Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

                        Erik Axel Karlfeldt

Den som tycker att filmen är medioker kan i alla fall njuta av kläderna och miljöerna. Tidigt 60-tal!

An education tycks ha delat recensenterna i två läger: de som hyllar den som ett mästerverk och de som anser att historien är alltför tunn. Jag skulle vilja säga så här: det som kunde ha blivit förutsägbart och tunt blev tack vare ett intelligent manus (av Nick Hornby efter Lynn Barber), utmärkt skådespeleri och känslig regi (av danska Lone Scherfig) ett mästerverk med flera bottnar, oväntade humoristiska inslag och intressanta vändningar som pricken över i.

Carey Mulligan som skolflickan Jenny

Carey Mulligan är oemotståndlig, ja makalös som den oskuldsfulla, tjuvrökande, frankofila, studiebegåvade, cellospelande 17-åriga Jenny. Jenny är stjärnan i sin klass och har målet utstakat: att studera i Oxford. I ungdomsorkestern har hon en beundrare, jämnårige Graham, urtypen för en trevlig, väluppfostrad ung engelsman. Men det blir en betydligt äldre man som stjäl hennes uppmärksamhet. På väg hem från en orkesterrepetition får Jenny i ösregnet skjuts av en okänd gentleman i 35-årsåldern. Hans uppvaktning stannar inte vid en oskyldig flirt. Snart tar han henne med på konserter och tjusiga restauranger, han introducerar henne för sina vänner och inviger henne i erotikens värld. Under Davids och hans vänners vingar transformeras den blyga skolflickan till världsvan dam. Föräldrarnas initiala tvekan försvinner tack vare Davids charm, hans övertalningsförmåga och inte minst hans tillgång på pengar. Åldersskillnaden på 15-20 år tycks inte bekomma dem. Ett parti som David skulle säkra Jennys framtid och fadern skulle aldrig behöva bekymra sig om att försörja henne. Oroar sig gör däremot personalen på skolan, som befarar att Jennys kärleksaffär kommer att bli ödesdiger för hennes studier.

David (Peter Sarsgaard) möter Jennys föräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour)

Rosamund Pike är en komisk fullträff som bimbon Helen, vän till David

Att David inte har rent mjöl i påsen kommer inte som någon överraskning. Men han är inte helt och hållet skurk, vilket gör rollen intressant. Peter Sarsgaard är perfekt som charmör och bedragare. På imdb.com uttalar han sig om sin syn på ”bad guys”-roller: ”Seriously, in Catholicism, you’re supposed to love your enemy. That really impressed me as a kid, and it has helped me as an actor. I don’t believe there are bad people. Just people who do bad things. The way that I view the characters I play is part of my religious upbringing. To abandon curiosity in all personalities, good or bad, is to give up hope in humanity. Like somebody who is mumbling on the street – I’m always curious if his words make any sense. I’m interested in lost souls. They possess another sort of secret.” Det märks att Peter Sarsgaard har närmat sig rollen på det sättet. Det är inte svart eller vitt. Det finns en generositet och ett ärligt uppsåt hos David, men han är slav under begäret. Liksom Jennys far är slav under penningen.

David har gått på livets universitet, säger han. För Jenny blir mötet med honom en lektion i moral, en läxa för livet, en erfarenhet som gör att hon ser annorlunda på världen. Även jag ser annorlunda på världen när jag går ut ur biosalongen. Den har blivit lite vackrare sedan jag berikats på denna kulturella upplevelse.

Se trailern här: 

Click here to view the embedded video.

Och här en fin scen:

Click here to view the embedded video.

Kuriosa: Carey Mulligan och Rosamund Pike spelade systrar (Kitty respektive Jane) i Joe Wrights Stolthet och fördom.

I rollerna

Språkvetaren: grekiskprofessor Eva-Carin Gerö; Historikern: historieprofessor Dick Harrison; Dramatikern: Christina Ouzounidis; Siaren: journalisten Daniel Rydén. Kör: citat ur Hjalmar Gullbergs poesi.

Teatern i Epidauros

Ur dramat:

Siaren: ”Pafos är Afrodites födelseplats; det visste Carl Michael Bellman, men varför måste vi veta?”

Dramatikern: ”De grekiska gudarna kan inte dö, för de står för en massa nödvändigheter, psykologiska och sociala tvång och normer av olika slag som just genom gudarna konkretiseras på ett sätt som är oslagbart.”

Kören: Seglande gäst på förbifärden, lyssna till marmorlyrans musik! Full av ruiner finner du världen. Ingen i skönhet är denna lik.

Språkvetaren: ”Vi behöver det här för att förstå oss själva. Varför vi tänker som vi gör. Mötet med det annorlunda är viktigt; det finns också i antiken. Och det lär oss att det kan vara på ett annat sätt, att människor kan vara annorlunda.”

Historikern: ”Genom att ta del av den antika grekiska kulturen som finns tillgänglig i till exempel Platons dialoger eller Aristoteles skrifter, Aiskylos och Sofokles dramer — jag skulle vilja hävda att vi blir bättre människor då. Och det är såpass bra, välgjort och starkt att vi alltid kan återvända dit och få inspiration.”

Aristoteles som frimärke

På frågan om vem av de gamla grekerna de helst skulle vilja träffa:

Språkvetaren: ”Aristofanes. Han måste ha varit en helt fantastisk person som kunde skriva så halsbrytande roliga och samhällskritiska komedier. Vad hade du för tanke med det där skämtet? skulle jag fråga. Men också: Hur ser du på människans roll i tillvaron?”

Historikern: ”Aristoteles. Han är den enskilde grek som betytt mest för vår lärdomsutveckling. På gott och ont. Jag skulle fråga om hans enorma intresse för allt mellan himmel och jord; försöka få veta hur hans hjärna fungerade. Och hur i helsike kunde han, den störste antifeministen i världshistorien, ha en så fruktansvärd syn på kvinnor?”

Klytaimnestra tvekar innan hon dödar den sovande Agamemnon, Pierre-Narcisse Guérin, 1817

Dramatikern: ”Klytaimnestra. Hon är vit, rik och tillhör det segrande folket. Samtidigt lever hon i en extremt patriarkal miljö där hon inte har rösträtt, hennes man har tagit hem en slavinna som krigsoffer till deras hem. Hon är ett tydligt exempel på den maktlösa kvinnan som i relation till någon annan har en enorm makt och status. Hon är med på båda sidor; det gör henne intressant.”

Hm, vem av grekerna skulle jag vilja träffa? Även jag är frestad att säga Aristofanes, därför att han är så hejdlöst rolig. Men för att inte härmas säger jag Sokrates, ”den visaste och bästa av män”, enligt Platon. Han var så kolossalt vis! Om jag hade fått möjlighet att träffa honom hade jag nog nöjt mig med att lyssna på honom, för om jag skulle ge mig in i en diskussion med honom, vet jag hur det skulle sluta. Sokrates skulle få mig att revidera min ursprungliga uppfattning till hans, samtidigt som han skulle lura i mig att det var jag själv som hade kommit fram till denna nya sanning. Så går det nämligen till i dialogerna. Det finns ingen som kan knäcka Sokrates verbalt.

Artikeln i sin helhet finns inte på hemsidan; däremot kan man finna min bloggande kollega Venanzio betygsätta filmer som utspelar sig i det antika Grekland. Gör också Sydsvenskans quiz och svara på om Sokrates lärjunge hette Platon, Palton eller Plankton. (Rätt svar finner du i stycket ovan.)

Colin Firth som George i En enda man

Handlingen utspelar sig under en dag år 1962 i Kalifornien. Colin Firth spelar George, en välbärgad homosexuell man i sina bästa år som försörjer sig som collegelärare i engelsk litteratur. Nyligen har han förlorat sin partner (Goode). Hur skall han kunna leva i nuet när det förflutna ständigt spökar? ”Om man inte kan glädjas åt nuet lär väl inte framtiden bli bättre”, säger han i ett samtal med den efterhängsne studenten Kenny, men han har själv svårt att leva efter den devisen. Han pendlar mellan livsleda och livslust. Firth skiftar blixtsnabbt i uttrycken. Ena stunden förbereder George sitt självmord, andra stunden släpper han loss i dans med sin väninna (Moore). Ena stunden drunknar han nästan i minnets flod för att i den andra stunden bejaka ögonblicket och spontanbada i Stilla havet.

George (Colin Firth) med väninnan Charlotte (Julianne Moore)

Två komponenter gör den här filmen. Den första är Colin Firth, som aldrig har varit stiligare eller mer övertygande (möjligen med undantag för pianoscenen i Stolthet och fördom). Den andra är estetiken. Filmen är så snygg, varenda bild är uttänkt. Det verkar som om Tom Ford är lika mycket perfektionist när det gäller bildkomposition som George är med sina (perfekt strukna) kläder och prylar (var sak på sin plats).

