Minerva

Under en auktion i Sjögestad, Östergötland, i slutet av 1800-talet kom en gumma med en tavla som hade hängt på utedasset. Eftersom den föreställde två nakna människor ville ingen köpa den. Därför ropade auktionsförrättaren själv in den för en spottstyver. Han måste ha blivit minst sagt häpen när det uppdagades att han kommit över en riktig dyrgrip. Så här ser målningen ut:

Cranach d ä i Linköping

Cranach d ä i Berlin

Cranach d ä i London

Känns motivet igen? Det här är en målning av ingen mindre än Lukas Cranach d ä. Motivet är Syndafallet, när Eva övertalar Adam att äta av kunskapens träd. Cranach gjorde många tavlor med motivet, man alltid med någon variation. Själv har jag sett en på Courtauld gallery i London, men samma motiv kan även ses i Berlin och Prag.

OvanstÃ¥ende tavla kan ses i glasmonter pÃ¥ Östergötlands länsmuseum, tillsammans med mÃ¥lningen ”Hjortjakt” och porträtt av vännen Martin Luther och hans fru. En rolig detalj i bilden är hur Eva hÃ¥ller sin fot och lÃ¥ter stortÃ¥n dingla! Cranach mÃ¥ste haft sinne för humor.

Skiss över Mariafönstret

Linköping bjuder på en klar och kall höstdag med hög luft. Inte ens minsta löv rör sig. Sådana här dagar gör att min perception liksom skärps. Livet känns mer intensivt.

Mariafönstret i Linköpings domkyrka

Stadens ljusa katedral står stolt omgärdad av träd med gula höstlöv. Inuti råder just den frid som utmärker väldiga stenkyrkor.

I stället för att östfönstret pryds med kolorerad mosaik — som ju är det vanliga i gotiska kyrkor — utgörs det av en enorm gravyr, ”en av världens största i sitt slag”, enligt den folder som delas ut i kyrkan. Konstnärinnan heter Lisa Bauer och hon fick uppdraget i konkurrens med bl a Chagall. Man har nämligen under mer än femtio Ã¥rs tid sökt det konsverk som ”svarar mot rummets budskap och skönhet”. Gravören Lars Börnesson utförde arbetet och verket invigdes Ã¥r 1997. Det föreställer den unga Maria, klädd i krona och en mantel av 59 olika blommor som alla förknippas med jungfrun. Det är utsökt. Diskret och sagolikt vackert.

Jag stannar ocksÃ¥ upp vid Märta Afzelius vävnader. Jag upptäckte denna fina textilkonstnärinna när jag sÃ¥g ”Odysseus hemfärd” pÃ¥ Nationalmuseum i Stockholm. Här har hon bidragit med tre textilier, monterade pÃ¥ baksidan av Sörensens altartavla. Vävnaderna illustrerar nÃ¥gra rader ur psalmen ”Den signade dag”. Stilen är väldigt typisk för kyrklig textilkonst frÃ¥n mitten av 1900-talet. Människor i olika Ã¥ldrar (i det här fallet endast barn) som känner Guds närvaro. En sorts vision om ett kommande rike, gestaltad av ljussken eller strÃ¥lar. Pastellfärger. Jag är väldigt svag för den här typen av kyrklig 1900-talskonst.

Vävnad i Linköpings domkyrka av Märta Afzelius

Båda konstverken utstrålar en andlighet, vilket gör att jag genast accepterar det anakronistiska i dem. Egentligen borde de inte passa i en gotisk katedral, men det gör de. Visserligen är gamla kyrkor redan ett myller av konst från olika sekel: dopfuntar från medeltiden, epitafier från barocken, predikstolar från 1700-talet etc, men på något sätt tycker man ofta att allt som är gammalt passar ihop och att det nya skär sig.

Innan jag gÃ¥r ut sätter jag mig en stund för att betrakta det medeltida triumfkrucifix som den heliga Birgitta beskriver. Jag noterar att det hänger i en romansk valvbÃ¥ge — alla andra valv i kyrkans tak är gotiska. Osökt kommer Tranströmers dikt till mig. Jag talar sÃ¥ klart om ”Romanska bÃ¥gar”. Här finns dock ingen mr och mrs Jones. När jag kommer ut i den skarpa höstdagen igen ser jag inte heller nÃ¥gra japanska eller italienska turister. Men jag har under denna stund upplevt samma frid som sÃ¥ mÃ¥nga andra, som genom Ã¥rhundradena kommit ut frÃ¥n Linköpings domkyrka och mötts av gula höstlöv.

Här vilar en (som utövade yrket) glasmästare

KyrkogÃ¥rdar är inga muntra platser. ÄndÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli att dra pÃ¥ munnen när jag promenerande genom kyrkogÃ¥rden läser alla de titlar som förekommer pÃ¥  gravar frÃ¥n förra sekelskiftet. ”Benbrottsläkaren”, ”lantbrukaren”, ”direktören”, för att nämna nÃ¥gra. Inför döden är vi alla lika: ändÃ¥ anses det viktigt att skylta med sin yrkestillhörighet. Ett uttryck för yrkesstolthet eller bara sed? Hur som helst känns det en smula otidsenligt. Eller? När jag bläddrar i tidningens familjesidor ser jag samma (?) fenomen; jubilarer som uppmärksammas presenteras undantagslöst genom sina yrken. Den blivande 50-Ã¥ringen är lärare, läkare, hästskötare eller vad det nu kan vara.

När jag träffar en ny person fÃ¥r jag sÃ¥ gott som alltid frÃ¥gan: ”Och vad jobbar du med dÃ¥?” Varför identifierar vi oss själva och andra med yrken?

Jag reagerar alltid negativt när någon presenterar mig vid mitt yrke. Jag är inte mitt yrke. Jag är svensk, jag är kvinna, jag är sammansatt av olika egenskaper och intresserad av olika saker, men jag är inte mitt yrke. Att jobba som något är inte detsamma som att vara något.

Därför försöker jag undvika frÃ¥gan. Enligt min mening är den frÃ¥gan minst lika fantasilös som kommentarer om vädret. Att ställa frÃ¥gan ”Vem är du?” är mycket mer intressant. Tänk vilka svar man kan fÃ¥! Vem vill egentligen sitta och tala om sitt arbete pÃ¥ en fest när man faktiskt är ledig? Möjligen den som är arbetsnarkoman. För arbetsnarkoman, det är nÃ¥got man kan vara.

Vixit, dum vixit, laetus

En nära vän till mig delar min aversion mot frÃ¥gan. Själv brukar han dra till med nÃ¥got annat som svar. Senast, vid en disputationsmiddag, svarade han ”jag gör samhällstjänst”, och lÃ¥tsades som om det regnade. Behöver jag säga att det inte kom nÃ¥gon följdfrÃ¥ga? En vän till honom satt vid samma bord men höll masken. Vid andra tillfällen har han svarat ”arbetslös”. Även i det fallet har svaret orsakat att samtalet stannat där.

Jag är alltid noga med att poängtera att jag utövar mitt yrke och inte är mitt yrke. När man arbetar går man in i en roll, man befinner sig på en plats där man har uppgifter att utföra, där man måste lämna sitt privata jag. Förhoppningsvis kan ens egenskaper hjälpa en att vara professionell och att trivas med arbetet. Men då är det återigen egenskaperna som är ens jag, inte ens yrke.

När jag har tur formuleras frÃ¥gan: ”Vad gör du annars dÃ¥?”. Då brukar jag passa pÃ¥ att svara: ”Njuter av livet!”. Hellre än att det skall stÃ¥ ett yrke — eller ännu värre, ”fru” — pÃ¥ min gravsten, önskar jag ett stiernhielmskt ”Vixit, dum vixit, laeta”.

Ensemblen Nordic voices

Jag har tidigare talat mig varm för den norska renässansgruppen Nordic voices, efter att bara ha hört ett stycke spelas pÃ¥ radion. Idag spelades detta stycke igen, Responsorium II: ”Tristis est anima mea” av Gesualdo, i P2:s Klassisk förmiddag.

Knut Nystedt - en av världens främsta tonsättare för körmusik

Det som jag tycker utmärker gruppen är innerligheten och sensualiteten i uttrycket, balansen i stämmorna och hur dessa gnider sig mot varandra. I stället för den distans och kyla som ofta finns i vokala renässansensembler finns här — det nordiska ursprunget till trots — intensitet, inlevelse och värme. Å, vad jag längtar efter att höra hela skivan Lamentations.

Bara en kvart senare sänder programmet mer norsk kör, ”Peace I leave with you”, framfört av Bergen domkantori. Körstycket är skrivet av min idol, den norske tonsättaren Knut Nystedt. Han är en av dem som lyckas kombinera traditionellt tonsprÃ¥k med modernt. Det är svindlande vackert. Jag rankar honom som en av världens främsta tonsättare för körmusik. Att lyssna till hans musik är en skönhetsupplevelse, att sjunga den en andlig upplevelse. Njut!

Lyssna här, 17:57 respektive 32:34 minuter in i programmet

Hösten är för mig bokläsningens årstid. Därför tänkte jag helt fantasilöst ägna fredagstemat åt att visa de böcker som ligger på mitt nattduksbord. Den första är Fritt fall av tyska stjärnskottet Juli Zeh. Jag har snart läst ut den, så det kommer inom kort några rader om den här på bloggen. Den andra boken har jag valt av tre orsaker: titeln Pioner (mina älsklingsblommor), författarinnans nationalitet (italiensk), men framför allt omslagsbilden av Tamara Lempicka. Jag älskar Tamara Lempickas bilder! Den tredje romanen är också ny: Per Pettersons Jag förbannar tidens flod. Romanen förärades Nordiska rådets litteraturpris det här året. Två klassiker ligger och väntar: Främlingen av Albert Camus, en bok som jag läste för femton år sedan som jag vill läsa igen samt Fåfängans marknad av Thackeray, eller Fåfänglighetens marknad som den heter i min utgåva från 1960. Något som passar bra att läsa som nattlektyr är essäer. På bokmässan hittade jag Carl-Johan Malmbergs senaste essäsamling M i Bonniers bokmonter för ynka 150 kronor. Endast ett exemplar fanns kvar. En essä är precis lagom att läsa innan man går och lägger sig.

Jag lovar inte att läsa alla dessa böcker i höst, men det är min föresats. Kanske kommer det nÃ¥got annat spännande emellan – till exempel Klas Östergrens senaste – som gör att jag överger min tänkta läsplan.

(Francesca)
”Kärlek, som snabbt slÃ¥r rot i ädla hjärtan,

grep denne till den sköna kropp jag miste;

och än det smärtar mig hur detta skedde.

Kärlek, som tvingar en var som är älskad

att älska åter, grep mig till hans fägring

så starkt att, som du ser, den än förtär mig.

Kärlek har fört oss samtidigt i döden.”

 

”Om Lancelot, hur han av Amor snärjdes,

läste en dag vi två för att förströ oss;

allena var vi, anade ej något.

Fler gånger tvang lektyren våra blickar

att mötas, tvang allt blod från våra kinder;

    ett enda ställe har oss sen besegrat.

Vi läste om hur eftertrådda läppar

som log, av denne älskare blev kyssta;

och han som aldrig ifrån mig skall skiljas

kysste helt skälvande mig då på munnen.

Boken och han som skrev den blev Galeotto

för oss; sen läste vi ej mer den dagen.”

Översättning: Ingvar Björkeson

Mitt favoritavsnitt ur Dantes Commedia.

Å, vad avkopplande det är att i vår snabba, fragmentariska tillvaro få försjunka i en enda sak och inte tusen på en gång. Kunskapskanalen förser sin publik med entimmeslånga program om konst. En lisa för själen. Ikväll var det Frans Hals konstnärskap som behandlades.

Frans Hals, "Catharina Hooft med sin amma" (1619-20)

Nederländskt barockmåleri är riktigt spännande. Här finns ingen storvulenhet som i den sydeuropeiska barocken, inget manifesterande av makt. I Nederländerna fanns en konstmarknad, vilket skapade fria konstnärer som inte var beroende av beställningsuppdrag. Måleriet skildrar vanliga människor (jag höll nästan på att skriva verklighetens folk), ofta på ett humoristiskt sätt.

