Lisa Aschans långfilmsdebut Apflickorna har hyllats världen över. Robert de Niro lär ha kallat den ”provocerande och underbar”. Den har fått beröm för sin förmåga att låta åskådarna läsa mellan raderna. Det förstår jag inte.

Jag kommer att tänka på en film som jag såg för ca tio år, Richard Hoberts Alla älskar Alice, en berättelse om ett skilsmässobarn. Jag berördes av den, men vänner till mig, själva skilsmässobarn, blev inte lika begeistrade. Skildringen var för enkel, menade de.

Två ord kommer till mig när jag ser Apflickorna: övertydlighet och förenkling.

Fråga mig allt om hur det är att vara tonårstjej. Jag är expert. Minnena från förr har kedjat sig fast i mitt medvetande och spökar för mig ibland. I gymnasiet gick jag i en ren tjejklass. Under tio års tid har jag arbetat med tonåringar. Jag säger inte att Apflickorna är en dålig film, inte heller att man nödvändigtvis måste känna igen sig för att få behållning av en film, men jag förstår inte lovorden.

Det här är en berättelse om kontroll. Tonårsflickorna Cassandra och Emma tränar voltige, dvs gymnastiska konster utförda på hästrygg. Vid träningstillfällena sporrar de sig själva och varandra i diverse styrke-, smidighets- och konditionsövningar. De springer på tid och gör armhävningar. Men det är inte det militära träningsfältet som utgör scenen; det är alltså häststallet, en typiskt kvinnlig miljö. Cassandra och Emma är inte intresserade av att behaga; det är de som tar kontroll, det är de som ber om killars telefonnummer. Som ett par tonåriga Thelma och Louise dikterar dessa honapor sina villkor och tämjer sin omgivning som de tämjer hundar och hästar. Såsom män alltid gjort, skulle säkert någon säga.

Apflickorna

Emmas sexåriga lillasyster Sara har (ännu) inte genomskådat könsmaktsordningen. Hon går lydigt in i kvinnorollen i hopp om att behaga sin äldre kusin, Sebastian. I sin leopardmönstrade bikini — som hon tvingat sin pappa att köpa sedan en badvakt påpekat det oanständiga i att en flicka vistas i simhallen utan ”topp” — dansar hon för honom för att få hans uppmärksamhet. Hon är indianen i det här moderna westerndramat, som verkligen innehåller en stor portion klicheer från genren: western-musik, hästar placerade här och där, vapen, en öde väg, en solnedgång… Saras regndans ges rekvisita i form av en kaktus på ett sandfärgat golv. I fönstret står en prydnadshäst. Tidigare har Sara krigsmålat sitt ansikte.

Övertydligt? Ja, också när cowboy-systern Emma förmanar sin lillasyster att vara hård och inte visa känslor, för då blir man bara sårad. Som om inte hela Emmas uppenbarelse redan utstrålade det.

För mig utgörs kvalitet av det som är komplext. Det kan se enkelt ut på ytan, men det måste finnas något stort och avancerat bakom konstverket för att jag skall bli intresserad.

Det maktspel som Emmas och Cassandras vänskap består i känns visserligen igen och är smärtsamt att se, men det kunde ha utforskats mer. Någon recensent har skrivit att endast en kvinna skulle kunna göra den här filmen. Men jag är säker på att en begåvning som Ruben Östlund, med sitt sinne för människors beteende, hade kunnat fördjupa den här historien och göra något mer av den. Då hade det kunnat bli riktigt intressant.

Se trailern här: