Keira Knightley är storslagen som Anna Karenina

Det visuella geniet Joe Wright har igen skapat ett mästerverk av ett annat mästerverk. Som i tidigare Stolthet och fördom och Försoning ger han sig i kast med de stora romanerna,  den här gången med ingen mindre än Tolstojs klassiker Anna Karenina. Mig veterligen finns ingen författare som så skickligt har samlat insikter om människans psykologi och plats i historien som Tolstoj. Man kan bäva för mindre, men Wright tar sig an denna tradition med säker och djärv hand.

Jude Law som Karenin

Regissörens favoritmusa Keira Knightley porträtterar Anna Karenina, aristokrathustrun från Sankt Petersburg som blir handlöst förälskad i unge greve Vronskij. Knightley lyser som alltid. Hon frambjuder en rik skala ansiktsuttryck och skänker rollen dess tillbörliga värdighet. Jude Law gör hennes make Karenin som en man som har fastnat. Oförarglig, flitig, välvillig, ”ett helgon” enligt sin fru – men gjord av trä.

Det instängda och inordnade aristokratiska liv som Anna och hennes vänner lever illustreras av en vacker, gammaldags teater. En stor del av handlingen utspelas där. Rum efter rum öppnas som kinesiska askar. Det kan tyckas som en uttjatad symbol – livet som ett skådespel  - men Wrights originalitet och sinnrikhet gör det här greppet mycket lyckat. Först när Anna ger efter för passionen till greve Vronskij öppnas dörren från teaterbyggnaden ut mot gröna ängar.  En annan som frigjort sig från påtvingande begränsningar är godsägaren Levin, som väljer bort storstaden och det luxuösa livet för ett liv i endräkt med sina bönder och ägnar sig åt jordbruk och jakt.

När Anna träffar Vronskij beskriver hon sig som en svulten som fått mat. Men även om hennes kärlekstörst mättats och själen förverkligats, står den nyvunna friheten i milsvid kontrast till det fängelse som plikter, konvenans och samvete håller henne kvar i. Hennes projekt är egentligen inte dömt till undergång – trots att hon fått barn med Vronskij är skandalen inget faktum förrän hon offentligt visar sig med honom – men hon, liksom sina äktenskapsbrytande medsystrar i 1800-talslitteraturen, är dömd till undergång. Ändå säger hennes svägerska Dolly, gift med den ständigt otrogne Stiva (som till skillnad från sin syster inte drabbas av passion utan roar sig med kvinnor av ohejdad vana), att hon själv skulle handlat likadant som Anna om hon fått chansen. ”Men det var ingen som frågade.”

Tolstoj tecknar människorna sådana de är i all sin mänsklighet, skröplighet och härlighet. Ingen är offer, ingen är förövare, ingen är god, ingen är ond. Människan bara är. I sig ett mikrokosmos ingår hon i ett större kosmos. Inget av dessa förstår hon fullt ut. Tolstoj gör det och hjälper henne göra det. Tack, Joe Wright, för påminnelsen.

Lisa Aschans långfilmsdebut Apflickorna har hyllats världen över. Robert de Niro lär ha kallat den ”provocerande och underbar”. Den har fått beröm för sin förmåga att låta åskådarna läsa mellan raderna. Det förstår jag inte.

Jag kommer att tänka på en film som jag såg för ca tio år, Richard Hoberts Alla älskar Alice, en berättelse om ett skilsmässobarn. Jag berördes av den, men vänner till mig, själva skilsmässobarn, blev inte lika begeistrade. Skildringen var för enkel, menade de.

Två ord kommer till mig när jag ser Apflickorna: övertydlighet och förenkling.

Fråga mig allt om hur det är att vara tonårstjej. Jag är expert. Minnena från förr har kedjat sig fast i mitt medvetande och spökar för mig ibland. I gymnasiet gick jag i en ren tjejklass. Under tio års tid har jag arbetat med tonåringar. Jag säger inte att Apflickorna är en dålig film, inte heller att man nödvändigtvis måste känna igen sig för att få behållning av en film, men jag förstår inte lovorden.

Det här är en berättelse om kontroll. Tonårsflickorna Cassandra och Emma tränar voltige, dvs gymnastiska konster utförda på hästrygg. Vid träningstillfällena sporrar de sig själva och varandra i diverse styrke-, smidighets- och konditionsövningar. De springer på tid och gör armhävningar. Men det är inte det militära träningsfältet som utgör scenen; det är alltså häststallet, en typiskt kvinnlig miljö. Cassandra och Emma är inte intresserade av att behaga; det är de som tar kontroll, det är de som ber om killars telefonnummer. Som ett par tonåriga Thelma och Louise dikterar dessa honapor sina villkor och tämjer sin omgivning som de tämjer hundar och hästar. Såsom män alltid gjort, skulle säkert någon säga.

Apflickorna

Emmas sexåriga lillasyster Sara har (ännu) inte genomskådat könsmaktsordningen. Hon går lydigt in i kvinnorollen i hopp om att behaga sin äldre kusin, Sebastian. I sin leopardmönstrade bikini — som hon tvingat sin pappa att köpa sedan en badvakt påpekat det oanständiga i att en flicka vistas i simhallen utan ”topp” — dansar hon för honom för att få hans uppmärksamhet. Hon är indianen i det här moderna westerndramat, som verkligen innehåller en stor portion klicheer från genren: western-musik, hästar placerade här och där, vapen, en öde väg, en solnedgång… Saras regndans ges rekvisita i form av en kaktus på ett sandfärgat golv. I fönstret står en prydnadshäst. Tidigare har Sara krigsmålat sitt ansikte.

Övertydligt? Ja, också när cowboy-systern Emma förmanar sin lillasyster att vara hård och inte visa känslor, för då blir man bara sårad. Som om inte hela Emmas uppenbarelse redan utstrålade det.

För mig utgörs kvalitet av det som är komplext. Det kan se enkelt ut på ytan, men det måste finnas något stort och avancerat bakom konstverket för att jag skall bli intresserad.

Det maktspel som Emmas och Cassandras vänskap består i känns visserligen igen och är smärtsamt att se, men det kunde ha utforskats mer. Någon recensent har skrivit att endast en kvinna skulle kunna göra den här filmen. Men jag är säker på att en begåvning som Ruben Östlund, med sitt sinne för människors beteende, hade kunnat fördjupa den här historien och göra något mer av den. Då hade det kunnat bli riktigt intressant.

Se trailern här:

Som en hyllning till den nyupptäckta bloggen Piedestalen, tänker jag nu följa bloggägarinnans Sofias exempel och lista de tre vackraste kvinnorna.

Jag väljer tre skådespelerskor:

1. den svenska kvinnan med det överjordiskt undersköna ansiktet och de långa ögonfransarna

Gudomliga Garbo

2. den kinesiska kvinnan med den drottninglika hållningen, fantastiska figuren och magiska utstrålningen

Gorgeous Gong Li

3. den italienska kvinnan med de förhäxande ögonen och sensuella läpparna

Bellissima Bellucci

Ung guvernant...

Finns det utrymme för ännu en filmatisering av Charlotte Brontës älskade roman Jane Eyre? Visst är romanen fantastisk, men — det finns också ett flertal filmatiserade versioner av den, och — det finns andra romaner från samma tid och i samma stil som skulle lämpa sig väl för filmmediet. Fantastiska Främlingen på Wildfell Hall, till exempel, av systern Anne Brontë.

...möter demonisk godsherre

Mina förbehåll till trots går jag och ser Jane Eyre, i regi av Cary Fukunaga, en regnig och stormig eftermiddag. Ett passande väder för denna historia i gotisk miljö med skräckinslag.

Det jag uppskattar med systrarna Brontës, och för den delen även Jane Austens, berättelser, är:

1. den unga modiga kvinnan som huvudperson

2. laddningen mellan människor som ligger i det outtalade

3. att människor inte alltid är det de synes vara

4. människans mörka krafter som tränger fram ur en putsad fasad

Som barn förskjuts den föräldralösa Jane av sin moster och förmyndare. Hon får växa upp på en flickskola, där tillvaron är hård och fostran bedrivs genom sträng tuktan. Scenerna från skolan är strama så till den grad att jag börjar skruva på mig. Men det är också den enda invändning jag har gentemot filmen.

Visst är han intresserad av vackra miss Ingram...

När Jane är arton år får hon tjänst som guvernant på Thornefield, ett hiskeligt slott som ruvar på mysterier. Ett mysterium är ägaren själv, mr Edward Rochester, en bister man som tycks tina upp endast när han får en pratstund med den tillbakadragna men snabbtänkta Jane. Trots skillnad i ålder och social ställning möts de i ett munhuggeri och ett samförstånd. Konventionerna kan förvisso övervinnas för kärlekens skull, men det finns en annan faktor som sätter käppar i hjulet för deras förening: mysterium nummer två.

...eller kanske inte?

Michael Fassbender, som häromdagen fascinerade mig som Jung i den annars mediokra A dangerous method, spelar mr Rochester. Att se honom i denna roll är som att se en helt annan människa. Jag känner inte alls igen honom! Han är utmärkt, men jag är ändå inte säker på att han är den bästa mr Rochester jag har sett. Hans forcerat beslöjade röst stör mig. Men gnistorna som sprakar i tystnaden mellan honom och Mia Wasikowskas Jane är tydliga.

Det är en väldigt fin Jane vi får se. Bakom återhållsamhetens mask slits hon av motstridiga känslor, känslor som får henne att fly. Flykten håller på att gå riktigt illa, men tre syskon räddar livet på henne och tar hand om henne. I sin iver att leva ett lugnt och rättrådigt liv håller Jane på att tappa bort sig själv, vilket hon inser i en scen, där hennes värd Saint John ger henne ett erbjudande. Det som borde varit praktiskt och passande bli naturvidrigt för henne. Det avgör hennes öde.

Michael Fassbender som kaffedrickande Jung och Viggo Mortensen som cigarrökande Freud

Sigmund Freud, Carl Gustav Jung och Jungs patient Sabina Spielrein. Tre skarpa hjärnor med banbrytande teorier i psykologi. Det hade kunnat bli något av detta, inte minst som rollerna upptas av Viggo Mortensen, Michael Fassbender och Keira Knightley. Men varken regissören David Cronenberg eller manusförfattaren Christopher Hampton klarar uppdraget. Extra platt blir det med en film som så ytligt berör det som den förväntas handla om: det mänskliga psyket. När Freud och Jung samtalar hoppas jag att de någon gång skall komma in på djupet, men så sker aldrig. Men så fort det blir tillfälle till snaskigheter bres det på rejält. Det känns som om Freud blir en förevändning för att ge utlopp för snusk. Det hankas och spankas.

