Jag håller manusförfattaren Charlie Kaufman för ett geni. Hans säregna och absurda humor liknar inget annat. Jag blev ett fan när jag såg I huvudet på John Malkovich och blev lika förtjust i civilisationskritiska (?) Human nature med helsköne Rhys Ifans som människoapa, en sorts modern Mowgli som helst vill bo i skogen och inte kan anpassa sig till samhället.

Kate Winslet och Jim Carrey i "Eternal sunshine of the spotless mind"

Allra bäst tycker jag ändå om underbara Eternal sunshine of the spotless mind, där man för en gångs skull får se Jim Carrey i en seriös roll. Jag är allergisk mot hans överdrivet grimaserande roller, men här spelar han oerhört fint, nedtonat utan överspel. Kate Winslet spelar hans bohemiska flickvän som överger honom. För att utplåna minnet av honom anlitar hon en firma vars specialitet är just att rensa människors hjärnor från oönskade tankar (!). När han förstår vad hon gjort uppsöker han samma firma. Carrey och Winslet uppvisar ett fantastiskt samspel i denna vackra och samtidigt skruvade film om svek och kärlekssorg. 

Alla dessa filmer har en röd tråd och en idé som genomförs. Tyvärr saknar Kaufmans senaste film det, Synecdoche, New York. Kanske beror det på att Kaufman för första gången själv regisserar sitt manus. Jag hade önskat att någon skurit i det; det är plottrigt, överlastat – för mycket, helt enkelt.

Philip Seymour Hoffmann spelar den framgångsrike regissören Caden Cotard. Hans lika framgångsrika hustru lämnar honom, tar med sig dottern och flyttar till Berlin. Den kafkaartade jakten på dem (Kafkas roman Processen nämns faktiskt också i filmen) resulterar i ett storslaget teaterprojekt, som Cotard förverkligar tack vare ett stort pris som gör honom ekonomiskt oberoende. Men projektet tar aldrig slut eftersom det hela tiden läggs till nya scener allteftersom nya saker händer i regissörens liv. År läggs till år och snart har det gått tjugo år utan att pjäsen iscensatts.

Samantha Morton som Hazel i "Synecdoche New York"

Idén om livet som teaterprojekt är intressant och filmen ställer frågor om livets mening, eller kanske snarare vår upptagenhet kring att skapa mening i något meningslöst. Tyvärr går inte Kaufman i land med det. Myllret och de många upprepningarna gör att filmen växer till något ohanterbart. Den tappar fokus och grepp och det hela spårar ur.

Ändå har filmen på det hela taget fått fina recensioner. Men när jag läser SvD:s recension tycker jag inte att betyget överensstämmer med textens innehåll. Sydsvenskan övertygar däremot med en intressant analys av filmen. DN:s recension är mer kritisk och ligger närmare min uppfattning av filmen.

Philip Seymour Hoffman är alltid bra, men mest imponerar Samantha Morton som rödhåriga biljettförsäljerskan Hazel (som också tycks vara den enda som åldras efter trettio år).

Titeln, då? Synekdoke är en stilistisk figur, som med hjälp av delen beskriver det hela. Jag minns exemplet ”Två solröda segel” från skolan där seglen får representera hela båten. Ordet kommer från grekiskans συνεκδοχή som betyder ungefär ”sammantydning”.

"Revolutionary Road"

Kate Winslet har nyligen fått Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i filmen The reader. Hon har också hyllats för sin prestation i Revolution Road, även om jag personligen tycker att hennes motspelare Leonardo di Caprio imponerar mer. Kate Winslets man Sam Mendes har regisserat filmen som är byggd på romanen med samma namn från 1961 av Richard Yates.

Det hela utspelar sig i en förortsidyll i USA år 1955. Paret Wheeler lever utåt sett det perfekta livet: de är unga, vackra, har två barn och tjusig villa.  Själva känner de sig emellertid inte tillfredsställda med sin situation; Frank (di Caprio) vantrivs med sitt arbete och April (Winslet) känner sig instängd i hemmafruns tillvaro. De anser sig (och anses också av andra) vara speciella, ämnade för något annat. Tanken föds hos April att de skall bryta upp från allt och flytta till Paris – i Paris kan man nämligen leva på riktigt.

Men i samma veva sätter omständigheter käppar i hjulet för resan: Frank blir befordrad och April upptäcker att hon är gravid. Resan ställs in – till Aprils förtvivlan. Hon går in i en depression.

Vad innebär det att vara lycklig? Den moderna människan sätter ofta likhetstecken mellan lycklig och lyckad. Hennes dilemma är att hon hela tiden måste sträva mot förverkligande, utveckling, att göra de rätta valen, att nå sin fulla potential. Om tron på Försynen är borta är hon hänvisad åt sig själv och hon ifrågasätter sin livssituation i stället för att acceptera ett öde som inte existerar. Friheten genererar en rädsla över att välja/ha valt fel. Samtidigt, i jakten på sitt autentiska jag, vill hon vara lyckad på det personliga och materiella planet. Den som säger sig förakta svenssonliv med villa, volvo och vovve hamnar ofta där ändå till slut. Det är svårt att stå emot omvärldens förväntningar på hur man skall leva sitt liv. Jag vet inte om författaren bekände sig till existentialismen, men det osar Sartre.

En nyckelroll har grannparets vuxne son, John (spelad av Michael Shannon, Oscarsnominerad för bästa manliga biroll), som är psykiskt sjuk. John saknar all känsla för sociala koder och njuter av att rakt ut säga vad som faller honom in. Han är en sorts ibsensk Relling, som avskyr all förljugenhet och till varje pris vill säga sanningen, dvs sanningen så som han ser den. För April blir mötet med John uppfriskande, åtminstone till en början. I John ser hon en äkta, levande människa som inte fallit offer för konvention och normer. Här möter vi en sorts längtan bort från det civiliserade, en primitivism, som också visar sig i parets allt mer råa och högljudda gräl och Aprils flykt till skogen. Tyvärr blir utbrotten väl överdrivna för att kännas realistiska. 

Medan Kate Winslet emellanåt känns övertydlig är Leonardo di Caprio rakt igenom superb. Hans skådespel rymmer hela nyansskalan. Jag har försvarat honom alltsedan hans underbara uppvisning i Gilbert Grape (även om jag får medge att jag haft svårt för hans barnsliga uppsyn). Nu känner jag att jag fått utdelning med råge för min trofasthet.