht, vÃ¥rligt och sensuellt. Och flaskorna är gröna (Ã¥tminstone de tre första)!

Vi börjar med en doft som blivit en klassiker. Diors gamla liljekonvaljdoft Miss Dior fick för ett par Ã¥r sedan systern Chérie i riktigt damig, gammaldags fyrkantig flaska med rosett. Bara flaskan gjorde den värd att ha pÃ¥ hyllan. Men doften var ocksÃ¥ underbar: en lagom tung gardeniadoft med lite ungdomlig touche. Nu har en lättare variant kommit i likadan flaska, l’eau. Ljuvlig! Som en vÃ¥rlig version av originalet.

En annan doft i den här stilen, dock inte lika lekfull, är First från juvelföretaget Van Cleef & Arpels. Den doftar gröna äpplen, inte som DKNY:s Be Delicious, där ju flaskan till och med är formad som ett äpple, utan på ett mer diskret sätt. En doft för den svala och eleganta kvinnan.

I Versaces nya doft Versense. Här är det inte äpplen utan lime som utgör huvudnoten. Doften känns grön och mjuk. Den växer!

Max Maras Le parfum är klart tyngre, kanske mer för kvällsbruk. Kvinnlig och lite farlig.

Vera Wangs doft Look är otroligt kvinnlig och sensuell utan att vara tung. Vera Wang har lyckats igen! Den här doften gillar jag mycket! Kan det vara vårblommor med ett uns av citrus och vanilj? Ser man på! Jag är inte helt ute och cyklar. Den här beskrivningen hittar jag:

Toppnot: Vatten grönt, Lychee, Äpple och Mandarin
Hjärtnot: Liljekonvalj, Fresia och Jasmin
Basnot: Mysk, Patchouli, Vanilj och Ekmossa

Synd bara att flaskan är så tråkig!

Narciso Rodriguez Essence doftar precis som en 80-talsklassiker. Jag kommer tyvärr inte på vilken. Jag fascineras av den hypnotiska doften, men skulle inte bära den själv. Den är för tung och okvinnlig.

Så till min favorit! Summer från Burberry har samlat alla möjliga röda bär och konserverat på flaska. Hallon, jordgubbar, vinbär. Det låter kanske sliskigt, men resultatet har blivit lyckat. En riktigt somrig, rund doft. Den är en uppföljare på 2008 års Summer, som initialt är lite mer stickig, men som efter ett tag blir riktigt spännande. Vilken väljer man då? 2009:an känns mer helgjuten. Å andra sidan är mitt doftcentrum i hjärnan så förvirrat just nu att jag nog behöver mer betänketid.

Sommarväder=sommarkläder! Jag drömmer om Cacharels vår- och sommarkollektion.

Jag har klagat på årets vårmode och dömt ut det som tråkigt och fantasilöst. Men det finns ett klädmärke som går mot strömmen. Spanska Hoss Intropia erbjuder snygg och kreativ design. Så här vill jag se ut i sommar!

Återförsäljare hittar du här.

Coco Chanel (1883-1971)

 

Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen i "Coco Chanel and Igor Stravinsky" i regi av Jan Kounen

Modevisning för Chanel

Coco Mademoiselle

Den klassiska dräktjackan har blivit ett signum för modehuset Chanel. Under förra årets modevecka i Paris lät man uppföra en jättemodell, runt vilken modellerna poserade. I programmet fördes fram att jackan var banbrytande för sin tid. Med sin raka form gick den stick i stäv mot det timglasformade idealet. Dessutom ansågs materialet tweed vara förbehållet herrkläder.

Om jag måste välja ett parisiskt modemärke blir det faktiskt Chanel. Stilen är chic, feminin, tidlös och bärbar. Dessutom tycker jag att parfymer och makeup generellt håller högre nivå än exempelvis Dior. Jag har visserligen aldrig förstått mig på Chanel no 5, men är mycket förtjust i Chance och Coco Mademoiselle (dofter som för övrigt påminner om varandra). Här några snygga Chaneldräkter i modern tappning: