Minerva

Den som tycker att filmen är medioker kan i alla fall njuta av kläderna och miljöerna. Tidigt 60-tal!

An education tycks ha delat recensenterna i två läger: de som hyllar den som ett mästerverk och de som anser att historien är alltför tunn. Jag skulle vilja säga så här: det som kunde ha blivit förutsägbart och tunt blev tack vare ett intelligent manus (av Nick Hornby efter Lynn Barber), utmärkt skådespeleri och känslig regi (av danska Lone Scherfig) ett mästerverk med flera bottnar, oväntade humoristiska inslag och intressanta vändningar som pricken över i.

Carey Mulligan som skolflickan Jenny

Carey Mulligan är oemotståndlig, ja makalös som den oskuldsfulla, tjuvrökande, frankofila, studiebegåvade, cellospelande 17-åriga Jenny. Jenny är stjärnan i sin klass och har målet utstakat: att studera i Oxford. I ungdomsorkestern har hon en beundrare, jämnårige Graham, urtypen för en trevlig, väluppfostrad ung engelsman. Men det blir en betydligt äldre man som stjäl hennes uppmärksamhet. På väg hem från en orkesterrepetition får Jenny i ösregnet skjuts av en okänd gentleman i 35-årsåldern. Hans uppvaktning stannar inte vid en oskyldig flirt. Snart tar han henne med på konserter och tjusiga restauranger, han introducerar henne för sina vänner och inviger henne i erotikens värld. Under Davids och hans vänners vingar transformeras den blyga skolflickan till världsvan dam. Föräldrarnas initiala tvekan försvinner tack vare Davids charm, hans övertalningsförmåga och inte minst hans tillgång på pengar. Åldersskillnaden på 15-20 år tycks inte bekomma dem. Ett parti som David skulle säkra Jennys framtid och fadern skulle aldrig behöva bekymra sig om att försörja henne. Oroar sig gör däremot personalen på skolan, som befarar att Jennys kärleksaffär kommer att bli ödesdiger för hennes studier.

David (Peter Sarsgaard) möter Jennys föräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour)

Rosamund Pike är en komisk fullträff som bimbon Helen, vän till David

Att David inte har rent mjöl i pÃ¥sen kommer inte som nÃ¥gon överraskning. Men han är inte helt och hÃ¥llet skurk, vilket gör rollen intressant. Peter Sarsgaard är perfekt som charmör och bedragare. PÃ¥ imdb.com uttalar han sig om sin syn pÃ¥ ”bad guys”-roller: ”Seriously, in Catholicism, you’re supposed to love your enemy. That really impressed me as a kid, and it has helped me as an actor. I don’t believe there are bad people. Just people who do bad things. The way that I view the characters I play is part of my religious upbringing. To abandon curiosity in all personalities, good or bad, is to give up hope in humanity. Like somebody who is mumbling on the street – I’m always curious if his words make any sense. I’m interested in lost souls. They possess another sort of secret.” Det märks att Peter Sarsgaard har närmat sig rollen pÃ¥ det sättet. Det är inte svart eller vitt. Det finns en generositet och ett ärligt uppsÃ¥t hos David, men han är slav under begäret. Liksom Jennys far är slav under penningen.

David har gått på livets universitet, säger han. För Jenny blir mötet med honom en lektion i moral, en läxa för livet, en erfarenhet som gör att hon ser annorlunda på världen. Även jag ser annorlunda på världen när jag går ut ur biosalongen. Den har blivit lite vackrare sedan jag berikats på denna kulturella upplevelse.

Se trailern här: 

Och här en fin scen:

Kuriosa: Carey Mulligan och Rosamund Pike spelade systrar (Kitty respektive Jane) i Joe Wrights Stolthet och fördom.

Manus och regi av en modeskapare — kan det vara något? Enligt tidningarnas kultursidor har Gucci-designern Tom Ford skapat ett estetiskt mästerverk utifrån Christopher Isherwoods roman A single man. Kritikerna hävdar dessutom  att huvudrollsinnehavaren Colin Firth gör sitt livs roll (en roll för vilken han också blev oscarnominerad). Två anledningar att se filmen, alltså. Lägg därtill Julianne Moore och Matthew Goode, två skådespelare som aldrig gör mig besviken.  

Colin Firth som George i En enda man

Handlingen utspelar sig under en dag Ã¥r 1962 i Kalifornien. Colin Firth spelar George, en välbärgad homosexuell man i sina bästa Ã¥r som försörjer sig som collegelärare i engelsk litteratur. Nyligen har han förlorat sin partner (Goode). Hur skall han kunna leva i nuet när det förflutna ständigt spökar? ”Om man inte kan glädjas Ã¥t nuet lär väl inte framtiden bli bättre”, säger han i ett samtal med den efterhängsne studenten Kenny, men han har själv svÃ¥rt att leva efter den devisen. Han pendlar mellan livsleda och livslust. Firth skiftar blixtsnabbt i uttrycken. Ena stunden förbereder George sitt självmord, andra stunden släpper han loss i dans med sin väninna (Moore). Ena stunden drunknar han nästan i minnets flod för att i den andra stunden bejaka ögonblicket och spontanbada i Stilla havet.

George (Colin Firth) med väninnan Charlotte (Julianne Moore)

Två komponenter gör den här filmen. Den första är Colin Firth, som aldrig har varit stiligare eller mer övertygande (möjligen med undantag för pianoscenen i Stolthet och fördom). Den andra är estetiken. Filmen är så snygg, varenda bild är uttänkt. Det verkar som om Tom Ford är lika mycket perfektionist när det gäller bildkomposition som George är med sina (perfekt strukna) kläder och prylar (var sak på sin plats).

Det här är en stillsam, lågmäld film som saknar stora gester men som bygger på antydningar och nyanser. Jag tänker särskilt på Georges möten och samtal med sin student Kenny, vilka träffsäkert fångar spelet mellan människor som inte vet var de har varandra. Vad är Kenny ute efter? Känner han attraktion eller bara beundran? Ser han George som en mentor, fadersfigur, vän eller presumtiv älskare? Vet Kenny om att George är homosexuell? Hur bör George hantera situationen? Vad ger han för signaler? De frågor som George utstrålar lämnas obesvarade, som så ofta även i vanliga livet.

Hurra för fina svenska filmtitlar

På Facebook finns en grupp som vill förhindra att filmtitlar översätts till svenska (vad finns inte på Facebook?). Jag tänker inte gå med i den gruppen. Jag hör nämligen till dem som ogillar när man låter bli att översätta engelska filmtitlar. Vem blir glad av titlar som Inglorious basterds, Eastern promises eller Things we lost in the fire? En vän till mig försvarar oskicket med att filmer är konstverk, att titeln är en del av konstverket och därför bör behållas i original. Men det borde betyda att man inte heller bör översätta titlar från kinesiska eller iranska filmer. Det är symptomatiskt att skaparna av Facebook-gruppen inte preciserar att det bara är de engelska titlarna de vill behålla, trots att det är det de menar. Som om alla filmer vore engelskspråkiga!  

Bra som den är...

...eller kan den bli bättre?

Vi svenskar tycks alltsÃ¥ gladeligen omfamna och anpassa oss till den anglo-amerikanska filmmarknaden. Hollywood är inte lika generöst mot resten av filmvärlden. När jag i förrgÃ¥r besökte biografen för att se En enda man, fördrev jag väntetiden med att läsa reklam för andra filmer. Jag stannade framför Hollywood-produktionen Brothers snygga affisch med Tobey Maguire, Natalie Portman och Jake Gyllenhaal och läste följande text: ”Soldaten Sam lämnar frun Grace och deras barn för ett uppdrag i Afghanistan. Under tiden flyttar hans strulige lillebror Tommy, som just kommit ut frÃ¥n fängelset, in hos familjen. Snart befaras Sam ha omkommit i strid och i hans frÃ¥nvaro uppstÃ¥r en oväntad romans mellan Tommy och Grace. Men en dag kommer Sam hem…” . Vad är det om inte en intrig exakt den i  Susanne Biers film Bröder? En nyinspelning, alltsÃ¥. Trots detta finns inte Susanne Biers namn med nÃ¥gonstans pÃ¥ affischen. Filmen Bröder är nÃ¥got av det starkaste jag har sett — varför duger inte den som den är? Kan den verkligen bli bättre? Har svÃ¥rt att tro det.

 

Fin titel!

En enda man är en film där man faktiskt valt att översätta titeln till svenska. Varför? Kanske därför att Christopher Isherwoods roman heter så i svensk översättning. Ändå hade det i just det här fallet varit motiverat med det engelska namnet, eftersom dubbeltydigheten i A single man annars går förlorad. Men eftersom jag förordar översättningar till svenska klagar jag inte; däremot funderar jag över principerna, som i mina ögon ter sig godtyckliga. Om det handlar om en romantitel, varför behöll man då inte Högläsaren i stället för The reader i filmatiseringen av Bernhard Schlinks roman? Shutter island borde fått namnet Patient 67, som Dennis Lehanes thriller heter på svenska.

Fin som den var

Min känsla är att det handlar om vad som lÃ¥ter bäst och vad man tror säljer bäst. Och visst: jag medger att The constant gardener lÃ¥ter bättre än Den trägne odlaren, men jag tycker att vi alltför lättvindigt förkastar vÃ¥rt eget sprÃ¥k. Hur hade det lÃ¥tit om översatta engelska romaner hade behÃ¥llit sina engelska namn? Det verkar absurt, ändÃ¥ accepterar vi det när det handlar om filmer. Vi har helt enkelt vant oss. Vem reflekterar längre över att svenska klädföretag rear ut sina varor under rubriken ”Sale”? Eller att Risifrutti som endast distribueras i Sverige och Norge har smaker som ”orange” och ”gooseberry? (Hur mÃ¥nga svenskar vet förresten att ”gooseberry” betyder krusbär? Och lÃ¥ter inte krusbär vackrare än ”gooseberry”?) Varför gör Gävle-företaget Läkerol sin reklam pÃ¥ engelska? ”Läkerol makes people talk” —  löjligt!

Nej, bort med den engelskspråkiga indoktrineringen och fram för svenska titlar och reklam till en svenskspråkig befolkning.

Rachel Weisz som Hypatia

Under januari månad hade jag en serie om Alexandria på 200-talet f Kr. Femhundra år efter Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios levde en kvinnlig matematiker och filosof, Hypatia, i samma stad. Underbara Rachel Weisz spelar Hypatia i filmen Agora, regisserad av Alejandro Amenábar (mannen bakom spökkammarspelet The Others och oscarsvinnaren Gråta med ett leende). I torsdags ägnade Vetenskapsradion Historia tio minuter av sin programtid åt filmen. Hör Tobias Svanelid och Allan Klynne samtala om den, 14:30 minuter in i programmet. (Programmet handlar även om Vancouvers första svenskar.)

Antikvetaren Allan Klynne har för övrigt skrivit om en annan känd kvinna frÃ¥n antiken, ingen mindre än Kleopatra. Läs gärna vad jag har skrivit om hans välskrivna bok, här och här, men framför allt – läs den. Finns numera i pocket, väldigt snyggt formgiven dessutom.

Michelle Pfeiffer och Rupert Friend som det kontroversiella kärleksparet

Tjugo år efter Farligt begär återvänder Stephen Frears till svunna tiders passion och till Michelle Pfeiffer. Pfeiffer, som fortfarande är vacker som en dag, spelar kurtisanen Léa, som under hela sin karriär omgivit sig med stiliga män och lyx. Hennes lavendelfärgade etagevåning är ett himmelrike för art nouveau-älskare. Léa smälter väl in i miljön i den ena vackra 10-talsdressen efter den andra, blek och bräcklig som en porslinsdocka. Före detta kollegan Charlotte (spelad av Kathy Bates) utgör hennes motsats som tung och frodig, boende i ett palats med överlastad 1880-talsinredning och ett orangeri.

Charlotte har en son i 20-25-Ã¥rsÃ¥ldern, Fred, som Léa sedan han var liten kallat ”Chéri”. Chéri är ocksÃ¥ filmens namn, liksom den roman av Colette som filmen bygger pÃ¥. Chéri och den dubbelt sÃ¥ gamla Léa inleder ett kärleksförhÃ¥llande som varar i sex Ã¥r, ända tills modern vill gifta bort sin son med en ung flicka (känsligt spelad av Felicity Jones; i birollen som hennes mor syns för övrigt danska Iben Hjejle).

Ja tack till en sådan balkong

Filmen är minnesvärd av tvÃ¥ anledningar. Den ena är frosseriet i miljöer och interiörer som fÃ¥r mig att pÃ¥ stört vilja inreda mitt hem med jugendtapeter. Den andra är den unge Chéri. Rupert Friend är ett fynd. Hans stil liknar en svÃ¥rmodig romantisk poets, nÃ¥gon som idealiserar sin älskade och dyrkar skönhet men inte kan finna kärleken hos en jämnÃ¥rig eftersom han anser sig stÃ¥ pÃ¥ en högre mognadsmässig nivÃ¥… För Chéri är Léa en modersfigur, en fläckfri gudinna, höjd över mänskliga ting. Hans intresse för henne försvinner ocksÃ¥ mycket riktigt när hon uppvisar mänskliga svagheter. Först dÃ¥ blir filmen riktigt intressant — när den nästan är slut.

En blomsteräng. En blomsteräng till och ännu en. Människor som ser ut som om de är på väg till maskerad. Är det här samma regissör som gjorde Pianot och Porträtt av en dam? Jag vet att Jane Campion kan bättre än så här; därför blir jag besviken på Bright star som jag inte tycker lever upp till sitt namn.

Filmen, som fÃ¥tt sitt namn efter en av John Keats mest geniala och vackra dikter, handlar om den romantiske poetens kärlek till grannflickan Fanny eller rättare sagt Fannys kärlek till poeten, för det är ur hennes perspektiv det skildras. Fannys känslotillstÃ¥nd pendlar mellan eufori, apati och vÃ¥nda. John Keats är fattig och inget gott gifte. Till Fannys förtvivlan drabbas han av svÃ¥r sjukdom och flyttar till Rom – utan henne – för att vistas i ett bättre klimat.

Ben Whishaw och Abbie Cornish fungerar tillsammans som det unga förälskade paret. Ändå blir det inte engagerande. De enda gångerna som Jane Campions manus bränner till är när Keats citeras. Jag ville pausa och spola tillbaka efter en scen där Fanny får en poesilektion av Keats och han förklarar poesins väsen. Fannys lillasyster är en ljuvlig uppenbarelse, ett riktigt litet stjärnskott, och Paul Schneider är underhållande som Keats burduse och svartsjuke kollega. Men det räcker inte för att den här filmen skall bli en klart strålande stjärna. Ibland glimtar den till, men mestadels lyser den ganska svagt.

Colin Firth och Jennifer Ehle som mr Darcy och Elizabeth

Jane Austen-fantasterna fick väl sitt lystmäte igår när TV sände både en del av TV-serien Förnuft och känsla och Joe Wrights filmatisering av Stolthet och fördom. Jag var för otålig för att sitta ned och se alltsammans, men såg här och där av filmen (har sett den innan). Den allmänna åsikten tycks vara att BBC-serien är bättre. Jag håller med om att Jennifer Ehles charm är svårslagen, liksom kemin mellan henne och Colin Firth. Å andra sidan vinner filmen över TV-serien i andra avseenden. Rollbesättningen är överlag bättre, tycker jag. Filmens Jane är sådär ljuv, vacker och diskret som hon beskrivs. Vad TV-seriens mr Bingley såg i Janes stirrande koögon förstod jag aldrig. Mr Collins var obetalbart rolig men överdrivet tecknad i TV-serien. I filmen är han mer trovärdig som en tunnelseende, aspergerliknande typ.

Keira Knightley och Matthew Macfayden som Elizabeth och mr Darcy

Den som gör en ny filmatisering av en succé tar alltid en risk. Människor jämför med förlagan och – tror jag – tenderar att använda den som mönster. Även om jag ovan just har jämfört vill jag ändÃ¥ försöka betrakta det jag ser som ett fristÃ¥ende konstverk. Men samtidigt bär jag med mig mina referenser, och när jag iakttar Keira Knightleys ansiktsuttryck tänker jag att hon mÃ¥ste ha studerat Jennifer Ehle i sin förberedelse av rollen. Systrarnas hysteriska mamma (spelad av Brenda Blethyn) har uppenbara likheter med TV-seriens dito, liksom deras fader (Donald Sutherland).

Trion i "Brideshead revisited" ("En förlorad värld"): Matthew Goode, Hayley Atwell och Ben Whishaw

Flera av mina vänner var kritiska till filmen En förlorad värld (Brideshead revisited) som kom för något år sedan. När de förklarade varför var det tydligt att deras bedömningskriterier hade Evelyn Vaughs roman och kultserien (med Jeremy Irons och Anthony Andrews) som utgångspunkter. Jag som inte läst romanen och bara sett delar av TV-serien tycks ha sett filmen på ett helt annat sätt.

Jag minns att jag direkt drabbades av inledningsscenen, i vilken man lekte med fotot och skapade en speciell magi. Musiken förtrollade mig; jag hade den i huvudet flera dagar efteråt och tänker fortfarande att jag borde skaffa soundtracket. Jag imponerades av samspelet mellan de tre ungdomarna. Att jag tyckte mycket om filmen berodde troligen på att jag lät bli att jämföra Matthew Goode med Jeremy Irons eller Ben Whishaw med Anthony Andrews eller reta mig på triangeldramat, som efter vad jag förstått inte finns med i romanen. I stället såg jag andra saker. I det fallet var jag inte färgad av tidigare erfarenheter och bedömde det jag såg på ett annat sätt än mina vänner.

Och troligen är det det som avhåller mig från att se TV-serien Förnuft och känsla. Jag har Ang Lees film alltför färskt i minnet för att låta bli att jämföra med den.

 

William Makepeace Thackeray (1811-1863)

Vanity Fair eller FÃ¥fängans marknad är en roman utan hjälte (”a novel without a hero”), enligt författaren William Makepeace Thackeray. Han skulle kunna tillägga ”without a heroine”, för huvudpersonen är en kvinna som inte är tänkt att vara nÃ¥gon förebild. Berättelsen om Rebecca ”Becky” Sharp är en studie i besatthet av rikedom. Vi möter Becky när hon skrivs ut frÃ¥n flickskolan för att ta tjänst som guvernant. Genom att charma sin omgivning klättrar hon högre i den sociala hierarkin. Det som i förstone syntes som ungdomlig och oskuldsfull strävan efter bekräftelse visar sig vara utstuderad duperingskonst i jakten pÃ¥ berömmelse. Becky förstÃ¥r villkoren pÃ¥ fÃ¥fängans marknad och utnyttjar sin skÃ¥despelartalang, en gÃ¥va hon ärvt efter sina konstnärliga föräldrar (fadern var mÃ¥lare och modern operasÃ¥ngerska). Därmed verkar fallet Rebecka Sharp förebÃ¥da den naturalistiska arv och miljö-analysen av unga kvinnor sÃ¥som Thérèse Raquin, Madame Bovary och Fröken Julie. Rebeckas öde blir visserligen inte lika dramatiskt som dessa tre kvinnors, men tillräckligt miserabelt för att läsaren skall förstÃ¥ romanens sensmoral: det finns inga vinnare pÃ¥ fÃ¥fängans marknad. Den som ger sig ut i den blir förr eller senare moraliskt fördärvad. Thackeray häcklar strebertypen och han gör det skarpsynt och humoristiskt. Det här är en mycket spirituell och underhÃ¥llande roman om ett ständigt aktuellt ämne.

James Purefoy och Reese Witherspoon som Rawdon och Rebecca Crawley i Vanity Fair

Under min läsning passade jag på att se Mira Nairs filmatisering med oemotståndliga Reese Witherspoon som Rebecka och James Purefoy som maken Rawdon. Filmen gör Rebecka mer sympatisk än Thackerays framställning, men är annars ganska trogen originalet.

Det sägs att Thackeray under sin livstid var lika populär som sin samtida kollega Dickens. På mitt lokala bibliotek är Fåfängans marknad förpassad till magasinet. Vilken skatt som gömde sig där! Må jag hitta fler sådana under det färska året 2010 och måtte fler upptäcka Thackeray och hans romankonst!

”Mina filmval för 00-talet” är nu uppdaterad, eftersom jag hade glömt ett par viktiga filmer. Nu finns det femton filmer pÃ¥ min lista.

SÃ¥ här vid Ã¥rets slut dyker det upp ”best of”-listor lite varstans. I Ã¥r gäller det inte bara Ã¥rets bästa filmer och böcker utan hela decenniets. DN:s kritiker utser 00-talets bästa femton utländska filmer, vilket inspirerar mig att skapa min egen lista. Av deras femton filmer har jag sett Ã¥tta av dem – som faktiskt rÃ¥kar vara de Ã¥tta översta. Av dessa Ã¥terfinns fyra pÃ¥ min egen lista. Här följer mina val i kronologisk ordning:

Vackra Connie Nielsen i "Gladiator"

Gladiator (Ridley Scott, 2000): Detta maffiga drama om den romerske generalen som blir gladiator behöver ingen närmare presentation. Imponerande scenografi, läcker musik (Hans Zimmer) och en oförglömlig insats av Joaquin Phoenix som kejsar Commodus.

I andras ögon (Agnès Jaoui, 2000): En ovanligt intellektuell och spirituell film. Jean-Pierre Bacri spelar en tafatt chef som blir offer för människors förutfattade meningar.

Ingenmansland (Danis Tanovic.2001): Krigsskildring från Balkan med en slutscen som stämplats med outplånligt bläck i mitt medvetande.

Nicole Kidman i "The others"

The others (Alejandro Amenabar Torres, 2001): Klaustrofobisk spökberättelse som lyckas övertyga med mycket små medel. Nicole Kidman spelar nervös änka som bor i ett gammalt hemsökt hus med sina två sjukliga, ljusskygga barn. Regissören undviker att hamna i fällan för billiga effekter. Det här är en film med smak, som vet att hålla balansen.

Mannen utan minne (Aki Kaurismäki, 2002): Dråplig samhällskritik om vad som händer en man som i och med en minnesförlust mister sin identitet.

Tala med henne (Pedro Almodóvar, 2002): Jag gillar inte alla Almodóvars filmer, men den här är känsligare och djupare än det mesta man ser. Sjukvårdaren Benigno är förälskad i sin patient, som ligger i koma sedan flera år. På avdelningen hamnar även en kvinnlig tjurfäktare som råkat ut för en svår olycka. Hennes pojkvän imponeras av uthålligheten hos Benigno och med vilken respekt han behandlar de medvetslösa. Vackert skildrat och problematiserat om mänsklig värdighet. En genialisk stumfilmspastisch finns också med, som på ett humoristiskt sätt bryter stilen.

Älskar dig för evigt (Susanne Bier, 2002): Otrohetsdrama som föds ur en katastrof. Temat liknar det i Tala med henne. Cecilies fästman Joachim förlamas efter en trafikolycka. Plötsligt har den framtid som paret planerat gjorts om intet. Joachim finner det under sin värdighet att låta Cecilie offra sig för henne och förskjuter henne från sjukbädden. Tröst finner Cecilie i läkarens famn, vars fru råkar vara den som körde på Joachim. Mads Mikkelsen spelar läkaren som flyr in i passionen och alltmer blir en zombie för sin omgivning. Drabbande mänskligt dogmadrama om löften med förbehåll och hur kriser förändrar människor.

Naomi Watts, Sean Penn och Benicio del Toro i "21 gram"

21 gram (Alejandro González Iñarritu, 2003): Den totalt uppbrutna kronologin förvirrar, men bör inte förskräcka. Utgångspunkten är en trafikolycka som får digra konsekvenser för tre familjer, vilkas öden skickligt flätas samman. Storspel av Sean Penn, Naomi Watts och Benicio del Toro.

Dogville (Lars von Trier, 2003): Jag var oerhört skeptisk inför projektet. Kritstreck på golvet i en industrilokal i Trollhättan? Harriet Andersson som amerikan? Vad kan det bli annat än amatörteater? Men min fördom kom på skam. Det är ett drama om offer och människors ondska med tydliga bibliska paralleller. Bara ett galet geni kan ro i land ett sådant företag.

Bröder (Susanne Bier, 2004): Vad händer med de danska soldaterna som kommer hem från krigsdrabbade områden? Michael (Ulrich Thomsen) återvänder traumatiserad till tryggheten från månader av fångenskap och tortyr i Afghanistan. Hemma har man fått beskedet att han är död. När den döde uppstår hamnar Michaels fru (Connie Nielsen) i kris. Hon har redan bearbetat sorgen, kommit nära Michaels bror (Nikolaj Lie Kaas) och bestämt sig för att skapa ett nytt liv. Men för Michael är varje nyhet i vardagen en fiende som måste nedkämpas. Psykologiskt mästerligt och omskakande.

