Minerva

I min serie om hellenistiska diktare i Alexandria under 200-talet f Kr, har turen kommit till Theokritos. Hur många svenskar känner till Theokritos? Jag har märkt att han är okänd även bland dem som är litterärt bevandrade. Alla som är det minsta intresserade av grekisk litteratur bör genast införskaffa Theokritos Sånger, särskilt som de finns i nyöversättning av Ingvar Björkeson (Natur och Kultur, 2004), mannen som aldrig tycks sova, mannen vars kulturgärning är ovärderlig, mannen med förmåga att göra det grekiska språket rättvisa i sina översättningar. För det gäller inte bara att kunna det språk man översätter från; ännu viktigare är att man har känsla för sitt eget språk.

Silvertallrik som tros föreställa Theokritos, 500-talet e Kr, Eremitaget, S:t Petersburg

Theokritos kallas grundaren av den bukoliska diktningen, herdediktningen. Han levde i en tid av urbanisering, då det blev populärt att idealisera det enkla och ursprunliga herdelivet. Men det är inte på något sätt sockersött. Den pastora miljön rymmer passion, lidande, trolldom, okvädingsord, och svartsjuka mellan manliga älskande. 

Sture Linnér beskriver i inledningen diktaren som ”en frisk och ursprunglig diktare. Värmen i hans personlighet, hans förmÃ¥ga att njuta av livets och naturens skönhet, hans utsökta blandning av skir, charmerande fräsch lyrik och ibland grov realism, hans ofta ömsinta satir, som bottnar i en stark känsla för humor, är ytteerst tilldragande. Framför allt i kärleksscenerna visar han sin förvÃ¥nande mÃ¥ngsidighet: han förmÃ¥r se bÃ¥de den allvarliga och den roande sidan, det lyriska och det prosaiska, det enkla och det heroiska, kan samtidigt identifiera sig med älskaren och göra narr av kärleken. Bland grekiska diktare tiderna igenom stÃ¥r Theokritos bland de allra främsta när det gäller att uttrycka känsla för och kärlek till naturen, längtan efter ängarnas saftiga grönska och trädens svala skugga, efter fÃ¥gelsÃ¥ng och bisurr. I hans sÃ¥nger lär nämnas flera örter och träd än i Homeros hela diktning. (…) Theokritos gör aldrig helt klart för oss pÃ¥ vilken nivÃ¥ vi bör läsa hans dikt. Han vägrar att ta sig själv pÃ¥ allvar, samtidigt som han engagerar sig i viktiga ämnen: död, kärlek, poesi, vänskap. Allvar och lek blandas om vartannat, och dikten glider lätt frÃ¥n ett tonläge till ett annat.”

Nicolas Poussin: "Landskap med Polyfemos" (1649)

Herdediktens landskap är hos Theokritos Sicilien, den ö som han själv kom frÃ¥n. FrÃ¥n Sicilien kom även cyklopen eller kyklopen, den enögde jätte som höll Odysseus och hans män inspärrade i sin grotta. I den elfte sÃ¥ngen gör Theokritos  honom till en förälskad och försummad stackars man. Han uttrycker sin kärlekssorg för den han älskar, Galateia, ”den mjölkvita”:

(ur ”Kyklopen”, r 19-35)

Från Johann Carl Loths verkstad: "Galatea framför Polyfemos", 1600-talet

Varför försmår du din älskare, o Galateia, du vita, / ja mera vit än löpnad mjölk och mjuk som ett dilamm, / yster som kalven, glänsande len som en omogen druva? / Varför kommer du blott när jag binds av den ljuvliga sömnen / för att försvinna så snart min ljuva sömn viker undan, / flyende skyggt som ett får när det ser den gråbruna vargen? / Jag blev förälskad i dig den första gången vi möttes, / flicka — det var när du kom med min mor och ni ämnade plocka / bergshyacinter, och jag blev ombedd att visa er vägen. / Aldrig slocknar min kärlek till dig, och sedan den dagen / tillhör jag bara dig; men du bryr dig inte det minsta! / Älskliga flicka, jag vet mycket väl varför alltid du flyr mig: / för detta ögonbryn som går över hela min panna, / avlångt och buskigt, från öra till öra, och för att därunder / sitter ett enda öga blott och en tillplattad näsa. / Men hur jag än ser ut i mitt ansikte har jag dock tusen / får på bete, och mjölken de ger är härlig att dricka. / Sommartid fattas mig aldrig ost, inte heller om hösten / eller på senvintern ens — beständigt står korgarna fulla.

Översättning: Ingvar Björkeson.

 

Förmågan att fördjupa sig i omöjliga mytiska figurer, att se dem, förstå dem, känna med dem, ge dem tidlöst mänskliga drag, det är det oemotståndliga med de grekiska författarna. Den grekiska litteraturen är en värld full av fantasi. Ändå—och det är det som är det fantastiska — är den inte barnslig eller banal, utan färgrik och flerbottnad.

I en bortglömd låda i garderoben hittar jag en gammal och i kanterna naggad bok med Kallimachos hymner, översatta av Elof Hellquist. Jag visste varken att jag ägde boken eller att Kallimachos skrev hymner. För mig är Kallimachos känd som diktare av epigram, korta dikter med en udd på slutet.

Gudinnan Athena, Versailles

Hymnerna tillägnas fem olympiska gudar och en ö (!). Ön är Delos, platsen för Apollons och hans tvillingsyster Artemis födelse. Jag letar i diktsamlingen om Athena, Minervas grekiska motsvarighet, Ã¥terfinns bland de fem gudarna – och det gör hon! Dikten ”Pallas’ bad” är skriven till Athenas ära. Den skiljer sig frÃ¥n de andra gudahymnerna i tvÃ¥ avseenden: dels är den diktad pÃ¥ ett annat versmÃ¥tt –  elegiskt distikon i stället för hexameter, dels gÃ¥r den utanför genren lovsÃ¥ng och placerar i stället guden i en handling, en scen. Athena vill bada.

Kommen Athene till hjälp, ty den höga gudinnan vill bada, / kommen I alla, ty ren märker jag fjärran ifrån / heliga hästarnas fnysning, och ren står den mäktiga färdig.

Varför vill Athena bada?

Kallimachos tar med oss till Argos, till Athenatemplet där palladiet förvarades. Palladiet var den gudabild av Athena som Odysseus och hans soldatkollega Diomedes tog med sig frÃ¥n Troja till Argos. (Härav ordet palladium pÃ¥ biografer och teatersalonger: Athena är utöver krigsgudinna kulturens beskyddarinna.) I en festlig ceremoni förde stadens kvinnor den heliga statyn tillsammans med Diomedes sköld till floden Inachos för att bada dem, skriver Hellquist i kommentaren. Diktens apostroferande av ”akeiska mör”, ”Akestors söners jungfruliga döttrar” och ”tärnor” tyder pÃ¥ att det var unga kvinnor som deltog i denna procession. Flickorna uppmanas att ge gudinnan en gyllene kam och olivolja till hÃ¥ret. Men männen varnas:
Men, pelasgiska männer, er vakten, / att mot er vilja ej ens henne, den höga, I sen. / Den som stadsskyddarinnan får skåda, då kroppen hon blottat, / aldrig han mera skall se Argos, sitt fädernesland.

Artemis dödar Aktaion. Rödfigurig keramik, 400-talet f Kr.

Den (man) som ser Athena naken mister alltså synen. Det var så siaren Teiresias, känd från sagan om Oidipus, blev blind. Ändå är Athena barmhärtig jämfört med Artemis. En känd myt handlar om hur jägaren Aktaion av misstag fick se Artemis bada. Gudinnan blev så uppbragt att hon förvandlade Aktaion till ett rådjur som hans jakthundar slet i stycken. Kallimahos kommer in på denna historia:

Ack, vilka offer skall Kadmos’ dotter ej bränna, och villka / maken därjämte en gÃ¥ng, bedjande gudarna dÃ¥, / att deras son, deras ende, Aktaion, de blind finge skÃ¥da, / han som dock varder en dag Artemis’ trogne kamrat. / Dock – icke jakten pÃ¥ bergen, ej vänskap med höga gudinnan / skyddar den arme för straff, räddar frÃ¥n döden den stund, / dÃ¥ mot sin vilja han Artemis ser i det ljuvliga badet; / hundarna skola en dag frossa pÃ¥ ynglingens kropp.

Gudar som utdelar sådana stränga straff måste blidkas, och när de vill bada är det deras tjänarinnors plikt att ställa upp. Därför slutar Kallimachos sin hymn där han började: att uppmana Argos döttrar att hand om den höga gudinnan. Annars är det fara värt att Kallimachos slutbön om beskydd över land och folk inte beaktas.

Hovpoeten och bibliotekarien Kallimachos var verksam i Alexandria pÃ¥ 200-talet före Kristus. Det här inlägget är det tredje i en serie om Alexandria och de hellenistiska diktarna. Läs även de andra inläggen, Alexandria, 200-talet f Kr och När grymma eroter genomborrar en människas själ. En engelsk översättning av hymnen ”Pallas’ bad” finns här.

J-B Baron Regnault, "Pygmalion innan Venus gav liv åt hans staty" (1786)

På Dramaten spelas G B Shaws komedi Pygmalion om förvandlingen av enkel flicka till världsvan dam. Professor Higgins spelas av Johan Ulvesson och hans försöksobjekt Eliza av Alexandra Rapaport. Att musikalen My fair lady är byggd på Shaws drama vet säkert många, men kanske är det inte lika känt varifrån historien om Pygmalion kommer. Pygmalion var enligt den grekiska myten kung på Cypern och sagan om honom står att finna i Ovidius Metamorfoser, bok 10.

Pygmalion är bitter och besviken på kvinnor och har därför valt att inte gifta sig. Ovidius skriver:

offensus vitiis, quae plurima menti / femineae natura dedit, sine coniuge caelebs /vivebat

”stött av de brister som naturen i mängd givit den kvinnliga själen, levde han ensam, utan hustru” (min översättning).

En modern läsare med skulle antagligen säga att Pygmalions skulpterande verkar terapeutiskt för honom, och att resultatet av det blir ett surrogat för hans problematiska förhållande till kvinnor. Hans framställer den skönaste skulptur som världen har skådat, en flicka i elfenben som är så naturtrogen att verkar levande och så vacker att hennes skapare blir förälskad i henne.

 Oscula dat reddique putat loquiturque / et credit tactis digitos insidere membris / et metuit, pressos veniat ne livor in artus, / et modo blanditias adhibet, modo grata puellis / munera fert illi conchas teretesque lapillos / et parvas volucres et flores mille colorum / liliaque pictasque pilas et ab arbore lapsas / Heliadum lacrimas; ornat quoque vestibus artus: / dat digitis gemmas, dat longa monilia collo; / aure leves bacae, redimicula pectore pendent: / cuncta decent; nec nuda minus formosa videtur.

George Frederick Watts, "Pygmalions hustru" (1868)

Han giver / kyssar och tycker sig få. Han talar till bilden och känner / på den och tror, att lemmarnas hull ger vika för fingret, / ängslig och rädd att trycka för hårt, så att blånader uppstå. / Stundom viskar han smeksamma od, och han köper presenter / helt efter flickors smak, både musslor och slipade stenar, / nätta små fåglar i bur och brokigt lysande blommor, / liljor och bollar i prunkande färg och tårar, som droppat / ur Heliadernas träd. Ja, han höljer kroppen i kläder, / trycker på fingrarna ring efter ring, hänger smycken om halsen. / Öronen blixtra av stenarnas glans och bröstet av pärlor. / Allt är så vackert, och dock hennes nakenhet tjusar ej mindre. (Översättning: Harry Armini.)

Och, ja, i sagan är allting möjligt. Venus (Afrodite) hör hans böner och ger flickan liv. Och sÃ¥ fÃ¥r kung Pygmalion en fru och Cypern en drottning, en kvinna som Pygmalion själv har format, en kvinna utan självständighet  – fri frÃ¥n de laster som hennes dödliga systrar utrustats med.

Uppdatering: Läs Hans-Roland Johnssons understreckare i SvD om Pygmalion och den avbildade människan.

Orfeus erövrade underjorden men besegrades av sina egna känslor. Bara den som övervinner sig själv skall få evig ära.

Scenografin är som en tavla av Ernst Billgren

Den sensmoralen sjungs i Monteverdis opera Orfeo, som jag ser på en SF-biograf — ja, även SF sänder opera på bioduk, från La Scala i Milano. Men det är inte någon storslagen direktsändning med bubbel i pausen. Det här är förinspelat  och producerat för TV. Scenografi och rörelser är gjorda för att passa det lilla formatet, så därför ger det inget extra att se det på en stor duk.

Varför upphörde man en gång att använda sinkor, basuner och teorber? De är pampigare än sina efterföljare och ger en härligare klang. Utan dessa instrument kommer Monteverdi,  Schütz och Telemann inte till sin rätt. Detta har man förstått på La Scala, där orkesterdiket är fyllt av tidstypiska instrument. Sångarna är däremot inte lika tidstypiska, utan snarare skolade i en Puccini-tradition.

Orfeo skildrar sagan om den grekiske musikern Orfeus, vars fästmö Eurydike tragiskt avlider då hon blir biten av en orm. Orfeus beger sig till dödsriket, fast besluten att hämta tillbaka sin fru till jordelivet. Underjordens härskarpar rörs av hans öde (i myten rörs de också av hans vackra musik) och ger honom Eurydike åter, på villkor att han inte vänder sig om för att titta på henne. Eftersom Eurydike blivit biten i foten, haltar hon och kommer efter. När Orfeus vänder sig om för att se om hon fortfarande går bakom honom, försvinner hon oåterkalleligen bort.

Att Orfeus är grabben med luta förstår jag, men vem är Eurydike av damerna? Är det hon som ser rädd ut - och är det ormen hon ser? Och varför brinner borgen i bakgrunden?

Orfeo är sÃ¥ gott som en enmansopera. Tenoren Georg Nigl som Orfeo har en mycket vacker röst, men man mÃ¥ste blunda för hans oavbrutet stirrande blick för att inse det. Övriga sÃ¥ngare är bra, men inte uppseendeväckande bra. Det jag tar med mig hem frÃ¥n föreställningen är barocktrumpeternas tutande, basunernas bräkande, trummornas dunsar och cembalons arpeggiaton. Se en ”trailer” här.

Den tredje boken i Apollonios Rhodios hexameterepos Argonautika har blivit berömd för sitt inkännande psykologiska porträtt av den tonÃ¥riga prinsessan Medea. Sture Linnér finner i Medeas monologer ”den kanske finaste analys av kärleken som grekisk litteratur skänkt oss” (förordet till Argonautika, 2005). Här möter vi alltsÃ¥ Medea när hon träffar Jason, som kommit till hennes land Kolchis för att röva det gyllene skinnet. Hon blir förälskad i honom, helt i enlighet med gudarnas plan. Hera och Athena stÃ¥r pÃ¥ Jasons sida och övertalar Afrodite att i sin tur övertala sin son Eros (med löftet om att han skall fÃ¥ en fin boll att leka med!) att skjuta en pil i Medeas hjärta. Gudarna känner Medeas magiska talang och inser att Jason inte kommer att klara sitt uppdrag utan hennes hjälp. Medea, eller Medeia, är en förtjusande, oskuldsfull flicka som har nära till sina känslor. Hon är villrÃ¥dig, lÃ¥ngt ifrÃ¥n den bestämda och handlingskraftiga kvinna som vi möter hos Euripides. Hon känner sorg och medkänsla. Hon oroar sig för Jasons öde —  hon vet att hennes far kungen vill bli av med honom — men ocksÃ¥ för sitt eget, eftersom hon förstÃ¥r att hennes känslor för den unge främlingen är förbjudna och farliga. Hon har svÃ¥rt att sova.

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Natten svepte i skugga vÃ¥r jord, och ute pÃ¥ havet / blickade sjömännen upp mot Stora Björn och Orions / stjärnor frÃ¥n sina skepp; men väktare, mänskor pÃ¥ vandring / längtade nu efter sömn, och dvala omslöt barmhärtigt / äntligen modern som sörjde de smÃ¥ hon nyligen mistat. / Stadens hundar skällde ej mer, inga larmande röster / hördes längre, och allt var tyst i ett tätnande mörker. / Men ingen ljuvlig slummer sänkte sig över Medeia. / Ã…trÃ¥n till Aisons son höll den djupt bekymrade vaken. / Tjurarnas styrka fruktade hon, och att hjälten pÃ¥ Ares’ / slätt skulle dödas av dem och möta ett ovärdigt öde. / Inne i bröstet fladdrade vilt hennes bultande hjärta. / Liksom en strÃ¥le av sol faller ned i det virvlande vatten / som man har nyss hällt upp i en bunke eller en kittel / och emot takets bjälkar kastas i snabba reflexer, / dansande oroligt hit och dit i ett flimmer däruppe, / sÃ¥ skälvde ocksÃ¥ i flickans bröst det ängsliga hjärtat. / TÃ¥rar av medkänsla rann utmed kinden, och i hennes inre / brann en glödande sorg som spred sin eld genom kroppen, / genom dess finaste senor och djupt in i nerven i nacken / där allra skarpast plÃ¥gan förnimms när grymma eroter / genomborrar en människas själ med sargande pilskott. / Än var hon ivrig att ge sitt magiska medel Ã¥t Iason, / än att avstÃ¥ och själv gÃ¥ under tillsammans med honom, / nästa stund ville varken hon dö eller ge honom medlet / utan fördra allt ont och foga sig i sitt öde.

                                                                                     Översättning: Ingvar Björkeson

Femhundra Ã¥r efter Homeros lever idealet kvar. Hexametern och den homeriska liknelsen ovan (med solstrÃ¥len) är exempel pÃ¥ det. Men egentligen var det idealet inte det förhärskande i Alexandria, där Apollonios Rhodios verkade pÃ¥ 200-talet f Kr. Hans lärare Kallimachos lär ha sagt: ”μέγα βιβλίον μέγα κακόν” — en stor bok är ett stort ont. Han ägnade sig i stället Ã¥t centrallyrik och blev Catullus stora förebild.

Bara ett geni kan göra något så psykologiskt, mänskligt, dramatiskt och humoristiskt av en grekisk myt. Apollonios Rhodios behöver inga magiska drycker för att trollbinda sin läsare. Det rör mig att en antik manlig författare skriver så fint om en tonårig flicka och ägnar så mycket kraft åt att skildra hennes inre kval. Och än en gång häpnar jag över hur smidigt och elegant Ingvar Björkeson för över ett urgammalt språk till idiomatisk svenska. Om det är en estetisk upplevelse att läsa Argonautika på svenska, hur är det då inte på orginalspråket? Det återstår att se. Min grekiska är knagglig, men planen är att läsa tredje boken under året.

Om man hade fått uppleva en kultur på en annan plats i ett annat århundrade och kunnat bortse från politiska omständigheter, vilken hade man valt? Aten, 400-talet f Kr? 1400-talets Florens? Weimar på 1800-talet?

I Alexandria översattes Gamla testamentet till grekiska. Septuaginta-fragment från Qumran.

Alexandria på 200-talet f Kr, då skulle man ha varit med. Vid Museion i Alexandria levde och verkade vid denna tid framstående vetenskapsmän såsom Euklides och Eratosthenes. Den senare lyckades räkna ut jordens omkrets med minimal felmarginal. Även Archimedes studerade här. Biblioteket i Alexandria med sina hundratusentals bokrullar var omtalat och här grundlades filologin.

Märkligt nog är detta hellenistiska kulturcentrum lite bortglömt. Alla känner till Homeros, Sofokles och Platon, men få talar om Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios, författare som verkade i Alexandria under 200-talet. Att dessa tre har skrivit något av det finaste som finns att läsa på grekiska hoppas jag kunna övertyga mina läsare om i kommande inlägg.

Att läsa vidgar vyerna, brukar det heta. Ännu mer vidgade blir mina tankar av att diskutera det jag läst. Sedan ett par år tillbaka är jag med i en läsecirkel, där den som är värd väljer enväldigt text till nästa gång. Därmed har jag läst sådant som jag aldrig skulle ha hittat till själv. Vad jag också har upptäckt är hur olika man kan tolka texter. När jag läser en text tror jag att min tolkning är självklar. Läsecirkeln har lärt mig att det inte behöver vara så.

Det sägs att det är kvinnorna som är de stora kulturkonsumenterna i Sverige. Min läsecirkel är däremot mansdominerad. Mina ovetenskapliga iakttagelser från läsecirkeln säger att män ofta drar andra slutsatser än kvinnor. Inget konstigt egentligen: vi betraktar ju världen från olika perspektiv. Jag minns en gång då vi läste Ibsens Vildanden. Ett stycke in i diskussionen kände jag och en annan läsecirkelssyster att vi måste träda till Ginas försvar. Det var ingen av männen som hittade något försonande drag hos henne. De hade inte förstått henne rätt, ansåg vi.

Vid vÃ¥r senaste träff läste vi ett urval dikter av Emily Dickinson. Jag fäste mig särskilt vid ”My Life had stood – a Loaded Gun”. För mig är det uppenbart att det här handlar om en kvinna med ett uppdämt behov av kärlek. Hon stÃ¥r laddad, redo att användas som ett verktyg i sin älskades händer. Tillsammans skall de ut pÃ¥ jakt. I antik poesi stÃ¥r jakten och skogen för nÃ¥got ursprungligt, primitivt. Det finns en sorts oskuldsfull erotik i att jaga hjort tillsammans. Omnämnadet av Vesuvius gav mig stöd för den antika kopplingen. Dickinson mÃ¥lar upp ett antikt landskap med ett eko som svarar (ekot kommer som bekant av bergnymfen Eko!); lÃ¥t vara att vapnet är ett gevär och inte pil och bÃ¥ge. Men när jag lanserade tolkningen blev den ”dissad” av en person som menade att den inte gick ihop pÃ¥ slutet. I stället identifierade han jaget med diktjagets själ och dennas förhÃ¥llande till Gud. LÃ¥ngsökt, tyckte jag. ÄndÃ¥ fascinerades jag över hur olika vi uppfattade samma dikt. Och det gör mig ödmjuk i min läsning.

Emily Dickinson (1830-1886)

My Life had stood – a Loaded Gun -

In Corners – till a Day

The Owner passed – identified -

And carried Me away -

And now We roam in Sovereign Woods -

And now We hunt the Doe -

And every time I speak for Him -

The Mountains straight reply -

And do I smile, such cordial light

Upon the Valley glow -

It is as a Vesuvian face

Had let its pleasure through -

And when at Night – Our good Day done -

I guard My Master’s Head -

‘Tis better than the Eider-Duck’s

Deep Pillow – to have shared -

To foe of His – I’m deadly foe -

None stir the second time -

On whom I lay a Yellow Eye -

Or an emphatic Thumb -

Though I than He – may longer live

He longer must – than I -

For I have but the power to kill,

Without–the power to die–

                                                                                                            Emily Dickinson

Journalisten Olof Åkerlund från Sydsvenskan beger sig till Atens agora för att få till en dialog med den store filosofen Sokrates. Men Åkerlund har fullt sjå att vara den intervjuande parten eftersom Sokrates gärna vill ta över frågandet!

När journalisten funderar över om det verkligen finns nÃ¥got passande ord pÃ¥ svenska för areté, kommenterar Sokrates: ”Vid Zeus! Har ni inget ord att översätta areté med sÃ¥ efterfrÃ¥gar ni säkert inte denna egenskap i er polis [stad, reds anm]. Det gör mig sorgsen.”

Sokrates

Det är ofta svÃ¥rt att översätta abstrakta substantiv till svenska. Vad betyder de egentligen? Jan Stolpe har lämnat den vanliga översättningen ”dygd” och bytt ut den mot ”duglighet”. ”Dygd” lÃ¥ter otidsenligt och ger felaktiga associationer, men hur ofta använder man Ã¥ andra sidan ordet ”duglighet”? Vad som menas är utmärkta egenskaper för en människa. Har vi nÃ¥got sÃ¥dant substantiv i svenskan som omfattar dessa egenskaper? Och vilka är de egentligen? Man menar ofta att ordet virtus är det motsvarande begreppet pÃ¥ latin. Men medan virtus är förbehÃ¥llet män (vir=man), kan även kvinnor ha areté, Ã¥tminstone enligt en vän till mig som är mer insatt i Platon än vad jag är.