Keira Knightley som Sabina Spielrein, Jungs begåvade patient

Viggo Mortensens ständigt cigarrökande Freud är småtrevlig, men man kunde man ha gjort så mycket mer med den figuren. Fassbender imponerar, medan Keira Knightley är märkligt hysterisk på ett sätt som känns plågsamt. Det enda som dröjer kvar i mitt minne är den sista scenen —och då är det så dags! — i vilken Jung förklarar sin kärlek till Spielrein.

Analys och tolkning var det som de båda herrarna Freud och Jung sysslade med, men det är tyvärr inget som filmen inbjuder till.

Spåkvinnan Simza (Noomi Rapace) och Sherlock Holmes (Robert Downey) tar en fika vid Eiffeltornet.

Den som läst En studie i rött eller Baskervilles hund och ser Guy Ritchies filmer om Sherlock Holmes kommer möjligen att känna igen excentriciteten eller skärpan hos mästerdetektiven och elegansen hos hans kompanjon Doctor Watson. Men det är också det enda.

Jag såg den första filmen och blev riktigt förtjust i den moderna tappningen av Sherlock Holmes. Robert Downey Juniors artisteri imponerade. Även i den här filmen excellerar han och får möjlighet att spela ut sitt komiska register. Det är ständigt olika förklädnader och högst skiftande sinnestillstånd. Jude Laws Watson är sådär brittisk gentlemannamässig som man förväntar och utgör ett perfekt komplement till sin partner.

Det är mycket action i den nya Sherlock Holmes-filmen.

Action-scenerna var för långa och många redan i den första filmen, men här är de ännu fler och ännu längre. Och nu stannar det inte med slagsmål på gatan, här kommer det tunga artilleriet fram, i bokstavlig mening. Det blir för mycket. Ett rejält klipp i denna två timmar långa film hade inte skadat.

För oss svenskar är naturligtvis vår nya storstjärna Noomi Rapace dragplåstret. Hon spelar romsk spåkvinna och har den största kvinnliga rollen, men – ingen tydlig sådan. Vem är hon egentligen? Jag blir inte klok på hennes karaktär eller funktion. Inte heller hänger jag med i intrigens svängar och den väldiga odyssén genom Västeuropa.

Men jag förlåter det. Det här är framför allt ett visuellt mästerverk, en fest för ögat. Miljöerna, filmklippen, kameravinklarna — varje bild är ett konstverk.

I tonåren hade jag två killkompisar som hade ett eget sätt att umgås. De läste repliker (som de hade lärt sig utantill) ur Star Wars mot varandra, de imiterade och diktade sånger.

Steve Coogan och Rob Brydon provar mat i filmen "The trip"

Det är en liknande jargong som råder mellan Steve Coogan och Rob Brydon i filmen The trip i regi av Michael Winterbottom. De båda engelska komikerna spelar sig själva i denna road-movie.

Steve Coogan har fått i uppdrag av tidningen The Observer att under en vecka resa runt till olika pubar i Lake district för att recensera mat. Eftersom hans flickvän nyss gjort slut, ber han sin kollega Rob Brydon att bli hans resesällskap. Mellan dem båda råder en sorts hatkärlek som ger sig till känna i den rappa och spydiga dialogen. Inte sällan känner man att konkurrensen dem emellan står i vägen för deras vänskap. Till exempel blir Coogan avundsjuk när en dam ber att få Brydons autograf och inte hans. Trots att han är den mest kände av dem båda, känner han sig underlägsen och ser sig som en kändis på dekis som inte förmår överträffa sina succéer. Prestationsångesten tynger honom. Kollegan däremot verkar ganska obekymrad och fri från nojor. Samma förhållande tycks gälla i privatlivet. Medan Brydon lever ett tryggt radhusliv med fru och nyfött barn, ger Coogan intryck av att vara rotlös och övergiven, ensam och sorgsen mitt i en medelålderskris.

Steve Coogan och Rob Brydon i Lake District

Men trots att ett svart stråk löper genom hela pub-turnén är det hejdlöst roligt. Coogan och Brydon skapar humor av allt och inget. De utför och diskuterar imitationer som om de vore på liv och död. (Mest minnesvärd är Rob Brydons träffsäkra imitiation av Hugh Grant.) De reciterar dikter, sjunger sånger, vandrar i berg och besöker poeten Coleridges hus. Vad står i manus och hur mycket är improviserat?

Vad är spelat och vad är äkta? Vad är på skämt och vad är på allvar? Detta gränsland mellan fiktion och verklighet, spelfilm och dokumentärfilm, gör filmen till en förvirrande men just därför intressant upplevelse. Det är en film om ingenting, för ingenting speciellt händer. Ändå är min hjärna fullt aktiverad under hela resans gång.

Se filmens trailer här:

Colin Firth i "The king's speech"

”I am not a king”. Jag är ingen kung. Så säger prins Albert, hertig av York. Sedermera blev han George VI, kung över det brittiska imperiet. I rosade filmen The king’s speech (i regi av Tom Hooper) spelas han av Colin Firth, som fått många lovord för rollen.

En kunglig person förväntas tala offentligt. För prins Albert, som lider av stamning, är offentliga framträdanden en plåga. De är lika pinsamma för honom själv som för publiken.

Hertigen av York tränas av sin talpedagog

Åtskilliga läkare har konsulterats utan framgång. Mötet med en okonventionell talpedagog ändrar på den saken. Autodidakten mr Logue (Geoffrey Rush) visar sig ha fruktbara metoder, men kräver total jämlikhet och envisas med att kalla prinsen ”Bertie”. Han får sin kunglige patient att sjunga, ligga på golvet och utföra andra för en prins förnedrande övningar, gärna inför öppet fönster. Han lyckas få honom att berätta om sin barndom, om relationen till den stränge och oförstående fadern kung Georg V och den playboyaktige storebrodern David. Mr Logue (eller Lionel som han i jämlikhetens namn föredrar att kallas) söker nämligen psykologiska orsaker till stamningen. Samarbetet, som till en början är gapigt och hetsigt, utvecklas till ömsesidig respekt och vänskap. Att ha en vän som man öppnar sitt hjärta för är en ny erfarenhet för hertigen av York. En kunglig person har inga vänner, en kunglig person umgås endast med familj och släktingar, en kunglig person umgås inte med ”undersåtar”. En kunglig person är i första hand inte människa utan skådespelare. Den familj han ingår i är ett företag, ingen verklig familj.

Helena Bonham Carter spelar hustrun Elizabeth, drottningmodern

Som prins kan Albert trots allt leva mer privat än sin far kungen och sin bror kronprinsen. Och han är nöjd så. När fadern dör, går tronen i arv till den svirande kronprinsen David som blir kung under namnet Edward VIII. På grund av kärlek till en gift och ofrälse kvinna abdikerar han dock relativt omgående. Albert blir oväntat kung. Nu ställs ännu högre krav på honom, inte minst eftersom Europa står inför vardande krig.

Kung George VI (född 1895) regerade från år 1936 fram till sin död 1952

Kung George VI vann folkets uppskattning genom sina tal till nationen under andra världskriget. En stor del i detta hade hans vän och lärare Lionel Logue. Själv tycker jag att dialogen mellan kung George och hans talterapeut tenderar att bli överdrivet klämkäck, men det är också filmens enda fläck.

Man har sagt att det här är Colin Firths film. Jag tycker alltid att han är fantastisk, men här är han verkligen fulländad. Allt kan han skildra: våndan i en talsituation, svårigheten att bemästra ett hinder, frustrationen och besvikelsen vid motgångar, tryggheten i den lilla världen med hustrun (drottningmodern, spelad av Helena Bonham Carter) och döttrarna Elizabeth (Storbritanniens nuvarande drottning) och Margaret, rädslan för den stora världen och ”kungaskapet”, främlingskapet inför föräldrarna, rivaliteten med den äldre brodern etc. Filmen tar indirekt upp monarkins villkor i en föränderlig värld. Det handlar om plikt, anseende och popularitet, instängdhet eller öppenhet gentemot omvärlden samt ansvaret att representera en nation under brinnande krig.

”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”. Psaltarens ord ses intatuerade på Mikael Persbrandts kropp i en av inledningsscenerna i Hämnden, Susanne Biers senaste film. Vart skall den människa vända sig som av sorg eller andra människors ondska hamnat i avgrunden?

Persbrandts hjältemodige och jesusliknande rollfigur tror på försoningens läkande krafter. Hans sons bästa vän, tolvårige Christian, har dragit en annan slutsats av livet: det gäller att inte ge upp. Den som har utsatt sin nästa för ont skall också få sitt vederbörliga straff.

Christian med sin far Claus (Ulrich Thomsen)

Liksom i Bröder är en del av handlingen förlagd i ett fjärran land och liksom i Bröder är det en familjefar som tagit tjänst i det landet. Persbrandt gör ett av sina bästa porträtt som akutläkaren Anton, som har sin läkarmottagning någonstans i Afrika. Flera av hans patienter är gravida kvinnor som fått sina bukar uppsprättade av en gangster som härjar runt i byn. En dag kommer denne fruktade våldsman själv, omgiven av sin fan-club, och ber om hjälp med sitt svårt sargade ben. Trots uppmaningar från de skändade kvinnornas släktingar att låta mördaren dö, väljer Anton att rädda livet på honom.

Hemma i Danmark har Anton två söner i skolåldern och en fru som på grund av en otrohetsaffär vill skiljas från honom (men han vill försonas). Äldste sonen Elias mobbas i skolan men får ett nytt liv då nytillskottet i klassen, Christian, tar honom under sina vingars beskydd. Christian har förlorat sin mor i cancer och har nyligen flyttat med sin pappa hem till Danmark från London. Påverkad av sin mammas kamp och bitter på sin far för hans likgiltighet, bestämmer han sig för att göra världen bättre — genom att hämnas.

Mikael Persbrandt som Anton, omgiven av sönerna Morten och Elias

De båda pojkarnas skådespelarinsatser är hänförande. Filmen är värd att ses bara för deras skull.

Filmens titel talar om för oss att hämnd är det bärande temat. Men det rör sig inte bara om en hämnd, utan flera. Susanne Bier tar upp ämnet utifrån flera vinklar och visar, vilket hon är så skicklig på, att moral är något komplext. Bier ger sällan entydiga svar.

Så varför, varför, har hon lagt in ett feel good-slut à la Hollywood? Varför inte lita på den styrka som finns i den skandinaviska dramaturgiska traditionen? I den biosalong där jag sitter uppkommer ett tekniskt fel tio minuter före filmens slut. Tålmodigt sitter jag kvar och väntar medan man åtgärdar felet. Jag hade lika gärna kunnat gå hem. Det påklistrade slutet drar ned intrycket, och i filmen finns överlag en övertydlighet som jag inte känner igen från Susanne Biers övriga produktion. Anton är för god (sin otrohet och frånvaro som förälder till trots – när han väl är hos sin familj är han den perfekte familjefadern). Christian är för inåtvänd och onåbar.

Ändå är det här en stark berättelse och stor filmkonst, om än inte i samma nivå som Älskar dig för evigt, Bröder och Things we lost in the fire.

En mulen dag lyssnar jag på ”Regntunga skyar” i ett klipp ur Swing it, magistern! från 1940. Förtjusande Alice Babs sjunger solo som den unga sångerskan Inga. Men filmens stjärna blir bestulen på showen av läckra lärarinnan Lena, spelad av Solveig Hedengran, som spydigt bemöter magisterns (Adolf Jahr) slingrande ursäkter. Hur har jag kunnat missa denna roliga och snygga skådespelerska? Svaret är troligen att hon dog ung, 1956, 46 år gammal.

Här är hon dock högst levande:

Vad är verkligt? I vårt vakna tillstånd uppfattar vi en verklighet. Drömmen är en annan verklighet, för så länge vi sover uppfattar vi drömmen som verklig.

Ariadne (Ellen Page) och Dom Cobb (Leonardo di Caprio) besöker Paris i drömmen och märkliga saker händer.

Christopher Nolan låter drömmarnas värld och frågan om verkligheten vara bärande teman i sin senaste film Inception. Amerikanen Dom Cobb (Leonardo di Caprio) driver ett företag vars idé går ut på att stjäla eller plantera tankar i andras medvetanden för att förändra historiens gång. Kring sig har han en stab unga och entusiastiska specialister. En av dem, arkitekten Ariadne (Ellen Page), utformar de miljöer som de möter i drömmen, där hus på hus radas upp, broar viker sig, trappor tar andra riktningar, hela städer vänds upp och ned och tyngdlagen upphävs.  Som i en dröm. Genom att koppla ihop sig med varandra och inta ett gemensamt sömnmedel kan Cobb och hans anställda ta sig in i andras drömmar och där vistas i en parallell verklighet. Trots att de själva designar och styr denna värld och är medvetna om att de befinner sig i den, sker oväntade händelser, sådant som inte ingick i planen. Anfallande fiender dyker upp, framkallade av andra eller av dem själva. Projiceringar av det egna undermedvetna spökar. Här finns metanivå på metanivå och det kräver en del av åskådaren att hänga med i svängarna.

Låter det som Freud? Låter det som Matrix? Här finns en del av båda. Det antikinspirerade namnet Ariadne är till exempel ett tydligt lån från Matrix (jfr Morpheus, som fått namn efter den romerske sömnguden). I den grekiska myten hjälpte den kretensiska prinsessan Ariadne prins Theseus ut ur labyrinten sedan han dödat odjuret Minotaurus. Filmens Ariadne har som specialitet att skapa egna labyrinter.

Cobb och hans gäng får ett uppdrag som rör ett imperiearv. Det är en historia som varken känns intressant eller angelägen, och tyvärr faller filmen på det. En annan brist är att det går för långt. När Cobb och hans medarbetare kommit till det undermedvetnas tredje eller fjärde nivå och omotiverat hamnar i en snörik fjällvärld med ett svårintagligt fort, tappar jag intresset. Här finns en Charlie Kaufman-liknande snurrighet och komplexitet som tyvärr inte håller ihop.

Men Cobb har också ett uppdrag för egen del. Han har blivit oskyldigt anklagad för sin frus död. För att köpa sig fri från anklagelserna måste han utföra detta sista uppdrag. Frun Mal (spelad av ljuvligt förföriska Marian Colliard, ett välkommet tillskott till Hollywood) förföljer honom i drömmarnas värld, distraherar honom, saboterar för honom, spär på hans längtan efter deras gemensamma barn. Men det är Cobb själv som projicerar fram henne, till fara för sig själv och sina medarbetare.

Mal (Marion Cotillard) och Cobb (Leonardo di Caprio) i sin drömvärld

Det är lätt att fastna i drömmarnas värld. Cobb och Mal har skapat sin egen värld i drömmen, en värld som blivit så mycket bättre än den torftiga tillvaro de upplevde i vaket tillstånd. Drömmen blev en drog, en drog som gav en kick, en drog som fick dem att tappa fotfästet om verkligheten, en drog som gjorde drömmens värld lika verklig som den riktiga världen, en drog som fick Mal att välja bort livet och stanna kvar i drömmens berusande värld. De här idéerna ger filmen ett djup och gör den riktigt intressant. Tyvärr drunknar de filosofiska tankarna i filmens inslag av våld, husras och bomber. Det är som om Nolan inte känner sig trygg i sin platonska idévärld utan måste vinna en publik med actionscener. Synd.

Vackra, vackra Eva Henning fyller 90 år idag.

Eva Henning, född den 10 maj 1920

Igår uppmärksammade jag Majakovskijs dödsdag; idag är det tjugo år sedan Greta Garbo lämnade jorden. Vid tiden för Majakovskijs bortgång 1930 var den svenska skådespelerskan tjugofyra år gammal och redan etablerad stjärna i Hollywood efter framgångsrika stumfilmer som Åtrå (Flesh and the devil) och En gudomlig kvinna (The divine woman). Nu skulle hon testas för ljudfilmen, ett prov som många stjärnor föll på, bland dem hennes motspelare John Gilbert. Garbos djupa altröst trotsade dåtidens ideal men slog likväl igenom. Hennes första ljudfilm blev Anna Christie (efter Eugene O’Neills drama), en roll för vilken hon blev oscarsnominerad.

Garbo som Anna Christie

För mig ligger Greta Garbos storhet dock i stumfilmerna. Hennes talfilmer kan jag klara jag mig utan. I dem är Garbo enligt min mening släpig, klumpig, ja tafatt. I stumfilmerna är hon däremot fräsch och närvarande och förvandlas från kylig svenska till förförisk siren. Med sin glödande blick och sitt gudalika ansikte — har det funnits något mer tilldragande? — lämnar hon inte någon opåverkad.  Det finns många kvinnor som är vackra, men som besitter en skönhet som är platt. I Garbos skönhet ligger inte bara ett perfekt skulpterat ansikte, utan en inre lyskraft. Enligt fotograferna lockades denna fram av kameran. Hennes förmåga att stråla på bild var unik, menade de. De flesta människor gör sig bättre i verkligheten än på bild, men med Garbo var det tvärtom.

Garbo hade utstrålning även när hon blundade

När jag var tio år fick jag en biografi över Garbo av en släkting. Jag läste den och allt annat jag kom över om denna askunge-filmstjärna, lärde mig årtal för filmpremiärer och namn på motspelare, nästan så att jag hade kunnat platsa i Kvitt eller dubbelt. Jag läste om en kvinna som betraktades som skygg, tråkig och oglamourös, en stjärna som isolerade sig och vägrade ge intervjuer. Men också om en kvinna som var rolig, spirituell, som älskade konst och hade begåvats med en förmåga att imitera andra.

Men berömmelsen blev aldrig hennes vän. Trots att hon drog sig undan uppmärksamheten kunde hon aldrig undfly den. Greta Garbos önskan var att bli bortglömd efter sin död. Även om jag försökte respektera denna önskan skulle jag inte lyckas. Den som en gång sett ett sådant ansikte glömmer det inte.

Vi är fem i en stor salong på premiären av Johan Brisingers Änglavakt.  Mitt manliga sällskap är där för Izabella Scorupcos skull. Jag är inte där för Izabella Scorupcos skull. Mitt enda skäl är att jag inte har läst en enda positiv recension av filmen, och just därför väcker den mitt intresse. Jag har alltför länge låtit kritiker avgöra mina filmval. Det får bli slut på det.

Tchéky Karyo och Izabella Scorupco i Änglavakt

Nämnda skådespelerska/fotomodell/ex-popsångerska spelar Cecilia, gift med Ernst (Michael Nyqvist). När deras nioårige son Alexander råkar ut för en olycka och hamnar i koma, vänds deras perfekta tillvaro upp och ner. Cecilia och Ernst hanterar krisen på olika sätt: hon ifrågasätter läkarnas arbete och hon vägrar sluta hoppas; han försjunker i sitt arbete och försöker vänja sig vid tanken att sonen aldrig mer kommer att bli frisk. Kritiker har retat sig på övertydligheten. Cecilia, som representerar hoppet och tron arbetar som teckningslärarinna. Förnuftige Ernst säljer försäkringar. Det råder ingen tvekan om att det är Cecilia som skall väcka åskådarens sympatier. Lite mer utmaning för intellektet hade varit önskvärt.

Min biogrannes favorit Izabella Scorupco överraskar dock. Hennes rollfigur genomgår en förvandling från harmonisk kvinna till vrak,  och Scorupco verkar beredd att bryta ihop vilken sekund som helst. Hon tar sin roll på fullaste allvar. Men vad har hänt med hennes röst? Borta är den karakteristiska altrösten. Hon låter som Lena Endre. Är det en strategi för att bli betraktad som seriös skådespelerska?

En mystisk man (Tchéky Karyo) dyker upp som känner till familjens situation. Han erbjuder Cecilia sin hjälp. Han talar franska och kallar sig Walther; mer vill han inte avslöja. Cecilia fascineras av honom, vill ge honom en chans och bjuder hem honom. Ernst däremot är skeptisk till inkräktaren och vill ha bort honom från deras liv. Är Walther en ängel eller en personifikation av hoppet? Tyvärr känns det inte så intressant att utreda detta. Den kvardröjande frågan blir i stället: varför talar han franska?

Den som tycker att filmen är medioker kan i alla fall njuta av kläderna och miljöerna. Tidigt 60-tal!