Det här är en stillsam, lågmäld film som saknar stora gester men som bygger på antydningar och nyanser. Jag tänker särskilt på Georges möten och samtal med sin student Kenny, vilka träffsäkert fångar spelet mellan människor som inte vet var de har varandra. Vad är Kenny ute efter? Känner han attraktion eller bara beundran? Ser han George som en mentor, fadersfigur, vän eller presumtiv älskare? Vet Kenny om att George är homosexuell? Hur bör George hantera situationen? Vad ger han för signaler? De frågor som George utstrålar lämnas obesvarade, som så ofta även i vanliga livet.

Like as the waves make towards the pebbled shore,

So do our minutes hasten to their end;

Each changing place with that which goes before,

In sequent toil all forwards do contend.

Nativity, once in the main of light,

Crawls to maturity, wherewith being crown’d,

Crooked elipses ‘gainst his glory fight,

And Time that gave doth now his gift confound.

Time doth transfix the flourish set on youth

And delves the parallels in beauty’s brow,

Feeds on the rarities of nature’s truth,

And nothing stands but for his scythe to mow:

And yet to times in hope my verse shall stand,

Praising thy worth, despite his cruel hand.

Som våg på våg mot strandens stenar slå

vårt livs minuter ila mot sitt slut,

i ständig ström de tränga häftigt på

och maka undan dem som gå förut.

Födelsens stjärna i sin fulla sfär

till mognad hunnen når sitt krön och dör,

krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,

och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,

i unga pannor ristar han sitt spår,

förstör det liv som spirar blott en gång,

och intet upprätt för hans lie står.

Och ändå skall min dikt stå orörd kvar

och vittna om hur värd dess pris du var.

Översättning: Erik Blomberg

Hurra för fina svenska filmtitlar

På Facebook finns en grupp som vill förhindra att filmtitlar översätts till svenska (vad finns inte på Facebook?). Jag tänker inte gå med i den gruppen. Jag hör nämligen till dem som ogillar när man låter bli att översätta engelska filmtitlar. Vem blir glad av titlar som Inglorious basterds, Eastern promises eller Things we lost in the fire? En vän till mig försvarar oskicket med att filmer är konstverk, att titeln är en del av konstverket och därför bör behållas i original. Men det borde betyda att man inte heller bör översätta titlar från kinesiska eller iranska filmer. Det är symptomatiskt att skaparna av Facebook-gruppen inte preciserar att det bara är de engelska titlarna de vill behålla, trots att det är det de menar. Som om alla filmer vore engelskspråkiga!  

Bra som den är...

...eller kan den bli bättre?

Vi svenskar tycks alltså gladeligen omfamna och anpassa oss till den anglo-amerikanska filmmarknaden. Hollywood är inte lika generöst mot resten av filmvärlden. När jag i förrgår besökte biografen för att se En enda man, fördrev jag väntetiden med att läsa reklam för andra filmer. Jag stannade framför Hollywood-produktionen Brothers snygga affisch med Tobey Maguire, Natalie Portman och Jake Gyllenhaal och läste följande text: ”Soldaten Sam lämnar frun Grace och deras barn för ett uppdrag i Afghanistan. Under tiden flyttar hans strulige lillebror Tommy, som just kommit ut från fängelset, in hos familjen. Snart befaras Sam ha omkommit i strid och i hans frånvaro uppstår en oväntad romans mellan Tommy och Grace. Men en dag kommer Sam hem…” . Vad är det om inte en intrig exakt den i  Susanne Biers film Bröder? En nyinspelning, alltså. Trots detta finns inte Susanne Biers namn med någonstans på affischen. Filmen Bröder är något av det starkaste jag har sett — varför duger inte den som den är? Kan den verkligen bli bättre? Har svårt att tro det.

Fin titel!

En enda man är en film där man faktiskt valt att översätta titeln till svenska. Varför? Kanske därför att Christopher Isherwoods roman heter så i svensk översättning. Ändå hade det i just det här fallet varit motiverat med det engelska namnet, eftersom dubbeltydigheten i A single man annars går förlorad. Men eftersom jag förordar översättningar till svenska klagar jag inte; däremot funderar jag över principerna, som i mina ögon ter sig godtyckliga. Om det handlar om en romantitel, varför behöll man då inte Högläsaren i stället för The reader i filmatiseringen av Bernhard Schlinks roman? Shutter island borde fått namnet Patient 67, som Dennis Lehanes thriller heter på svenska.

Fin som den var

Min känsla är att det handlar om vad som låter bäst och vad man tror säljer bäst. Och visst: jag medger att The constant gardener låter bättre än Den trägne odlaren, men jag tycker att vi alltför lättvindigt förkastar vårt eget språk. Hur hade det låtit om översatta engelska romaner hade behållit sina engelska namn? Det verkar absurt, ändå accepterar vi det när det handlar om filmer. Vi har helt enkelt vant oss. Vem reflekterar längre över att svenska klädföretag rear ut sina varor under rubriken ”Sale”? Eller att Risifrutti som endast distribueras i Sverige och Norge har smaker som ”orange” och ”gooseberry? (Hur många svenskar vet förresten att ”gooseberry” betyder krusbär? Och låter inte krusbär vackrare än ”gooseberry”?) Varför gör Gävle-företaget Läkerol sin reklam på engelska? ”Läkerol makes people talk” —  löjligt!

Nej, bort med den engelskspråkiga indoktrineringen och fram för svenska titlar och reklam till en svenskspråkig befolkning.

Bernardo Strozzi, "Gambaspelare" (Barbara Strozzi), 1637

Jag firar kvinnodagen med att läsa om framstående kvinnor i Nina Burtons Den nya kvinnostaden, som fyndades på bokrean för futtiga 39 kronor. (Titeln alluderar på Christine de Pisans 600 år gamla feministiska skrift Kvinnostaden, för övrigt mycket intressant läsning.)

Ända tills för några veckor sedan var Barbara Strozzi (1619-1677) ett okänt namn för mig. Men så upptäckte jag hennes musik: virtuos och avancerad med oväntade vändningar. Därför börjar jag med att slå upp vad Burton har skrivit om henne. Strozzi var yrkesutövande kompositör och musiker, respekterad av sin samtid. Varför avbildas hon då som en prostituerad med ena bröstet blottat? Burton skriver att kvinnor som framträdde offentligt ansågs så oblyga att de stämplades som kurtisaner. Men jag får inte ihop det. Tavlan är målad av en annan Strozzi, sannolikt en släkting. Borde inte denna släkting ge henne upprättelse? Eller var det helt enkelt konvention att avbilda kvinnliga musiker på det här sättet?

Artemisia Gentileschi, "Judit dödar Holofernes", ca 1620

Artemisia Gentileschi (1593-1653) utbildades i sin fars ateljé. Som tonåring blev hon våldtagen, ett övergrepp som hon aldrig glömde eller förlät. Hon hämnades det genom att välja bibliska motiv, där kvinnan blivit offer för mannens lustar. Favoritberättelsen är Judit som skoningslöst straffar Holofernes för att ha våldtagit henne. 

Judith Leyster, "Förslaget". Notera hur Leyster placerar motivet ut i vänstra kanten, hur den Komarovskij-liknande figuren lutar sig över kvinnan, håller i henne och erbjuder pengar. Han är svartklädd, hon vitklädd. Ljuset faller på henne och han kastar en skugga på väggen.

Temat manlig lust – kvinnligt offer går igen i ”Förslaget” av holländska Judith Leyster (1609-1660). Länge trodde man att det var Frans Hals som målat hennes tavlor. Så länge han stod som konstnär ansågs målningarna hålla hög kvalitet. När upphovsmannen visade sig vara en kvinna blev konsthistorikerna ängsliga. Hur skulle man nu betrakta den konst som man så högt värderat? Judith Leyster var under sin tid en framgångsrik konstnär som tjänade pengar på sin konst, liksom många andra kvinnor under barockens Holland och Flandern (Clara Peeters,  Maria von Oosterwijck m fl). Att de blivit bortglömda är en synd som 1800-talets konsthistoriker gjort sig skyldiga till. Det var de som förpassade många av dessa kvinnor till skamvrån.

En kvinna som stått alldeles för länge i skamvrån är romarinnan Sulpicia, som jag en gång i tiden skrev en kandidatuppsats om. Hon var verksam under kejsar Augustus tid, den litterära guldåldern. Omdömet har varit tämligen hårt genom åren. ”Charmigt” är det mest positiva som sagts före 1970. Det är så klart svårt att sätta fingret på vad som är litterär kvalitet, men man kan i alla fall konstatera att Sulpicka var en medveten författare. En undersökning av metriken visar att hon följde elegins estetiska ”regler”, till punkt och pricka. Mycket tyder på att hon var accepterad under sin samtid, eftersom hon ingick i en litterär krets tillsammans med bland andra Tibullus. Hennes morbror var ingen mindre än Messalla, en känd mecenat som uppmuntrade och sponsrade författare. Sulpicia levde också i en tid och ett sammanhang där (väl bemedlade) kvinnor uppmuntrades att bilda sig. Poeterna skryter ibland om sina ”doctae puellae”, sina intellektuella flickvänner som behärskar flera språk och kan konversera och musicera. Tyvärr finns inte Sulpicia med i Den nya kvinnostaden, men väl Sapfo, hyllad och beundrad av sina manliga antika kollegor.