Läs hela intervjun här.

Platon-översättaren Jan Stolpe har nu fullbordat sitt verk att översätta samtliga Platons skrifter. Vilken kulturgärning! SvD uppmärksammar det här och DN här.

Frederick Sandys, "Medea" (1868)

O hade skeppet Argo ur Bosporens/ blÃ¥ gap ej sluppit ut i Svarta havet,/ och ingen tall i Pelions skogar fällts/ att bli till Ã¥ror i furstars händer,/ som drogo för det gyllne skinnets skull/ till Kolchis’ land! DÃ¥ skulle ej Medea/ följt Jasons skepp till Iolkos’ kungaborg,/ blind och förryckt av kärleksgudens pil… (Inledningsraderna till Euripides Medea i översättning av Hjalmar Gullberg.)

Grekisk bronsfigurin som man av okänd anledning prytt med guldringar

Guldhalsband med fågelberlocker

Myten förtäljer att häxan och barnamörderskan Medea var prinsessa från Kolchis. Kolchis var ett sagoland, trodde jag, tills Medelhavsmuseet genom sin utställning lärde mig att det antika Kolchis låg i nuvarande Georgien.

Mytens Jason reste frÃ¥n grekiska Iolkos i uppdrag att hämta det gyllene skinnet. Med sitt skepp Argo korsade han Svarta havet, pontos axeinos, ”det ogästvänliga havet” (vilket senare bytte epitet till euxinos, ”det gästvänliga”) och gick i land i Kolchis, beläget vid dess östkust. Redan under mykensk tid företogs den här typen av resor över Svarta havet. Senare, under 600-talet f Kr koloniserade grekerna omrÃ¥det, skriver intendent Kristian Göransson i den utmärkta katalogen som tryckts inför projektet ”Medea frÃ¥n Georgien”. Det är ocksÃ¥ han som kunnigt guidar mig genom utställningen.

Ornament till huvudbonad med hjortmotiv. 350-300 f Kr.

Före kolonisationen var Kolchis ett framstående vin- och jordbruksland (namnet Georgien betyder också jordbruk, jämför Vergilius handbok Georgica). Dess rika metalltillgångar lockade andra folk att inta landet. Guldfynden imponerar. Smyckena som visas är så utsökt och fint handarbetade, att man nästan behöver förstoringsglas för att se detaljerna. Och man har verkligen slösat med guldet. Ett typiskt smycke är halsbandet med en mängd likadana berlocker, föreställande exempelvis fåglar eller vädurar. Att väduren är central i berättelsen om Medea och Jason är därför inte förvånande, för den dyker upp här och var, som om den vore en symbol för landet. Historien om vädurens gyllene skinn kan komma av bruket att med hjälp av fårskinn vaska fram guld.

Utställningen inramas av informativa faktarutor och kartor, citat av Euripides samt en magnifik upplyst bild av Maria Callas som Medea. Det är tjusigt och smakfullt.

Genom att låta Medea utgöra en länk mellan öst och väst vill Georgien göra reklam för sitt land och manifestera sitt intresse av att tillhöra den europeiska gemenskapen. Stockholm blir det naturliga valet för utställningen under Sveriges EU-ordförandeskap. Jag har under mitt halvtimmes långa besök fått en inblick i en kultur som förut var okänd för mig, och sagans Medea har blivit en smula mer verklig.

Carlo Saraceni, "Sankta Cecilia och ängeln"

Cecilia var en romersk flicka som led martyrdöden pÃ¥ 200-talet efter Kristus. Hon blev senare helgonförklarad och utsedd till musikens och de blindas skyddshelgon. Det sistnämnda tror jag är med anledning av hennes namn som betyder ”den lilla blinda”. 

PÃ¥ Cecilia-dagen vill jag ocksÃ¥ hylla nyligen bortgÃ¥ngna Elisabeth Söderström med en aria. Det blir ”O mio babbino caro” (ur Puccinis Gianni Schicchi) som jag idag har lyssnat pÃ¥ i tio versioner pÃ¥ Youtube. Som enväldig domare har jag utsett det bästa framförandet. De tio tävlande sÃ¥ngerskorna är: Kathleen Battle, Sarah Brightman, Montserrat Caballé, Maria Callas, Renee Fleming, Angela Gheorgiou, Kiri Te Kanawa, Sissel Kyrjkebø, Anna Netrebko och Renata Tebaldi. Vinnaren är…

…Kathleen Battle! Hur kan hon alltid vara bäst? Hennes tajming, intonation, inlevelse och änglalika röst skapar tillsammans ett framträdande som slÃ¥r alla andras. Njut av denna rosa uppenbarelse:

I gÃ¥rdagens namnsdagsinlägg nämnde jag flickan Helle som givit namn Ã¥t Hellesponten. Jag flaggade ocksÃ¥ för att hon kanske skulle dyka upp i mitt nästa inlägg. Vad jag inte visste dÃ¥ var att Helle faktiskt har varit namnsdagsbarn den 21 november (mellan 1986 och 1993). Som om detta sammanträffande inte vore nog öppnar idag Medelhavsmuseet sin utställning ”Medea frÃ¥n Georgien”. Vad har nu detta med Helle att göra? Jo, myten om Helle och Medea är förbundna genom länken ”det gyllene skinnet”.

 

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Helles far, kung Athamas, försköt sin fru. Kungens andra fru tålde inte Helle och hennes bror Frixos. Hon uppmanade därför kungen att offra Frixos åt gudarna. Just i den stunden som offret skulle förrättas skickade barnens biologiska mor en vädur (känns det igen från berättelsen om Abraham och Isak?) som inte bara var gyllene utan dessutom kunde flyga. Den tog med sig barnen på ryggen och flög över havet. Under färden ramlade Helle olyckligt nog av ryggen och föll i havet, det hav som idag heter Hellesponten, Helles hav. Frixos klarade sig helskinnad, till skillnad från väduren som offrades så fort Frixos landat i staden Kolchis. Vädurens gyllene skinn hängdes upp i en helig lund där det bevakades av en drake.