An education tycks ha delat recensenterna i två läger: de som hyllar den som ett mästerverk och de som anser att historien är alltför tunn. Jag skulle vilja säga så här: det som kunde ha blivit förutsägbart och tunt blev tack vare ett intelligent manus (av Nick Hornby efter Lynn Barber), utmärkt skådespeleri och känslig regi (av danska Lone Scherfig) ett mästerverk med flera bottnar, oväntade humoristiska inslag och intressanta vändningar som pricken över i.

Carey Mulligan som skolflickan Jenny

Carey Mulligan är oemotståndlig, ja makalös som den oskuldsfulla, tjuvrökande, frankofila, studiebegåvade, cellospelande 17-åriga Jenny. Jenny är stjärnan i sin klass och har målet utstakat: att studera i Oxford. I ungdomsorkestern har hon en beundrare, jämnårige Graham, urtypen för en trevlig, väluppfostrad ung engelsman. Men det blir en betydligt äldre man som stjäl hennes uppmärksamhet. På väg hem från en orkesterrepetition får Jenny i ösregnet skjuts av en okänd gentleman i 35-årsåldern. Hans uppvaktning stannar inte vid en oskyldig flirt. Snart tar han henne med på konserter och tjusiga restauranger, han introducerar henne för sina vänner och inviger henne i erotikens värld. Under Davids och hans vänners vingar transformeras den blyga skolflickan till världsvan dam. Föräldrarnas initiala tvekan försvinner tack vare Davids charm, hans övertalningsförmåga och inte minst hans tillgång på pengar. Åldersskillnaden på 15-20 år tycks inte bekomma dem. Ett parti som David skulle säkra Jennys framtid och fadern skulle aldrig behöva bekymra sig om att försörja henne. Oroar sig gör däremot personalen på skolan, som befarar att Jennys kärleksaffär kommer att bli ödesdiger för hennes studier.

David (Peter Sarsgaard) möter Jennys föräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour)

Rosamund Pike är en komisk fullträff som bimbon Helen, vän till David

Att David inte har rent mjöl i påsen kommer inte som någon överraskning. Men han är inte helt och hållet skurk, vilket gör rollen intressant. Peter Sarsgaard är perfekt som charmör och bedragare. På imdb.com uttalar han sig om sin syn på ”bad guys”-roller: ”Seriously, in Catholicism, you’re supposed to love your enemy. That really impressed me as a kid, and it has helped me as an actor. I don’t believe there are bad people. Just people who do bad things. The way that I view the characters I play is part of my religious upbringing. To abandon curiosity in all personalities, good or bad, is to give up hope in humanity. Like somebody who is mumbling on the street – I’m always curious if his words make any sense. I’m interested in lost souls. They possess another sort of secret.” Det märks att Peter Sarsgaard har närmat sig rollen på det sättet. Det är inte svart eller vitt. Det finns en generositet och ett ärligt uppsåt hos David, men han är slav under begäret. Liksom Jennys far är slav under penningen.

David har gått på livets universitet, säger han. För Jenny blir mötet med honom en lektion i moral, en läxa för livet, en erfarenhet som gör att hon ser annorlunda på världen. Även jag ser annorlunda på världen när jag går ut ur biosalongen. Den har blivit lite vackrare sedan jag berikats på denna kulturella upplevelse.

Se trailern här: 

Och här en fin scen:

Kuriosa: Carey Mulligan och Rosamund Pike spelade systrar (Kitty respektive Jane) i Joe Wrights Stolthet och fördom.

Manus och regi av en modeskapare — kan det vara något? Enligt tidningarnas kultursidor har Gucci-designern Tom Ford skapat ett estetiskt mästerverk utifrån Christopher Isherwoods roman A single man. Kritikerna hävdar dessutom  att huvudrollsinnehavaren Colin Firth gör sitt livs roll (en roll för vilken han också blev oscarnominerad). Två anledningar att se filmen, alltså. Lägg därtill Julianne Moore och Matthew Goode, två skådespelare som aldrig gör mig besviken.  

Colin Firth som George i En enda man

Handlingen utspelar sig under en dag år 1962 i Kalifornien. Colin Firth spelar George, en välbärgad homosexuell man i sina bästa år som försörjer sig som collegelärare i engelsk litteratur. Nyligen har han förlorat sin partner (Goode). Hur skall han kunna leva i nuet när det förflutna ständigt spökar? ”Om man inte kan glädjas åt nuet lär väl inte framtiden bli bättre”, säger han i ett samtal med den efterhängsne studenten Kenny, men han har själv svårt att leva efter den devisen. Han pendlar mellan livsleda och livslust. Firth skiftar blixtsnabbt i uttrycken. Ena stunden förbereder George sitt självmord, andra stunden släpper han loss i dans med sin väninna (Moore). Ena stunden drunknar han nästan i minnets flod för att i den andra stunden bejaka ögonblicket och spontanbada i Stilla havet.

George (Colin Firth) med väninnan Charlotte (Julianne Moore)

Två komponenter gör den här filmen. Den första är Colin Firth, som aldrig har varit stiligare eller mer övertygande (möjligen med undantag för pianoscenen i Stolthet och fördom). Den andra är estetiken. Filmen är så snygg, varenda bild är uttänkt. Det verkar som om Tom Ford är lika mycket perfektionist när det gäller bildkomposition som George är med sina (perfekt strukna) kläder och prylar (var sak på sin plats).