Det finns många förebilder bland förmödrarna. Sist ut i raden får bli Rosa Bonheur. Vem kan väl måla kor som hon?

Rosa Bonheur (1822-1899), "Plöjning i Nivernais", 1849

Historien tar sin början i nutid på den österlenska landsbygden, där författaren faktiskt själv är bosatt. Berättarjaget har också många likheter med den verklige Klas Östergren. Han heter Claes, är författare, flyttar från Stockholm till Österlen och är född någon gång i mitten av 50-talet.

Romanen inleds och avslutas med en operaföreställning på bio, direktsänd från Metropolitan i New York. Det är Claes som tagit med sig sin deprimerade granne Ronny för att ge lite tröst i bedrövelsen. Länge tror jag att det är om Ronny som romanen skall handla. Men där, i pausen, möter Claes en gammal bekant från stockholmstiden, Madeleine. Hon och ett av henne inspelat ”blandband” blir en madeleinekaka (ja, jag tror att valet av namn är medvetet) för det som hände i Stockholm på 80-talet.

Hur vore det att se den här målningen övertäckt med grön färg?

I Stockholm möter Claes en kvinnlig regissör som han inleder ett förhållande med. Hon försvinner dock ganska snart ut ur bilden, när förföriska Madeleine gör entré för andra gången. Men även hon hamnar i bakgrunden när hennes sambo Jörgen i stället träder fram. På sidan 164 står: ”Strängt taget ingenting har ännu framkommit som kan motivera Jörgens roll i den här historian”. Men efter ett tag blir det klart att det är han som bär berättelsen. Jörgen är konstnär av excentrisk postmodern typ. När allt redan gjorts i konsten återstår inget annat än det slutgiltiga: att måla över den. Jörgens dröm är att köpa Dardels Den döende dandyn som skall ropas ut på auktion. Därefter skall han täcka den med ärggrön färg. Projektet skall filmas och filmen ställas ut tillsammans med den gröna monokromen. Jörgens livsdröm slås i spillror när han inte vinner auktionen, och han bestämmer sig för att hämnas på konstvärlden. Han iscensätter en installation i vilken han bokstavligt talat går över lik. Den motvilja Claes känner gentemot verket kompenseras av fascinationen inför Jörgens genialitet:

Han hade sagt: ”Jag måste göra det här. Men jag vet att jag kommer att bli hatad och föraktad.”

Man ville spontant avråda honom från att fullfölja sina intentioner. Men ju längre man ägnade sig åt saken desto mer maldes motståndet ner, den ovilja som varje vettig människa måste känna som ”naturlig” inför materialet gick över. Man fick till slut erkänna sin respekt.

Det var ett brott mot en förbannelse, en vidrighet som kunde möjliggöra en ny början, en oskuld återvunnen genom oförlåtlig synd. Stora ord kanske. Men jag kom inte på några mindre som var bättre. (…)

Bilden i sig förändrade ingenting, men den befann sig på gränsen, bokstavligt talat, om den inte rentav utgjorde gränsen. Den var åtminstone allvarligt menad. Ingen gud i världen kunde fördöma ett sådant allvar.

Berättaren brottas alltså med sitt eget förhållande till konsten och särskilt postmodernismen. När han gör upp med den är det inte genom en rad av fördömanden; Östergren låter i stället berättaren drivas med i en stämning där det som handlar om kickar och vilja att förändra världen övergår i destruktivitet och förlorat sinne för anständighet och moral.

Ton och miljö känns igen från Gentlemen, och Den sista cigarretten är ett mästerverk av samma kaliber. Den är så smart, så snillrik, och berättad på ett språk som bara gudar kan åstadkomma.

Sol

Jag är säll.
Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna.
Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.
Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.
Det är som hölle jag solens disk i mina händer,
blott för att krossa den.
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt
för att med en skur av speord väcka den.
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen,
fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.

                                                                                  Edith Södergran

Click here to view the embedded video.

Upptäck Giulio Caccini och Maria Bayo med den här inspelningen.

Nu när jag håller på att studera in ett program med tidig barockmusik, letar och lyssnar jag igenom olika tolkningar på Youtube och Spotify. I mitt letande har jag hittat två sångerskor som bättre än några andra förstår att tolka tidig musik. Och båda är spanjorskor! En tillfällighet? Det verkar som om Jordi Savall och Montserrat Figueras etablerat en tradition med god återväxt.

Nuria Rial

Slå två flugor i en smäll och lyssna på lättsmälta och oemotståndliga arior av Giulio Caccini, perfekt framförda av Maria Bayo. Från skivan ”Arie antiche”. Sök på Spotify eller ladda ner här.

Minst lika underbar är Nuria Rial, som sjunger tillsammans med fina ensemblen L’arpeggiata. Jag rekommenderar hennes tolkning av Monteverdis aria ”Con che soavità”. Jag har själv brottats med den, vänt på den och undrat vad kompositören vill med den. Och när jag hör Nuria Rial förstår jag. Just så skall det vara. Så självklart när jag väl hör det. Vilken uppenbarelse.

Njut:

Click here to view the embedded video.

Fra Lippo Lippi, 1460-talet

Lage delar min förtjusning för det prerafaelitiska måleriet. Inför förra årets utställning på Nationalmuseum sponsrade han museets stora utställningsbok samt gav ut en egen liten skrift med titeln Längtan, dröm, verklighet. Författaren känner släktskap med konstnärerna (Burne-Jones är husguden), med deras kärlek till hantverket, deras längtan efter en svunnen tid och deras ovillkorliga prisande av skönhet som egenvärde. Sin syn på konst förklarar han på följande sätt:

För ungefär 100 år sedan avsade sig konsten, i vid mening, arbetet med att i första hand gestalta det vackra och sökte i stället en alldeles egen uppgift. Fullgörandet av den uppgiften resulterade i åtskilligt som förvisso gladde skönhetsidealet hos en bildad medelklass, men frigörelsen kom också att till stora delar bli negativt bestämd: normbrott, gränsöverskridanden och protest blev mera centralt än trevnad och lugn. Det svenska nytänkandet om skönhetsvärden, som började så idylliskt vid förra sekelskiftet med Erik Folckers och andras reaktivering av den år 1845 bildade Svenska slöjdföreningen, blev, åtminstone som jag ser det, tidigt infekterat av funktionalismens strömningar och av den politiska och sociala ingenjörskonsten, som betonade den praktiska funktionen, hygienen och folkets fostran, framför vad som kunde uppfattas som rester av borgerliga värderingar om traditionell skönhet. Det blev ett böjningstema av det socialdemokratiska folkhemmets hägerströmska nihilism: håll ingenting i helgd utan ner med Gud själv, kung, fosterland, gamla hus, blomsteräng och prydnad!

Men faktum är att de flesta människor inte är funktionalister, minimalister eller nihilister. De flesta människor är just… ja, bara människor med en envis, kanske vemodig och stundtals naiv längtan efter den oceaniska trygghet, som kan finnas i det man kan förstå och känna igen sig i; konst som i första hand inte behöver förklaras, utan där den enskilde med egna ögon faktiskt kan se eller ana vad det hela handlar om. Man får tillfälle att bejaka bildens berättande kvaliteter. (…)

Därför: det kanske finns all anledning att acceptera sådant som är vänligt mot ögat, sådant som inte är aggressivt eller fordrar långa förklaringar, sådant som omedelbart, i någon utsträckning kan omfamnas för att sedan mana till successiv förståelse och dialog. Just sådan är den prerafaelitiska konsten.

Det är hög tid att vi kastar protestens, normbrytandets, skandalens och meningslöshetens tunga ok och omfamnar ”sådant som är vänligt för ögat, sådant som inte är aggressivt” utan att skämmas. Konst skall inte kräva långa utläggningar utan kunna tala för sig själv, en åsikt som jag framfört i ett tidigare blogginlägg. Här ser jag samma tanke uttryckt. Vilken tur att det finns människor som tänker som jag. Det inger hopp!

Rachel Weisz som Hypatia

Under januari månad hade jag en serie om Alexandria på 200-talet f Kr. Femhundra år efter Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios levde en kvinnlig matematiker och filosof, Hypatia, i samma stad. Underbara Rachel Weisz spelar Hypatia i filmen Agora, regisserad av Alejandro Amenábar (mannen bakom spökkammarspelet The Others och oscarsvinnaren Gråta med ett leende). I torsdags ägnade Vetenskapsradion Historia tio minuter av sin programtid åt filmen. Hör Tobias Svanelid och Allan Klynne samtala om den, 14:30 minuter in i programmet. (Programmet handlar även om Vancouvers första svenskar.)

Antikvetaren Allan Klynne har för övrigt skrivit om en annan känd kvinna från antiken, ingen mindre än Kleopatra. Läs gärna vad jag har skrivit om hans välskrivna bok, här och här, men framför allt – läs den. Finns numera i pocket, väldigt snyggt formgiven dessutom.

Det finns två talesätt i det svenska språket som jag inte håller med om. Det första är ”Det är inte ens fel när två träter”. Usch, vad det irriterar mig när människor i min omgivning använder det här uttrycket som en sanning. Det kan visst vara en persons fel att två träter! Om en person gör sig alldeles omöjlig måste han eller hon få mothugg.

”En bild säger mer än tusen ord” är det andra jag värjer mig mot. En bild säger väldigt sällan mer än tusen ord. Däremot påverkar bilderna oss, något som våra reklammakare listigt utnyttjar. Bilder kan försätta oss i en sinnesstämning, skapa sug efter något, göra oss glada etc. Men de kan inte överträffa ordens fantastiska möjlighet till precision och nyans. När jag var på kurs häromveckan med Olle och Lotten Bergman, fick jag äntligen medhåll i frågan. Den förstnämnde illustrerade detta med Pauli ord om kärleken i Första Korinthierbrevet. Vilken bild kan motsvara det innehållet?

Anna, som formulerat månadens teman (eller bör jag skriva temata nu när jag var så märkvärdig och skrev Pauli i stället för Paulus), har uppmanat oss att inte skriva till bilderna, eftersom de är tänkta att tala för sig själva. Trotsigt ignorerar jag detta och tar till mitt försvar det jag skrivit ovan.

Bilder påverkar alltså mer än de talar, och jag har till dagens inlägg valt en bild som gjort stort intryck på mig. Det är en känd målning av Gustav Klimt, ”Kyssen”. Det var först när jag såg denna till tjatighet överexponerade bild i verkligheten som jag förstod dess storhet. Tavlan hänger i museet Belvedere i Wien. Den står för sig själv, upplyst i ett mörkt rum. Den är mycket stor. Att se den var som att uppleva något gudomligt. Rummet präglades av andakt. Guldfärgen strålade som av Herrens härlighet. Det var fler åskådare än jag som blev tårögda av vördnad och beundran inför bildens skönhet. Bilden i sig sa inte särskilt mycket men dess känslomässiga påverkan på mig och de andra i rummet var överväldigande.

Gustav Klimt, "Kyssen"

David Bamber som Marcus Tullius Cicero i TV-serien "Rome"

Den framstående politikern och talaren Marcus Tullius Cicero deltog inte i komplotten mot Caesar men välkomnade dådet. Hans dröm var att återinrätta republiken. Ett hinder för detta såg han i Caesars följeslagare Marcus Antonius, som han fruktade skulle gripa makten. I fjorton tal till senaten gör Cicero allt som står i hans makt för att övertyga om denne mans olämplighet. Talen kallas filippiska (inte filippinska, som Wikipedia vill hävda) efter den grekiske talaren Demosthenes, som vände sig mot kung Filip II av Makedonien (Alexander den stores far). Cicero själv kallade dem ”orationes in M. Antonium”.

Cicero talar inför en senat som till stor del består av gamla caesarianer som i mångt och mycket har den döde diktatorn att tacka för sin ställning. Cicero som Caesarmotståndare och f d anhängare till rivalen Pompeius (som vid det här laget också är död) måste få senatorerna välvilligt inställda till sig. Antagligen är det därför som han tidigt i det första talet kallar Antonius för amicus, ”vän”. Men därefter klär han av honom all heder. Marcus Antonius beskrivs som en opålitlig och farlig man.

Omnium stultissimus? James Purefoy som Marcus Antonius

Efter talet sägs Antonius ha förklarat sin fiendskap gentemot Cicero. Denne svarade med att skriva ett av sina längsta brev, det andra filippiska talet, som aldrig hölls, men säkert lästes av många. Talet är ett s k vituperatio, ett tal som går ut på att klandra och fördöma.

Ciceros retorik och stil slår en med häpnad. Det är briljant. Han lyckas vända svart till vitt, nackdelar till fördelar. Men vad som förvånar mig är hur den store vältalaren far ut mot sin motståndare. Dagens etik inom retoriken påbjuder oss att fördöma handlingar, inte personer. Men Cicero går till personangrepp å det grövsta. Marcus Antonius kritiseras för sitt sätt att klä sig, sitt omåttliga drickande, sitt umgänge med prostituerade och sina sexuella förbindelser med det egna könet. Cicero kallar honom omnium stultissime, ”dummast av alla”, att han mer liknar ett fä än en människa. Själv är han däremot Roms förlossare, som inte har annat än statens bästa för sina ögon.

