Minerva

I min serie om hellenistiska diktare i Alexandria under 200-talet f Kr, har turen kommit till Theokritos. Hur många svenskar känner till Theokritos? Jag har märkt att han är okänd även bland dem som är litterärt bevandrade. Alla som är det minsta intresserade av grekisk litteratur bör genast införskaffa Theokritos Sånger, särskilt som de finns i nyöversättning av Ingvar Björkeson (Natur och Kultur, 2004), mannen som aldrig tycks sova, mannen vars kulturgärning är ovärderlig, mannen med förmåga att göra det grekiska språket rättvisa i sina översättningar. För det gäller inte bara att kunna det språk man översätter från; ännu viktigare är att man har känsla för sitt eget språk.

Silvertallrik som tros föreställa Theokritos, 500-talet e Kr, Eremitaget, S:t Petersburg

Theokritos kallas grundaren av den bukoliska diktningen, herdediktningen. Han levde i en tid av urbanisering, då det blev populärt att idealisera det enkla och ursprunliga herdelivet. Men det är inte på något sätt sockersött. Den pastora miljön rymmer passion, lidande, trolldom, okvädingsord, och svartsjuka mellan manliga älskande. 

Sture Linnér beskriver i inledningen diktaren som ”en frisk och ursprunglig diktare. Värmen i hans personlighet, hans förmÃ¥ga att njuta av livets och naturens skönhet, hans utsökta blandning av skir, charmerande fräsch lyrik och ibland grov realism, hans ofta ömsinta satir, som bottnar i en stark känsla för humor, är ytteerst tilldragande. Framför allt i kärleksscenerna visar han sin förvÃ¥nande mÃ¥ngsidighet: han förmÃ¥r se bÃ¥de den allvarliga och den roande sidan, det lyriska och det prosaiska, det enkla och det heroiska, kan samtidigt identifiera sig med älskaren och göra narr av kärleken. Bland grekiska diktare tiderna igenom stÃ¥r Theokritos bland de allra främsta när det gäller att uttrycka känsla för och kärlek till naturen, längtan efter ängarnas saftiga grönska och trädens svala skugga, efter fÃ¥gelsÃ¥ng och bisurr. I hans sÃ¥nger lär nämnas flera örter och träd än i Homeros hela diktning. (…) Theokritos gör aldrig helt klart för oss pÃ¥ vilken nivÃ¥ vi bör läsa hans dikt. Han vägrar att ta sig själv pÃ¥ allvar, samtidigt som han engagerar sig i viktiga ämnen: död, kärlek, poesi, vänskap. Allvar och lek blandas om vartannat, och dikten glider lätt frÃ¥n ett tonläge till ett annat.”

Nicolas Poussin: "Landskap med Polyfemos" (1649)

Herdediktens landskap är hos Theokritos Sicilien, den ö som han själv kom frÃ¥n. FrÃ¥n Sicilien kom även cyklopen eller kyklopen, den enögde jätte som höll Odysseus och hans män inspärrade i sin grotta. I den elfte sÃ¥ngen gör Theokritos  honom till en förälskad och försummad stackars man. Han uttrycker sin kärlekssorg för den han älskar, Galateia, ”den mjölkvita”:

(ur ”Kyklopen”, r 19-35)

Från Johann Carl Loths verkstad: "Galatea framför Polyfemos", 1600-talet

Varför försmår du din älskare, o Galateia, du vita, / ja mera vit än löpnad mjölk och mjuk som ett dilamm, / yster som kalven, glänsande len som en omogen druva? / Varför kommer du blott när jag binds av den ljuvliga sömnen / för att försvinna så snart min ljuva sömn viker undan, / flyende skyggt som ett får när det ser den gråbruna vargen? / Jag blev förälskad i dig den första gången vi möttes, / flicka — det var när du kom med min mor och ni ämnade plocka / bergshyacinter, och jag blev ombedd att visa er vägen. / Aldrig slocknar min kärlek till dig, och sedan den dagen / tillhör jag bara dig; men du bryr dig inte det minsta! / Älskliga flicka, jag vet mycket väl varför alltid du flyr mig: / för detta ögonbryn som går över hela min panna, / avlångt och buskigt, från öra till öra, och för att därunder / sitter ett enda öga blott och en tillplattad näsa. / Men hur jag än ser ut i mitt ansikte har jag dock tusen / får på bete, och mjölken de ger är härlig att dricka. / Sommartid fattas mig aldrig ost, inte heller om hösten / eller på senvintern ens — beständigt står korgarna fulla.

Översättning: Ingvar Björkeson.

 

Förmågan att fördjupa sig i omöjliga mytiska figurer, att se dem, förstå dem, känna med dem, ge dem tidlöst mänskliga drag, det är det oemotståndliga med de grekiska författarna. Den grekiska litteraturen är en värld full av fantasi. Ändå—och det är det som är det fantastiska — är den inte barnslig eller banal, utan färgrik och flerbottnad.

För januari månads fredagstema har Sparkling varit värdinna. Jag får än en gång bekänna att jag inte deltagit alla fredagar. Ibland tycker jag att ämnena är för personliga för att passa på Minerva-bloggen, så då tar jag mig friheten att stå över. Men gårdagens fredag bjöd på ett ämne som passar: te.

På samma sätt som man kan tala om hund- eller kattmänniskor, kan man dela in mänskligheten i kaffe- eller tedrickare. Jag tillhör den senare. Kaffe gör mig uppjagad, stirrig och låter mig inte sova. Te lugnar mig. Jag har få laster i livet, men te är en av dem. Min förkärlek för denna brygd är ett av mina anglofila drag. En kopp på morgonen till frukost med marmeladsmörgås, sedan en vid tiotiden. Den sista koppen dricker jag på eftermiddagen, gärna med en god kaka till.

I Sverige verkar man ha en föreställning om att te i lösvikt är finare och godare. Men pÃ¥ engelska tehus har jag bara serverats det i pÃ¥se. Jag föredrar pÃ¥ste, helst Earl Grey med en diskret smaksättning, sÃ¥som Lady Grey eller Russian Earl Grey. En annan vanlig föreställning är att tevatten skall kokas. Tevatten skall inte kokas. När vattnet har börjat sjuda skall man ta det, slÃ¥ det över tepÃ¥sen och sÃ¥ hälla en skvätt mjölk i. Tre minuter – sedan är det perfekt.

Julius Leblanc Stewart: "Five o' clock tea" (1883-84)

Te skall drickas i rätt kopp. Djupa koppar ger fin arom, men gör att teet kallnar snabbt. För tjocka muggar är inte bra. Det gäller att hitta en mugg som är lagom, som lyfter fram teets arom och som håller det varmt. Hemma dricker jag ur Arabias charmiga muminmuggar som jag tycker är lämpliga för te och dessutom praktiska att diska.

När jag för en gångs skull tar egna kort går det inte att ladda ned dem. Jag hade tänkt visa min vackra teservis från Rörstrand, min fyndteservis från Kina samt mina muminmuggar. Håll till godo med några bilder på engelsk tekultur.

Nu är klockan tio: dags för te!

I en bortglömd låda i garderoben hittar jag en gammal och i kanterna naggad bok med Kallimachos hymner, översatta av Elof Hellquist. Jag visste varken att jag ägde boken eller att Kallimachos skrev hymner. För mig är Kallimachos känd som diktare av epigram, korta dikter med en udd på slutet.

Gudinnan Athena, Versailles

Hymnerna tillägnas fem olympiska gudar och en ö (!). Ön är Delos, platsen för Apollons och hans tvillingsyster Artemis födelse. Jag letar i diktsamlingen om Athena, Minervas grekiska motsvarighet, Ã¥terfinns bland de fem gudarna – och det gör hon! Dikten ”Pallas’ bad” är skriven till Athenas ära. Den skiljer sig frÃ¥n de andra gudahymnerna i tvÃ¥ avseenden: dels är den diktad pÃ¥ ett annat versmÃ¥tt –  elegiskt distikon i stället för hexameter, dels gÃ¥r den utanför genren lovsÃ¥ng och placerar i stället guden i en handling, en scen. Athena vill bada.

Kommen Athene till hjälp, ty den höga gudinnan vill bada, / kommen I alla, ty ren märker jag fjärran ifrån / heliga hästarnas fnysning, och ren står den mäktiga färdig.

Varför vill Athena bada?

Kallimachos tar med oss till Argos, till Athenatemplet där palladiet förvarades. Palladiet var den gudabild av Athena som Odysseus och hans soldatkollega Diomedes tog med sig frÃ¥n Troja till Argos. (Härav ordet palladium pÃ¥ biografer och teatersalonger: Athena är utöver krigsgudinna kulturens beskyddarinna.) I en festlig ceremoni förde stadens kvinnor den heliga statyn tillsammans med Diomedes sköld till floden Inachos för att bada dem, skriver Hellquist i kommentaren. Diktens apostroferande av ”akeiska mör”, ”Akestors söners jungfruliga döttrar” och ”tärnor” tyder pÃ¥ att det var unga kvinnor som deltog i denna procession. Flickorna uppmanas att ge gudinnan en gyllene kam och olivolja till hÃ¥ret. Men männen varnas:
Men, pelasgiska männer, er vakten, / att mot er vilja ej ens henne, den höga, I sen. / Den som stadsskyddarinnan får skåda, då kroppen hon blottat, / aldrig han mera skall se Argos, sitt fädernesland.

Artemis dödar Aktaion. Rödfigurig keramik, 400-talet f Kr.

Den (man) som ser Athena naken mister alltså synen. Det var så siaren Teiresias, känd från sagan om Oidipus, blev blind. Ändå är Athena barmhärtig jämfört med Artemis. En känd myt handlar om hur jägaren Aktaion av misstag fick se Artemis bada. Gudinnan blev så uppbragt att hon förvandlade Aktaion till ett rådjur som hans jakthundar slet i stycken. Kallimahos kommer in på denna historia:

Ack, vilka offer skall Kadmos’ dotter ej bränna, och villka / maken därjämte en gÃ¥ng, bedjande gudarna dÃ¥, / att deras son, deras ende, Aktaion, de blind finge skÃ¥da, / han som dock varder en dag Artemis’ trogne kamrat. / Dock – icke jakten pÃ¥ bergen, ej vänskap med höga gudinnan / skyddar den arme för straff, räddar frÃ¥n döden den stund, / dÃ¥ mot sin vilja han Artemis ser i det ljuvliga badet; / hundarna skola en dag frossa pÃ¥ ynglingens kropp.

Gudar som utdelar sådana stränga straff måste blidkas, och när de vill bada är det deras tjänarinnors plikt att ställa upp. Därför slutar Kallimachos sin hymn där han började: att uppmana Argos döttrar att hand om den höga gudinnan. Annars är det fara värt att Kallimachos slutbön om beskydd över land och folk inte beaktas.

Hovpoeten och bibliotekarien Kallimachos var verksam i Alexandria pÃ¥ 200-talet före Kristus. Det här inlägget är det tredje i en serie om Alexandria och de hellenistiska diktarna. Läs även de andra inläggen, Alexandria, 200-talet f Kr och När grymma eroter genomborrar en människas själ. En engelsk översättning av hymnen ”Pallas’ bad” finns här.

Pensionat Tallbacken anno 1913

En vaken natt sitter jag och bläddrar i boken och kärleksförklaringen Klassiska hotell och äkta pensionat av Maria och Johan Kindblom. Boken gör mig salig. Här visas det ena pensionatet efter det andra, ofta en enorm sekelskiftesvilla i trä med glasveranda. Det är alltså en rest från den första halvan av 1900-talet som fortlevt, även om den klassiska pensionatskulturen försvunnit. Få svenskar är väl beredda att tillbringa sommarmånaderna på ett och samma ställe, ofta i någon perifer kurort, med helpension och underhållning på kvällen. Pensionaten har stöpts om för att passa den moderna människan, och det som gäller nu är romantiska weekends, konferenser och SPA-aktiviteter. Gott så. Det viktiga är att de finns kvar. Boken vittnar om eldsjälar till ägare som månar om att bevara den ursprungliga miljön så långt det är möjligt.

Och sÃ¥ börjar mina semesterplaner att ta form. Bilsemester genom Sverige med övernattning pÃ¥ pensionat? Vore det möjligt? Paret Kindblom kartlägger pensionat frÃ¥n Vitemölla badhotell i syd till Saltoluokta fjällstation i norr, sÃ¥ nog skulle man fÃ¥ husrum. Dessutom ger en sökning pÃ¥ nätet av ordet ”pensionat” 609000 träffar.

Det här veckoslutet för fyra Ã¥r sedan bodde jag pÃ¥ ett förtjusande pensionat, beläget i nordskÃ¥nska Vittsjö. Byn hade under sin glanstid en uppsjö av pensionat. Tallbacken är ett av fÃ¥, kanske rentav det enda (?), som finns kvar. Att stiga in pÃ¥ Tallbackens pensionat är som att förflytta sig hundra Ã¥r tillbaka. Underrubriken ”Anno 1913″ rör sÃ¥ledes inte bara husets byggnadsÃ¥r; här strävar man efter att Ã¥terskapa atmosfären frÃ¥n Ã¥r 1913. Rummen är inredda i olika färger, med olika sekelskiftestapeter. Ljuvligt! Mitt rum, nummer 8, var inrett i feminint gammalrosa.

Till kvällen samlades vi 10-15 gäster i salongen, husets hjärta, för att höra ägaren berätta om husets historia. Det här momentet var i gammal sann pensionatsanda. Ägaren lotsade oss senare ned till vinkällaren och visade oss sina rariteter. Därefter lät han servera trerättersmiddag i den ljusa matsalen. Varje rätt introducerades med ett litet anförande. Maten var lika fantastisk som miljön.

Några pensionatsspöken syntes inte till, men en fru eller fröken Andersson gav en hälsning från förfluten tid genom en namnskylt i mässing på den stol jag blivit tilldelad. Hon hade som en av pensionatets stamgäster fått sitt namn förevigat på detta sätt.

J-B Baron Regnault, "Pygmalion innan Venus gav liv åt hans staty" (1786)

På Dramaten spelas G B Shaws komedi Pygmalion om förvandlingen av enkel flicka till världsvan dam. Professor Higgins spelas av Johan Ulvesson och hans försöksobjekt Eliza av Alexandra Rapaport. Att musikalen My fair lady är byggd på Shaws drama vet säkert många, men kanske är det inte lika känt varifrån historien om Pygmalion kommer. Pygmalion var enligt den grekiska myten kung på Cypern och sagan om honom står att finna i Ovidius Metamorfoser, bok 10.

Pygmalion är bitter och besviken på kvinnor och har därför valt att inte gifta sig. Ovidius skriver:

offensus vitiis, quae plurima menti / femineae natura dedit, sine coniuge caelebs /vivebat

”stött av de brister som naturen i mängd givit den kvinnliga själen, levde han ensam, utan hustru” (min översättning).

En modern läsare med skulle antagligen säga att Pygmalions skulpterande verkar terapeutiskt för honom, och att resultatet av det blir ett surrogat för hans problematiska förhållande till kvinnor. Hans framställer den skönaste skulptur som världen har skådat, en flicka i elfenben som är så naturtrogen att verkar levande och så vacker att hennes skapare blir förälskad i henne.

 Oscula dat reddique putat loquiturque / et credit tactis digitos insidere membris / et metuit, pressos veniat ne livor in artus, / et modo blanditias adhibet, modo grata puellis / munera fert illi conchas teretesque lapillos / et parvas volucres et flores mille colorum / liliaque pictasque pilas et ab arbore lapsas / Heliadum lacrimas; ornat quoque vestibus artus: / dat digitis gemmas, dat longa monilia collo; / aure leves bacae, redimicula pectore pendent: / cuncta decent; nec nuda minus formosa videtur.

