”Jag har beslutat mig för att attackera din sorg”. Så skriver den romerske filosofen Seneca d y (ca 4 f Kr-65 e Kr) i ett tröstebrev riktat till Marcia, som förlorat sin son. Seneca var anhängare av den stoiska skolan, som betraktade starka känslor som något som skulle undvikas. Självbehärskning var ledordet.

Att rikta så aggressiva ord mot en sörjande kvinna kan tyckas hårt. Men stoikerna såg sig som läkare för själen, och receptet var en tämligen hårdkokt terapi. Om detta skriver jag i det senaste numret av Retorikmagasinet. Tyvärr har redaktionen bytt ut mitt rubrikval, men kompenserade (?) genom att ta mitt bildval som försättsbild: Davids dramatiska målning av Niobe, vars barn mördas av gudasyskonen Apollon och Artemis som straff för hennes högmod och uppkäftighet.

J-L David, "Niobes barn", 1775

På fredag kommer jag att hålla ett föredrag med anknytning till ämnet. Titeln är ”Vanans makt är stor – det visste redan romarna”. Välkomna till Humanist- och teologdagarna i Lund!