Det ter sig otänkbart att dagens debattanter skulle sjunka så lågt att ta till sådana invektiv, men under antiken kunde man förvänta den här typen av snaskig information i vituperationes. Idag är det väl snarast kvällspressen som har övertagit den rollen. Det var inte längesedan som Mona Sahlin kritiserades för att skylta med sin dyra handväska. Men hur skulle det se ut om hennes motståndare Fredrik Reinfeldt höll ”orationem in Monam”, där han gick loss på hennes väska, hennes klädstil, dryckesvanor och sexuella preferenser? Något för årets valrörelse att ta efter?

 Som nattmusik väljer jag ikväll Chopins Etude no. 3 i E-dur (opus 10). Vad är det med det här pianostycket som gör det så speciellt? Jag tänker att den som har åstadkommit något sådant har lyckats mobilisera och förena all sin erfarenhets smärta, glädje och skönhet i ett och samma stycke. Just när det är på väg att bli sentimentalt, hejdar sig Chopin och för oss tillbaka till det mer nyktert romantiska. Det är också något visst med tonarten: E-dur klingar både vemod och tillförsikt. Efter många genomlyssningar på Youtube har jag hittat en underbar ung man som förstår Chopin. Varje anslag, varje dragning, varje crescendo är rätt. 

Click here to view the embedded video.

Marcus Aurelius (121-180 e Kr)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv (…) Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är.” (Marcus Aurelius Självbetraktelser, Andra boken. Översättning: Ellen Wester.)

Mynt från Marcus Aurelius regeringstid

Alla som har sett Ridley Scotts Gladiator minns säkert den vise kejsaren Marcus Aurelius som beundras av generalen och senare gladiatorn Maximus. I filmen dödas kejsaren av sin oduglige och lastbare son, Commodus, som är snabb att axla hans ämbete. I verkligheten hade Marcus Aurelius redan samregerat med sin son och utsåg honom till sin efterträdare. Att hans sista önskan skulle vara att återställa romarriket till republik är alltså en efterkonstruktion av filmmakarna, liksom att han mördades av sin son. I själva verket avled han av sjukdom. Vad som däremot stämmer är att han dog i lägret i Vindobona (nuvarande Wien) och att han ansågs vara en mycket duglig och vis kejsare.

Den enda bevarade ryttarstatyn från antiken föreställer Marcus Aurelius. En kopia av den står på Capitolium och originalet finns på intilliggande museum. Statyn stod som modell för renässansens många ryttarskulpturer.

Marcus Aurelius bekände sig till den stoiska filosofin som kännetecknas av jämnmod, lugn och mildhet. Idealet var att frigöra sig från sinnesrörelser och drifter. I sina Självbetraktelser ger han filosofiska levnadsråd. Här finns mycket klokt att ta till sig för en modern människa, men samma moderna människa undrar hur dessa visa ord går ihop med den period av hårda krig som fördes under hans regeringstid. Jag håller för troligt att han, liksom redan Caesar, försvarade det med att det handlade om rikets säkerhet och att bevara ”the glory of Rome”, som det uttrycks i Gladiator. Enligt NE:s artikel var han ”tvungen att föra långvariga och hårda krig”  mot de folkstammar i rikets utkant som gjorde uppror. Tvungen? Kanske var det hans omtalade pliktmedvetenhet gentemot sitt folk som avgjorde saken och som bidrog till hans uppskattning. (Sonen Commodus fick senare mycket kritik för att ha slutit fred med germanerna.) Ett exempel på hans tjänande inställning till medmänniskorna ges i följande lilla artikel, hämtad ur femte boken (med samma översättare som ovan):

”När du om morgonen ovilligt står upp, så tänk: jag vaknar för att verka som människa. Skall jag vara trög när jag går för att göra det för vars skull jag är till och har kommit till världen? Eller är jag kanske skapad för att ligga på mitt läger och må gott? – Men det är så skönt. – Alltså är du skapad för att njuta och alls inte för att verka och göra nytta? Ser du då inte plantorna, sparvarna, myrorna, spindlarna och bina? Alla utför de sitt arbete och tjänar världen var och en på sitt sätt.”

Är inte det en lämplig och tänkvärd uppmaning en måndagsmorgon?

Klas Östergren, född den 20 februari 1955

En liten hyllning till Klas Östergren som fyller 55 år idag. Jag läser just nu hans senaste roman med stor behållning. Jag har nog inte läst så vacker modern svensk prosa sedan jag läste Niklas Rådströms En handfull regn för ett par år sedan.

Den här romanen är en klassiker. Bör läsas!