I staden Kolchis i nuvarande Georgien växte prinsessan Medea upp. I en annan stad, Iolchos, fanns samtidigt en man i Medeas ålder som bråkade med sin farbror om tronen. Enligt Jason hade farbrodern orättmätigt tagit tronen från Jasons far. När Jason gjorde anspråk på tronen blev han lovad den om han hämtade det gyllene skinnet, ett uppdrag som ansågs omöjligt. Till sin hjälp tog Jason de främsta hjältarna och seglade iväg på skeppet Argo. Trots att Jason hade ett kompetent sällskap med sig, blev det med Medeas hjälp som han lyckades (liksom Ariadne hjälpte Theseus i labyrinten; bakom varje framgångsrik man står en kvinna).

Historien om Medea är lång — jag tar den en annan gång, kanske när jag har sett utställningen. Utställningen på Medelhavsmuseet börjar alltså idag och pågår till den 14 februari.

Italiensk propagandabild. Lägg märke till den fascistiska bilan.

Säg klassisk arkeologi och tankarna gÃ¥r till Grekland och Italien. Men man behöver inte nödvändigtvis gräva där. En som har vidgat sina vyer är min Indiana Jones-vän Kristian Göransson, till vardags intendent vid Medelhavsmuseet i Stockholm. Han har deltagit i utgrävningar i hemliga länder som Jordanien och Libyen. Det är om det sistnämnda landet jag hör honom hÃ¥lla föredrag för Romvännerna. Rubriken är ”La quarta sponda (vilket betyder ”den fjärde stranden”): kolonial arkeologi och propaganda i Libyen”. Italien koloniserade landet mellan Ã¥ren 1911 och 1943 som ett led i sin romanità, idén om Ã¥tererövring av det romerska riket. Libyens kust blev Italiens fjärde kust. Fascisterna sÃ¥g sig själva som Roms legitima arvtagare, och sammanlagt 150 000 italienare bosatte sig i landet under kolonisationen. En motstÃ¥ndsrörelse leddes av Omar Mukhtar som avrättades av fascisterna för sin kamp mot deras intrÃ¥ng.

Arco dei fileni

Hur syns då spåren av de italienska kolonisatörerna? Som en del av propagandan ingick att restaurera antika byggnader. Nya byggnader uppfördes också i italiensk funkis-stil, och här och var kan i fasaderna kan skönjas stiliserade fasces (fascisternas spöknippen) som Khadaffi låtit vara kvar.

Kristian visar en hel rad bilder på fantastiska byggnader från Libyen. Så synd att det är ett så stängt land! Här några bilder från Leptis Magna som med sina imponerande ruiner hamnat på UNESCO:s världsarvslista.

Teater i Leptis Magna

Känd gladiator-mosaik

Mosaik från Zeugma

De vackraste antika mosaikerna jag någonsin sett har hittats i staden Zeugma vid floden Eufrat i nuvarande Turkiet. Mosaikerna, som är tolv till antalet, har Ariadne som tema. Ariadne var prinsessa av Kreta, dotter till kung Minos och drottning Pasiphae. Det var hon som hjälpte prins Theseus att döda odjuret Minotauros — hennes egen bror — som var inspärrad i labyrinten på Knossos (byggd av Daidalos, far till Ikaros). Som tack för hjälpen lovade Theseus att gifta sig med henne, men svek sitt löfte då han lämnade henne kvar sovande på ön Naxos. Där blev hon emellertid upphämtad av Dionysos som tog henne till sin brud. När Theseus senare blev kung av Athen gifte han sig med Ariadnes syster Phaedra.

Mosaikerna är så välgjorda, så levande. Se bara på flickornas ansiktsuttryck! För att inte tala om ramens geometriska mönster i tredimensionell effekt. Om man tittar närmare på kvinnornas armar ser man att hudfärgen åstadkommits av stenar i en rad olika färger, 2000 år före Georges Seurat och Roy Lichtenstein.

Franska arkeologer fick rädda det som räddas kunde innan ett dammbygge skulle dränka allt i vatten. Se filmen om arkeologernas arbete.

Mosaik från Zeugma

Iliadens hjältar är inte lika typartade som vasmålningens figurer. Akilles och Ajas spelar brädspel. Svartfigurig vasmålning av Exekias, ca 530 f Kr.

Att de homeriska hjältarna Akilles, Odysseus och Hektor m fl är mer än sina epitet (”den gudalike Akilles”, ”den mÃ¥ngförslagne Odysseus”, ”den hästbetvingande Hektor” etc) visar grecisten Pär Sandin i en läsvärd artikel i Axess. Personerna i de homeriska eposen Iliaden och Odysséen (som för övrigt liknas vid genrerna action respektive fantasy - när jag läser det framstÃ¥r det som självklart, men jag har aldrig sett det sÃ¥ förut!) är inte typer, utan individer. De homeriska hjältarna skiljer sig frÃ¥n hjältar i andra mytiska berättelser genom att vara mänskliga. Akilles är liksom Herakles en superman, men han är verklig pÃ¥ ett annat sätt. Förvisso är Akilles oövervinnerlig i strid och ”därtill snyggast”, men han lyfter inte himlavalvet pÃ¥ sina axlar, han gör inte femtio flickor med barn eller andra vansinniga och orealistiska saker som Herakles. Hela Iliaden utgÃ¥r frÃ¥n Akilles negativa karaktärsdrag: hans vrede och tjurighet. Agamnenon beskrivs i artikeln som ”stöddig, kolerisk, girig och sadistisk”, medan Ajas (Ajax) är ”ädel, tapper och rättrÃ¥dig” och samtidigt tystlÃ¥ten med bristande social kompetens.

"Paris och Oenone" av Adrien Thevenot (1889-1922)

Artikeln känns aktuell för mig som nyligen studerat Ovidius Epistulae Heroidum. Även där kan man se hur personerna träder fram som människor av kött och blod, trots att man gärna velat hävda att de bara är platta figurer. De skiljer sig också åt i personlighet. Paris är naiv och dumdristig och viftar bort alla varningar som utfärdas när han ger sig av för att enlevera Helena. Oenone, Paris första fru, har mindervärdeskomplex och brottas med hur hon skall förhålla sig till Paris nyvunna prinstitel. Till skillnad från drottningarna Dido och Phaedra är hon dock för stolt för att ge upp sin värdighet. Phaedra blir pinsam när hon försöker tjusa sin styvson; hon gör bort sig gång på gång. Acontius har fått för sig att han skall gifta sig med Cydippe, som redan är förlovad med en annan. Han terroriserar Cydippe för att hon skall bli hans och hotar med diverse knep tills han får sin vilja igenom. Hans ihärdighet blir manisk. 

Mer antikt: SvD skriver om Platon, vars verk nu finns översatta i sin helhet. Tack, Jan Stolpe, för en fenomenal insats!

Jag har i flera år undrat varför Aris Fioretos är en sådan doldis i Sverige när han skriver så fruktansvärt bra. Kanske beror det på att han bor i Berlin och så sällan syns i svenska tidningar och TV. (Han skriver i och för sig litteraturkritik i DN.) Nu verkar det emellertid som om han får sitt stora genombrott med romanen Den siste greken som lovordats i pressen.

Han skriver som en gud

Jag köper boken efter ett miniseminarium med honom pÃ¥ bokmässan. Jag känner mig som en skolflicka när jag ber att fÃ¥ den signerad. Hade jag varit lite mer självsäker hade jag sagt: ”Hej, Aris! Du är superintellektuell och en fantastisk stilist! Det är en njutning att lyssna pÃ¥ dig och att läsa dig. Kan inte vi börja brevväxla?” Men blyg som jag är fÃ¥r jag smÃ¥tt stammande fram: ”Jag beundrar dina texter”. ”Ã…, tack, du fÃ¥r mig att rodna”, svarar han – när det i själva verket är jag som är röd som en pion. Varför blir jag sÃ¥ hämmad? Författare är väl ocksÃ¥ människor och mottagliga för komplimanger, hur banala komplimangerna än mÃ¥ vara. Men för mig är Aris Fioretos om inte en grekisk gud sÃ¥ i alla fall en halvgud, en heros.

En framstÃ¥ende heros (ofta översatt med ”hjälte” pÃ¥ svenska) i den grekiska mytologin var Herakles. Huvudpersonen i Fioretos senaste roman kallas ”den svenske Herakles” (jfr Stiernhielms hexameterdikt Hercules). Den svenske Herakles heter egentligen Jannis och kommer till Sverige pÃ¥ 1960-talet som gästarbetare. NÃ¥gon Herakles verkar han dock inte vara, snarare en anti-hjälte, Ã¥tminstone att döma av de ca hundra sidor jag har läst. 

Romanen tycks ocksÃ¥ vara en släktkrönika och ett dokument över Greklands 1900-talshistoria. Mer om det senare! Jag har som sagt ett antal sidor kvar att läsa…

Silvio Berlusconi

Lele Mora

Det är inte bara Italien som har fördummande förnedrings-TV. Men det finns inget västland där TV och andra media är så intimt förbundna med makten. I svenske Erik Gandinis film Videocracy framstår premiärministern och mediemogulen Silvio Berlusconi som en ättling till de romerska kejsarna och kyrkostatspåvarna i fråga om maktutövande och storhetsvansinne. Berlusconis fjärrstyrda vulkan får mig att tänka på Neros storslagna och finessrika Domus aurea. Berlusconis vän, den vitklädde talang-scouten Lele Mora, vräker sig i sitt helvita sovrum i lyxvillan på Sardinien och spelar mussolinska hyllningssånger på mobilen, illustrerade av bilder med fascistiska flaggor och hakkors som han glatt visar upp. Visst är de båda lika den gamle maktlystne triumviraten Pompejus?

Pompejus

Riktigt illa mÃ¥r jag när en reklamfilm visas, innehÃ¥llande en panegyrisk poplÃ¥t till premiärministerns ära framförd av italienska ”svenssons” i sina bästa Ã¥r. De gÃ¥r omkring bland matvarorna i livsmedelsbutiken och sjunger sin ledares lov och säger sig älska frihet. Det hela mynnar ut i en allsÃ¥ng där man sjunger om den dröm som ”il presidente” besannar: ”Meno male che Silvio c’è. Presidente, siamo con te”, vilket ungefär betyder: ”Tack och lov att Silvio finns. VÃ¥r ledare, vi stÃ¥r pÃ¥ din sida” (eller ”vi är med dig”). Se och hör eländet här.

Filmen följer ocksÃ¥ tvÃ¥ unga män som strävar efter berömmelse. Den ene, 26-Ã¥rige Riccardo, försöker göra sig känd genom att sjunga Ricky Martin-sÃ¥nger och utöva karate à la Bruce Lee. Han kallar sig ocksÃ¥ Ricky efter sin idol. Tragikomiskt blir det när han i sitt pojkrum hemma hos mamma, omgiven av Nalle Puh-bilder och Kalle Anka-dockor, berättar om sina drömmar om kändisskap, rikedom och framgÃ¥ng hos flickor. Den andre, en cynisk paparazzi-fotograf vid namn Fabrizio Corona, försörjer sig pÃ¥ att förnedra kändisar. Han ser sig själv som en modern Robin Hood som tar frÃ¥n de rika och ger – till sig själv. När det gÃ¥r sÃ¥ lÃ¥ngt att han hamnar i fängelse för sina tveksamma metoder utnyttjar han situationen och gör ett PR-jippo av sin fängelsevistelse.

Filmen skildrar skoningslöst bildens och mediernas – och i slutändan Berlusconis – makt över människor. Gandini tvekar inte att kalla Berlusconis 30-Ã¥riga propaganda-projekt för en kulturrevolution. Att de Berlusconi-ägda italienska TV-kanalerna bojkottat trailern talar sitt tydliga sprÃ¥k.

Den 24 augusti år 79 fick Vesuvius sitt stora utbrott, i vilket städerna Pompeji och Herculaneum begravdes. Plinius d y blev ögonvittne till katastrofen och skildrar i ett brev hur det gick till när hans morbror, Plinius d ä, omkom i samband med den.

Nio år senare besökte poeten Martialis området och skrev denna betraktelse:

                                            IV. 44: De Vesuvio monte

Hic est pampineis viridis modo Vesuvius umbris;

presserat hic madidos nobilis uva lacus.

