I rollerna

Språkvetaren: grekiskprofessor Eva-Carin Gerö; Historikern: historieprofessor Dick Harrison; Dramatikern: Christina Ouzounidis; Siaren: journalisten Daniel Rydén. Kör: citat ur Hjalmar Gullbergs poesi.

Teatern i Epidauros

Ur dramat:

Siaren: ”Pafos är Afrodites födelseplats; det visste Carl Michael Bellman, men varför måste vi veta?”

Dramatikern: ”De grekiska gudarna kan inte dö, för de står för en massa nödvändigheter, psykologiska och sociala tvång och normer av olika slag som just genom gudarna konkretiseras på ett sätt som är oslagbart.”

Kören: Seglande gäst på förbifärden, lyssna till marmorlyrans musik! Full av ruiner finner du världen. Ingen i skönhet är denna lik.

Språkvetaren: ”Vi behöver det här för att förstå oss själva. Varför vi tänker som vi gör. Mötet med det annorlunda är viktigt; det finns också i antiken. Och det lär oss att det kan vara på ett annat sätt, att människor kan vara annorlunda.”

Historikern: ”Genom att ta del av den antika grekiska kulturen som finns tillgänglig i till exempel Platons dialoger eller Aristoteles skrifter, Aiskylos och Sofokles dramer — jag skulle vilja hävda att vi blir bättre människor då. Och det är såpass bra, välgjort och starkt att vi alltid kan återvända dit och få inspiration.”

Aristoteles som frimärke

På frågan om vem av de gamla grekerna de helst skulle vilja träffa:

Språkvetaren: ”Aristofanes. Han måste ha varit en helt fantastisk person som kunde skriva så halsbrytande roliga och samhällskritiska komedier. Vad hade du för tanke med det där skämtet? skulle jag fråga. Men också: Hur ser du på människans roll i tillvaron?”

Historikern: ”Aristoteles. Han är den enskilde grek som betytt mest för vår lärdomsutveckling. På gott och ont. Jag skulle fråga om hans enorma intresse för allt mellan himmel och jord; försöka få veta hur hans hjärna fungerade. Och hur i helsike kunde han, den störste antifeministen i världshistorien, ha en så fruktansvärd syn på kvinnor?”

Klytaimnestra tvekar innan hon dödar den sovande Agamemnon, Pierre-Narcisse Guérin, 1817

Dramatikern: ”Klytaimnestra. Hon är vit, rik och tillhör det segrande folket. Samtidigt lever hon i en extremt patriarkal miljö där hon inte har rösträtt, hennes man har tagit hem en slavinna som krigsoffer till deras hem. Hon är ett tydligt exempel på den maktlösa kvinnan som i relation till någon annan har en enorm makt och status. Hon är med på båda sidor; det gör henne intressant.”

Hm, vem av grekerna skulle jag vilja träffa? Även jag är frestad att säga Aristofanes, därför att han är så hejdlöst rolig. Men för att inte härmas säger jag Sokrates, ”den visaste och bästa av män”, enligt Platon. Han var så kolossalt vis! Om jag hade fått möjlighet att träffa honom hade jag nog nöjt mig med att lyssna på honom, för om jag skulle ge mig in i en diskussion med honom, vet jag hur det skulle sluta. Sokrates skulle få mig att revidera min ursprungliga uppfattning till hans, samtidigt som han skulle lura i mig att det var jag själv som hade kommit fram till denna nya sanning. Så går det nämligen till i dialogerna. Det finns ingen som kan knäcka Sokrates verbalt.

Artikeln i sin helhet finns inte på hemsidan; däremot kan man finna min bloggande kollega Venanzio betygsätta filmer som utspelar sig i det antika Grekland. Gör också Sydsvenskans quiz och svara på om Sokrates lärjunge hette Platon, Palton eller Plankton. (Rätt svar finner du i stycket ovan.)

Bernardo Strozzi, "Gambaspelare" (Barbara Strozzi), 1637

Jag firar kvinnodagen med att läsa om framstående kvinnor i Nina Burtons Den nya kvinnostaden, som fyndades på bokrean för futtiga 39 kronor. (Titeln alluderar på Christine de Pisans 600 år gamla feministiska skrift Kvinnostaden, för övrigt mycket intressant läsning.)

Ända tills för några veckor sedan var Barbara Strozzi (1619-1677) ett okänt namn för mig. Men så upptäckte jag hennes musik: virtuos och avancerad med oväntade vändningar. Därför börjar jag med att slå upp vad Burton har skrivit om henne. Strozzi var yrkesutövande kompositör och musiker, respekterad av sin samtid. Varför avbildas hon då som en prostituerad med ena bröstet blottat? Burton skriver att kvinnor som framträdde offentligt ansågs så oblyga att de stämplades som kurtisaner. Men jag får inte ihop det. Tavlan är målad av en annan Strozzi, sannolikt en släkting. Borde inte denna släkting ge henne upprättelse? Eller var det helt enkelt konvention att avbilda kvinnliga musiker på det här sättet?

Artemisia Gentileschi, "Judit dödar Holofernes", ca 1620

Artemisia Gentileschi (1593-1653) utbildades i sin fars ateljé. Som tonåring blev hon våldtagen, ett övergrepp som hon aldrig glömde eller förlät. Hon hämnades det genom att välja bibliska motiv, där kvinnan blivit offer för mannens lustar. Favoritberättelsen är Judit som skoningslöst straffar Holofernes för att ha våldtagit henne. 

Judith Leyster, "Förslaget". Notera hur Leyster placerar motivet ut i vänstra kanten, hur den Komarovskij-liknande figuren lutar sig över kvinnan, håller i henne och erbjuder pengar. Han är svartklädd, hon vitklädd. Ljuset faller på henne och han kastar en skugga på väggen.

Temat manlig lust – kvinnligt offer går igen i ”Förslaget” av holländska Judith Leyster (1609-1660). Länge trodde man att det var Frans Hals som målat hennes tavlor. Så länge han stod som konstnär ansågs målningarna hålla hög kvalitet. När upphovsmannen visade sig vara en kvinna blev konsthistorikerna ängsliga. Hur skulle man nu betrakta den konst som man så högt värderat? Judith Leyster var under sin tid en framgångsrik konstnär som tjänade pengar på sin konst, liksom många andra kvinnor under barockens Holland och Flandern (Clara Peeters,  Maria von Oosterwijck m fl). Att de blivit bortglömda är en synd som 1800-talets konsthistoriker gjort sig skyldiga till. Det var de som förpassade många av dessa kvinnor till skamvrån.

En kvinna som stått alldeles för länge i skamvrån är romarinnan Sulpicia, som jag en gång i tiden skrev en kandidatuppsats om. Hon var verksam under kejsar Augustus tid, den litterära guldåldern. Omdömet har varit tämligen hårt genom åren. ”Charmigt” är det mest positiva som sagts före 1970. Det är så klart svårt att sätta fingret på vad som är litterär kvalitet, men man kan i alla fall konstatera att Sulpicka var en medveten författare. En undersökning av metriken visar att hon följde elegins estetiska ”regler”, till punkt och pricka. Mycket tyder på att hon var accepterad under sin samtid, eftersom hon ingick i en litterär krets tillsammans med bland andra Tibullus. Hennes morbror var ingen mindre än Messalla, en känd mecenat som uppmuntrade och sponsrade författare. Sulpicia levde också i en tid och ett sammanhang där (väl bemedlade) kvinnor uppmuntrades att bilda sig. Poeterna skryter ibland om sina ”doctae puellae”, sina intellektuella flickvänner som behärskar flera språk och kan konversera och musicera. Tyvärr finns inte Sulpicia med i Den nya kvinnostaden, men väl Sapfo, hyllad och beundrad av sina manliga antika kollegor.

Det finns många förebilder bland förmödrarna. Sist ut i raden får bli Rosa Bonheur. Vem kan väl måla kor som hon?

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849

Rachel Weisz som Hypatia

Under januari månad hade jag en serie om Alexandria på 200-talet f Kr. Femhundra år efter Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios levde en kvinnlig matematiker och filosof, Hypatia, i samma stad. Underbara Rachel Weisz spelar Hypatia i filmen Agora, regisserad av Alejandro Amenábar (mannen bakom spökkammarspelet The Others och oscarsvinnaren Gråta med ett leende). I torsdags ägnade Vetenskapsradion Historia tio minuter av sin programtid åt filmen. Hör Tobias Svanelid och Allan Klynne samtala om den, 14:30 minuter in i programmet. (Programmet handlar även om Vancouvers första svenskar.)

Antikvetaren Allan Klynne har för övrigt skrivit om en annan känd kvinna från antiken, ingen mindre än Kleopatra. Läs gärna vad jag har skrivit om hans välskrivna bok, här och här, men framför allt – läs den. Finns numera i pocket, väldigt snyggt formgiven dessutom.

David Bamber som Marcus Tullius Cicero i TV-serien "Rome"

Den framstående politikern och talaren Marcus Tullius Cicero deltog inte i komplotten mot Caesar men välkomnade dådet. Hans dröm var att återinrätta republiken. Ett hinder för detta såg han i Caesars följeslagare Marcus Antonius, som han fruktade skulle gripa makten. I fjorton tal till senaten gör Cicero allt som står i hans makt för att övertyga om denne mans olämplighet. Talen kallas filippiska (inte filippinska, som Wikipedia vill hävda) efter den grekiske talaren Demosthenes, som vände sig mot kung Filip II av Makedonien (Alexander den stores far). Cicero själv kallade dem ”orationes in M. Antonium”.

Cicero talar inför en senat som till stor del består av gamla caesarianer som i mångt och mycket har den döde diktatorn att tacka för sin ställning. Cicero som Caesarmotståndare och f d anhängare till rivalen Pompeius (som vid det här laget också är död) måste få senatorerna välvilligt inställda till sig. Antagligen är det därför som han tidigt i det första talet kallar Antonius för amicus, ”vän”. Men därefter klär han av honom all heder. Marcus Antonius beskrivs som en opålitlig och farlig man.

Omnium stultissimus? James Purefoy som Marcus Antonius

Efter talet sägs Antonius ha förklarat sin fiendskap gentemot Cicero. Denne svarade med att skriva ett av sina längsta brev, det andra filippiska talet, som aldrig hölls, men säkert lästes av många. Talet är ett s k vituperatio, ett tal som går ut på att klandra och fördöma.

Ciceros retorik och stil slår en med häpnad. Det är briljant. Han lyckas vända svart till vitt, nackdelar till fördelar. Men vad som förvånar mig är hur den store vältalaren far ut mot sin motståndare. Dagens etik inom retoriken påbjuder oss att fördöma handlingar, inte personer. Men Cicero går till personangrepp å det grövsta. Marcus Antonius kritiseras för sitt sätt att klä sig, sitt omåttliga drickande, sitt umgänge med prostituerade och sina sexuella förbindelser med det egna könet. Cicero kallar honom omnium stultissime, ”dummast av alla”, att han mer liknar ett fä än en människa. Själv är han däremot Roms förlossare, som inte har annat än statens bästa för sina ögon.

Det ter sig otänkbart att dagens debattanter skulle sjunka så lågt att ta till sådana invektiv, men under antiken kunde man förvänta den här typen av snaskig information i vituperationes. Idag är det väl snarast kvällspressen som har övertagit den rollen. Det var inte längesedan som Mona Sahlin kritiserades för att skylta med sin dyra handväska. Men hur skulle det se ut om hennes motståndare Fredrik Reinfeldt höll ”orationem in Monam”, där han gick loss på hennes väska, hennes klädstil, dryckesvanor och sexuella preferenser? Något för årets valrörelse att ta efter?

