Mar
13
Inlagd 2010-03-13
Inlagd i Film, Skönhet av minerva

Manus och regi av en modeskapare — kan det vara något? Enligt tidningarnas kultursidor har Gucci-designern Tom Ford skapat ett estetiskt mästerverk utifrån Christopher Isherwoods roman A single man. Kritikerna hävdar dessutom  att huvudrollsinnehavaren Colin Firth gör sitt livs roll (en roll för vilken han också blev oscarnominerad). Två anledningar att se filmen, alltså. Lägg därtill Julianne Moore och Matthew Goode, två skådespelare som aldrig gör mig besviken.  

Colin Firth som George i En enda man

Colin Firth som George i En enda man

Handlingen utspelar sig under en dag år 1962 i Kalifornien. Colin Firth spelar George, en välbärgad homosexuell man i sina bästa år som försörjer sig som collegelärare i engelsk litteratur. Nyligen har han förlorat sin partner (Goode). Hur skall han kunna leva i nuet när det förflutna ständigt spökar? ”Om man inte kan glädjas åt nuet lär väl inte framtiden bli bättre”, säger han i ett samtal med den efterhängsne studenten Kenny, men han har själv svårt att leva efter den devisen. Han pendlar mellan livsleda och livslust. Firth skiftar blixtsnabbt i uttrycken. Ena stunden förbereder George sitt självmord, andra stunden släpper han loss i dans med sin väninna (Moore). Ena stunden drunknar han nästan i minnets flod för att i den andra stunden bejaka ögonblicket och spontanbada i Stilla havet.

George (Colin Firth) med väninnan Charlotte (Julianne Moore)

George (Colin Firth) med väninnan Charlotte (Julianne Moore)

Två komponenter gör den här filmen. Den första är Colin Firth, som aldrig har varit stiligare eller mer övertygande (möjligen med undantag för pianoscenen i Stolthet och fördom). Den andra är estetiken. Filmen är så snygg, varenda bild är uttänkt. Det verkar som om Tom Ford är lika mycket perfektionist när det gäller bildkomposition som George är med sina (perfekt strukna) kläder och prylar (var sak på sin plats).

Det här är en stillsam, lågmäld film som saknar stora gester men som bygger på antydningar och nyanser. Jag tänker särskilt på Georges möten och samtal med sin student Kenny, vilka träffsäkert fångar spelet mellan människor som inte vet var de har varandra. Vad är Kenny ute efter? Känner han attraktion eller bara beundran? Ser han George som en mentor, fadersfigur, vän eller presumtiv älskare? Vet Kenny om att George är homosexuell? Hur bör George hantera situationen? Vad ger han för signaler? De frågor som George utstrålar lämnas obesvarade, som så ofta även i vanliga livet.

Kommentarer

den blyga, 13 mars, 2010, kl. 15:32

(möjligen med undantag för pianoscenen i Stolthet och fördom).

Jag kan inte se mig mätt på denna version av Pride and Prejudice
Se även min blogg i morgon apropos Sonnet LX!.


Skriv en Kommentar
Namn:
Epost:
Hemsida:
Kommentar:
« Tillbaka till textkommentarer