Minerva

Upptäck Giulio Caccini och Maria Bayo med den här inspelningen.

Nu när jag håller på att studera in ett program med tidig barockmusik, letar och lyssnar jag igenom olika tolkningar på Youtube och Spotify. I mitt letande har jag hittat två sångerskor som bättre än några andra förstår att tolka tidig musik. Och båda är spanjorskor! En tillfällighet? Det verkar som om Jordi Savall och Montserrat Figueras etablerat en tradition med god återväxt.

Nuria Rial

Slå två flugor i en smäll och lyssna på lättsmälta och oemotståndliga arior av Giulio Caccini, perfekt framförda av Maria Bayo. Från skivan ”Arie antiche”. Sök på Spotify eller ladda ner här.

Minst lika underbar är Nuria Rial, som sjunger tillsammans med fina ensemblen L’arpeggiata. Jag rekommenderar hennes tolkning av Monteverdis aria ”Con che soavità”. Jag har själv brottats med den, vänt på den och undrat vad kompositören vill med den. Och när jag hör Nuria Rial förstår jag. Just så skall det vara. Så självklart när jag väl hör det. Vilken uppenbarelse.

Njut:

Från dagens namnsdagsbarn Lage har jag fått två små vackra skrifter som han själv författat och givit ut på eget förlag. Texterna i dem är korta reflektioner över små och stora ting i livet och hade passat utmärkt som blogginlägg (något att tänka på, Lage!). Den ena lilla boken heter Dum spiro, spero, ordagrant ”Så länge jag andas, hoppas jag”, vanligen översatt med ”Så länge det finns liv finns det hopp” (ett citat som för övrigt tillskrivs Cicero). Och hopp är just vad den här lilla fina boken vill inge. Författaren tycks vilja säga att ingenting är omöjligt, att det oftast är vår egen inställning som sätter käppar i hjulet för våra drömmar. ”Mina mentala hinder har varit större än mina fysiska”, säger Mikael Andersson som föddes utan armar och ben, i ett kapitel med rubriken ”Jag tyckte mina skor skavde tills jag träffade en man utan ben”. När Mikael föddes fick hans föräldrar rådet att lämna honom till institution. Men trots sitt handikapp lever han idag ett vanligt liv som trebarnsfar, han kör bil, simmar och spelar innebandy. Hans drivkraft är ”att lyckas med det till synes omöjliga”. En annan människa som trotsat hinder är Susan Boyle, som får illustrera kapitlet ”Från kol till diamant”. Omslagsflicka för boken är Pandora (se bilden), flickan som öppnade sin ask med all världens elände, men hann stänga den så att i alla fall hoppet blev kvar. Pandora är frammejslad i carraramarmor av 1800-talsskulptören Johan Niklas Byström.

Lage delar min förtjusning för det prerafaelitiska måleriet. Inför förra årets utställning på Nationalmuseum sponsrade han museets stora utställningsbok samt gav ut en egen liten skrift med titeln Längtan, dröm, verklighet. Författaren känner släktskap med konstnärerna (Burne-Jones är husguden), med deras kärlek till hantverket, deras längtan efter en svunnen tid och deras ovillkorliga prisande av skönhet som egenvärde. Sin syn på konst förklarar han på följande sätt:

För ungefär 100 år sedan avsade sig konsten, i vid mening, arbetet med att i första hand gestalta det vackra och sökte i stället en alldeles egen uppgift. Fullgörandet av den uppgiften resulterade i åtskilligt som förvisso gladde skönhetsidealet hos en bildad medelklass, men frigörelsen kom också att till stora delar bli negativt bestämd: normbrott, gränsöverskridanden och protest blev mera centralt än trevnad och lugn. Det svenska nytänkandet om skönhetsvärden, som började så idylliskt vid förra sekelskiftet med Erik Folckers och andras reaktivering av den år 1845 bildade Svenska slöjdföreningen, blev, åtminstone som jag ser det, tidigt infekterat av funktionalismens strömningar och av den politiska och sociala ingenjörskonsten, som betonade den praktiska funktionen, hygienen och folkets fostran, framför vad som kunde uppfattas som rester av borgerliga värderingar om traditionell skönhet. Det blev ett böjningstema av det socialdemokratiska folkhemmets hägerströmska nihilism: håll ingenting i helgd utan ner med Gud själv, kung, fosterland, gamla hus, blomsteräng och prydnad!

Men faktum är att de flesta människor inte är funktionalister, minimalister eller nihilister. De flesta människor är just… ja, bara människor med en envis, kanske vemodig och stundtals naiv längtan efter den oceaniska trygghet, som kan finnas i det man kan förstå och känna igen sig i; konst som i första hand inte behöver förklaras, utan där den enskilde med egna ögon faktiskt kan se eller ana vad det hela handlar om. Man får tillfälle att bejaka bildens berättande kvaliteter. (…)

Därför: det kanske finns all anledning att acceptera sådant som är vänligt mot ögat, sådant som inte är aggressivt eller fordrar långa förklaringar, sådant som omedelbart, i någon utsträckning kan omfamnas för att sedan mana till successiv förståelse och dialog. Just sådan är den prerafaelitiska konsten.

Det är hög tid att vi kastar protestens, normbrytandets, skandalens och meningslöshetens tunga ok och omfamnar ”sådant som är vänligt för ögat, sådant som inte är aggressivt” utan att skämmas. Konst skall inte kräva långa utläggningar utan kunna tala för sig själv, en åsikt som jag framfört i ett tidigare blogginlägg. Här ser jag samma tanke uttryckt. Vilken tur att det finns människor som tänker som jag. Det inger hopp!

Rachel Weisz som Hypatia

Under januari månad hade jag en serie om Alexandria på 200-talet f Kr. Femhundra år efter Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios levde en kvinnlig matematiker och filosof, Hypatia, i samma stad. Underbara Rachel Weisz spelar Hypatia i filmen Agora, regisserad av Alejandro Amenábar (mannen bakom spökkammarspelet The Others och oscarsvinnaren Gråta med ett leende). I torsdags ägnade Vetenskapsradion Historia tio minuter av sin programtid åt filmen. Hör Tobias Svanelid och Allan Klynne samtala om den, 14:30 minuter in i programmet. (Programmet handlar även om Vancouvers första svenskar.)

Antikvetaren Allan Klynne har för övrigt skrivit om en annan känd kvinna från antiken, ingen mindre än Kleopatra. Läs gärna vad jag har skrivit om hans välskrivna bok, här och här, men framför allt – läs den. Finns numera i pocket, väldigt snyggt formgiven dessutom.

Jag vet, jag vet. Jag borde ha skrivit något om OS och bokrean. Ingetdera har blivit av. Å andra sidan är det så många andra som har kommenterat dessa aktuella händelser, så jag kan med gott samvete spara det till ett annat år. I stället ger jag mig i kast med fredagstemat för veckan.

Det finns två talesätt i det svenska språket som jag inte håller med om. Det första är ”Det är inte ens fel när två träter”. Usch, vad det irriterar mig när människor i min omgivning använder det här uttrycket som en sanning. Det kan visst vara en persons fel att två träter! Om en person gör sig alldeles omöjlig måste han eller hon få mothugg.

”En bild säger mer än tusen ord” är det andra jag värjer mig mot. En bild säger väldigt sällan mer än tusen ord. Däremot påverkar bilderna oss, något som våra reklammakare listigt utnyttjar. Bilder kan försätta oss i en sinnesstämning, skapa sug efter något, göra oss glada etc. Men de kan inte överträffa ordens fantastiska möjlighet till precision och nyans. När jag var på kurs häromveckan med Olle och Lotten Bergman, fick jag äntligen medhåll i frågan. Den förstnämnde illustrerade detta med Pauli ord om kärleken i Första Korinthierbrevet. Vilken bild kan motsvara det innehållet?

Anna, som formulerat månadens teman (eller bör jag skriva temata nu när jag var så märkvärdig och skrev Pauli i stället för Paulus), har uppmanat oss att inte skriva till bilderna, eftersom de är tänkta att tala för sig själva. Trotsigt ignorerar jag detta och tar till mitt försvar det jag skrivit ovan.

Bilder påverkar alltså mer än de talar, och jag har till dagens inlägg valt en bild som gjort stort intryck på mig. Det är en känd målning av Gustav Klimt, ”Kyssen”. Det var först när jag såg denna till tjatighet överexponerade bild i verkligheten som jag förstod dess storhet. Tavlan hänger i museet Belvedere i Wien. Den står för sig själv, upplyst i ett mörkt rum. Den är mycket stor. Att se den var som att uppleva något gudomligt. Rummet präglades av andakt. Guldfärgen strålade som av Herrens härlighet. Det var fler åskådare än jag som blev tårögda av vördnad och beundran inför bildens skönhet. Bilden i sig sa inte särskilt mycket men dess känslomässiga påverkan på mig och de andra i rummet var överväldigande.

Gustav Klimt, "Kyssen"

När Caesar mördades år 44 före Kristus ställdes senaten inför den stora och svåra uppgiften att forma statens framtid. Vad skulle ske nu när diktatorn var röjd ur vägen? 

David Bamber som Marcus Tullius Cicero i TV-serien "Rome"

Den framstående politikern och talaren Marcus Tullius Cicero deltog inte i komplotten mot Caesar men välkomnade dådet. Hans dröm var att återinrätta republiken. Ett hinder för detta såg han i Caesars följeslagare Marcus Antonius, som han fruktade skulle gripa makten. I fjorton tal till senaten gör Cicero allt som står i hans makt för att övertyga om denne mans olämplighet. Talen kallas filippiska (inte filippinska, som Wikipedia vill hävda) efter den grekiske talaren Demosthenes, som vände sig mot kung Filip II av Makedonien (Alexander den stores far). Cicero själv kallade dem ”orationes in M. Antonium”.

Cicero talar inför en senat som till stor del består av gamla caesarianer som i mångt och mycket har den döde diktatorn att tacka för sin ställning. Cicero som Caesarmotståndare och f d anhängare till rivalen Pompeius (som vid det här laget också är död) måste få senatorerna välvilligt inställda till sig. Antagligen är det därför som han tidigt i det första talet kallar Antonius för amicus, ”vän”. Men därefter klär han av honom all heder. Marcus Antonius beskrivs som en opålitlig och farlig man.

Omnium stultissimus? James Purefoy som Marcus Antonius

Efter talet sägs Antonius ha förklarat sin fiendskap gentemot Cicero. Denne svarade med att skriva ett av sina längsta brev, det andra filippiska talet, som aldrig hölls, men säkert lästes av många. Talet är ett s k vituperatio, ett tal som går ut på att klandra och fördöma.

Ciceros retorik och stil slår en med häpnad. Det är briljant. Han lyckas vända svart till vitt, nackdelar till fördelar. Men vad som förvånar mig är hur den store vältalaren far ut mot sin motståndare. Dagens etik inom retoriken påbjuder oss att fördöma handlingar, inte personer. Men Cicero går till personangrepp å det grövsta. Marcus Antonius kritiseras för sitt sätt att klä sig, sitt omåttliga drickande, sitt umgänge med prostituerade och sina sexuella förbindelser med det egna könet. Cicero kallar honom omnium stultissime, ”dummast av alla”, att han mer liknar ett fä än en människa. Själv är han däremot Roms förlossare, som inte har annat än statens bästa för sina ögon.

Det ter sig otänkbart att dagens debattanter skulle sjunka så lågt att ta till sådana invektiv, men under antiken kunde man förvänta den här typen av snaskig information i vituperationes. Idag är det väl snarast kvällspressen som har övertagit den rollen. Det var inte längesedan som Mona Sahlin kritiserades för att skylta med sin dyra handväska. Men hur skulle det se ut om hennes motståndare Fredrik Reinfeldt höll ”orationem in Monam”, där han gick loss på hennes väska, hennes klädstil, dryckesvanor och sexuella preferenser? Något för årets valrörelse att ta efter?

 Som nattmusik väljer jag ikväll Chopins Etude no. 3 i E-dur (opus 10). Vad är det med det här pianostycket som gör det så speciellt? Jag tänker att den som har åstadkommit något sådant har lyckats mobilisera och förena all sin erfarenhets smärta, glädje och skönhet i ett och samma stycke. Just när det är på väg att bli sentimentalt, hejdar sig Chopin och för oss tillbaka till det mer nyktert romantiska. Det är också något visst med tonarten: E-dur klingar både vemod och tillförsikt. Efter många genomlyssningar på Youtube har jag hittat en underbar ung man som förstår Chopin. Varje anslag, varje dragning, varje crescendo är rätt. 

Marcus Aurelius (121-180 e Kr)

”Säg om morgonen till dig själv: jag kommer idag att sammanträffa med en framfusig människa, med en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller tadelsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är befryndad med mig själv (…) Ingen av dessa människor kan skada mig, ty ingen kan förleda mig till vad ont är.” (Marcus Aurelius Självbetraktelser, Andra boken. Översättning: Ellen Wester.)

Mynt från Marcus Aurelius regeringstid

Alla som har sett Ridley Scotts Gladiator minns säkert den vise kejsaren Marcus Aurelius som beundras av generalen och senare gladiatorn Maximus. I filmen dödas kejsaren av sin oduglige och lastbare son, Commodus, som är snabb att axla hans ämbete. I verkligheten hade Marcus Aurelius redan samregerat med sin son och utsåg honom till sin efterträdare. Att hans sista önskan skulle vara att återställa romarriket till republik är alltså en efterkonstruktion av filmmakarna, liksom att han mördades av sin son. I själva verket avled han av sjukdom. Vad som däremot stämmer är att han dog i lägret i Vindobona (nuvarande Wien) och att han ansågs vara en mycket duglig och vis kejsare.

Den enda bevarade ryttarstatyn från antiken föreställer Marcus Aurelius. En kopia av den står på Capitolium och originalet finns på intilliggande museum. Statyn stod som modell för renässansens många ryttarskulpturer.

Marcus Aurelius bekände sig till den stoiska filosofin som kännetecknas av jämnmod, lugn och mildhet. Idealet var att frigöra sig från sinnesrörelser och drifter. I sina Självbetraktelser ger han filosofiska levnadsråd. Här finns mycket klokt att ta till sig för en modern människa, men samma moderna människa undrar hur dessa visa ord går ihop med den period av hårda krig som fördes under hans regeringstid. Jag håller för troligt att han, liksom redan Caesar, försvarade det med att det handlade om rikets säkerhet och att bevara ”the glory of Rome”, som det uttrycks i Gladiator. Enligt NE:s artikel var han ”tvungen att föra långvariga och hårda krig”  mot de folkstammar i rikets utkant som gjorde uppror. Tvungen? Kanske var det hans omtalade pliktmedvetenhet gentemot sitt folk som avgjorde saken och som bidrog till hans uppskattning. (Sonen Commodus fick senare mycket kritik för att ha slutit fred med germanerna.) Ett exempel på hans tjänande inställning till medmänniskorna ges i följande lilla artikel, hämtad ur femte boken (med samma översättare som ovan):

”När du om morgonen ovilligt står upp, så tänk: jag vaknar för att verka som människa. Skall jag vara trög när jag går för att göra det för vars skull jag är till och har kommit till världen? Eller är jag kanske skapad för att ligga på mitt läger och må gott? – Men det är så skönt. – Alltså är du skapad för att njuta och alls inte för att verka och göra nytta? Ser du då inte plantorna, sparvarna, myrorna, spindlarna och bina? Alla utför de sitt arbete och tjänar världen var och en på sitt sätt.”

Är inte det en lämplig och tänkvärd uppmaning en måndagsmorgon?

Klas Östergren, född den 20 februari 1955

En liten hyllning till Klas Östergren som fyller 55 år idag. Jag läser just nu hans senaste roman med stor behållning. Jag har nog inte läst så vacker modern svensk prosa sedan jag läste Niklas Rådströms En handfull regn för ett par år sedan.

Den här romanen är en klassiker. Bör läsas!

…som sker vid sommarvakan…

Samtal med ljus Konferensman.

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken lik ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt,

i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog – det sken vid fågelsång.

Just som jag kved ”Jag dör”,

drömmande jag mig rör,

svävande fram  på ängar.

Strängar i vindstråk jag hör.

Liknar ej faran då – trots skrämsels vita lakan –

mildaste skymningsblund i juninattens gång?

Väl råder natt – men så som sker vid sommarvakan.

Bida en ringa stund – och morgon slår sin sång!

Svimning på huvudgärd,

väckning vid luftig färd.

Lågande längtan bara…

Klara och strålande värld!

Trodde min broder rätt är ständig sanningsglöden,

varar min ömma dröm – en evig fjäril lik.

Stormig på många sätt – men god är mörka döden,

liknar en kolsvart ström, som för till grönskad vik.

Just som mitt hjärtas slag

domnat, förnimmer jag

friskhets och lyckas bölja

skölja i rodnande dag …

Birger Sjöberg

Tolstoj skrev om kvinnan som ”en gödd häst (…) utan tyglar” i  Kreutzersonaten från 1890. Ungefär samtidigt utkom en annan kontroversiell roman, Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy. Många var de som ansåg att romanens hjältinna var just en kvinna utan tyglar. Särskilt provocerande var det förstås att Hardy i underrubriken gav henne epitetet ”a pure woman”.

Den fattiga Tess uppvaktas som 16-17-åring av en vältalig, charmerande ung man. Tess gör motstånd men blir trots detta gravid. Hädanefter är hon dömd. När det lilla barnet dör får hon arbete som mjölkpiga på en ort där ingen känner till hennes förflutna. Hon får möjlighet att starta ett nytt liv.

Flickorna på mejeriet är alla betuttade i prästsonen Angel Clare, som dock bara har ögon för skönheten Tess. Hardy skriver så vackert, så vackert:

Angel hade kommit som elev till detta mejeri i tanke att vistelsen här skulle bli en kort episod i hans liv, snart överstånden och snart förgäten. Han hade trott sig komma till ett ställe, där han lugnt kunde betrakta världen omkring sig och göra sina iakttagelser samt bestämma sig för en plan hur han skulle trotsa den på nytt. Men nu hade hela intresset blivit flyttat hit och den stora världen var något som inte kom honom vid. Här på denna till utseendet så lugna och ointressanta plats hade det nya brutit fram som det aldrig gjort annorstädes.

Då alla fönster i hela huset voro öppna, kunde Clare höra tvärs över gården varje litet ljud inifrån. Det där huset, så obetydligt och enkelt, som för honom endast betytt en tvungen vistelseort utan all vikt, vad var det nu? De gamla mossbelupna tegelgavlarna utandades ”stanna”. Fönstren logo, dörrarna lockade och vinkade, slingerväxterna voro i förbund med honom. En person där innanför hade så stort inflytande över honom, att tegel, murbruk och skyarna över honom pulserade av brännande känslighet. Vem var då denna person? En mjölkflicka.

Det var häpnadsväckande att finna hur viktigt livet i det obetydliga mejeriet blivit för honom. (…) Tess var ingen så betydelselös varelse att man kunde lkea med henne och kasta henne ifrån sig, utan en kvinna som förde sitt eget värdefulla liv – ett liv, som för henne ägde lika stor betydelse som livet för den allra mäktigaste. På hennes känslor berodde hela världen för henne; för henne existerade hennes likar endast genom hennes egen existens. Hela universum var endast till för Tess från den dag och det år då hon var född. (Översättning: Olof Rabenius.)

Gemma Arterton som Tess i BBCs TV-serie

Tess erfarenheter gör att hon inte anser sig vara värdig Angel. Angel, som tolkar detta som sociala komplex, försäkrar henne att hon duger åt honom. För honom är hon en sinnebild för det rena och oförstörda, ett naturbarn, en ädel rousseansk kvinna. Men när hon på bröllopsdagen berättar om sina prövningar blir han som förbytt. Han känner sig lurad: Tess är oren. Hon är inte längre den hon utgav sig för att vara. Han förskjuter henne och reser utomlands. Tess fortsätter att älska honom och försvara honom i hans frånvaro.

Tess är ett under av dygd, fromhet och tålmodighet medan männen i romanen är lastbara av svek, nycker, fåfänga och begär. Hardys slutsats är klar: kvinnan offras för männens laster. Hardys inlägg i kvinnofrågan fick medhåll av många, men det var också många indignerade röster som motsatte sig påståendet att en förförd och ”förtappad” kvinna kunde vara oskyldig. Kanske hade Hardy båda grupperna i åtanke när han skrev det oväntade slutet. Tess går under som en Madame Bovary eller Anna Karenina. Om det är på grund av förtappelse eller samhällets konventioner får läsaren avgöra.

Parthenon

Vad liknar du, odödliga ruin

av solförgylld och honungsfärgad sten?

Ett relikvarium, ett smyckeskrin

av gammalt guld, av mörknat elfenben?

En väldig kithara, ett strängaspel

från vilket tonen klingar stor och hel,

när sol och måne turvis spela den

i sekel efter sekel, om igen,

den evigt unga skönhetsmelodin?

Nej, snarare en jätteorgel är du,

en värld av toner i ditt inre bär du.

Ur doriskt ädla orgelpipor väller

en flod av skönhet, och den växer, sväller

i kraft och omfång, dånar som ett hav

och överröstar allting med sitt krav.

Den brusat genom tusenden av år,

och aldrig skall dess ström av välljud sina.

Ju mera splittrat instrumentet står,

ju mera sargat, överhöljt av sår,

dess mera djup och mera klarhet får

din oförlikneliga v o x  d i v i n a.

                          Emil Zilliacus

Gustav Klimt, "Judith"

Under veckan som gått har jag läst två romaner från åren 1890 och 1891, båda kontroversiella under sin samtid. I Kreutzersonaten (1890), som jag läser om, lämnar Tolstoj det stora episka formatet för den lilla kammarberättelsen. I stället för att följa flera familjers öden väljer författaren att låta en person berätta sin historia. Det hela utspelar sig på ett tåg (detta olycksbringande transportmedel — minns att Anna Karenina hoppade framför ett tåg). Några resenärer diskuterar äktenskapsfrågan. En emanciperad kvinna hävdar att äktenskap endast bör ingås av kärlek. Hennes frisinnade advokatvän instämmer. En man, som under diskussionen suttit tyst, tar till orda och gör sig lustig över deras enligt hans mening imbecilla inställning. Dialogen upphör därefter till förmån för en monolog. Mannen redogör för det eländiga liv han levt i sitt äktenskap och hur hans vrede och svartsjuka ledde till att han blev hustrumördare. Svartsjuk blev han när en annan man kom in i bilden, en man med vackra mustascher som musicerade med hans fru. Via Beethovens Kreutzersonat drogs hustrun och musikern in i en romans, åtminstone är det vad han påstår. För läsaren är det inte lika tydligt som för den äkta mannen.

Gustav Klimt, "Judith II"

Vreden han känner mot hustrun och hela kvinnokönet har sitt ursprung i attraktionen till det motsatta könet, menar han. Han säger sig vara fångad av sin lidelse. Tesen är att sexuellt begär är människans värsta gissel. Det är något svinaktigt, livsfarligt. Det bästa vore att människan befriade sig från den driften och levde i celibat. Att människosläktet skulle dö ut om alla tillämpade celibatet, bemöter han med den drastiska åsikten att det i så fall vore något gott. Vårt mål i livet som människor borde vara att höja oss över våra drifter. Om vi lyckas med det är allt fullbordat och då kan vi lika gärna dö. 

Mannen förbannar sin egen drift men särskilt förbannar han kvinnorna som utsätter honom för frestelser. Hustrun beskrivs som ”en gödd häst, som fått stå förspänd för länge innan man selar av den (…) utan tyglar på samma sätt som nittionio procent av våra kvinnor” (kapitel 18, översättning Lars Erik Blomqvist). Männen må ha den formella makten, men kvinnorna besitter den egentliga makten. För att hämnas på männen spelar kvinnorna på mannens sinnlighet. Kvinnan förhäxar mannen, hon är ett farligt väsen för mänskligheten. Och männen som faller för dessa fallna varelser är inte bättre de. Men det är likväl kvinnan som ”bromsar mänsklighetens framåtskridande” (kapitel 13).

Vid min första läsning fascinerades jag av frispråkigheten i romanen och den för mig okända sida av Tolstoj som framträdde. När jag läser romanen för andra gången tycker jag att huvudpersonens bitterhet, besatthet och känslolöshet är för överdriven för att riktigt tas på allvar. Jag undrar var Tolstoj själv finns i det hela. Är den äkta mannen verkligen ett språkrör för författaren? Ja, det verkar så. I ett efterord, som dock inte finns med i min bok, skriver Tolstoj om sin ståndpunkt. En religiös kris skall ha utlöst en stark pessimism hos honom mot människosläktet, inte bara kvinnan. Aversionen mot de djuriska drifterna ledde till en sorts revision av det tionde budet: du skall inte ha någon begärelse till din nästas hustru, inte heller din egen — eller någon kvinna överhuvudtaget.