Marcus Aurelius (121-180 e Kr)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv (…) Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är.” (Marcus Aurelius Självbetraktelser, Andra boken. Översättning: Ellen Wester.)

Mynt från Marcus Aurelius regeringstid

Alla som har sett Ridley Scotts Gladiator minns säkert den vise kejsaren Marcus Aurelius som beundras av generalen och senare gladiatorn Maximus. I filmen dödas kejsaren av sin oduglige och lastbare son, Commodus, som är snabb att axla hans ämbete. I verkligheten hade Marcus Aurelius redan samregerat med sin son och utsåg honom till sin efterträdare. Att hans sista önskan skulle vara att återställa romarriket till republik är alltså en efterkonstruktion av filmmakarna, liksom att han mördades av sin son. I själva verket avled han av sjukdom. Vad som däremot stämmer är att han dog i lägret i Vindobona (nuvarande Wien) och att han ansågs vara en mycket duglig och vis kejsare.

Den enda bevarade ryttarstatyn från antiken föreställer Marcus Aurelius. En kopia av den står på Capitolium och originalet finns på intilliggande museum. Statyn stod som modell för renässansens många ryttarskulpturer.

Marcus Aurelius bekände sig till den stoiska filosofin som kännetecknas av jämnmod, lugn och mildhet. Idealet var att frigöra sig från sinnesrörelser och drifter. I sina Självbetraktelser ger han filosofiska levnadsråd. Här finns mycket klokt att ta till sig för en modern människa, men samma moderna människa undrar hur dessa visa ord går ihop med den period av hårda krig som fördes under hans regeringstid. Jag håller för troligt att han, liksom redan Caesar, försvarade det med att det handlade om rikets säkerhet och att bevara ”the glory of Rome”, som det uttrycks i Gladiator. Enligt NE:s artikel var han ”tvungen att föra långvariga och hårda krig”  mot de folkstammar i rikets utkant som gjorde uppror. Tvungen? Kanske var det hans omtalade pliktmedvetenhet gentemot sitt folk som avgjorde saken och som bidrog till hans uppskattning. (Sonen Commodus fick senare mycket kritik för att ha slutit fred med germanerna.) Ett exempel på hans tjänande inställning till medmänniskorna ges i följande lilla artikel, hämtad ur femte boken (med samma översättare som ovan):

”När du om morgonen ovilligt står upp, så tänk: jag vaknar för att verka som människa. Skall jag vara trög när jag går för att göra det för vars skull jag är till och har kommit till världen? Eller är jag kanske skapad för att ligga på mitt läger och må gott? – Men det är så skönt. – Alltså är du skapad för att njuta och alls inte för att verka och göra nytta? Ser du då inte plantorna, sparvarna, myrorna, spindlarna och bina? Alla utför de sitt arbete och tjänar världen var och en på sitt sätt.”

Är inte det en lämplig och tänkvärd uppmaning en måndagsmorgon?

Parthenon

Vad liknar du, odödliga ruin

av solförgylld och honungsfärgad sten?

Ett relikvarium, ett smyckeskrin

av gammalt guld, av mörknat elfenben?

En väldig kithara, ett strängaspel

från vilket tonen klingar stor och hel,

när sol och måne turvis spela den

i sekel efter sekel, om igen,

den evigt unga skönhetsmelodin?

Nej, snarare en jätteorgel är du,

en värld av toner i ditt inre bär du.

Ur doriskt ädla orgelpipor väller

en flod av skönhet, och den växer, sväller

i kraft och omfång, dånar som ett hav

och överröstar allting med sitt krav.

Den brusat genom tusenden av år,

och aldrig skall dess ström av välljud sina.

Ju mera splittrat instrumentet står,

ju mera sargat, överhöljt av sår,

dess mera djup och mera klarhet får

din oförlikneliga v o x  d i v i n a.

                          Emil Zilliacus

Diktjaget prisar i första strofen sin hyacint, den mest förtjusande varelsen i Floras rike. Av den andra strofen framgår att blomman får den mest noggranna vård och ans. Dess vårdare får dock inte lön för mödan när den otacksamma hyacinten vissnar i strof tre. Men, konstaterar diktjaget, det går inte att klandra en hyacint. Det ligger i dess natur att falna.

”Så ser jag ock ditt hjärta kallna. /Det måste vara, som det är.” De två sista versraderna avslöjar att dikten är en allegori över en förlorad kärlek. Strax under diktens överskrift står ”Till —”. Vem är den riktad till? Det sägs att Nordenflycht skrev ”Över en hyacint” efter en kortvarig kärleksaffär med den betydligt yngre Johan Fischerström, som lämnade henne för en annan kvinna.

"Hyacinthus död", italiensk målning

Varför en hyacint?

Kanske skall valet av blomma härledas till den antika mytologin. Hyakinthos var en skön yngling som älskades av Apollon. Men Zephyros, västanvinden, blev svartsjuk. När Hyakinthos och Apollon kastade diskus, lät Zephyros med sin vindpust ta tag i diskusskivan och styra den så att den slog i Hyakinthos huvud. Ur hans blod växte en hyacint upp.

Även Laura i Runebergs Idyll och epigram har en ung älskare. Hon markerar sin kärlek genom att ömt vårda den växt hon fått av honom och försumma den hon fått av sin man.

Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster; /till den ena bär hon vatten ständigt, / men den andra torkar bort i krukan. / Varför vårdas en och glöms den andra? / Ty hon fick dem ej av en och samma, / men den ena av sin unge älskling / och den andra av sin man, den gamle.

Lägg märke till hur epitetet ”den gamle” kommer som en svans, en stark antites gentemot den unge älsklingen.

Över en hyacint

(Till – - – )

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

Du rara ört som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt i Floras rike
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig,
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,
en lindrig luft då andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld, du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård,
bland ringa stoft din fägring gömmer,
du är ju otacksam och hård?

Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an,
dess öda är att sig förandra,
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måste vara som det är.

Silvertallrik som tros föreställa Theokritos, 500-talet e Kr, Eremitaget, S:t Petersburg

Theokritos kallas grundaren av den bukoliska diktningen, herdediktningen. Han levde i en tid av urbanisering, då det blev populärt att idealisera det enkla och ursprunliga herdelivet. Men det är inte på något sätt sockersött. Den pastora miljön rymmer passion, lidande, trolldom, okvädingsord, och svartsjuka mellan manliga älskande. 

Sture Linnér beskriver i inledningen diktaren som ”en frisk och ursprunglig diktare. Värmen i hans personlighet, hans förmåga att njuta av livets och naturens skönhet, hans utsökta blandning av skir, charmerande fräsch lyrik och ibland grov realism, hans ofta ömsinta satir, som bottnar i en stark känsla för humor, är ytteerst tilldragande. Framför allt i kärleksscenerna visar han sin förvånande mångsidighet: han förmår se både den allvarliga och den roande sidan, det lyriska och det prosaiska, det enkla och det heroiska, kan samtidigt identifiera sig med älskaren och göra narr av kärleken. Bland grekiska diktare tiderna igenom står Theokritos bland de allra främsta när det gäller att uttrycka känsla för och kärlek till naturen, längtan efter ängarnas saftiga grönska och trädens svala skugga, efter fågelsång och bisurr. I hans sånger lär nämnas flera örter och träd än i Homeros hela diktning. (…) Theokritos gör aldrig helt klart för oss på vilken nivå vi bör läsa hans dikt. Han vägrar att ta sig själv på allvar, samtidigt som han engagerar sig i viktiga ämnen: död, kärlek, poesi, vänskap. Allvar och lek blandas om vartannat, och dikten glider lätt från ett tonläge till ett annat.”

Nicolas Poussin: "Landskap med Polyfemos" (1649)

Herdediktens landskap är hos Theokritos Sicilien, den ö som han själv kom från. Från Sicilien kom även cyklopen eller kyklopen, den enögde jätte som höll Odysseus och hans män inspärrade i sin grotta. I den elfte sången gör Theokritos  honom till en förälskad och försummad stackars man. Han uttrycker sin kärlekssorg för den han älskar, Galateia, ”den mjölkvita”:

(ur ”Kyklopen”, r 19-35)

Från Johann Carl Loths verkstad: "Galatea framför Polyfemos", 1600-talet

Varför försmår du din älskare, o Galateia, du vita, / ja mera vit än löpnad mjölk och mjuk som ett dilamm, / yster som kalven, glänsande len som en omogen druva? / Varför kommer du blott när jag binds av den ljuvliga sömnen / för att försvinna så snart min ljuva sömn viker undan, / flyende skyggt som ett får när det ser den gråbruna vargen? / Jag blev förälskad i dig den första gången vi möttes, / flicka — det var när du kom med min mor och ni ämnade plocka / bergshyacinter, och jag blev ombedd att visa er vägen. / Aldrig slocknar min kärlek till dig, och sedan den dagen / tillhör jag bara dig; men du bryr dig inte det minsta! / Älskliga flicka, jag vet mycket väl varför alltid du flyr mig: / för detta ögonbryn som går över hela min panna, / avlångt och buskigt, från öra till öra, och för att därunder / sitter ett enda öga blott och en tillplattad näsa. / Men hur jag än ser ut i mitt ansikte har jag dock tusen / får på bete, och mjölken de ger är härlig att dricka. / Sommartid fattas mig aldrig ost, inte heller om hösten / eller på senvintern ens — beständigt står korgarna fulla.

Översättning: Ingvar Björkeson.

 

Förmågan att fördjupa sig i omöjliga mytiska figurer, att se dem, förstå dem, känna med dem, ge dem tidlöst mänskliga drag, det är det oemotståndliga med de grekiska författarna. Den grekiska litteraturen är en värld full av fantasi. Ändå—och det är det som är det fantastiska — är den inte barnslig eller banal, utan färgrik och flerbottnad.

Gudinnan Athena, Versailles

Hymnerna tillägnas fem olympiska gudar och en ö (!). Ön är Delos, platsen för Apollons och hans tvillingsyster Artemis födelse. Jag letar i diktsamlingen om Athena, Minervas grekiska motsvarighet, återfinns bland de fem gudarna – och det gör hon! Dikten ”Pallas’ bad” är skriven till Athenas ära. Den skiljer sig från de andra gudahymnerna i två avseenden: dels är den diktad på ett annat versmått –  elegiskt distikon i stället för hexameter, dels går den utanför genren lovsång och placerar i stället guden i en handling, en scen. Athena vill bada.

Kommen Athene till hjälp, ty den höga gudinnan vill bada, / kommen I alla, ty ren märker jag fjärran ifrån / heliga hästarnas fnysning, och ren står den mäktiga färdig.

Varför vill Athena bada?

Kallimachos tar med oss till Argos, till Athenatemplet där palladiet förvarades. Palladiet var den gudabild av Athena som Odysseus och hans soldatkollega Diomedes tog med sig från Troja till Argos. (Härav ordet palladium på biografer och teatersalonger: Athena är utöver krigsgudinna kulturens beskyddarinna.) I en festlig ceremoni förde stadens kvinnor den heliga statyn tillsammans med Diomedes sköld till floden Inachos för att bada dem, skriver Hellquist i kommentaren. Diktens apostroferande av ”akeiska mör”, ”Akestors söners jungfruliga döttrar” och ”tärnor” tyder på att det var unga kvinnor som deltog i denna procession. Flickorna uppmanas att ge gudinnan en gyllene kam och olivolja till håret. Men männen varnas:
Men, pelasgiska männer, er vakten, / att mot er vilja ej ens henne, den höga, I sen. / Den som stadsskyddarinnan får skåda, då kroppen hon blottat, / aldrig han mera skall se Argos, sitt fädernesland.

Artemis dödar Aktaion. Rödfigurig keramik, 400-talet f Kr.

Den (man) som ser Athena naken mister alltså synen. Det var så siaren Teiresias, känd från sagan om Oidipus, blev blind. Ändå är Athena barmhärtig jämfört med Artemis. En känd myt handlar om hur jägaren Aktaion av misstag fick se Artemis bada. Gudinnan blev så uppbragt att hon förvandlade Aktaion till ett rådjur som hans jakthundar slet i stycken. Kallimahos kommer in på denna historia:

Ack, vilka offer skall Kadmos’ dotter ej bränna, och villka / maken därjämte en gång, bedjande gudarna då, / att deras son, deras ende, Aktaion, de blind finge skåda, / han som dock varder en dag Artemis’ trogne kamrat. / Dock – icke jakten på bergen, ej vänskap med höga gudinnan / skyddar den arme för straff, räddar från döden den stund, / då mot sin vilja han Artemis ser i det ljuvliga badet; / hundarna skola en dag frossa på ynglingens kropp.

Gudar som utdelar sådana stränga straff måste blidkas, och när de vill bada är det deras tjänarinnors plikt att ställa upp. Därför slutar Kallimachos sin hymn där han började: att uppmana Argos döttrar att hand om den höga gudinnan. Annars är det fara värt att Kallimachos slutbön om beskydd över land och folk inte beaktas.

Hovpoeten och bibliotekarien Kallimachos var verksam i Alexandria på 200-talet före Kristus. Det här inlägget är det tredje i en serie om Alexandria och de hellenistiska diktarna. Läs även de andra inläggen, Alexandria, 200-talet f Kr och När grymma eroter genomborrar en människas själ. En engelsk översättning av hymnen ”Pallas’ bad” finns här.

J-B Baron Regnault, "Pygmalion innan Venus gav liv åt hans staty" (1786)

På Dramaten spelas G B Shaws komedi Pygmalion om förvandlingen av enkel flicka till världsvan dam. Professor Higgins spelas av Johan Ulvesson och hans försöksobjekt Eliza av Alexandra Rapaport. Att musikalen My fair lady är byggd på Shaws drama vet säkert många, men kanske är det inte lika känt varifrån historien om Pygmalion kommer. Pygmalion var enligt den grekiska myten kung på Cypern och sagan om honom står att finna i Ovidius Metamorfoser, bok 10.

Pygmalion är bitter och besviken på kvinnor och har därför valt att inte gifta sig. Ovidius skriver:

offensus vitiis, quae plurima menti / femineae natura dedit, sine coniuge caelebs /vivebat

”stött av de brister som naturen i mängd givit den kvinnliga själen, levde han ensam, utan hustru” (min översättning).

En modern läsare med skulle antagligen säga att Pygmalions skulpterande verkar terapeutiskt för honom, och att resultatet av det blir ett surrogat för hans problematiska förhållande till kvinnor. Hans framställer den skönaste skulptur som världen har skådat, en flicka i elfenben som är så naturtrogen att verkar levande och så vacker att hennes skapare blir förälskad i henne.

 Oscula dat reddique putat loquiturque / et credit tactis digitos insidere membris / et metuit, pressos veniat ne livor in artus, / et modo blanditias adhibet, modo grata puellis / munera fert illi conchas teretesque lapillos / et parvas volucres et flores mille colorum / liliaque pictasque pilas et ab arbore lapsas / Heliadum lacrimas; ornat quoque vestibus artus: / dat digitis gemmas, dat longa monilia collo; / aure leves bacae, redimicula pectore pendent: / cuncta decent; nec nuda minus formosa videtur.

George Frederick Watts, "Pygmalions hustru" (1868)

Han giver / kyssar och tycker sig få. Han talar till bilden och känner / på den och tror, att lemmarnas hull ger vika för fingret, / ängslig och rädd att trycka för hårt, så att blånader uppstå. / Stundom viskar han smeksamma od, och han köper presenter / helt efter flickors smak, både musslor och slipade stenar, / nätta små fåglar i bur och brokigt lysande blommor, / liljor och bollar i prunkande färg och tårar, som droppat / ur Heliadernas träd. Ja, han höljer kroppen i kläder, / trycker på fingrarna ring efter ring, hänger smycken om halsen. / Öronen blixtra av stenarnas glans och bröstet av pärlor. / Allt är så vackert, och dock hennes nakenhet tjusar ej mindre. (Översättning: Harry Armini.)

Och, ja, i sagan är allting möjligt. Venus (Afrodite) hör hans böner och ger flickan liv. Och så får kung Pygmalion en fru och Cypern en drottning, en kvinna som Pygmalion själv har format, en kvinna utan självständighet  – fri från de laster som hennes dödliga systrar utrustats med.

Uppdatering: Läs Hans-Roland Johnssons understreckare i SvD om Pygmalion och den avbildade människan.

Scenografin är som en tavla av Ernst Billgren

Den sensmoralen sjungs i Monteverdis opera Orfeo, som jag ser på en SF-biograf — ja, även SF sänder opera på bioduk, från La Scala i Milano. Men det är inte någon storslagen direktsändning med bubbel i pausen. Det här är förinspelat  och producerat för TV. Scenografi och rörelser är gjorda för att passa det lilla formatet, så därför ger det inget extra att se det på en stor duk.

Varför upphörde man en gång att använda sinkor, basuner och teorber? De är pampigare än sina efterföljare och ger en härligare klang. Utan dessa instrument kommer Monteverdi,  Schütz och Telemann inte till sin rätt. Detta har man förstått på La Scala, där orkesterdiket är fyllt av tidstypiska instrument. Sångarna är däremot inte lika tidstypiska, utan snarare skolade i en Puccini-tradition.

Orfeo skildrar sagan om den grekiske musikern Orfeus, vars fästmö Eurydike tragiskt avlider då hon blir biten av en orm. Orfeus beger sig till dödsriket, fast besluten att hämta tillbaka sin fru till jordelivet. Underjordens härskarpar rörs av hans öde (i myten rörs de också av hans vackra musik) och ger honom Eurydike åter, på villkor att han inte vänder sig om för att titta på henne. Eftersom Eurydike blivit biten i foten, haltar hon och kommer efter. När Orfeus vänder sig om för att se om hon fortfarande går bakom honom, försvinner hon oåterkalleligen bort.

Att Orfeus är grabben med luta förstår jag, men vem är Eurydike av damerna? Är det hon som ser rädd ut - och är det ormen hon ser? Och varför brinner borgen i bakgrunden?

Orfeo är så gott som en enmansopera. Tenoren Georg Nigl som Orfeo har en mycket vacker röst, men man måste blunda för hans oavbrutet stirrande blick för att inse det. Övriga sångare är bra, men inte uppseendeväckande bra. Det jag tar med mig hem från föreställningen är barocktrumpeternas tutande, basunernas bräkande, trummornas dunsar och cembalons arpeggiaton. Se en ”trailer” här.

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Natten svepte i skugga vår jord, och ute på havet / blickade sjömännen upp mot Stora Björn och Orions / stjärnor från sina skepp; men väktare, mänskor på vandring / längtade nu efter sömn, och dvala omslöt barmhärtigt / äntligen modern som sörjde de små hon nyligen mistat. / Stadens hundar skällde ej mer, inga larmande röster / hördes längre, och allt var tyst i ett tätnande mörker. / Men ingen ljuvlig slummer sänkte sig över Medeia. / Åtrån till Aisons son höll den djupt bekymrade vaken. / Tjurarnas styrka fruktade hon, och att hjälten på Ares’ / slätt skulle dödas av dem och möta ett ovärdigt öde. / Inne i bröstet fladdrade vilt hennes bultande hjärta. / Liksom en stråle av sol faller ned i det virvlande vatten / som man har nyss hällt upp i en bunke eller en kittel / och emot takets bjälkar kastas i snabba reflexer, / dansande oroligt hit och dit i ett flimmer däruppe, / så skälvde också i flickans bröst det ängsliga hjärtat. / Tårar av medkänsla rann utmed kinden, och i hennes inre / brann en glödande sorg som spred sin eld genom kroppen, / genom dess finaste senor och djupt in i nerven i nacken / där allra skarpast plågan förnimms när grymma eroter / genomborrar en människas själ med sargande pilskott. / Än var hon ivrig att ge sitt magiska medel åt Iason, / än att avstå och själv gå under tillsammans med honom, / nästa stund ville varken hon dö eller ge honom medlet / utan fördra allt ont och foga sig i sitt öde.

                                                                                     Översättning: Ingvar Björkeson

Femhundra år efter Homeros lever idealet kvar. Hexametern och den homeriska liknelsen ovan (med solstrålen) är exempel på det. Men egentligen var det idealet inte det förhärskande i Alexandria, där Apollonios Rhodios verkade på 200-talet f Kr. Hans lärare Kallimachos lär ha sagt: ”μέγα βιβλίον μέγα κακόν” — en stor bok är ett stort ont. Han ägnade sig i stället åt centrallyrik och blev Catullus stora förebild.

Bara ett geni kan göra något så psykologiskt, mänskligt, dramatiskt och humoristiskt av en grekisk myt. Apollonios Rhodios behöver inga magiska drycker för att trollbinda sin läsare. Det rör mig att en antik manlig författare skriver så fint om en tonårig flicka och ägnar så mycket kraft åt att skildra hennes inre kval. Och än en gång häpnar jag över hur smidigt och elegant Ingvar Björkeson för över ett urgammalt språk till idiomatisk svenska. Om det är en estetisk upplevelse att läsa Argonautika på svenska, hur är det då inte på orginalspråket? Det återstår att se. Min grekiska är knagglig, men planen är att läsa tredje boken under året.

I Alexandria översattes Gamla testamentet till grekiska. Septuaginta-fragment från Qumran.

Alexandria på 200-talet f Kr, då skulle man ha varit med. Vid Museion i Alexandria levde och verkade vid denna tid framstående vetenskapsmän såsom Euklides och Eratosthenes. Den senare lyckades räkna ut jordens omkrets med minimal felmarginal. Även Archimedes studerade här. Biblioteket i Alexandria med sina hundratusentals bokrullar var omtalat och här grundlades filologin.

Märkligt nog är detta hellenistiska kulturcentrum lite bortglömt. Alla känner till Homeros, Sofokles och Platon, men få talar om Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios, författare som verkade i Alexandria under 200-talet. Att dessa tre har skrivit något av det finaste som finns att läsa på grekiska hoppas jag kunna övertyga mina läsare om i kommande inlägg.

Det sägs att det är kvinnorna som är de stora kulturkonsumenterna i Sverige. Min läsecirkel är däremot mansdominerad. Mina ovetenskapliga iakttagelser från läsecirkeln säger att män ofta drar andra slutsatser än kvinnor. Inget konstigt egentligen: vi betraktar ju världen från olika perspektiv. Jag minns en gång då vi läste Ibsens Vildanden. Ett stycke in i diskussionen kände jag och en annan läsecirkelssyster att vi måste träda till Ginas försvar. Det var ingen av männen som hittade något försonande drag hos henne. De hade inte förstått henne rätt, ansåg vi.

Vid vår senaste träff läste vi ett urval dikter av Emily Dickinson. Jag fäste mig särskilt vid ”My Life had stood – a Loaded Gun”. För mig är det uppenbart att det här handlar om en kvinna med ett uppdämt behov av kärlek. Hon står laddad, redo att användas som ett verktyg i sin älskades händer. Tillsammans skall de ut på jakt. I antik poesi står jakten och skogen för något ursprungligt, primitivt. Det finns en sorts oskuldsfull erotik i att jaga hjort tillsammans. Omnämnadet av Vesuvius gav mig stöd för den antika kopplingen. Dickinson målar upp ett antikt landskap med ett eko som svarar (ekot kommer som bekant av bergnymfen Eko!); låt vara att vapnet är ett gevär och inte pil och båge. Men när jag lanserade tolkningen blev den ”dissad” av en person som menade att den inte gick ihop på slutet. I stället identifierade han jaget med diktjagets själ och dennas förhållande till Gud. Långsökt, tyckte jag. Ändå fascinerades jag över hur olika vi uppfattade samma dikt. Och det gör mig ödmjuk i min läsning.

Emily Dickinson (1830-1886)

My Life had stood – a Loaded Gun -

In Corners – till a Day

The Owner passed – identified -

And carried Me away -

And now We roam in Sovereign Woods -

And now We hunt the Doe -

And every time I speak for Him -

The Mountains straight reply -

And do I smile, such cordial light

Upon the Valley glow -

It is as a Vesuvian face

Had let its pleasure through -

And when at Night – Our good Day done -

I guard My Master’s Head -

‘Tis better than the Eider-Duck’s

Deep Pillow – to have shared -

To foe of His – I’m deadly foe -

None stir the second time -

On whom I lay a Yellow Eye -

Or an emphatic Thumb -

Though I than He – may longer live

He longer must – than I -

For I have but the power to kill,

Without–the power to die–

                                                                                                            Emily Dickinson

När journalisten funderar över om det verkligen finns något passande ord på svenska för areté, kommenterar Sokrates: ”Vid Zeus! Har ni inget ord att översätta areté med så efterfrågar ni säkert inte denna egenskap i er polis [stad, reds anm]. Det gör mig sorgsen.”

Sokrates

Det är ofta svårt att översätta abstrakta substantiv till svenska. Vad betyder de egentligen? Jan Stolpe har lämnat den vanliga översättningen ”dygd” och bytt ut den mot ”duglighet”. ”Dygd” låter otidsenligt och ger felaktiga associationer, men hur ofta använder man å andra sidan ordet ”duglighet”? Vad som menas är utmärkta egenskaper för en människa. Har vi något sådant substantiv i svenskan som omfattar dessa egenskaper? Och vilka är de egentligen? Man menar ofta att ordet virtus är det motsvarande begreppet på latin. Men medan virtus är förbehållet män (vir=man), kan även kvinnor ha areté, åtminstone enligt en vän till mig som är mer insatt i Platon än vad jag är.

Läs hela intervjun här.

Platon-översättaren Jan Stolpe har nu fullbordat sitt verk att översätta samtliga Platons skrifter. Vilken kulturgärning! SvD uppmärksammar det här och DN här.

Frederick Sandys, "Medea" (1868)

O hade skeppet Argo ur Bosporens/ blå gap ej sluppit ut i Svarta havet,/ och ingen tall i Pelions skogar fällts/ att bli till åror i furstars händer,/ som drogo för det gyllne skinnets skull/ till Kolchis’ land! Då skulle ej Medea/ följt Jasons skepp till Iolkos’ kungaborg,/ blind och förryckt av kärleksgudens pil… (Inledningsraderna till Euripides Medea i översättning av Hjalmar Gullberg.)

Grekisk bronsfigurin som man av okänd anledning prytt med guldringar

Guldhalsband med fågelberlocker

Myten förtäljer att häxan och barnamörderskan Medea var prinsessa från Kolchis. Kolchis var ett sagoland, trodde jag, tills Medelhavsmuseet genom sin utställning lärde mig att det antika Kolchis låg i nuvarande Georgien.

Mytens Jason reste från grekiska Iolkos i uppdrag att hämta det gyllene skinnet. Med sitt skepp Argo korsade han Svarta havet, pontos axeinos, ”det ogästvänliga havet” (vilket senare bytte epitet till euxinos, ”det gästvänliga”) och gick i land i Kolchis, beläget vid dess östkust. Redan under mykensk tid företogs den här typen av resor över Svarta havet. Senare, under 600-talet f Kr koloniserade grekerna området, skriver intendent Kristian Göransson i den utmärkta katalogen som tryckts inför projektet ”Medea från Georgien”. Det är också han som kunnigt guidar mig genom utställningen.

Ornament till huvudbonad med hjortmotiv. 350-300 f Kr.

Före kolonisationen var Kolchis ett framstående vin- och jordbruksland (namnet Georgien betyder också jordbruk, jämför Vergilius handbok Georgica). Dess rika metalltillgångar lockade andra folk att inta landet. Guldfynden imponerar. Smyckena som visas är så utsökt och fint handarbetade, att man nästan behöver förstoringsglas för att se detaljerna. Och man har verkligen slösat med guldet. Ett typiskt smycke är halsbandet med en mängd likadana berlocker, föreställande exempelvis fåglar eller vädurar. Att väduren är central i berättelsen om Medea och Jason är därför inte förvånande, för den dyker upp här och var, som om den vore en symbol för landet. Historien om vädurens gyllene skinn kan komma av bruket att med hjälp av fårskinn vaska fram guld.

Utställningen inramas av informativa faktarutor och kartor, citat av Euripides samt en magnifik upplyst bild av Maria Callas som Medea. Det är tjusigt och smakfullt.

Genom att låta Medea utgöra en länk mellan öst och väst vill Georgien göra reklam för sitt land och manifestera sitt intresse av att tillhöra den europeiska gemenskapen. Stockholm blir det naturliga valet för utställningen under Sveriges EU-ordförandeskap. Jag har under mitt halvtimmes långa besök fått en inblick i en kultur som förut var okänd för mig, och sagans Medea har blivit en smula mer verklig.

Carlo Saraceni, "Sankta Cecilia och ängeln"

Cecilia var en romersk flicka som led martyrdöden på 200-talet efter Kristus. Hon blev senare helgonförklarad och utsedd till musikens och de blindas skyddshelgon. Det sistnämnda tror jag är med anledning av hennes namn som betyder ”den lilla blinda”. 

På Cecilia-dagen vill jag också hylla nyligen bortgångna Elisabeth Söderström med en aria. Det blir ”O mio babbino caro” (ur Puccinis Gianni Schicchi) som jag idag har lyssnat på i tio versioner på Youtube. Som enväldig domare har jag utsett det bästa framförandet. De tio tävlande sångerskorna är: Kathleen Battle, Sarah Brightman, Montserrat Caballé, Maria Callas, Renee Fleming, Angela Gheorgiou, Kiri Te Kanawa, Sissel Kyrjkebø, Anna Netrebko och Renata Tebaldi. Vinnaren är…

…Kathleen Battle! Hur kan hon alltid vara bäst? Hennes tajming, intonation, inlevelse och änglalika röst skapar tillsammans ett framträdande som slår alla andras. Njut av denna rosa uppenbarelse:

Click here to view the embedded video.

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Helles far, kung Athamas, försköt sin fru. Kungens andra fru tålde inte Helle och hennes bror Frixos. Hon uppmanade därför kungen att offra Frixos åt gudarna. Just i den stunden som offret skulle förrättas skickade barnens biologiska mor en vädur (känns det igen från berättelsen om Abraham och Isak?) som inte bara var gyllene utan dessutom kunde flyga. Den tog med sig barnen på ryggen och flög över havet. Under färden ramlade Helle olyckligt nog av ryggen och föll i havet, det hav som idag heter Hellesponten, Helles hav. Frixos klarade sig helskinnad, till skillnad från väduren som offrades så fort Frixos landat i staden Kolchis. Vädurens gyllene skinn hängdes upp i en helig lund där det bevakades av en drake.

I staden Kolchis i nuvarande Georgien växte prinsessan Medea upp. I en annan stad, Iolchos, fanns samtidigt en man i Medeas ålder som bråkade med sin farbror om tronen. Enligt Jason hade farbrodern orättmätigt tagit tronen från Jasons far. När Jason gjorde anspråk på tronen blev han lovad den om han hämtade det gyllene skinnet, ett uppdrag som ansågs omöjligt. Till sin hjälp tog Jason de främsta hjältarna och seglade iväg på skeppet Argo. Trots att Jason hade ett kompetent sällskap med sig, blev det med Medeas hjälp som han lyckades (liksom Ariadne hjälpte Theseus i labyrinten; bakom varje framgångsrik man står en kvinna).

Historien om Medea är lång — jag tar den en annan gång, kanske när jag har sett utställningen. Utställningen på Medelhavsmuseet börjar alltså idag och pågår till den 14 februari.

Italiensk propagandabild. Lägg märke till den fascistiska bilan.

Säg klassisk arkeologi och tankarna går till Grekland och Italien. Men man behöver inte nödvändigtvis gräva där. En som har vidgat sina vyer är min Indiana Jones-vän Kristian Göransson, till vardags intendent vid Medelhavsmuseet i Stockholm. Han har deltagit i utgrävningar i hemliga länder som Jordanien och Libyen. Det är om det sistnämnda landet jag hör honom hålla föredrag för Romvännerna. Rubriken är ”La quarta sponda (vilket betyder ”den fjärde stranden”): kolonial arkeologi och propaganda i Libyen”. Italien koloniserade landet mellan åren 1911 och 1943 som ett led i sin romanità, idén om återerövring av det romerska riket. Libyens kust blev Italiens fjärde kust. Fascisterna såg sig själva som Roms legitima arvtagare, och sammanlagt 150 000 italienare bosatte sig i landet under kolonisationen. En motståndsrörelse leddes av Omar Mukhtar som avrättades av fascisterna för sin kamp mot deras intrång.

Arco dei fileni

Hur syns då spåren av de italienska kolonisatörerna? Som en del av propagandan ingick att restaurera antika byggnader. Nya byggnader uppfördes också i italiensk funkis-stil, och här och var kan i fasaderna kan skönjas stiliserade fasces (fascisternas spöknippen) som Khadaffi låtit vara kvar.

Kristian visar en hel rad bilder på fantastiska byggnader från Libyen. Så synd att det är ett så stängt land! Här några bilder från Leptis Magna som med sina imponerande ruiner hamnat på UNESCO:s världsarvslista.

Teater i Leptis Magna

Känd gladiator-mosaik

Mosaik från Zeugma

De vackraste antika mosaikerna jag någonsin sett har hittats i staden Zeugma vid floden Eufrat i nuvarande Turkiet. Mosaikerna, som är tolv till antalet, har Ariadne som tema. Ariadne var prinsessa av Kreta, dotter till kung Minos och drottning Pasiphae. Det var hon som hjälpte prins Theseus att döda odjuret Minotauros — hennes egen bror — som var inspärrad i labyrinten på Knossos (byggd av Daidalos, far till Ikaros). Som tack för hjälpen lovade Theseus att gifta sig med henne, men svek sitt löfte då han lämnade henne kvar sovande på ön Naxos. Där blev hon emellertid upphämtad av Dionysos som tog henne till sin brud. När Theseus senare blev kung av Athen gifte han sig med Ariadnes syster Phaedra.

Mosaikerna är så välgjorda, så levande. Se bara på flickornas ansiktsuttryck! För att inte tala om ramens geometriska mönster i tredimensionell effekt. Om man tittar närmare på kvinnornas armar ser man att hudfärgen åstadkommits av stenar i en rad olika färger, 2000 år före Georges Seurat och Roy Lichtenstein.

Franska arkeologer fick rädda det som räddas kunde innan ett dammbygge skulle dränka allt i vatten. Se filmen om arkeologernas arbete.

Mosaik från Zeugma