Frans Hals är känd för sina porträtt av drinkare. Men även det finare folket förekommer. I målningen till vänster ser vi lilla förnäma fröken Catharina Hooft. Hon verkar nyss ha lärt sig stå. Ändå är hon klädd i en överdådig klänning med spetskrage och hätta därtill. Det ter sig överdrivet, åtminstone för en nutida betraktare. Man kan gissa att detta barn kommer att växa upp till en odräglig liten madam.

Hennes amma ser ut att inte vilja vara där. Klädedräkten smälter samman med det omgivande svarta. Ammans blick är ofokuserad, leendet ansträngt. Den leksak hon försöker erbjuda barnet bevärdigas inte med en blick. I stället griper den lilla flickan efter ammans krage medan hon ser mot betraktaren. På avstånd ser flickan godmodig ut, men när jag går lite närmare tycker jag mig se ett spydigt ansiktsuttryck. Det råder ingen tvekan om vem som är huvudperson i den här bilden. Ett sätt för Frans Hals att subtilt markera sitt avståndstagande?

Susanne Rydén

Jag hann bli arg pÃ¥ mig själv i ett par sekunder för att jag hade missat kvällens P2 live, tills jag insÃ¥g att man numera kan lyssna pÃ¥ programmen i efterhand. Det är verkligen praktiskt! Underbara barockspecialisten Susanne Rydén med vänner framför pärlor av jubilaren Henry Purcell, ackompanjerade av Drottningholmsteaterns orkester. TvÃ¥ av mina favoriter framförs, ”If music be the food of love” och ”Music for a while” (den förra dock i alltför lÃ¥ngsamt tempo). Lyssna pÃ¥ konserten här.

Mosaik från Zeugma

De vackraste antika mosaikerna jag någonsin sett har hittats i staden Zeugma vid floden Eufrat i nuvarande Turkiet. Mosaikerna, som är tolv till antalet, har Ariadne som tema. Ariadne var prinsessa av Kreta, dotter till kung Minos och drottning Pasiphae. Det var hon som hjälpte prins Theseus att döda odjuret Minotauros — hennes egen bror — som var inspärrad i labyrinten på Knossos (byggd av Daidalos, far till Ikaros). Som tack för hjälpen lovade Theseus att gifta sig med henne, men svek sitt löfte då han lämnade henne kvar sovande på ön Naxos. Där blev hon emellertid upphämtad av Dionysos som tog henne till sin brud. När Theseus senare blev kung av Athen gifte han sig med Ariadnes syster Phaedra.

Mosaikerna är så välgjorda, så levande. Se bara på flickornas ansiktsuttryck! För att inte tala om ramens geometriska mönster i tredimensionell effekt. Om man tittar närmare på kvinnornas armar ser man att hudfärgen åstadkommits av stenar i en rad olika färger, 2000 år före Georges Seurat och Roy Lichtenstein.

Franska arkeologer fick rädda det som räddas kunde innan ett dammbygge skulle dränka allt i vatten. Se filmen om arkeologernas arbete.

Mosaik från Zeugma

Kandidaterna till årets Augustpris har tillkännagivits idag. Den här gången har jag faktiskt hunnit läsa något redan före nomineringarna. När jag började på Aris Fioretos Den siste greken tänkte jag faktiskt att den skulle kunna bli en vinnare, men kommen till hälften gav jag upp den tanken. Karin Johanissons Melankoliska rum har jag också läst delar av, dock alldeles för lite för att tycka något. 

Jag gläder mig åt att den unge poeten Johannes Anyuru hamnat i sällskapet. Hans diktning om förorts-Akilles i Det är bara gudarna som är nya fascinerade mig. Som Almqvist-fan gillar jag också att Johan Svedjedal blivit nominerad för den tredje delen i sin biografi över det excentriska snillet.

Moses och Shiva i Tottarps kyrka

En släng av hinduismen verkar ha nått tre skånska kyrkor (Tottarp, Knästorp och Bjällerup) på 1890-talet. En ekumenisk konstnär har i sina altartavlor smugit in guden Shiva tillsammans med Moses. Det är Olle Bergman som tipsar mig om denna märkliga mix.

