”Jag har beslutat mig för att attackera din sorg”. Så skriver den romerske filosofen Seneca d y (ca 4 f Kr-65 e Kr) i ett tröstebrev riktat till Marcia, som förlorat sin son. Seneca var anhängare av den stoiska skolan, som betraktade starka känslor som något som skulle undvikas. Självbehärskning var ledordet.

Att rikta så aggressiva ord mot en sörjande kvinna kan tyckas hårt. Men stoikerna såg sig som läkare för själen, och receptet var en tämligen hårdkokt terapi. Om detta skriver jag i det senaste numret av Retorikmagasinet. Tyvärr har redaktionen bytt ut mitt rubrikval, men kompenserade (?) genom att ta mitt bildval som försättsbild: Davids dramatiska målning av Niobe, vars barn mördas av gudasyskonen Apollon och Artemis som straff för hennes högmod och uppkäftighet.

J-L David, "Niobes barn", 1775

På fredag kommer jag att hålla ett föredrag med anknytning till ämnet. Titeln är ”Vanans makt är stor – det visste redan romarna”. Välkomna till Humanist- och teologdagarna i Lund!

Richard Strauss har varit på tapeten den här veckan i Stockholm. Konserthuset har bjudit på två Strauss-konserter med världskända sopranen Erika Sunnergårdh. Samtidigt gav Kungliga Operan favorit i repris av den bejublade uppsättningen av Strauss Elektra. Den här gången har Iréne Theorin avlöst Katarina Dalayman som den av hämnd besatta prinsessan av Mykene. Hon axlar rollen med den äran.

Jag hörde Iréne Theorin sjunga redan för tjugo år sedan. Hon hälsade då på sin före detta sånglärare, som också råkade vara min sånglärare. Iréne demonstrerade sin konst för oss unga elever. Hennes röst var så enorm att den tycktes kunna skära i stål. En sådan röst krävs för att klara av Elektra, en av operarepertoarens svåraste roller.

Inte bara har jag koppling (om än vag sådan) till huvudrollsinnehaverskan; jag såg också Sofokles Elektra förra veckan. Två starka skäl, alltså, att se operan Elektra!

Marianne Eklöf som drottning Klytaimnestra, omgiven av tjänsteflickor

Egentligen förvånar det mig att Strauss operor är så populära. De är svårtillgängliga. Elektra allra mest, skulle jag tro. Inte en aria så långt örat når. Enaktsoperan Elektra är en ovanlig opera också av den anledningen att den inte innehåller något kärlekspar. Tvärtom föraktar Elektra sådant. Systern Krysotemis (spelad av Emma Vetter med fin lyrisk-dramatisk klang) längtar efter att gifta sig och föda barn — så skall hon fullkomnas som människa. Elektra däremot fullkomnas endast genom hämnd. Som en kvinnlig motsvarighet till Hamlet drar hon sig undan, låter håret vara ovårdat, knyter nävarna med tafatt tonårsmotorik och förbannar sin faders mördare, antikens Gertrud och Claudius: modern Klytaimnestra och älskaren Aigistos.

Operan Elektra är ett barn av förra sekelskiftets intresse för kvinnan som bär på ett raseri och trotsar konventionerna. Några år tidigare hade Strauss komponerat en opera om kvinnan som bad att få Johannes döparens huvud på ett fat, Salome. I fallet Elektra kan säkert Freud och teorin om elektrakomplex (en onaturligt stark koppling till fadern) spela in. Hugo von Hoffmansthals libretto är bra, men blir ändå tunt för mig som har Sofokles text färskt i minnet.

Om jag hade varit regissör eller scenograf till Elektra hade jag tagit ut svängarna. När örat har svårt att urskönja melodier, behöver ögat en mild behandling. Men vi utsätts för en budget-scenografi: en röd palatsmur, och inget annat, som är placerad så långt fram att den inte ger spelyta åt sångarna. (Recensenten Per Feltzin har en annan åsikt om Bente Lykkes Möllers scenografi). Men sångarna gör det bästa de kan av det, och de förtjänar det jubel som ljuder i salongen.

Det var längesedan jag såg en bra teaterföreställning. Inte sällan blir jag besviken eller irriterad över

• bearbetningar som gör våld på originaltexten
• när manusförfattare eller regissör skriver åskådaren på näsan genom att förlägga handlingen till modern miljö

(Kommentar: En tidlös text skall kunna tala för sig själv. Paralleller vill jag dra själv. Helst vill jag sugas med av föreställningen och slippa störas av funderingar över varför Shakespeare förflyttats till 1750-/1850-/1950-tal.)

• effektsökeri, där våld, sex och provokationer används i syfte att chockera eller underhålla publiken

Vid mitt senaste teaterbesök uppfylldes tyvärr alla tre ovanstående punkter. Det var Ludvig Holbergs underbara Jeppe på berget som förvanskats och misshandlats av Stockholms stadsteater. (Inget ont om skådespelarna; de gjorde sitt yttersta med Leif Andrée i spetsen som Jeppe.)

Igår fick jag tillfälle att se en annan klassiker: Sofokles Elektra. För 2400 år sedan uppfördes den vid Dionysos-teatern i Aten. Jag ser den i Månteaterns oansenliga teaterlokal i Lund.

Frederic Leighton: "Elektra vid Agamemnons grav", 1869

Efter tio års krigande i Troja kommer kung Agamemnon åter till sin borg i Mykene som segerrik härförare. Han får ett tjusigt mottagande av sin drottning Klytaimnestra. Men den röda mattan och det översvallande välkomnandet är bara kulisser. Klytaimnestra har i kungens frånvaro odlat ett oförsonligt hat till sin man. I hopp om att få gynnsamma vindar till sina skepp offrade han nämligen deras dotter Ifigenia till gudinnan Artemis. Tillsammans med sin älskare Aigistos överfaller Klytaimnestra Mykenes store krigarkung och dödar honom.

De tre vuxna barnen Orestes, Elektra och Krysotemis väljer olika sätt att förhålla sig till det som skett. Orestes flyr landet, Elektra blir besatt av tanken på hämnd, Krysotemis accepterar sitt öde och fogar sig för dem som har makt.

De antika tragöderna var stora konstnärer som utifrån till synes simpla, ja rentav tarvliga myter, skapade psykologiska och dramaturgiska mästerverk. Huvudpersonen exponeras i blixtbelysning under några avgörande timmar i sitt liv.

Elektra skriker ut sin sorg och vrede. Hon hatar sin mor som inte är värd att kallas mor, hon hatar det hus hon bor i. Hellre dör hon än finner sig i det ovärdiga att vara slav under Aigistos. För att få sinnesro måste hon hämnas.

Sofokles (liksom Euripides) är kvinnans dramatiker. Kvinnan står i centrum. Trots sin synbara maktlöshet kämpar hon för det hon anser rätt. Elektra står för ung idealism: i hennes värld är det antingen svart eller vitt. Det finns inga kompromisser. Liksom Antigone (också skildrad av Sofokles) gör hon allt för att hedra en död familjemedlem; kosta vad det kosta vill.

Hanna Sjögren är fullständigt närvarande som Elektra. Inte en sekund tvivlar jag på hennes förtvivlan. Lillemor Hjelm gör en drottninglik Klytaimnestra och Ellen Siöö gör en fin tolkning av Elektras syster.

Elektras monologer är fantastiska i sitt djup, och i dialogerna mellan mor-dotter och syster-syster riktigt bränner det. Inga feministiska slagord krävs eller kopplingar till nutida hedersmord. Elektra handlar om sådant som vem som helst kan känna igen: om rädsla inför framtiden, om sorg över en splittrad familj, om vanmakt. Det är djupt mänskligt och förenar oss med den tidens människor.

I det antika dramat interagerar kören med kommentarer till det som sker. Kören råder, avråder och stöttar Elektra. På ett naturligt och smidigt sätt integreras kören i skådespelet.

Med små medel och respekt för det antika dramat skapas magi. Uppfylld av Sofokles text, skådespelarnas intensitet och körens suggestiva sång lämnar jag Månteaterns lokal en upplevelse rikare, en erfarenhet klokare – 2400 år senare.

Skönhet på Capitolinska museerna, Rom. Foto: Martina Finnskog.

Så tagen blev jag av denna skönhet, att jag glömde att se efter vem hon var… Hon står på Capitolinska museerna, för den som vill beundra henne.

Abraham och Lot tar farväl

Vandringen över Röda havet

Rom är ett enda stort museum. Man kan tillbringa en hel månad här och bara studera barockfasader. Eller fontäner. Eller inskrifter. Själv är jag svag för mosaiker och skulle gärna ägna dem en månad.

Den vackra kyrkan Santa Maria Maggiore är känd för sina mosaiker från 400-talet e Kr, lika gamla som den ursprungliga kyrkan. Längs mittskeppets väggar löper rutor med mosaiker som berättar historier ur Gamla testamentet.

Isak välsignar Jakob

Josua och slaget vid Jeriko

Mosaikbitarna är mycket små och i en mängd olika färgnyanser. Bilderna är otroligt detaljrika. Synd bara att de är placerade så högt upp i kyrkan; det är gör det svårt att se dem. Ett tips är att medta kikare till kyrkan.

Här är dock fyra bilder att beundra. Klicka på dem för förstoring!

Alla vägar bär till Rom. Varför det talesättet har uppstått, förstår man när man studerar Roms enorma väg- och gatunät. Romarna var mästare på att bygga vägar. Sin stora huvudstad förband de med ett helt knippe vägar i olika riktningar.

Cypresser kantar den antika vägen

Den väg som leder söderut från Rom heter Via Appia. Under antiken kallades den de långa vägarnas drottning, ”regina longarum viarum”. Kartan visar att den har dragits mussolinskt spikrakt. Varför? undrar jag. Gamla vägar tar ofta kringelikrokar för att väja för kullar och annat som hindrar. Att leda en väg i en alldeles rak sträcka måste ha inneburit mycket extraarbete. Man måste ju skyffla undan allt som kommer i vägen. Men romarna älskade ordning och system och däri låg också deras framgångar.

Gammalt möter nytt: en bil på en tvåtusenårig väg.

Man skiljer mellan gamla Via Appia, ”Via Appia Antica”, och nya ”Via Appia Nuova”. Den gamla vägen namngavs efter den romerske politikerna Appius Claudius Caecus, som lät bygga den i slutet av 300-talet f Kr.

En solig aprildag 2300 år senare vandrar jag på Via Appia Antica. Så vackert det är! Omgivningarna påminner om den småländska naturen en vacker sommardag. Cypresserna skulle kunna gå för högväxta, stolta enar.

Vägen kantas av gravmonument. Eftersom det ansågs orent att begrava de döda innanför stadsmurarna, låg gravarna utanför staden, ofta vid vägar, som hälsningar till de förbipasserande. Inte sällan tilltalades vandraren i gravskrifterna. Till exempel kunde det stå: ”Stanna här en stund och sörj…”

Gravmonument över två syskon. Fadern lät resa stenen och skriva minnesdikten över sina barn

Det är särskilt en gravinskrift som får mig, den förbipasserande vandraren, att stanna upp. En far, ”infelix genitor” – en olycklig förälder, har låtit resa en enorm stenplatta åt sina döda barn, en pojke och en flicka, bror och syster. Han har hedrat dem med en dikt på elegiskt distikon. Trots att en stor del av stenen är förstörd, talar texten sitt tydliga språk. Döden går inte människan förbi.

När jag står på denna gamla väg, omgiven av gravar och grönska, kommer jag att tänka på Runebergs dikt, ”Lutad mot gärdet”, om gossen som sörjer sin döda flickvän. Hon dog, mitt i sin blomning. Den slagna ängen hade dock blivit grön igen, ”leende, blomsterrik”.

Perfekta Pantheon. Foto: Martina Finnskog.

Om jag måste nämna en favoritbyggnad i Rom blir det Pantheon. Jag kan inte lämna Rom utan att ha sett Pantheon, templet från Hadrianus tid (eller eventuellt något tidigare, enligt de senaste rönen), tillägnat alla gudar. Det är det mest välbevarade av alla antika byggnader och dessutom det arkitektoniskt mest utsökta.

Pantheons interiör. Rafaels grav kan beskådas här. Foto: Martina Finnskog

Diametern, 43.3 meter, är densamma som avståndet mellan golvet och takets högsta punkt. Den gigantiska kupolen är gjuten i ett enda stycke. Dess öga (oculus) förser denna fönsterlösa byggnad med ljus. Och när det regnar — ja, då regnar det in.

Pantheons kupol med sitt fantastiska kassettak. Foto: Martina Finnskog

Att Cecilia har namnsdag denna dag beror på att dagen är helgad åt Sankta Cecilia, skyddshelgon för kyrkomusiken. Cecilia, vars namn betyder ”den (lilla) blinda”, levde i Rom på 200-talet e Kr och led martyrdöden. Varför hon kommit att bli kyrkomusikens beskyddarinna tycks vara oklart. Från medeltiden och framåt avbildas hon i alla fall med något musikinstrument, ofta med orgel. Här, i Carlo Saracenis (1579-1620) målning, ser vi henne spela luta.

Hör Händels ”What passion can not music raise and quell” ur An Ode for St Cecilia’s day, med sopranen Carolyn Sampson och The King’s Consort under ledning av Robert King:

Bortrövande eller försök till bortrövande?

Bernini, "Apollo och Daphne"

Om sabinskornas bortrövande skrev jag för inte så längesedan. Under en visning av Crafoords kvalitetsauktion (som äger rum den 20 november) får jag syn på en porslinsfigurin som sägs föreställa just denna dramatiska händelse. Aj, aj, aj, här blev det fel. Figurinen föreställer inget annat än Berninis berömda skulptur av Apollo och Daphne, det är väl inte svårt att se?

Apollo blev förälskad i nymfen Daphne, men kärleken var inte besvarad. När Daphne inte längre kunde fly från guden, lät hon förvandla sig till ett lagerträd. För att hedra Daphne bär Apollo sedan dess en lagerkrans kring sitt hår. Det är också därför som promoverade doktorer i humaniora föräras med en krans av lager.