Kate Winslet och Jim Carrey i "Eternal sunshine of the spotless mind"

Eternal sunshine of the spotless mind (Michel Gondry, 2004): En film som har titel efter ett Alexander Pope-citat måste vara något extra. Få tycks ha sett denna skruvade och intelligenta sorgsna komedi med manus av Charlie Kaufman som också stod bakom originella I huvudet på John Malkovich. En ordentligt nedtonad Jim Carrey (varför får vi inte se honom sådan oftare?) spelar en sviken pojkvän, vars älskade Clementine (Kate Winslet) med hjälp av den senaste vetenskapen lyckats radera honom ur minnet och därför inte längre känner igen honom. Hans hjärtesorg vet inga gränser. Han bestämmer sig för att låta utföra samma operation. Vacker kärlekssaga, galen intrig, briljanta insatser av Winslet och Carrey.

Rachel Weisz i "The constant gardener"

The constant gardener (Fernando Meirelles, 2005): Jag brukar förorda svenska titlar, men i det här fallet är jag nöjd med att behÃ¥lla namnet efter John Le Carrés roman, i stället för den svenska översättningen ”Den trägne odlaren”. BistÃ¥ndsarbetaren Tessa Quayle (Rachel Weisz) mördas under mystiska omständigheter i Keny. Hennes make (alltid lika fantastiske Ralph Fiennes) reser dit för att fÃ¥ svar pÃ¥ vad som hände. I den härva av korruption och mänskliga övergrepp som nystas upp förstÃ¥r han att hans fru haft mÃ¥nga hemligheter för honom. Kritik mot västländers utsugning av fattiga länder men ocksÃ¥ en bedövande vacker kärlekshistoria. Underbara Rachel Weisz belönades med en Oscar för rollen. 

De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck, 2006): Om övervakarsamhället, angiverisystemet och Stasi-polisen i forna DDR. En polis fÃ¥r i uppdrag att bevaka ett intellektuellt par – han författare, hon skÃ¥despelerska. De misstänks för att vara illojala mot staten och sprida anti-propaganda. Stasi-mannen monterar avlyssningsutrustning i deras lägenhet, placerar sig pÃ¥ vinden och skriver rapporter om allt och inget som han hör frÃ¥n deras hem. Allteftersom tiden gÃ¥r lär han känna paret – om än pÃ¥ detta okonventionella sätt. I och med detta förskjuts gradvis hans lojalitet.

Försoning (Joe Wright, 2007): Filmatiseringen är kongenial med Ian McEwans briljanta roman om fantasins förbannelse men också möjlighet till försoning. Cecilia är ljuvligt spelad av Keira Knightley.  

Tang Wei och Tony Leung i "Lust, Caution"

Lust, caution (Ang Lee, 2007): Kina under den japanska ockupationen. En grupp skådespelande ungdomar med kommunistiska sympatier bestämmer sig för att förändra världen. En flicka i gruppen, Wong, utses att fälla en mäktig och farlig medlöpare till japanerna genom att förföra honom. Planen går i lås. Mannen blir omåttligt attraherad av Wong. Men liksom i De andras liv hamnar huvudpersonen i ett lojalitetsdilemma. Mötena med mannen gör att hon omvärderar bilden av honom som en omänsklig, hjärtlös fiende.  Hon inser att hon har givit sig in i ett riktigt farligt spel. En spionthriller med kinesiskt slut (vad det innebär vet den som sett Den röda lyktan, Shanghai-triaden etc).

Medan jag skrev mitt förra Chanel-inlägg fick jag ett e-postmeddelande frÃ¥n TV7 med reklam om TV-serien ”Coco Chanel”. Ett märkligt sammanträffande! TV7 visar serien den 26-27 december klockan 21.00. Intervju med Shirley MacLaine kan läsas här.

Paris 1913. Premiär för Stravinskijs Våroffer. Den suggestiva musiken och den primitiva dansen provocerar. I publiken sitter den 30-åriga modedesignern Coco Chanel, opåverkad av de omgivande buropen, hänförd av det hon ser och hör. 

Sju år senare möts de, Coco Chanel och Igor Stravinskij. Ett omaka par, kan tyckas. Men de har gemensamt att de båda är djärva, innovativa konstnärer. Hon beundrar honom och erbjuder sitt bistånd åt den visserligen berömde men fattige kompositören. Hon upplåter sitt hem till Stravinskij och hans familj. Villan är helt och hållet inredd i svart och vitt med många art deco-detaljer. Bara det gör filmen sevärd! Svarta och vita är också pianots tangenter och schackspelets pjäser som spelar en viss roll i filmen.

Chanel attraheras av den konstnärlige ryssen och de inleder ett förhållande. En scen som dröjer sig kvar är då Chanel just har installerat Stravinskij i sitt arbetsrum. När han satt sig tillrätta vid flygeln lämnar hon rummet. Bakom de vita stängda dörrarna hör hon en melodislinga som påverkar henne. Men är det Stravinskij eller hans musik som gjort intryck? I en annan scen smyger Stravinskij  nyfiket i sin värdinnas rum medan hon är borta. Det är subtilt och snyggt.

Det här är en film om passionens och musikens kraft. Kritiker har dock hävdat att det inte finns nÃ¥gon kemi mellan titelrollsinnehavarna Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen. Ett orättvist omdöme – scenerna dem emellan är ju elektriska! Mads Mikkelsen är inte alls stel som vissa vill hävda, men han spelar en man som är tillknäppt, som har svÃ¥rt för att kommunicera om det inte är genom musik. Den svÃ¥rmodige ryssen lockas av frigjorda, självständiga, kedjerökande Coco med den sensuella altrösten.

Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen i "Coco Chanel och Igor Stravinskij" i regi av Jan Kounen

Är då den här kärlekshistorien sann? Jag vet inte. Filmens manus utgår från en roman av Chris Greenhalgh. Genren biografisk roman uppfattar jag som förrädisk: vad är biografi och vad är fiktion? Samtidigt som författaren gör anspråk på att berätta sanningen genom att använda verkliga personer, svär han/hon sig fri från att göra det genom att hävda att det är fiktion.  Jag är också tveksam till att man rotar i döda människors liv och tar fram snaskigheter. Däremot är jag inte lika känslig när det gäller film. Varför det är så har jag haft att svårt att reda ut. Jag vet att jag är inkonsekvent, men film känns ändå inte som ett lika allvarligt intrång. Det går inte att komma lika tätt inpå personernas medvetanden som i en roman.

Det räcker med att se de inledande kalejodoskopiska jugendmönstren för att förstå att filmen är ett konstverk. Fotot är ursnyggt. Interiörerna och kläderna likaså. Och Stravinskijs musik som gör filmen plågsamt vacker. I filmen får Stravinskij inspiration av sin kärlek till Coco, och hans kompositioner blir passionerade. Jag tänker att hans musik är just som passionen. Efter visst motstånd förstår jag att uppskatta den, jag rycks med i virveln, njuter av skönheten och slutar tänka.

Shirley MacLaine som Coco Chanel

Chanel är det mest chica mode jag kan tänka mig.  Och parfymerna är bäst (med Gucci i hälarna). Givetvis måste jag som Chanel-fan se de två filmer om Coco Chanel som kommit i år.

I videobutiken tror jag att jag hyr den ena av dem, men det visar sig vara fel. Det är en tredje version av modegudinnans liv, även den nyinspelad. Den här heter Coco Chanel och är gjord som TV-serie. Formatet passar mig som gillar påkostade miniserier med långsamt berättartempo och vackra miljöer.

Första scenen utgörs av en modevisning från 50-talet, då Chanel försöker göra comeback efter uppehållet under kriget. I hemlandet blir det fiasko. Grandiosa Shirley MacLaine spelar en luttrad Coco Chanel med en blick som dödar samtidigt som den tycks rymma tusen besvikelser.

Den unga Coco, hennes greve och dennes förra älskarinna

Men det är den unga mademoiselle Coco som är filmens fokus. Barbora Bobulova är sympatisk i huvudrollen men varken särskilt elegant eller chanelsk. Hennes ekorrlika uppsyn är alltför olik förlagans karismatiska blick. Mer utstrålning har i så fall den franske skådespelaren Sagamore Stévenin som den stilige officeren, greven och miljonären Étienne Balsan. Den förföriske greven uppvaktar den fattiga unga sömmerskan. Han har många kvinnoaffärer bakom sig och uppträder som en oseriös playboy. Coco flyttar ut till hans slott men tröttnar småningom på att vara leksak åt den polospelande dagdrivaren. Hennes ambitioner är större än så. Hon beger sig till Paris, utan pengar, för att starta eget. I en iskall lägenhet syr hon hattar, ständigt jagad av fordringsägare. Snart blir hon uppsökt av greve Etiennes bäste vän Boy, även han en societetsherre med pengar och kontakter. Han hjälper henne att starta butik och blir hennes älskare. Och så är bollen i rullning.

Originalet. Porträtt av Cecil Beaton.

Orealistisk askungesaga? Det jag läser om Coco Chanel bekräftar faktiskt de osannolika kärlekshistorierna och intrigerna. Hennes liv tycks ha varit ett märkligt drama, tacksamt att göra film av. Ändå lyckas inte filmen göra något fängslande drama av det. Manuset är mediokert, och hur många dräkter än huvudrollsinnehaverskan bär, lyckas hon inte ikläda sig rollen som mademoiselle Chanel. En stor miss är att skådespelarna medvetet bryter på franska. Det låter riktigt löjligt. Men dräkterna, designade av Pierre-Yvesgayraud gör mig salig! Allt det jag ser i svenska klädbutikers juliga skyltfönster verkar genast så platt, så medelmåttigt, så stillöst. Jag har tack vare filmen fått något av modedesignerns kritiska blick. Stil för mig handlar nu om nätta dräktjackor i tweed eller jersey och långa pärlhalsband. Jag är chanellad.

I väntan på Jane Campions film om den romantiske poeten John Keats, suckar jag över skönheten i den dikt som givit namn åt filmen:

 

Bright star, would I were stedfast as thou art –

Not in lone splendour hung aloft the night

And watching, with eternal lids apart,

Like nature’s patient, sleepless Eremite,

The moving waters at their priestlike task

Of pure ablution round earth’s human shores,

Or gazing on the new soft-fallen mask

Of snow upon the mountains and the moors –

No — yet still stedfast, still unchangeable,

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,

To feel for ever its soft fall and swell,

Awake for ever in a sweet unrest,

Still, still to hear her tender-taken breath,

And so live ever — or else swoon to death.

Fulländat.

En tavla med 31 mysterier, enligt mästerregissören Peter Greenaway

Utifrån en och samma tavla, Rembrandts Nattvakten, lanserar Peter Greenaway två filmer samtidigt. En spelfilm (med just namnet Nattvakten) om händelserna bakom målningen, och en dokumentärfilm om 31 påstådda mysterier kring den. Jag har aldrig varit något fan av Peter Greenaways filmer, men eftersom jag är intresserad av konst går jag och ser filmen.

Regissören står själv och föreläser om konstverket, inklippt i bilden. Han interfolieras av skådespelare som skall föreställa Rembrandt och hans samtida, men de ser mer ut som om de är på maskerad. Greenaways teori är att Rembrandt i sin målning pekar ut de skyldiga i ett omtalat mord.

Upplägget pÃ¥minner om de sevärda entimmesprogram som Kunskapskanalen visar kring konstverk. De är dock befriande befriade frÃ¥n den mästrande ton som finns i filmen. Syftet med filmen är nämligen att förklara mÃ¥lningen för oss visuella analfabeter. Jag blir provocerad. Visserligen förstÃ¥r  jag regissörens poäng: han menar att vi lever i en textkultur där bilden fÃ¥tt en underordnad betydelse, där vi inte tränas i att tolka och förstÃ¥ bilder. Men efter en sÃ¥dan uppfostrande inledning gäller det att bevisa sin tes. Jag förväntar mig en omfattande analys av mÃ¥lningen, och jag förväntar mig att jag efter filmens slut skall ha övertygats om att jag är en visuell analfabet. En omfattande analys fÃ¥r jag, presenterad i  31 mysterier. Ordvalet ”mysterier” gör mig skeptisk och mycket riktigt har jag fog för min misstänksamhet. Det är endast nÃ¥gra enstaka ”mysterier” som är verkliga mysterier. Mer än en gÃ¥ng har de karaktär av oseriösa teorier à la da Vinci-koden. Rembrandt sägs ha mÃ¥lat en ”guilty triangle” för att utpeka mördarna. Den lilla flickan pÃ¥ bilden tolkas som dvärgtransvestit. Ett svärd sägs vara en fallossymbol och samtidigt indikation för ett homosexuellt förhÃ¥llande. Jesus och Satan kan ocksÃ¥ utläsas.

För att till fullo förstå en bild måste man känna till vilka personer som är avmålade, i vilket sammanhang, vid vilken tidpunkt och i vilket samhälle den är tillkommen, biografiska fakta om konstnären, uppgifter om beställare etc. Så är det naturligtvis också med den här tavlan, och historien bakom tavlan som berättas är onekligen intressant. Men kan man väl knappast beskylla sina åskådare för att vara visuella analfabeter bara för att de inte känner till Maria de Medicis besök i Amsterdam 1638 eller intrigen mellan bildens förgrundsgestalter, Banning Cocq och Willem van Ruytenbach.

Halvvägs in i filmen lämnade en man biosalongen. Jag var nära att göra samma sak. I fortsättningen håller jag mig till Kunskapskanalen när jag vill lära mig något om de gamla mästarnas verk.

Los abrazos rotos

Jag älskade originaliteten i Almodóvars Att återvända och tycker att Tala med henne är en enastående film. Den spanske regissörens senaste film Brustna omfamningar (Los abrazos rotos) når tyvärr inte upp till dessa.

Lena och hennes gamle älskare

Filmen utspelar sig i Madrid, år 2008 och 1994. Huvudpersonen är en blind författare, Harry Caine (notera ordleken). En dag får han besök av en ung och ettrig regissör som erbjuder sig att samarbeta med honom. Det visar sig vara sonen till den rike affärsmannen Ernesto Martel, som nyligen gått bort och som spelat en stor roll i Caines liv. Sonens besök föranleder Harry att gå tillbaka i tiden och återberätta för sonen till sin agent vad som hände 1994. På den tiden var han en framgångsrik, seende regissör vid namn Mateo Blanco. På Martels befallning gjorde sonen en dokumentärfilm om Blancos sista film, där Martels älskarinna Lena (spelad av Penélope Cruz) hade huvudrollen.

Den här scenen är fantastisk

Penélope Cruz är en gudinna. Tack vare hennes strålglans förlåter man det överspel till skådespeleri som emellanåt mest liknar amatörteater. Filmens övertydlighet representeras också av Caines/Blancos agent Judit, som har en onödigt betydande roll i det triangeldrama som utspelar sig.

Men scener som illustrerar filmens titel dröjer sig kvar: de brustna omfamningarna i fotografierna som rivits itu; filmscenen från Resa till Italien, där Ingrid Bergman vänder sig bort vid åsynen av paret i Pompeji som dödades i sin omfamning; bilden där Mateo rör sina händer över TV-skärmen och försöker återuppleva sitt sista möte med Lena.

Augustilunch i Rom

Gianni passar upp på faster Maria

Augustilunch i Rom (Pranzo di Ferragosto) utspelar sig under en av italienarnas stora helger, jungfru Marie himmelsfärd, som infaller den 15 augusti. Regissören själv spelar Gianni, en snäll och smått alkoholiserad man i 50-årsåldern som bor med sin mamma i Rom. Han har skulder hos hyresvärden och handlar på kredit i den lokala vinbutiken. När hyresvärden frågar om han vill ta hand om hans mamma under helgen mot att han får en del av skulden efterskänkt, kan han inte säga nej. Snart har han fått ytterligare två damer på halsen.

Gianni är den perfekte pass-oppen, ständigt beredd med förklädet på. Under det att han lagar mat till sina gäster passar de på att roa sig bäst de kan, trotsande sina läkares rekommendationer om kost och medicinering. En av damerna låser in sig för att senare rymma och roa sig i sommarnatten. Roligast är Giannis mamma, en festlig och färgstark old lady.

Riktiga Spice girls

En uppgift ger vid handen att skÃ¥despelarna är amatörer (de kallas ocksÃ¥ vid sina riktiga namn). Om sÃ¥ är fallet är det sensationellt, för de här 80-Ã¥riga damerna är fantastiska! Augustilunch i Rom är en varm och sevärd komedi, inte minst för kvinnornas skull. Det är roligt att se ”girl power” pÃ¥ riktigt, äldre kvinnor som visar var skÃ¥pet skall stÃ¥ och som i högsta grad är gÃ¥ngbara för filmen.

.

Silvio Berlusconi

Lele Mora

Det är inte bara Italien som har fördummande förnedrings-TV. Men det finns inget västland där TV och andra media är så intimt förbundna med makten. I svenske Erik Gandinis film Videocracy framstår premiärministern och mediemogulen Silvio Berlusconi som en ättling till de romerska kejsarna och kyrkostatspåvarna i fråga om maktutövande och storhetsvansinne. Berlusconis fjärrstyrda vulkan får mig att tänka på Neros storslagna och finessrika Domus aurea. Berlusconis vän, den vitklädde talang-scouten Lele Mora, vräker sig i sitt helvita sovrum i lyxvillan på Sardinien och spelar mussolinska hyllningssånger på mobilen, illustrerade av bilder med fascistiska flaggor och hakkors som han glatt visar upp. Visst är de båda lika den gamle maktlystne triumviraten Pompejus?

Pompejus

Riktigt illa mÃ¥r jag när en reklamfilm visas, innehÃ¥llande en panegyrisk poplÃ¥t till premiärministerns ära framförd av italienska ”svenssons” i sina bästa Ã¥r. De gÃ¥r omkring bland matvarorna i livsmedelsbutiken och sjunger sin ledares lov och säger sig älska frihet. Det hela mynnar ut i en allsÃ¥ng där man sjunger om den dröm som ”il presidente” besannar: ”Meno male che Silvio c’è. Presidente, siamo con te”, vilket ungefär betyder: ”Tack och lov att Silvio finns. VÃ¥r ledare, vi stÃ¥r pÃ¥ din sida” (eller ”vi är med dig”). Se och hör eländet här.

Filmen följer ocksÃ¥ tvÃ¥ unga män som strävar efter berömmelse. Den ene, 26-Ã¥rige Riccardo, försöker göra sig känd genom att sjunga Ricky Martin-sÃ¥nger och utöva karate à la Bruce Lee. Han kallar sig ocksÃ¥ Ricky efter sin idol. Tragikomiskt blir det när han i sitt pojkrum hemma hos mamma, omgiven av Nalle Puh-bilder och Kalle Anka-dockor, berättar om sina drömmar om kändisskap, rikedom och framgÃ¥ng hos flickor. Den andre, en cynisk paparazzi-fotograf vid namn Fabrizio Corona, försörjer sig pÃ¥ att förnedra kändisar. Han ser sig själv som en modern Robin Hood som tar frÃ¥n de rika och ger – till sig själv. När det gÃ¥r sÃ¥ lÃ¥ngt att han hamnar i fängelse för sina tveksamma metoder utnyttjar han situationen och gör ett PR-jippo av sin fängelsevistelse.

Filmen skildrar skoningslöst bildens och mediernas – och i slutändan Berlusconis – makt över människor. Gandini tvekar inte att kalla Berlusconis 30-Ã¥riga propaganda-projekt för en kulturrevolution. Att de Berlusconi-ägda italienska TV-kanalerna bojkottat trailern talar sitt tydliga sprÃ¥k.

Diane Kruger och Michael Fassbender

I det grekiska dramat visade man aldrig mord och andra hemskheter på scen. Jag önskar ofta att det vore likadant i den moderna filmen. Blod och våld kan jag vara utan. När jag ser Inglourious basterds retar jag mig på de osnutna slynglarna i salongen som skrattar åt splatter-elementen, men kanske borde jag bli argare på regissören Tarantino som smaklöst nog har intentionen att göra komik av eländet. Men bortsett från detta är Inglourious basterds en klart sevärd film.

Mélanie Laurent som Shosanna/Emanuelle

Framför allt är det ett knippe mycket fina skÃ¥despelarinsatser. Österrikiske Christoph Waltz är fullkomligt briljant som den hänsynslöse, vidrige och sprÃ¥kbegÃ¥vade SS-officeren Hans Landa. Välförtjänt tog skÃ¥despelaren hem en guldpalm för sin insats. Imponerar gör ocksÃ¥ den unga fransyskan Mélanie Laurent som spelar en judisk biografägarinna. Diane Kruger förväntar jag mig inte mycket av efter att ha sett hennes anemiska tolkning av sköna Helena i Troja. (Med en sÃ¥dan sköna Helena hade det aldrig brutit ut nÃ¥got krig…) Men här är hon lysande! Hon har pondus och glänser i sin roll som tysk skÃ¥despelerska. Jag blir ocksÃ¥ förtjust i Michael Fassbender som tysktalande brittisk cineast samt den unge Daniel Brühl (känd frÃ¥n Goodbye Lenin) som tysk soldat. Valet av Mike Myers som brittisk general fÃ¥r mig att hicka till, men jag mÃ¥ste kapitulera. Brad Pitt är naturligtvis dragplÃ¥stret i filmen, men hans sydstatstalande gerillaledare känns överspelad och ganska bisarr i sammanhanget.

Daniel Brühl som soldaten Fredrick Zoller

En annan förtjänst med filmen är att tyskarna talar tyska, fransmännen franska etc. Det ger filmen auktoritet; jag gillar det.

Christoph Waltz som den genomvidrige Hans Landa

Det hela utspelar sig under nazisternas ockupation av Frankrike. I centrum för berättelsen stÃ¥r den unga judiska Shosanna, som bytt namn till Emanuelle sedan hennes familj blivit mördad pÃ¥ order av ”judejägaren” Hans Landa. Genom ödets omständigheter tvingas hon möta honom igen. En ung tysk soldat blir nämligen förälskad i henne, och trots att hon spjärnar emot blir hon snart introducerad för nazi-eliten. Scenen där SS-officeren bjuder henne pÃ¥ apfelstrudel är obehaglig men oförglömlig. När Goebbels (ja, han är med; Hitler likasÃ¥) väljer att premiärvisa sin senaste film pÃ¥ hennes biograf bestämmer hon sig för att utnyttja situationen för att hämnas. Hur gÃ¥r det dÃ¥? Quentin Tarantino skriver om historien rejält, sÃ¥ mycket kan jag säga, och det är en allt annat än förutsägbar berättelse.

Inte nog med att Hamlet spelas i sin rätta miljö, pÃ¥ Kronborgs slott i Helsingör. Ingen mindre än Hollywood-darlingen Jude Law spelar den melankoliske prinsen. Varför griper jag inte tillfället? Varför är jag alltid sÃ¥ sen och missar att köpa biljetter i tid? Jag vill inte se Jude Law för hans tvÃ¥lfagra yttre. Jag skulle vilja se hur han tar sig an Hamlet, om hans mÃ¥ngsidighet som filmskÃ¥despelare kan överföras till teaterscenen och den komplexa gestalten Hamlet. Protestera inte nu – jag menar pÃ¥ allvar att Jude Law är en fantastisk skÃ¥despelare. Senast sÃ¥g jag honom som caféägare i My blueberry nights, en lÃ¥gmäld rolltolkning med timing, där minsta ansiktsuttryck var perfekt. Han var ocksÃ¥ väldigt bra som vidrig fotograf i Road to perdition.

Saxo Grammaticus Gesta Danorum

Historien om Hamlet tros Shakespeare ha hämtat från Saxo Grammaticus Gesta Danorum, ett verk i sexton böcker från ca år 1200 som behandlar danernas (danskarnas) historia. I bok 3 finns berättelsen om Amlethus från Elsinore. Shakespeares Claudius heter Fengo hos Saxo, och Gertrud heter Gerutha. Om brodermordet skriver Saxo:

”At ubi datus parricidio locus, cruenta manu funestam mentis libidinem satiavit. Trucidati quoque fratris uxore potitus, incestum parricidio adiecit. Quisquis enim uni se flagitio dederit, in aliud mox proclivior ruit; ita alterum alterius incitamentum est.”

”Men när det gavs tillfälle att mörda brodern, lät han med blodig hand tillfredsställa sitt hjärtas mordlystna begär. När han dessutom erövrade sin mördade broders hustru, gjorde han sig skyldig till ytterligare ett brott förutom brodermord, nämligen incest. Ty den som har nedlÃ¥tit sig till en skändlighet, rusar snart in i nästa; det ena brottet sporrar det andra.” (Min översättning.)

Det är alltså inte bara Shakespeare som förstår psykets mekanismer.

Den döde fadern behöver inte spöka för Amlethus för att han skall känna till styvfaderns brott, men för att inte väcka misstankar spelar Amlethus galen: 

”Quicquid voce edebat, deliramentis consentaneum erat; quicquid opere exhibuit, profundam redolebat inertiam.”

”Allt han sa visade tecken pÃ¥ sinnesrubbning och allt han gjorde visade pÃ¥ verklig tröghet.” (Min översättning.)

Words, words, words, låter Shakespeare honom säga här.

Någon Ofelia hittar jag inte i texten (vi får nöja oss med Millais underbara målning), men så har jag bara ett utdrag ur bok 3. Berättelsen om Amlethus/Hamlet fortsätter i den fjärde boken.

Millais: "Ofelia"