Haec iuga, quam Nysae colles, plus Bacchus amavit;

hoc nuper Satyri monte dedere choros.

Haec Veneris sedes, Lacedaemone gratior illi;

hic locus Herculeo nomine clarus erat.

Cuncta iacent flammis, et tristi mersa favilla;

nec superi vellent hoc licuisse sibi.

”Detta är Vesuvius som grönskat nyss av skuggande vinlövsrankor. Här den ädla druvans saft har fyllt till brädden gÃ¥rdarnas vinkar. Bacchus älskat dessa Ã¥sar mer än Nysas kullar; här pÃ¥ detta berg stayrerna dansade nyss. Här var Venus hemvist som var henne mera kärt än Sparta. Här lÃ¥g staden som var känd för att den hade Herkules namn. Allt nu ligger härjat, svart av elden, dränkt i den giftiga askan. Inte kan de höga gudar velat detta?” Översättning: Hans (”Hatte”) Furuhagen.

Boktips: Pompeji bakom ruinerna av Hans Furuhagen.

Bloggtips: Martialis-bloggen med Martialis (ofta) skabrösa epigram.

Jag som för närvarande inte har TV får nöja mig med bilder på några gamla friidrottare:

antikt längdhopp - lägg märke till vikterna som längdhopparen håller i händerna

antik diskus

antikens Usain Bolt

”Mina tidiga tonÃ¥r utmärkte sig med en förfärlig isolering och social tafatthet. DÃ¥ blir man intellektuell. SÃ¥ enkelt är det.” SÃ¥ säger Horace Engdahl i en intervju av Andreas Ekström, publicerad i Sydsvenska dagbladet 9/8 2009.

Så enkelt är det förstås inte att bli intellektuell. Att det tar många år att uppnå den bildning som Akademiens förre ständige sekreterare besitter, förstår jag när jag läser hans essäsamling Ärret efter drömmen. Engdahl vandrar omkring i den västerländska litteraturhistorien som om det vore hans eget vardagsrum. Romantiken är älsklingssoffan.

Vid ett par tillfällen stannar författaren upp vid äldre tiders värderingar och ideal som idag känns hopplöst förÃ¥ldrade: om glädjen i att försaka, ädelmod och patriotism. Han menar att det gÃ¥r att ”skolas i forna tiders känslor” och ”grÃ¥ta fädernas tÃ¥rar”, och berättar personligt och frimodigt om hur hans egna tÃ¥rar rinner vid läsning av Runebergs ”VÃ¥rt land” och första kapitlet i Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Ja, kanske gÃ¥r det att grÃ¥ta fädernas tÃ¥rar. Jag tror i alla fall att det ibland är ofrÃ¥nkomligt att tränga igenom ”otidsenliga” klassiker för att förstÃ¥ sin kultur och historia. Jag kommer Ã¥tminstone inte pÃ¥ nÃ¥got annat sätt att komma Ã¥t tidigare generationers mentalitet.

Engdahls nära förhållande till litteraturen, filosofin och konsten är påtagligt genom hela essäsamlingen. Jag avundas det. I ovan nämnda intervju säger han att det av många anses suspekt att en man fäster ett sådant avseende vid kultur och inte sport. Tyvärr är det nog sant. Vid nästan varje kulturevenemang som jag bevistar är kvinnorna överrepresenterade. Tänk om kulturen kunde bli en folkrörelse liknande sporten.

Under min läsning undrar jag varför inte mer av det antika arvet finns med. Men den sista essän, om vittnesmÃ¥l, utgÃ¥r faktiskt frÃ¥n en myt ur Ovidius Metamorfoser, myten om  Philomela. Philomela vÃ¥ldtogs av sin systers man och fick därefter tungan avskuren för att hÃ¥lla tyst om saken. När hon inte kunde tala mÃ¥lade hon i stället bilder med sin väv och kunde pÃ¥ sÃ¥ sätt berätta om det hemska hon varit med om. Metamorfoserna beskrivs ha ”plats för allt mänskligt och gudomligt”. Jag som har haft Ovidius som följeslagare i ett och ett halvt Ã¥r kan bara instämma.

För att fÃ¥ största behÃ¥llning av essäerna bör man ha läst de verk som tas upp. Jag känner att jag skulle behövt repetera Lycksalighetens ö för att kunna lyssna till ”Atterboms akustik”. Jag hade noggrant behövt lyssna mig igenom Mullers/Schuberts Winterreise för att upptäcka dess ”livgivande natt”.

Konsten är lång, livet kort. Ibland kan det stressa mig att det finns så mycket konst och så lite tid. Men, som en väninna påtalade för mig, då finns det ju också mycket kvar som väntar på att bli upptäckt. Ärret efter drömmen inspirerar till att damma av gamla klassiker för att med Horace Engdahl som ciceron läsa dem i nytt ljus.

Tre trojaner: Aeneas med far Anchises och son Ascanius. Bernini.

Min dator har insjuknat i virus. Efter en rejäl kur ordinerad av doktor Norman, hoppas jag nu att den har tillfrisknat. Virus som fenomen är inte kul vare sig som smitta i datorvärlden eller den mänskliga världen. Ordet kommer frÃ¥n latin och betyder ”slem, gift”. Ett läskigt ord, visserligen, men jag som latinist och antiknörd tycker alltid att det är trevligt med ord som kommer frÃ¥n latin. Och jag gillar ocksÃ¥ att ordet trojan heter trojan.

Till höger ses tre trojaner skulpterade av Bernini: hjälten Aeneas, son till Venus, som flyr det brinnande Troja med sin far Anchises på ryggen och lille sonen Ascanius vid handen. Han kommer att irra över Medelhavet likt Odysseus, råka ut för cyklopen Polyfemos och bli gästfritt mottagen av drottning Dido i Karthago. Dido förälskar sig i honom, men Aeneas lämnar henne för sitt högre syfte: att på gudarnas uppdrag grunda en stad på den italiska halvön, inte långt från det som sedan blir Rom. Aeneas blir romarnas stamfader. Om detta skriver Vergilius i Aeneiden.

Lyssna gärna på Henry Purcells opera Dido och Aeneas, en barockpärla som kanske är den mest lättlyssnade operan som finns.