Det här är en stillsam, lågmäld film som saknar stora gester men som bygger på antydningar och nyanser. Jag tänker särskilt på Georges möten och samtal med sin student Kenny, vilka träffsäkert fångar spelet mellan människor som inte vet var de har varandra. Vad är Kenny ute efter? Känner han attraktion eller bara beundran? Ser han George som en mentor, fadersfigur, vän eller presumtiv älskare? Vet Kenny om att George är homosexuell? Hur bör George hantera situationen? Vad ger han för signaler? De frågor som George utstrålar lämnas obesvarade, som så ofta även i vanliga livet.

Hurra för fina svenska filmtitlar

På Facebook finns en grupp som vill förhindra att filmtitlar översätts till svenska (vad finns inte på Facebook?). Jag tänker inte gå med i den gruppen. Jag hör nämligen till dem som ogillar när man låter bli att översätta engelska filmtitlar. Vem blir glad av titlar som Inglorious basterds, Eastern promises eller Things we lost in the fire? En vän till mig försvarar oskicket med att filmer är konstverk, att titeln är en del av konstverket och därför bör behållas i original. Men det borde betyda att man inte heller bör översätta titlar från kinesiska eller iranska filmer. Det är symptomatiskt att skaparna av Facebook-gruppen inte preciserar att det bara är de engelska titlarna de vill behålla, trots att det är det de menar. Som om alla filmer vore engelskspråkiga!  

Bra som den är...

...eller kan den bli bättre?

Vi svenskar tycks alltså gladeligen omfamna och anpassa oss till den anglo-amerikanska filmmarknaden. Hollywood är inte lika generöst mot resten av filmvärlden. När jag i förrgår besökte biografen för att se En enda man, fördrev jag väntetiden med att läsa reklam för andra filmer. Jag stannade framför Hollywood-produktionen Brothers snygga affisch med Tobey Maguire, Natalie Portman och Jake Gyllenhaal och läste följande text: ”Soldaten Sam lämnar frun Grace och deras barn för ett uppdrag i Afghanistan. Under tiden flyttar hans strulige lillebror Tommy, som just kommit ut från fängelset, in hos familjen. Snart befaras Sam ha omkommit i strid och i hans frånvaro uppstår en oväntad romans mellan Tommy och Grace. Men en dag kommer Sam hem…” . Vad är det om inte en intrig exakt den i  Susanne Biers film Bröder? En nyinspelning, alltså. Trots detta finns inte Susanne Biers namn med någonstans på affischen. Filmen Bröder är något av det starkaste jag har sett — varför duger inte den som den är? Kan den verkligen bli bättre? Har svårt att tro det.

Fin titel!

En enda man är en film där man faktiskt valt att översätta titeln till svenska. Varför? Kanske därför att Christopher Isherwoods roman heter så i svensk översättning. Ändå hade det i just det här fallet varit motiverat med det engelska namnet, eftersom dubbeltydigheten i A single man annars går förlorad. Men eftersom jag förordar översättningar till svenska klagar jag inte; däremot funderar jag över principerna, som i mina ögon ter sig godtyckliga. Om det handlar om en romantitel, varför behöll man då inte Högläsaren i stället för The reader i filmatiseringen av Bernhard Schlinks roman? Shutter island borde fått namnet Patient 67, som Dennis Lehanes thriller heter på svenska.

Fin som den var

Min känsla är att det handlar om vad som låter bäst och vad man tror säljer bäst. Och visst: jag medger att The constant gardener låter bättre än Den trägne odlaren, men jag tycker att vi alltför lättvindigt förkastar vårt eget språk. Hur hade det låtit om översatta engelska romaner hade behållit sina engelska namn? Det verkar absurt, ändå accepterar vi det när det handlar om filmer. Vi har helt enkelt vant oss. Vem reflekterar längre över att svenska klädföretag rear ut sina varor under rubriken ”Sale”? Eller att Risifrutti som endast distribueras i Sverige och Norge har smaker som ”orange” och ”gooseberry? (Hur många svenskar vet förresten att ”gooseberry” betyder krusbär? Och låter inte krusbär vackrare än ”gooseberry”?) Varför gör Gävle-företaget Läkerol sin reklam på engelska? ”Läkerol makes people talk” —  löjligt!

Nej, bort med den engelskspråkiga indoktrineringen och fram för svenska titlar och reklam till en svenskspråkig befolkning.

Rachel Weisz som Hypatia

Under januari månad hade jag en serie om Alexandria på 200-talet f Kr. Femhundra år efter Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios levde en kvinnlig matematiker och filosof, Hypatia, i samma stad. Underbara Rachel Weisz spelar Hypatia i filmen Agora, regisserad av Alejandro Amenábar (mannen bakom spökkammarspelet The Others och oscarsvinnaren Gråta med ett leende). I torsdags ägnade Vetenskapsradion Historia tio minuter av sin programtid åt filmen. Hör Tobias Svanelid och Allan Klynne samtala om den, 14:30 minuter in i programmet. (Programmet handlar även om Vancouvers första svenskar.)

Antikvetaren Allan Klynne har för övrigt skrivit om en annan känd kvinna från antiken, ingen mindre än Kleopatra. Läs gärna vad jag har skrivit om hans välskrivna bok, här och här, men framför allt – läs den. Finns numera i pocket, väldigt snyggt formgiven dessutom.