George Frederick Watts, "Pygmalions hustru" (1868)

Han giver / kyssar och tycker sig få. Han talar till bilden och känner / på den och tror, att lemmarnas hull ger vika för fingret, / ängslig och rädd att trycka för hårt, så att blånader uppstå. / Stundom viskar han smeksamma od, och han köper presenter / helt efter flickors smak, både musslor och slipade stenar, / nätta små fåglar i bur och brokigt lysande blommor, / liljor och bollar i prunkande färg och tårar, som droppat / ur Heliadernas träd. Ja, han höljer kroppen i kläder, / trycker på fingrarna ring efter ring, hänger smycken om halsen. / Öronen blixtra av stenarnas glans och bröstet av pärlor. / Allt är så vackert, och dock hennes nakenhet tjusar ej mindre. (Översättning: Harry Armini.)

Och, ja, i sagan är allting möjligt. Venus (Afrodite) hör hans böner och ger flickan liv. Och sÃ¥ fÃ¥r kung Pygmalion en fru och Cypern en drottning, en kvinna som Pygmalion själv har format, en kvinna utan självständighet  – fri frÃ¥n de laster som hennes dödliga systrar utrustats med.

Uppdatering: Läs Hans-Roland Johnssons understreckare i SvD om Pygmalion och den avbildade människan.

Orfeus erövrade underjorden men besegrades av sina egna känslor. Bara den som övervinner sig själv skall få evig ära.

Scenografin är som en tavla av Ernst Billgren

Den sensmoralen sjungs i Monteverdis opera Orfeo, som jag ser på en SF-biograf — ja, även SF sänder opera på bioduk, från La Scala i Milano. Men det är inte någon storslagen direktsändning med bubbel i pausen. Det här är förinspelat  och producerat för TV. Scenografi och rörelser är gjorda för att passa det lilla formatet, så därför ger det inget extra att se det på en stor duk.

Varför upphörde man en gång att använda sinkor, basuner och teorber? De är pampigare än sina efterföljare och ger en härligare klang. Utan dessa instrument kommer Monteverdi,  Schütz och Telemann inte till sin rätt. Detta har man förstått på La Scala, där orkesterdiket är fyllt av tidstypiska instrument. Sångarna är däremot inte lika tidstypiska, utan snarare skolade i en Puccini-tradition.

Orfeo skildrar sagan om den grekiske musikern Orfeus, vars fästmö Eurydike tragiskt avlider då hon blir biten av en orm. Orfeus beger sig till dödsriket, fast besluten att hämta tillbaka sin fru till jordelivet. Underjordens härskarpar rörs av hans öde (i myten rörs de också av hans vackra musik) och ger honom Eurydike åter, på villkor att han inte vänder sig om för att titta på henne. Eftersom Eurydike blivit biten i foten, haltar hon och kommer efter. När Orfeus vänder sig om för att se om hon fortfarande går bakom honom, försvinner hon oåterkalleligen bort.

Att Orfeus är grabben med luta förstår jag, men vem är Eurydike av damerna? Är det hon som ser rädd ut - och är det ormen hon ser? Och varför brinner borgen i bakgrunden?

Orfeo är sÃ¥ gott som en enmansopera. Tenoren Georg Nigl som Orfeo har en mycket vacker röst, men man mÃ¥ste blunda för hans oavbrutet stirrande blick för att inse det. Övriga sÃ¥ngare är bra, men inte uppseendeväckande bra. Det jag tar med mig hem frÃ¥n föreställningen är barocktrumpeternas tutande, basunernas bräkande, trummornas dunsar och cembalons arpeggiaton. Se en ”trailer” här.

Michelle Pfeiffer och Rupert Friend som det kontroversiella kärleksparet

Tjugo år efter Farligt begär återvänder Stephen Frears till svunna tiders passion och till Michelle Pfeiffer. Pfeiffer, som fortfarande är vacker som en dag, spelar kurtisanen Léa, som under hela sin karriär omgivit sig med stiliga män och lyx. Hennes lavendelfärgade etagevåning är ett himmelrike för art nouveau-älskare. Léa smälter väl in i miljön i den ena vackra 10-talsdressen efter den andra, blek och bräcklig som en porslinsdocka. Före detta kollegan Charlotte (spelad av Kathy Bates) utgör hennes motsats som tung och frodig, boende i ett palats med överlastad 1880-talsinredning och ett orangeri.

Charlotte har en son i 20-25-Ã¥rsÃ¥ldern, Fred, som Léa sedan han var liten kallat ”Chéri”. Chéri är ocksÃ¥ filmens namn, liksom den roman av Colette som filmen bygger pÃ¥. Chéri och den dubbelt sÃ¥ gamla Léa inleder ett kärleksförhÃ¥llande som varar i sex Ã¥r, ända tills modern vill gifta bort sin son med en ung flicka (känsligt spelad av Felicity Jones; i birollen som hennes mor syns för övrigt danska Iben Hjejle).

Ja tack till en sådan balkong

Filmen är minnesvärd av tvÃ¥ anledningar. Den ena är frosseriet i miljöer och interiörer som fÃ¥r mig att pÃ¥ stört vilja inreda mitt hem med jugendtapeter. Den andra är den unge Chéri. Rupert Friend är ett fynd. Hans stil liknar en svÃ¥rmodig romantisk poets, nÃ¥gon som idealiserar sin älskade och dyrkar skönhet men inte kan finna kärleken hos en jämnÃ¥rig eftersom han anser sig stÃ¥ pÃ¥ en högre mognadsmässig nivÃ¥… För Chéri är Léa en modersfigur, en fläckfri gudinna, höjd över mänskliga ting. Hans intresse för henne försvinner ocksÃ¥ mycket riktigt när hon uppvisar mänskliga svagheter. Först dÃ¥ blir filmen riktigt intressant — när den nästan är slut.

Den tredje boken i Apollonios Rhodios hexameterepos Argonautika har blivit berömd för sitt inkännande psykologiska porträtt av den tonÃ¥riga prinsessan Medea. Sture Linnér finner i Medeas monologer ”den kanske finaste analys av kärleken som grekisk litteratur skänkt oss” (förordet till Argonautika, 2005). Här möter vi alltsÃ¥ Medea när hon träffar Jason, som kommit till hennes land Kolchis för att röva det gyllene skinnet. Hon blir förälskad i honom, helt i enlighet med gudarnas plan. Hera och Athena stÃ¥r pÃ¥ Jasons sida och övertalar Afrodite att i sin tur övertala sin son Eros (med löftet om att han skall fÃ¥ en fin boll att leka med!) att skjuta en pil i Medeas hjärta. Gudarna känner Medeas magiska talang och inser att Jason inte kommer att klara sitt uppdrag utan hennes hjälp. Medea, eller Medeia, är en förtjusande, oskuldsfull flicka som har nära till sina känslor. Hon är villrÃ¥dig, lÃ¥ngt ifrÃ¥n den bestämda och handlingskraftiga kvinna som vi möter hos Euripides. Hon känner sorg och medkänsla. Hon oroar sig för Jasons öde —  hon vet att hennes far kungen vill bli av med honom — men ocksÃ¥ för sitt eget, eftersom hon förstÃ¥r att hennes känslor för den unge främlingen är förbjudna och farliga. Hon har svÃ¥rt att sova.

Medea i färd med att ge draken sömnmedel

Natten svepte i skugga vÃ¥r jord, och ute pÃ¥ havet / blickade sjömännen upp mot Stora Björn och Orions / stjärnor frÃ¥n sina skepp; men väktare, mänskor pÃ¥ vandring / längtade nu efter sömn, och dvala omslöt barmhärtigt / äntligen modern som sörjde de smÃ¥ hon nyligen mistat. / Stadens hundar skällde ej mer, inga larmande röster / hördes längre, och allt var tyst i ett tätnande mörker. / Men ingen ljuvlig slummer sänkte sig över Medeia. / Ã…trÃ¥n till Aisons son höll den djupt bekymrade vaken. / Tjurarnas styrka fruktade hon, och att hjälten pÃ¥ Ares’ / slätt skulle dödas av dem och möta ett ovärdigt öde. / Inne i bröstet fladdrade vilt hennes bultande hjärta. / Liksom en strÃ¥le av sol faller ned i det virvlande vatten / som man har nyss hällt upp i en bunke eller en kittel / och emot takets bjälkar kastas i snabba reflexer, / dansande oroligt hit och dit i ett flimmer däruppe, / sÃ¥ skälvde ocksÃ¥ i flickans bröst det ängsliga hjärtat. / TÃ¥rar av medkänsla rann utmed kinden, och i hennes inre / brann en glödande sorg som spred sin eld genom kroppen, / genom dess finaste senor och djupt in i nerven i nacken / där allra skarpast plÃ¥gan förnimms när grymma eroter / genomborrar en människas själ med sargande pilskott. / Än var hon ivrig att ge sitt magiska medel Ã¥t Iason, / än att avstÃ¥ och själv gÃ¥ under tillsammans med honom, / nästa stund ville varken hon dö eller ge honom medlet / utan fördra allt ont och foga sig i sitt öde.

                                                                                     Översättning: Ingvar Björkeson

Femhundra Ã¥r efter Homeros lever idealet kvar. Hexametern och den homeriska liknelsen ovan (med solstrÃ¥len) är exempel pÃ¥ det. Men egentligen var det idealet inte det förhärskande i Alexandria, där Apollonios Rhodios verkade pÃ¥ 200-talet f Kr. Hans lärare Kallimachos lär ha sagt: ”μέγα βιβλίον μέγα κακόν” — en stor bok är ett stort ont. Han ägnade sig i stället Ã¥t centrallyrik och blev Catullus stora förebild.

Bara ett geni kan göra något så psykologiskt, mänskligt, dramatiskt och humoristiskt av en grekisk myt. Apollonios Rhodios behöver inga magiska drycker för att trollbinda sin läsare. Det rör mig att en antik manlig författare skriver så fint om en tonårig flicka och ägnar så mycket kraft åt att skildra hennes inre kval. Och än en gång häpnar jag över hur smidigt och elegant Ingvar Björkeson för över ett urgammalt språk till idiomatisk svenska. Om det är en estetisk upplevelse att läsa Argonautika på svenska, hur är det då inte på orginalspråket? Det återstår att se. Min grekiska är knagglig, men planen är att läsa tredje boken under året.

När nÃ¥got skönt skapas ur det enkla – är inte det det mest geniala?  Barbarossas senaste inlägg handlar om Allegris Miserere mei. Jag kan inte komma pÃ¥ nÃ¥got bättre exempel pÃ¥ ett musikstycke som är sÃ¥ underskönt att det värker och samtidigt verkar sÃ¥ enkelt. Just idag tycker jag att det är det mest perfekta som komponerats för blandad a cappella-kör. FÃ¥ vÃ¥gar framföra det eftersom det stÃ¥r och faller med ett Ã¥terkommande sopranmördande trestrukna c, men när det fungerar är det kvinnliga och manliga röster i en sammansättning sÃ¥ skön att änglarna svimmar.

Om man hade fått uppleva en kultur på en annan plats i ett annat århundrade och kunnat bortse från politiska omständigheter, vilken hade man valt? Aten, 400-talet f Kr? 1400-talets Florens? Weimar på 1800-talet?

I Alexandria översattes Gamla testamentet till grekiska. Septuaginta-fragment från Qumran.

Alexandria på 200-talet f Kr, då skulle man ha varit med. Vid Museion i Alexandria levde och verkade vid denna tid framstående vetenskapsmän såsom Euklides och Eratosthenes. Den senare lyckades räkna ut jordens omkrets med minimal felmarginal. Även Archimedes studerade här. Biblioteket i Alexandria med sina hundratusentals bokrullar var omtalat och här grundlades filologin.

Märkligt nog är detta hellenistiska kulturcentrum lite bortglömt. Alla känner till Homeros, Sofokles och Platon, men få talar om Kallimachos, Theokritos och Apollonios Rhodios, författare som verkade i Alexandria under 200-talet. Att dessa tre har skrivit något av det finaste som finns att läsa på grekiska hoppas jag kunna övertyga mina läsare om i kommande inlägg.

Förr om jularna pusslade jag, sådana pussel med flera tusen bitar som tar många timmar i anspråk. Den här julens slöa dagar gav mig lust att åter hänge mig åt ett jättepussel, att helhjärtat koncentrera mig på att foga bit till bit för att lösa pusslets gåta, att göra något helt av det splittrade. Men vem ägnar sig åt denna sysselsättning nuförtiden utöver femåringar som lägger Bamse-pussel? Att lägga pussel är knappast något man har som hobby, åtminstone är det inte det man svarar om man skulle få frågan. Att pussla är liksom inte inne. Utbudet får mig att förstå orsaken. Motiven begränsar sig till tyska slott, alplandskap och hästar som galopperar på ängar.

Lägg ihop 3000 bitar och du får en vy från Dolomiterna

Att skapa en galopperande häst är inte lika ansträngande

Pusselmakare, kom igen! Visserligen älskar jag att besöka tyska slott och har vandrat i Dolomiterna, men känner mig inte riktigt hågad att lägga ett tjog timmar på att få ett turistvykort som resultat.

Idag fick jag emellertid syn pÃ¥ ett pussel helt i min smak med ett motiv som faktiskt ingÃ¥tt i ett tidigare blogginlägg. Godwards ”Dolce far niente”. Bara titeln är ju oerhört passande för pusselpysslande! Och kvinnan med djurfällarna utstrÃ¥lar en härlig lojhet.

Dolce far niente, dolce far pussel

Det är ett företag som heter ”Editions Ricordi” som producerar pussel med konstmotiv. Här finns en hel uppsjö med mÃ¥lningar av Klimt, Chagall, Picasso – you name it. Det blir riktigt svÃ¥rt att välja. Plötsligt känns det inte längre lika töntigt att pussla. Det är till och med sÃ¥ att jag pÃ¥ frÃ¥gan ”Vad gör du pÃ¥ fritiden?” kan tänka mig att svara: ”Jag pusslar”.

Varför inte ett vinterlandskap av Brueghel?Picasso-pussel är rena barnleken

Picasso-pussel är rena barnleken

Chansen är liten att jag kommer att bevista en föreställning på The Metropolitan i New York. Men genom operahusets projekt att via satellit sända sina föreställningar, kommer operan till mig och 75 biografer runt om i landet (och till ett otal andra över världen). Opera åt folket! Fördelen med att se opera på bio är att man alltid ser i närbild och att man får följa med bakom kulisserna. Den här gången tas vi med in i verkstaden, där avdelningschefen bland annat förevisar en av de medverkande i den kommande föreställningen av Carmen, en konstgjord tjur i naturlig storlek.

Renée Fleming som marskalkinnan

Värd för kvällen är ingen mindre än Plácido Domingo som sympatiskt guidar oss under kvällen och intervjuar sina kollegor. Det tycks inte råda några divalater här: sångarna är hela tiden gulliga och generösa mot varandra. Jag beundrar deras lugn. Hundratusentals människor kan se och höra dem i detta ögonblick, men de är avslappnade och bjuder på sig själva. Och de sjunger gudomligt. Renée Fleming är det stora namnet för kvällen som markisinnan. Jag har alltid tyckt att hennes röst är lite för burkig för att vara rätt igenom vacker, men hennes lugna och sympatiska framträdande imponerar. När hon sjunger ser det ut som om hon talar — så lite tycks hon anstränga sig. Hennes sångpartner Susan Graham som Octavian har en behaglig och egaliserad mezzo. De två verkar ha väldigt roligt tillsammans på scenen. I pausen bekräftar de att de känner varandra utan och innan som goda vänner sedan tjugo år tillbaka.

Rosenkavaljeren hör inte till mina favoritoperor. Varför? Den har ett töntigt libretto som skär sig mot den avancerade musiken. Sängkammarfarsen förväntar sig ingen ansträngning av publiken, medan Strauss musik i högsta grad gör det. Byxroller känns också passé för en opera skriven på 1900-talet. Särskilt konstigt blir det när en kvinna utklädd till man klär ut sig till kvinna, som i Octavians fall. Är det då inte samma sak med Mozart? Figaros bröllop och Cosí fan tutte är väl lika löjliga? Förvisso, men i Mozarts fall kan jag mer acceptera det. Mozarts musik är mer lekfull och lättare att ta till sig (och ändå minst lika genial).

Der Rosenkavalier. Från vänster: Renée Fleming, Susan Graham, Kristinn Sigmundsson och Christine Schäfer.

Jag längtar alltid till andra akten. Man kommer från sängkammarmiljön, musiken blir vackrare och Sophie introduceras. Sophie har enligt min mening de vackraste partierna. Hon sjungs av tyska Christine Schäfer men alterneras i andra föreställningar av svenska Miah Persson (!). Schäfer har en röst som är så lik Kathleen Battles att det verkar som om The Met verkligen letat efter att hitta den perfekta ersättaren till henne (Battle sparkades därifrån). Däremot äger hon inte miss Battles utstrålning. Mer av den varan har den isländske bjässen Kristinn Sigmundsson vars kroppshydda så kontrasterar mot Schäfers späda gestalt att bara det blir komiskt.

Idag känns det mer som undantag än regel att hålla sig till den ursprungliga tidsmiljön. I det här fallet frossar man i rokoko, och det är härligt! Opera skall också vara en visuell upplevelse.

Jag missar Carmen på fredag med underbara Elina Garanca. Men även SF visar opera, även om de inte gör så mycket reklam för sig. Nästa vecka hoppas jag kunna bege mig till en SF-biograf för att se och höra Monteverdis Orfeo.

En blomsteräng. En blomsteräng till och ännu en. Människor som ser ut som om de är på väg till maskerad. Är det här samma regissör som gjorde Pianot och Porträtt av en dam? Jag vet att Jane Campion kan bättre än så här; därför blir jag besviken på Bright star som jag inte tycker lever upp till sitt namn.

Filmen, som fÃ¥tt sitt namn efter en av John Keats mest geniala och vackra dikter, handlar om den romantiske poetens kärlek till grannflickan Fanny eller rättare sagt Fannys kärlek till poeten, för det är ur hennes perspektiv det skildras. Fannys känslotillstÃ¥nd pendlar mellan eufori, apati och vÃ¥nda. John Keats är fattig och inget gott gifte. Till Fannys förtvivlan drabbas han av svÃ¥r sjukdom och flyttar till Rom – utan henne – för att vistas i ett bättre klimat.

Ben Whishaw och Abbie Cornish fungerar tillsammans som det unga förälskade paret. Ändå blir det inte engagerande. De enda gångerna som Jane Campions manus bränner till är när Keats citeras. Jag ville pausa och spola tillbaka efter en scen där Fanny får en poesilektion av Keats och han förklarar poesins väsen. Fannys lillasyster är en ljuvlig uppenbarelse, ett riktigt litet stjärnskott, och Paul Schneider är underhållande som Keats burduse och svartsjuke kollega. Men det räcker inte för att den här filmen skall bli en klart strålande stjärna. Ibland glimtar den till, men mestadels lyser den ganska svagt.

Colin Firth och Jennifer Ehle som mr Darcy och Elizabeth

Jane Austen-fantasterna fick väl sitt lystmäte igår när TV sände både en del av TV-serien Förnuft och känsla och Joe Wrights filmatisering av Stolthet och fördom. Jag var för otålig för att sitta ned och se alltsammans, men såg här och där av filmen (har sett den innan). Den allmänna åsikten tycks vara att BBC-serien är bättre. Jag håller med om att Jennifer Ehles charm är svårslagen, liksom kemin mellan henne och Colin Firth. Å andra sidan vinner filmen över TV-serien i andra avseenden. Rollbesättningen är överlag bättre, tycker jag. Filmens Jane är sådär ljuv, vacker och diskret som hon beskrivs. Vad TV-seriens mr Bingley såg i Janes stirrande koögon förstod jag aldrig. Mr Collins var obetalbart rolig men överdrivet tecknad i TV-serien. I filmen är han mer trovärdig som en tunnelseende, aspergerliknande typ.

Keira Knightley och Matthew Macfayden som Elizabeth och mr Darcy

Den som gör en ny filmatisering av en succé tar alltid en risk. Människor jämför med förlagan och – tror jag – tenderar att använda den som mönster. Även om jag ovan just har jämfört vill jag ändÃ¥ försöka betrakta det jag ser som ett fristÃ¥ende konstverk. Men samtidigt bär jag med mig mina referenser, och när jag iakttar Keira Knightleys ansiktsuttryck tänker jag att hon mÃ¥ste ha studerat Jennifer Ehle i sin förberedelse av rollen. Systrarnas hysteriska mamma (spelad av Brenda Blethyn) har uppenbara likheter med TV-seriens dito, liksom deras fader (Donald Sutherland).

Trion i "Brideshead revisited" ("En förlorad värld"): Matthew Goode, Hayley Atwell och Ben Whishaw

Flera av mina vänner var kritiska till filmen En förlorad värld (Brideshead revisited) som kom för något år sedan. När de förklarade varför var det tydligt att deras bedömningskriterier hade Evelyn Vaughs roman och kultserien (med Jeremy Irons och Anthony Andrews) som utgångspunkter. Jag som inte läst romanen och bara sett delar av TV-serien tycks ha sett filmen på ett helt annat sätt.

Jag minns att jag direkt drabbades av inledningsscenen, i vilken man lekte med fotot och skapade en speciell magi. Musiken förtrollade mig; jag hade den i huvudet flera dagar efteråt och tänker fortfarande att jag borde skaffa soundtracket. Jag imponerades av samspelet mellan de tre ungdomarna. Att jag tyckte mycket om filmen berodde troligen på att jag lät bli att jämföra Matthew Goode med Jeremy Irons eller Ben Whishaw med Anthony Andrews eller reta mig på triangeldramat, som efter vad jag förstått inte finns med i romanen. I stället såg jag andra saker. I det fallet var jag inte färgad av tidigare erfarenheter och bedömde det jag såg på ett annat sätt än mina vänner.

Och troligen är det det som avhåller mig från att se TV-serien Förnuft och känsla. Jag har Ang Lees film alltför färskt i minnet för att låta bli att jämföra med den.

Frederick Richard Pickersgill, "Orsino and Viola"

En liten scen ur en härlig pjäs av Shakespeare. Trevlig helg!

Till vinterns fester väljer jag franskt glamouröst mode till bra priser, från René Derhy. 1910-tal transformerat till 2010-tal. Helt rätt!

 

Pierre-Joseph Redouté, "Pivoine odorante" (1827)

En vit doftpion får inviga det nya decenniet. Det är januari månads blomma i min nya väggalmanacka med illustrationer av Pierre-Joseph Redouté. 

Balklänning från 1915

2010 är ett Ã¥r som det har talats om i över trettio Ã¥r, Ã¥ret dÃ¥ kärnkraften skulle vara historia enligt de gamla visionerna. Ã…ret som lÃ¥g i framtiden är nu här och jag har redan hunnit vänja mig vid att säga och skriva det. Däremot känns begreppet ”10-talet” fortfarande overkligt. 10-talet är Elin Wägner Vilhelm Ekelund och Hjalmar Bergman. 10-talet är strÃ¥hattar och tjusiga kaftanklänningar i mörka färger med paljetter och plymer. Till min glädje sÃ¥g jag 10-talsmode i modern tappning i en butik för festkläder häromdagen. (Mer om det i nästa blogginlägg.) Jag ser gärna att det gamla 10-talet fÃ¥r inspirera det nya vad gäller klädmode.

Jag har slutat att avge nyårslöften; däremot händer det att jag ställer några krav på mig själv inför varje månad, vilket jag gjorde för december.

Jag tänker fylla 2010 med mycket musik, för det gör mig glad.

Ett riktigt gott och vackert nytt kulturfyllt år tillönskas alla.

Post scriptum: Det är Sparkling som håller i januari månads fredagstema.

 

William Makepeace Thackeray (1811-1863)

Vanity Fair eller FÃ¥fängans marknad är en roman utan hjälte (”a novel without a hero”), enligt författaren William Makepeace Thackeray. Han skulle kunna tillägga ”without a heroine”, för huvudpersonen är en kvinna som inte är tänkt att vara nÃ¥gon förebild. Berättelsen om Rebecca ”Becky” Sharp är en studie i besatthet av rikedom. Vi möter Becky när hon skrivs ut frÃ¥n flickskolan för att ta tjänst som guvernant. Genom att charma sin omgivning klättrar hon högre i den sociala hierarkin. Det som i förstone syntes som ungdomlig och oskuldsfull strävan efter bekräftelse visar sig vara utstuderad duperingskonst i jakten pÃ¥ berömmelse. Becky förstÃ¥r villkoren pÃ¥ fÃ¥fängans marknad och utnyttjar sin skÃ¥despelartalang, en gÃ¥va hon ärvt efter sina konstnärliga föräldrar (fadern var mÃ¥lare och modern operasÃ¥ngerska). Därmed verkar fallet Rebecka Sharp förebÃ¥da den naturalistiska arv och miljö-analysen av unga kvinnor sÃ¥som Thérèse Raquin, Madame Bovary och Fröken Julie. Rebeckas öde blir visserligen inte lika dramatiskt som dessa tre kvinnors, men tillräckligt miserabelt för att läsaren skall förstÃ¥ romanens sensmoral: det finns inga vinnare pÃ¥ fÃ¥fängans marknad. Den som ger sig ut i den blir förr eller senare moraliskt fördärvad. Thackeray häcklar strebertypen och han gör det skarpsynt och humoristiskt. Det här är en mycket spirituell och underhÃ¥llande roman om ett ständigt aktuellt ämne.

James Purefoy och Reese Witherspoon som Rawdon och Rebecca Crawley i Vanity Fair

Under min läsning passade jag på att se Mira Nairs filmatisering med oemotståndliga Reese Witherspoon som Rebecka och James Purefoy som maken Rawdon. Filmen gör Rebecka mer sympatisk än Thackerays framställning, men är annars ganska trogen originalet.

Det sägs att Thackeray under sin livstid var lika populär som sin samtida kollega Dickens. På mitt lokala bibliotek är Fåfängans marknad förpassad till magasinet. Vilken skatt som gömde sig där! Må jag hitta fler sådana under det färska året 2010 och måtte fler upptäcka Thackeray och hans romankonst!