Pinsamt misstag av Crafoords auktionsfirma? På hemsidan har titeln dock blivit rätt.

Idag, på Sabina-dagen, tänker jag på den berömda berättelsen om sabinskornas bortrövande. Livius berättar i sin första bok om den nygrundade staden Roms problem att rekrytera invånare. Endast bovar och banditer lockades till staden. Bovar och banditer var, åtminstone på den tiden, oftast män, och få kvinnor vågade bosätta sig bland dem. För att få en jämnare könsfördelning bland befolkningen bjöd man därför in grannfolket sabinerna till ett spectaculum, en festlighet av något slag. Mitt under festligheterna rövades kvinnorna bort för att tvångsgiftas med romarna.

Nicolas Poussin, "Sabinskornas bortrövande"

Multi mortales convenere, studio etiam videndae novae urbis (…) ubi spectaculi tempus venit deditaeque eo mentes cum oculis erant, tum ex composito orta vis, signoque dato iuventus Romana ad rapiendas virgines discurrit (I. 9.7-10)

”Många människor samlades även av nyfikenhet att se den nya staden (…) Så snart som tiden för evenemanget var inne och allas ögon och uppmärksamhet var riktade dit, gick man som överenskommet till attack. På givet tecken fördelade sig de romerska ungdomarna för att röva bort flickorna.”

Tumult uppstod förstås. Flickorna grät och skrek och deras föräldrar flydde i panik. Snart nog fann sig dock flickorna i sina öden. Deras män visade dem så mycken tillgivenhet och försvarade sitt tilltag med:

cupiditate atque amore, quae maxime ad muliebre ingenium efficaces preces sunt (I.9.16)

”åtrå och kärlek, som är det mest framgångsrika sättet att vinna en kvinnas hjärta” (min översättning)

Är det så det fungerar? Har Livius avslöjat den kvinnliga naturen? Sabina betyder i alla fall sabinerflicka, en flicka från romarnas grannfolk sabinerna, och kanske är det tack vare den här historien som ca 6500 svenska kvinnor bär det vackra namnet.

En vit lögn

Den arkaiska färgsättningen var avsedd att vara symbolisk snarare än naturalistisk

En vit Venus? Glöm det. Antikens marmorskulpturer var polykroma, målade i grälla färger. Den som fortfarande bär med sig idén om vita marmormiljöer bör genast besöka Medelhavsmuseet och få sin föreställningsvärld kullkastad. Här visas en vandringsutställning från Tyskland, som jag ännu inte sett i Stockholm, men väl för några år sedan i Köpenhamn. Fler rekonstruktioner tycks ha gjorts sedan dess. Genom analys av kvarvarande färgpigment har man kunnat återge de färger som skulpturerna en gång haft. Det är lätt att haja till inför de bjärta kulörerna. Såg det verkligen ut så? Att forskarna lyckats få fram de riktiga färgerna behöver man nog inte ifrågasätta; däremot tror jag att färgerna var mer nyanserande, att utförandet var mer konstnärligt gjort. Att måleriet i Grekland och Rom var högstående vittnar många väggmålningar om. Även mosaikkonstnärer vinnlade man sig om att få fram skiftningar och skuggor för att det avbildade skulle se levande ut.

Utställningen pågår till och med den 30 januari, och som vanligt arrangerar museet trevliga föreläsningar och konserter i anslutning till den.

Alea iacta est

Carpe diem

Dum spiro spero

In vino veritas

Känner du igen dessa latinska sentenser? Kan du fler?

För den som vill svänga sig med bevingade ord på latin finns det många att välja mellan. (Se förslagsvis på Wikipedia som har en bra samling.)  Några av dem har kommit att bli mina motton, till exempel:

Rem tene, verba sequentur. Behärska ämnet, så kommer orden att följa. (Horatius)

Sera nimis et vita crastina – vive hodie! Att leva imorgon är för sent – lev idag! (Martialis)

Si vis amari – ama! Om du vill bli älskad – älska! (Seneca)

Den här veckan är jag försjunken i texter av Quintilianus och Cicero. Häromdagen fastnade jag vid ett par meningar som jag fann tänkvärda. Jag undersökte om de fanns med i någon lista över berömda citat, men kunde inte hitta dem någonstans. Med mina läsare vill jag därför dela dessa citat, värda att upphöjas till sentenser.

Det första är hämtat ur Quintilianus Institutio oratoria, femte boken, tionde kapitlet:

Quod quis non habuit, non perdidit. Det man aldrig har ägt, har man heller aldrig förlorat.

För exakt tio år sedan gick jag omkring i mitt kök och snyftade över en kärlek som jag trodde var förlorad. Sista låten på Madonnas då nyutkomna CD gick om och om igen. I den låten, ”Gone”, finns en textrad som jag mantramässigt upprepade:

Why should I be sad for what I never had?

Den där raden började direkt spela i mitt huvud när Quintilianus textrad dök upp. Har Madonna läst Quintilianus? Troligen inte. Men på ett ganska simpelt sätt uttrycktes något mänskligt. Det var det tröstbringande och igenkännande som rörde mig i hennes textrad. Likadant är det med antik litteratur. Den har bevarats åt eftervärlden därför att den har något att säga. Någon för tvåtusen år sedan har haft samma känsla som jag och haft begåvningen att formulera den och godheten att nedteckna den.

I samma veva skriver Quintilianus:

Quem quis amat, sciens non laedit. Den som älskar någon, skadar inte medvetet.

Det är inte alltid som det räcker med kärlek. Man måste vara klok också. Välvilja kan lätt bli missriktad. Och det finns ingen som kan såra en så svårt som den man älskar.

Ett annat citat om kärlekens väsen kommer från Cicero och tionde kapitlet i hans Orator:

Nihil difficile amanti. Ingenting är svårt för den som älskar.

Är det så, tänker jag, att den ovillkorligt älskande är beredd till allt och betraktar det svåra som lätt? Har Cicero rätt? Så fantastisk den kärleken är, i så fall.

(Förbehåll: Översättningarna är mina och något fria. När jag översätter går jag efter principen att hitta så idiomatiska uttryck på svenska som möjligt. Detta sagt till alla latinkunniga och petnoga läsare (vimlar det inte av dem?) som kan tänkas ha något att invända mot min licentia.)

I min bokhylla står Viktor Rydbergs samlade verk, sjunde upplagan från 1913, till prydnad mer än till läsning. Erik Bergqvists understreckare i SvD föranleder mig att damma av böckerna.

I gymnasiets litteraturpensum ingick ”Den nya grottesången”, dikten om industrialismens förslavning av människan, liksom Singoalla, urtypen för en romantisk roman. 40-talsfilmatiseringen av ”Tomten” på julafton var tradition. Men vem läser Viktor Rydberg idag? Jag kan inte erinra mig att någon på allvar det senaste decenniet diskuterat hans författarskap på kultursidorna. När kom det senast ut en biografi över honom? När nämndes han senast som en klassiker värd att läsas?

Möjligen läses Singoalla fortfarande, men Vapensmeden och Den siste athenaren är sannolikt förpassade till bibliotekens magasin. Kanske kan en nyutkommen antologi ändra på detta.  Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg är redaktörer för denna bok från Atlantis förlag, Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism, med 23 artiklar av akademiker om Viktor Rydberg som kulturbärare. Erik Bergqvist nämner några särskilt intressanta texter som lyfter fram Rydbergs roll som debattör, konstvetare, översättare etc.

Det här väcker mitt intresse:

”Flera bidrag i ”Kulturhjälten” går i akademiskt koftgrått men är samtidigt i bästa mening lärda, och några är så lärda att man baxnar. Ta exempelvis Hans Henrik Brummers i nära nog barockstil anlagda essä om Rydbergs teorier kring en skulpturgrupp föreställande kejsar Hadrianus och Antinous.”

Exemplet får mig att leta fram den lilla essäboken Romerska kejsare i marmor, som är en vandring genom Rom, där författaren stannar upp vid platser som blir utgångspunkter för betraktelser över det kejserliga Rom och dess regenter. Likt Suetonius börjar Rydberg med Caesar och fortsätter i kronologisk ordning fram till Marcus Aurelius. (Suetonius slutade dock med Domitianus.) Suetonius är också en källa som flitigt anlitas, liksom Tacitus och Dio Cassius (eller Kassius Dio, som Rydberg föredrar att skriva). Ovan nämnda skulpturgrupp finns emellertid inte med här, däremot en rad andra skulpturer, en av dem Apollo Belvedere. I kapitlet om Nero får Rydberg anledning att skriva om denna avbildning av Neros favorit Apollo, poesins och musikens gud. Rydberg inleder och avslutar sin analys med kejsar Nero:

Apollo Belvedere

”För den som skriver detta har denna bildstod en märkvärdighet vid sidan av sin estetiska och konsthistoriska. Jag djärves tro, att hon är ett ur jorden uppståndet vittne om Neros kamp med sina samvetskval. Han har velat äga inför sina ögon vissheten, att blodskuld kan försonas, och med denna tysta avsikt låtit någon framstående konstnär skapa eller måhända efter ett delfiskt mönster bilda en Apollon Katharsios.  Stoden uppgrovs mot slutet av fjortonhundratalet i Antium, Neros födelse- och älsklingsstad, ur gruset av en villa, som tros hava varit hans egen. Bilden saknade då vänstra handen och samtliga fingrarne å den högra, och med dem voro även de attribut hon burit försvunna. Man har fördenskull intill dessa dagar varit oviss och uttömt sig i gissningar om den handling, vari guden varit framställd. Den vanligaste förklaringen är, att konstnären tänkt sig det ögonblick, då Apollo, för att värna sin helgedom i Delfi mot gallernas rovlystna skaror, personligt trädde dem med egiden i hand till mötes och drev dem med blixt och virvelstorm på flykten. Overbeck, som gillar denna mening, tänker sig guden i denna handling ställd emellan den versaille’ska Artemis och den kapitolinska Atena. Men nyligen har Karl Bötticher, synes mig, ådagalagt, att bilden i den sänkta högra handen burit den delfiska lustralvippan, av vars knutsnöre han upptäckt en återstod på trädstammen, som tjänar till stöd. Men lustralvippan var den pytiske Apollos tilläggstecken i hans egenskap av b l o d s k u l d f ö r s o n a r e.

Det ligger något av brådförnummen bländande uppenbarelse i denna bild. Med vänstra armen hotfullt eller avvärjande framsträckt ilar guden i majestätisk vrede emot ett något, som otillbörligt nalkats hans heliga omkrets. Karl Bötticher tänker på det uppträde i Eschylus’ Eumenider, då Orestes, modermördaren, förföljd av furierna, störtat in i Apollos tempel och famnat dess altar; han tänker sig vidare, att guden i detta ögonblick ser samvetskvalens gudinnor intränga i helgedomen, och att han harmsen, med bågen i vänstra handen, möter dem och driver dem ur templet och därefter med lustralvippan fullbordar den handling, varigenom Orestes’ blodskuld försonas.

Detta överensstämmer väl icke så alldeles med Eschylus’ skildring, men träffar henne dock i samma huvudpunkt, som det var konstnären nog att träffa. Ingen bild kunde bättre än en sådan påminna den nye Orestes, att en försoning med de gudomliga makterna vore möjlig, och ingen vara bättre ägnad att i hans mörka stunder lysa med ett hopp om frid.

Hos Eschylus är själve Apollo dock ur stånd att blidka eumeniderna: han mäktar endast söva dem till en tid. Denne gudingivne skald, som med hellenens skönhetskänsla och filosofiska instinkt förenar de hebreiska siarnes storvulna väsen och djupa sedliga allvar, har känt och velat uttrycka, att religiösa bruk och tempeltjänst kunna döva samvetskvalen, men icke sona synden, icke hela det brutna. Apollo själv råder Orestes fly till Pallas Atena och där, inför areopagen, underkasta sig Guds dom i mänsklighetens rätts- och billighetsmedvetande. Eumeniderna följa honom även dit och sjunga vid domstolens tröskel den hjärtskakande kor, som Schiller syftar på och fritt efterbildat i sin sköna ballad ”Die Kraniche des Ibycus”. Areopagens ledamöter lyssna till käromål och svaromål, och då det visat sig, att deras röster fallit till lika tal i friandets vågskål och i fällandets, ger den visa och milda Pallas utslaget till Orestes’ förmån. Men hon ger även samvetskvalen deras ära och låter dem i skepnaden av nådens gudinnor med högtidligt fackeltåg följas till det tempel, som folket helgat dem vid sidan av areopagen.

Även Nero kände, att han nu var ställd under samma dom, och han bävade för att möta människornas blickar. Men ack! med dem syntes ingen försoning vara av nöden.”

Som synes en ambitiös, lärd och läsvärd analys av Apollo-statyn. Apollo tolkas som den store försonaren, särskilt för Nero själv. Apollo-skulpturen är ”ett ur jorden uppståndet vittne om Neros kamp med sina samvetskval”, en önskan om att försonas med det folk han har plågat.

Rydberg tar sig an kejsarna med ett högtidligt allvar som känns främmande för vår tid: han tänker och känner åt dem, beskriver deras kynne, deras livsstil och familjeförhållanden som om han levt nära dem och vet allt om dem. Eller som om han läst Suetonius och slukat alla rövarhistorier med hull och hår. Detta okritiska och distanslösa förhållningssätt ter sig  otidsenligt för en modern läsare. För den skull oläsbart? Nej, men ovant. Anslaget är så märkligt ambitiöst och käckt på samma gång; här har vi en man som älskar sitt ämne och kåserar, analyserar, undervisar och obesvärat strösslar med antika citat. Rydbergs flödande entusiasm och beläsenhet i den antika litteraturen är en fröjd för Minerva. Men efter ett tag blir det hurtiga för hurtigt, Augustus blir för präktig och Nero för ond. Jag tycker ibland att dagens skildringar av antiken, till exempel i Rome, är för smutsiga och råa. Viktor Rydbergs Romerska kejsare i marmor är en överdriven förenkling åt andra hållet. Men underhållande att läsa är den! Och hur ofta läser man uttryck som ”rovlystna skaror”, ”brådförnummen bländande uppenbarelse”, ”otillbörligt nalkats hans heliga omkrets”, ”storvulna väsen” och ”till lika tal i friandets vågskål och i fällandets”? De ohistoriska kejsarporträtten förlåts av Viktor Rydbergs språk, som är just en bländande uppenbarelse.

Länge har jag sneglat på det vackra sidhuvud som Therese har i sin dagbok eller som Johanna dekorerar sitt dekadensmagasin med. Nu kan även jag skapa ett tjusigt sidhuvud! Jag upptäckte funktionen när en liten manga-flicka plötsligt presenterade min blogg. Nu har hon fått flytta på sig till förmån för målningen ”Reading the story of Oenone” av Francis David Millet. Jag är svag för den här typen av ”vulgärklassicistiska” bilder med unga kvinnor i grekiska dräkter och vita marmormiljöer, kvinnor som strålar av harmoni och tycks ägna hela dagarna åt håruppsättningar och högläsning.

Francis David Millet, "Reading the story of Oenone", ca 1883

Vad läser de? Epistulae Heroidum av Ovidius, en av mina husgudar. Ovidius låter Penelope, Phaedra, Dido och andra kvinnor ur den grekisk-romerska mytologin skriva brev till sina älskade. Det charmigaste brevet, enligt min mening, har en viss Oenone som avsändare. Mottagaren är Paris, han som rymde med sköna Helena. Det var en enlevering som fick det trojanska kriget till följd. Skandalen låg i att Helena var gift med kung Menelaos av Sparta. Men även Paris var gift — med nymfen Oenone.

Paris har vuxit upp på landsbygen som fattig herde, ovetande om att han egentligen var trojansk prins. Så länge som han var fattig var allt frid och fröjd, då levde Paris och Oenone ett stilla liv i skogen som äkta makar. Oenone menar att det är den nyvunna prinstiteln som stigit honom åt huvudet. Hon anklagar honom för storhetsvansinne. Hon beklagar sitt öde, förbannar hans hemska tilltag och försöker tala honom till rätta. Läsaren vet dock att Oenones förhoppningar är utsiktslösa. Paris kommer att leva ut sin passion, dra på sig ett krig och dö i det kriget.

Den som vill läsa Oenones brev kan leta på bibliotek och antikvariat efter John W Köhlers översättning, Kvinnoöden under antiken (Paul Åströms förlag, 1993).

Det är inte var dag som det kommer recensionsexemplar på posten. Häromdagen skickades Johan Tralaus Draksådd till mig, utan att jag bett om det. Sådant gillar jag. Tack, Atlantis förlag! Jag besvarar generositeten med en kort recension.

Frederic Leighton, Antigone (1882)

Statsvetaren och debattören Johan Tralau beger sig till den grekiska litteraturens värld för att finna vaggan till den politiska filosofin. Den gängse uppfattningen är att denna finns i Platons Staten, men Tralaus syfte är att visa att den framträder redan hundra år tidigare. Arenan är den antika teatern, medlet den grekiska tragedin. Det grekiska dramat behandlade frågor som lag, rätt, stat och familj och utgjorde ofta en kommentar till samtida händelser, om än förklädd i gamla myters skepnad. För att illustrera sin tes hänvisar författaren i huvudsak till Sofokles Antigone, det moraliska dramat om en ung kvinna som tar lagen i egna händer när hon begraver sin bror, landsförrädaren Polyneikes. Till försvar säger hon att hon följer gudars lag och inte människor. Hon trotsar inte bara staten, utan även sin morbror, kung Kreon, som dömt att broderns lik skall ligga öppet inför allas spott och spe, tillgängligt för allehanda asätare. Den som rör liket åläggs med dödsstraff. För en modern läsare är det tydligt att Antigone är hjältinnan, men, påpekar Tralau, det måste inte vara så. Hegel, som såg dramat som den yppersta konstformen och höll Antigone för ett av de främsta verken inom genren, hävdade att dilemmat och tragiken låg i att båda sidor eller ingen hade rätt.

För att i mesta möjliga mån komma åt de antika verken, måste man läsa dem på originalspråk. Det har Johan Tralau gjort. Han diskuterar grekiska ords innebörd i särskilt intressanta och diskuterade passager, vilket ger tyngd åt resonemanget och visar att han tar sin uppgift på allvar.

Underrubriken den grekiska tragedin som politiskt tänkande gör stora anspråk, alltför stora. Tralaus bok har snarare karaktär av artikel eller essä; den är en läsning av dramat Antigone. Den grekiska tragedin utgörs ju av så många fler verk än så. När jag som läsare inte får det jag förväntar mig, blir jag osäker och vet inte vad jag skall tycka. Titeln Draksådd förvirrar också. Ordet draksådd kommer från myten om Jason och Medea och för således tankarna till Euripides Medea, men den tragedin nämns överhuvudtaget inte. Bortsett från detta är Draksådd en lärd och läsvärd liten bok om ett litterärt verks komplexitet och dess betydelse för moraliskt och politiskt tänkande.

Idag, när jag trängdes på Kiviks årliga marknad, fick jag ett uppdrag av en bloggande vän: att visa att antiken lever på Kiviks marknad. En knivig uppgift, tänkte jag, där jag vandrade förbi stånd efter stånd med foppa-tofflor, cowboyhattar och t-tröjor med tramsiga tryck. (En orgie i dålig smak!)

Marknader i sig har förstås antikt ursprung, men det räknas kanske inte.

Strax efter vårt samtal fick jag dock se den här enorma skylten:

Chokladhjulet Caesar

Chokladhjulet ”Caesar”. Rättstavat, minsann. Grekiska tempel och vaser, hästspann och skulpturer. Jamenvisst. Antiken lever, även på Kiviks marknad.

Det här klotet, signerat Sivert Lindblom, står sedan drygt tio år tillbaka på Gustav Adolfs torg i Malmö. Skulpturen är en del av ett större konstverk med fem fontäner.

Klot av Sivert Lindblom, Gustav Adolfs torg

När jag går förbi det lägger jag märke till:

Försokratikern Herakleitos hade ordet förändring som sitt ledord. Att livet och världen består av förändring är det enda man kan vara säker på. Herakleitos tillskrivs uttrycken ”allting flyter” (panta rei) och ”man kliver inte ned i samma flod två gånger”. Av Herakleitos finns bara fragment bevarade. Ett av dem lyder:

”För själar är det död att bli vatten, för vatten är det död att bli jord, men ur jord blir vatten och ur vatten själ.”

Annars var det elden som var alltings ursprung, trodde Herakleitos.

Någon som trodde att bikinin var en 1900-företeelse, tillkommen på 40-talet och uppkallad efter Bikiniöarna? Fel! Redan under antiken ser vi exempel på bikiniliknande plagg. Så här i högsommarhettan kan det väl passa med en bild på några romerska bikinibrudar. Vi ser dem avbildade i en mosaik i Villa del Casale, Sicilien. Flickorna tränar med hantlar, kastar diskus, löper och kastar boll. En av flickorna håller i en palmkvist och sätter en krona på hjässan för att visa att hon vunnit en idrottstävling. Sportiga tjejer!

Romerska bikiniflickor, Villa del Casale, Sicilien, 300-talet e Kr

Gaius Plinius Caecilius Secundus, 61-111 e Kr

Publius Cornelius Tacitus, 56-120 e Kr

Om Plinius den yngre hade levt idag hade han drivit en blogg; det är jag säker på. Han bubblar av iakttagelser, kommentarer, åsikter. Hans brev är små betraktelser, ungefär som blogginlägg. En av hans brevvänner är historikern Tacitus, till vilken han skriver följande:

Nu kommer du att skratta, men det bjuder jag på. Jag, honom som du känner, har fällt tre vildsvin – till på köpet präktiga exemplar! ”Har du gjort detta på egen hand?” frågar du. Ja, på egen hand! Men jag gjorde det utan att överge min overksamma och lättjefulla natur. Jag satt vid näten, men utan spjut eller lans vid min sida; däremot penna och anteckningsböcker. Jag funderade en stund och antecknade litegrann, för att jag skulle ha något att ta med mig hem om jag nu kom med tomma händer från jakten. Du bör inte förakta detta sätt att studera— det är förunderligt hur sinnet uppväcks av den aktivitet och motion som jakt innebär. Den ensamhet och tystnad som skogen erbjuder ger upphov till filosoferande. Därför uppmanar jag dig att jämte en matlåda och en plunta ta med dig anteckningsböckerna. Du kommer att finna att det inte bara är Diana som strövar bland bergen — i lika hög grad finns Minerva där.

(Översättning: Martina Finnskog)

Romersk mosaik med Minerva, Getty Villa.

En aspenströmsk och runebergsk hyllning efter läsning av De bello Gallico:

Caesar och bonden Paavo

Efter att ha läst 90 (blodiga) paragrafer om Caesar

önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,

bonden Paavo, kvarlämnad på åkern,

som brukar jorden utan att skövla den,

som slaktar kor och inte människor.

Efter att ha läst 90 paragrafer om erövring, förtryck och tortyr,

om ära som inte skyr några medel,

önskar jag frambära min hyllning till

det prestigelösa slitet, konsten att stanna

och att äga tyngd – såsom bonden Paavo,

som strävsamt och outtröttligt,

inåtvänt men medmänskligt,

glanslöst men evigt grönskar.

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849

Länkar:

”Bonden Paavo” av Johan Ludvig Runeberg

”Ikaros och gossen Gråsten” av Werner Aspenström (i en SvD-understreckare)