Kyskheten som den enda vägen till moral.

Kära bloggen fyller ett år idag.

Tack, mina läsare, för kommentarer, uppmuntran och annan respons.

Diana Damrau och Juan Diego Florez

Meddelande till den som melodifestival- och OS-vägrar men begeistras av den oemotståndliga kombinationen sopransolist och manskör: ikväll klockan 19.30 sänder P2 Donizettis förtjusande opera Regementets dotter från The Met. Världens bästa tenor (?) Juan Diego Florez tar sig an en av operarepertoarens mest krävande roller med nio höga c i följd. Jag har hört honom sjunga rollen och vet att han är som klippt och skuren för den. Valet av Diana Damrau som Marie känns inte lika självklart. Kan hon vara sådär smidig och flickaktig som rollen kräver? Det verkar svårt att bräda Nathalie Dessay som gjorde den med bravur för ett år sedan, just med Diego Florez som sin motspelare. Kiri Te Kanawa är still going strong och kommer att ses som hertiginnan.

Ingen, mig veterligen, kan överträffa Kathleen Battle som regementets dotter. Hör henne sjunga ”Salut a la France”.

Håll ut: manskören kommer efter ett tag!

Jag hedrar den store modeskaparen genom att visa två kreationer som bara en konstnär kan åstadkomma.

Vi som älskar kultur vet att det har positiva effekter på hälsa och välbefinnande, även om vi kanske inte vet att det är dopamin och oxytocin som gör oss glada och friska. Göteborg satsar stort på ett forskningscentrum som skall undersöka sambandet mellan kultur och hälsa. ”Vi vet redan att kulturella upplevelser kan vara en del i en läkningsprocess. Det finns försök, både i Sverige och utomlands, som exempelvis visar att man kan kunnat minska medicinering och att folk mår bättre när de fått lyssna mycket på musik”, säger Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi. Gott initiativ! Läs internet-artikeln här.

Sjung och bli glad! Lorenzo Costa, "En konsert"

Liksom det ibland kan dyka upp melodier som man går och nynnar på kan det hos mig uppenbara sig dikter som gästar mitt medvetande under några dagar. Nu bor en dikt från 1700-talet hos mig, formulerad som ett ode till en hyacint. Det är dikten ”Över en hyacint” av Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Diktjaget prisar i första strofen sin hyacint, den mest förtjusande varelsen i Floras rike. Av den andra strofen framgår att blomman får den mest noggranna vård och ans. Dess vårdare får dock inte lön för mödan när den otacksamma hyacinten vissnar i strof tre. Men, konstaterar diktjaget, det går inte att klandra en hyacint. Det ligger i dess natur att falna.

”Så ser jag ock ditt hjärta kallna. /Det måste vara, som det är.” De två sista versraderna avslöjar att dikten är en allegori över en förlorad kärlek. Strax under diktens överskrift står ”Till —”. Vem är den riktad till? Det sägs att Nordenflycht skrev ”Över en hyacint” efter en kortvarig kärleksaffär med den betydligt yngre Johan Fischerström, som lämnade henne för en annan kvinna.

"Hyacinthus död", italiensk målning

Varför en hyacint?

Kanske skall valet av blomma härledas till den antika mytologin. Hyakinthos var en skön yngling som älskades av Apollon. Men Zephyros, västanvinden, blev svartsjuk. När Hyakinthos och Apollon kastade diskus, lät Zephyros med sin vindpust ta tag i diskusskivan och styra den så att den slog i Hyakinthos huvud. Ur hans blod växte en hyacint upp.

Även Laura i Runebergs Idyll och epigram har en ung älskare. Hon markerar sin kärlek genom att ömt vårda den växt hon fått av honom och försumma den hon fått av sin man.

Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster; /till den ena bär hon vatten ständigt, / men den andra torkar bort i krukan. / Varför vårdas en och glöms den andra? / Ty hon fick dem ej av en och samma, / men den ena av sin unge älskling / och den andra av sin man, den gamle.

Lägg märke till hur epitetet ”den gamle” kommer som en svans, en stark antites gentemot den unge älsklingen.

Över en hyacint

(Till – - – )

Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)

Du rara ört som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har,
bland all din släkt i Floras rike
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig,
den fina balsamlukt du delar
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,
en lindrig luft då andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld, du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder,
du vissnar, dör och finns ej mer.
Du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård,
bland ringa stoft din fägring gömmer,
du är ju otacksam och hård?

Men skall jag på en blomma klandra,
det veka väsen klaga an,
dess öda är att sig förandra,
hon måste vara som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
jag intet agg till henne bär.
Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måste vara som det är.

Så har jag då sett henne i verkligheten, Emma Kirkby. Hon är drottning av tidig musik, prisad över världen, men klädd i säckiga kläder i murriga färger, uppenbarligen lika befriad från divalater som från klädintresse. Trots detta är hon vacker. De pigga ögonen utstrålar värme och intelligens. På något märkligt sätt blir människor med utstrålning vackra.

Emma Kirkby

För ynka fyrtio kronor får jag sitta med och lyssna på master class med den framstående sångerskan. Det är en av många programpunkter i barockfestivalen Palladium Baroque i Malmö. Unga sångstudenter från Malmö och Köpenhamn får hjälp med instudering av barockmusik. Det är förståeligt att det är nervöst att få instruktioner av en sådan berömdhet —dessutom inför publik — men Emma Kirkby bryter deras nervositet genom att skoja och vara avslappnad. Hon är humoristisk och spirituell. Och vis.

Emma Kirkby verkar ha tänkt kring allt som rör sångkonst. Särskilt besatt är hon av vokaler och konsonanter. För den som inte visste det innan blir det tydligt att sångkonsten en vetenskap. Det som verkar så lätt och naturligt är ofta en frukt av hårt arbete: fras för fras har studerats in, rörelse för rörelse. Intonation, tolkning, muninställning, kroppshållning, inlevelse, gestikulation, timing — sång består av så många delar. När jag själv närmar mig en sång famlar jag alltid i början. Fraserna är som en mängd lösa delar som svävar och som jag skall samla ihop och lägga in en ask. När jag väl efter mycket övning och fundering har samlat dem i den där asken kan mitt uttryck bli naturligt och verka enkelt, först då. Sång är långt ifrån bara teknik och framförande; det är ett tankearbete bakom. Vem sjunger? Var? Varför? Vilken känsla skall förmedlas?

Därför krävs inte bara en vacker röst hos en duktig sångare, utan också intelligens, musikalitet, teknik och skådespelartalang. Den som vill slå igenom måste dessutom äga en originalitet. Det skall höras direkt att det är just den sångaren/sångerska som sjunger. Det hör man med Emma Kirkby. Hon har allt och lite extra, vilket framgår så tydligt när man hör henne live. Hon har lyckats samla hela sin sångkonst i en ask och målat den i egna färger.

Alessandro Scarlatti (1660-1725). 350 år i år!

Emma Kirkby

Idag inleds barockfestivalen Palladium Baroque i Malmö. Under fyra dagar bjuds det på konserter, seminarier, workshops och master class. Det stora dragplåstret är ingen mindre än Dame Emma Kirkby, sångerskan som specialiserat sig på tidig musik och som har en sopran klar och kall som iskristall. Emma Kirkby är diktionens och tydlighetens mästarinna, en förebild när det gäller att lyfta fram texten. Tyvärr missar jag hennes konsert på lördag, då den sammanfaller med Klassikerförbundets årsmöte. I stället får jag möjlighet att ta del av hennes färdigheter som pedagog och hennes tankar kring barocksång då hon ger master class på söndag.

Inledning till "Suite" ur barockoperan Tigrane

De två fina svenska barockensemblerna Ensemble 1700 och Mare Balticum framträder också under festivalen. Bland instrumentalsolister märks danske cembalisten Lars Ulrik Mortensen, den engelske harpisten Andrew Lawrence-King och norske trombonisten Ole-Kristian Andersen, utsedd till årets festivalartist. (Vad vackert det är med manliga adjektivändelser, förresten! Är de på väg ut ur språket, tro?)

Festivalen inleds med sverigepremiär av en opera från 1715 (det var på tiden!), Tigrane av Alessandro Scarlatti. I’ll be there!