Jag håller manusförfattaren Charlie Kaufman för ett geni. Hans säregna och absurda humor liknar inget annat. Jag blev ett fan när jag såg I huvudet på John Malkovich och blev lika förtjust i civilisationskritiska (?) Human nature med helsköne Rhys Ifans som människoapa, en sorts modern Mowgli som helst vill bo i skogen och inte kan anpassa sig till samhället.

Kate Winslet och Jim Carrey i "Eternal sunshine of the spotless mind"

Allra bäst tycker jag ändå om underbara Eternal sunshine of the spotless mind, där man för en gångs skull får se Jim Carrey i en seriös roll. Jag är allergisk mot hans överdrivet grimaserande roller, men här spelar han oerhört fint, nedtonat utan överspel. Kate Winslet spelar hans bohemiska flickvän som överger honom. För att utplåna minnet av honom anlitar hon en firma vars specialitet är just att rensa människors hjärnor från oönskade tankar (!). När han förstår vad hon gjort uppsöker han samma firma. Carrey och Winslet uppvisar ett fantastiskt samspel i denna vackra och samtidigt skruvade film om svek och kärlekssorg. 

Alla dessa filmer har en röd tråd och en idé som genomförs. Tyvärr saknar Kaufmans senaste film det, Synecdoche, New York. Kanske beror det på att Kaufman för första gången själv regisserar sitt manus. Jag hade önskat att någon skurit i det; det är plottrigt, överlastat – för mycket, helt enkelt.

Philip Seymour Hoffmann spelar den framgångsrike regissören Caden Cotard. Hans lika framgångsrika hustru lämnar honom, tar med sig dottern och flyttar till Berlin. Den kafkaartade jakten på dem (Kafkas roman Processen nämns faktiskt också i filmen) resulterar i ett storslaget teaterprojekt, som Cotard förverkligar tack vare ett stort pris som gör honom ekonomiskt oberoende. Men projektet tar aldrig slut eftersom det hela tiden läggs till nya scener allteftersom nya saker händer i regissörens liv. År läggs till år och snart har det gått tjugo år utan att pjäsen iscensatts.

Samantha Morton som Hazel i "Synecdoche New York"

Idén om livet som teaterprojekt är intressant och filmen ställer frågor om livets mening, eller kanske snarare vår upptagenhet kring att skapa mening i något meningslöst. Tyvärr går inte Kaufman i land med det. Myllret och de många upprepningarna gör att filmen växer till något ohanterbart. Den tappar fokus och grepp och det hela spårar ur.

Ändå har filmen på det hela taget fått fina recensioner. Men när jag läser SvD:s recension tycker jag inte att betyget överensstämmer med textens innehåll. Sydsvenskan övertygar däremot med en intressant analys av filmen. DN:s recension är mer kritisk och ligger närmare min uppfattning av filmen.

Philip Seymour Hoffman är alltid bra, men mest imponerar Samantha Morton som rödhåriga biljettförsäljerskan Hazel (som också tycks vara den enda som åldras efter trettio år).

Titeln, då? Synekdoke är en stilistisk figur, som med hjälp av delen beskriver det hela. Jag minns exemplet ”Två solröda segel” från skolan där seglen får representera hela båten. Ordet kommer från grekiskans συνεκδοχή som betyder ungefär ”sammantydning”.