"Moses" av Michelangelo, San Pietro in Vincoli, Rom

Enligt en artikel i Forskning och Framsteg var konstnären Fredrik Krebs teosof och ville förena världsreligionerna. Hur han kunde komma undan med detta förtäljer inte artikeln. Jag har svårt att tro att åskådaren tog Shiva för en brinnande buske, såsom det antyds i artikeln.

En annan märkvärdig detalj är de smÃ¥ hornen som kan skönjas pÃ¥ Mose hjässa. Traditionen att avbilda Moses med horn härrör frÃ¥n en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner frÃ¥n berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrÃ¥lad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strÃ¥lglans frÃ¥n hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Men coronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo. Ack, sÃ¥ tokigt det kan bli.

Utan att ge mig in i debatten om verklighetens folk tänker jag säga några ord om folklighet. Jag stängde nyss av Babel eftersom jag inte stod ut längre. Vad har hänt? Babel som tidigare var ett seriöst litteraturprogram har ändrat inriktning till ett folkligt underhållningsprogram. Varför måste man förstöra ett bra kulturprogram som tar tittaren på allvar? Varför inte utnyttja begåvade Daniel Sjölin till något bättre? Idag var temat kändisförfattare och man hade bjudit in Carolina Gynning och Andreas Carlsson till studion. Behöver jag säga att det inte blev något särskilt intellektuellt samtal?

Missförstå mig inte: jag har inget emot folklighet i sig. Men jag anser att våra medier skall erbjuda mångfald och att den statliga televisionen har en folkbildande uppgift. När kvalitetsprogram anpassar sitt innehåll till det man tror att folk vill ha är det fara å färde. Utbudet på det man tror att folk vill ha är redan så stort — varför göra det större? Babel var tidigare ett program för litteraturintresserade människor, men idag tycks det vara ett rättigenom publikfriande program. 

P1 har genomgått en liknande identitetskris. I en strävan efter ett folkligt uttryck sänder man numera några publiktillvända program som till exempel Ring P1 (som jag tror skall föräras ett eget inlägg så småningom), där det står var och fritt att uttrycka sin åsikt. Inget ont i det — jag är mycket tacksam över yttrandefriheten som gör det möjligt för mig att driva en egen blogg. Men det är sällan några kvalitativa inlägg i Ring P1, varför programmet borde förpassas till en underhållningskanal. 

Vi människor behöver intellektuella program, lite tuggmotstånd för att vi inte skall stagnera. När vi lyssnar till kloka människor utvecklas vi och blir lite klokare; det är i alla fall min övertygelse. Så länge dessa kloka människor har något att säga kan de vara hur folkskygga och folkilskna som helst.

Folkligheten fyller säkert sin funktion, men folkbildningen får inte bli lidande av den.

Chagall, "Blue lovers" (1914)

Många röster talar.

Din är som vatten.

Din är som regn,

när det faller genom natten.

sorlar lågt,

sjunker trevande,

långsam, tveksam,

kvalfullt levande.

Chagall, "Pink lovers"

Skälver som en grund

bakom alla ljud,

sipprar och silar

mot min hud,

sveper sig lent,

sluter mig inne,

fyller mina öron

med viskande minne.

Rösten är betydelsefull i Karin Boyes dikter. I dikten Din röst… beskrivs den älskades röst med orden ”Det var mina Ã¥drors värme. Det var mitt hjärtas slag. Vad är det för djup i oss, där allt det gÃ¥ngna finns? Eller är det bara ditt väsen, din röst jag minns?” Eller i dikten Du: ”Sval är din röst som källors sorl”. ¨

Jag funderar på om rösten inte är en smula bortglömd i kärlekspoesin. För visst är rösten betydelsefull. Nog är det väl så att vi lär oss att älska vår älskades röst, även om vi kanske inte tyckte om den till en början? Rösten får oss att reagera, att associera, att känna. 

Det intressanta och raffinerade är att den älskades röst aldrig beskrivs som vacker i Karin Boyes diktning. I stället formuleras det så här:

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasar sönder mig och spränger mig.

”Hur kan jag säga om din röst är vacker?” Kärleken är blind, brukar man säga. Men kärleken är ocksÃ¥ döv. Eftersom omdömet inte är pÃ¥litligt när man älskar gÃ¥r det kanske inte att beskriva hur rösten lÃ¥ter, bara hur den känns och vad den Ã¥stadkommer i ens inre.

Malena Ernman framför Didos klagan

Malena Ernman var en värdig och drottninglik Dido i gÃ¥rdagens TV-sändning av Purcells Dido och Aeneas. Hennes framförande av slutarian ”Didos klagan” var fenomenalt. (Hur kan man sjunga sÃ¥ vackert halvliggande?) 

Musiken i Dido och Aeneas är dansant och elegant, liksom alltid hos Purcell. Jag sjöng med mest hela tiden! Jag blev nostalgisk och mindes tillfället då jag som korist var med och uppförde verket under ledning av Fredrik Malmberg. Körpartierna är så tacksamma att sjunga, så sångbara.

Librettot av Nahum Tate utgår från Aeneidens fjärde sång, men även Ovidius har skrivit om Dido och hennes klagan i Epistulae Heroidum. Där är Dido bara en av flera kvinnor som överges av gästande sjömän.

Sjömännens sång i operan illustrerar motivet: 

Claude Lorrain, "Aeneas farväl till Dido i Kartago" (1676)

Come away, fellow sailors, come away, your anchors be weighing. / Time and tide will admit no delaying. / Take a boozy short leave of your nymphs on the shore / and silence their mourning with vows of returning, / but never intending to visit them more. / No, never intending to visit them more.

Didos språk vimlar av döds- och begravningsmetaforer, och därför blir det typiskt för henne att redan i sin svanesångs inledningsrader tala om just svanesång:

Sic ubi fata vocant udis abiectus in herbis / ad vada Maeandri concinit albus olor. 

”SÃ¥ sjunger den vita svanen, bortglömd i det vÃ¥ta gräset vid Maeanders flod, när ödet kallar.” (Min översättning.)

Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren har översatt dikten och valt rimmad alexandrin som versmått i stället för elegiskt distikon. Så här lyder ovanstående rader och lite till:

Som svanen klaga plär, då han vid stranden hvilar / och under sorgsen sång till sin förvandling ilar, / så äfven nu mitt bröst det sista utbrott gör: / jag yppa vill mitt qval, jag klagar och jag dör. / Du, grymme, som dig djerft utaf ditt brott förnöjer, / jag ej att röra dig min ömma klagan höjer; / men sen jag redan sjelf förlorad är förut, / jag äfven några ord förlora må till slut.

Översättningen är ganska fri — vad annat kan man begära av rimmad alexandrin? —  men fångar Didos personlighet och retorik. Det är ett förstklassigt hantverk. Thomas Thorild lär ha lovordat översättningen, medan författarinnan själv sägs ha ogillat den.

Ett litet stycke till som visar hur Dido helt ger upp sig själv för Aeneas. Att hon är drottning tycks hon ha glömt; hon är beredd att tåla allt om hon bara får vara hans:

Eneas, om du blygs att mig som maka nämna, / jag gerna denna rätt vill för ditt högmod lemna: / för dig jag lider allt – blott Dido hör dig till, / det gifves ingen skymf, som hon ej tÃ¥la vill.

Hörde idag på CD-revyn (P2) den mest fantastiska vokalensemble sjunga Gesualdo. Stämmorna var perfekt balanserade och tolkningen så intensiv att jag sögs in i musiken. Allt runtomkring tycktes upphöra och bara det fanns just då.

Det visade sig vara ett smakprov ur en färsk skiva, ”Lamentations”, med den norska renässansensemblen Nordic voices. Sagolikt. Norrmännen visar än en gÃ¥ng framfötterna pÃ¥ kulturens omrÃ¥de och utmanar britterna i genren renässanskör.

Nu vet jag definitivt vad jag skall önska mig till min födelsedag. Körmusik från renässansen är det mest paradisiskt vackra som finns och när det tolkas så här får man akkurat bare takke.

Nu är det dags för Dido och Aeneas på TV!

Ikväll frossar jag i John William Godwards målningar. Stilen och motiven med kvinnor placerade i marmormiljöer påminner väldigt mycket om Alma-Tadema. Men Godward lägger till elementet djurfällar, vilket känns aningen bisarrt, men roligt. Leopard och tiger är favoriterna. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Jag skulle inte ha något emot att ligga sådär och blicka ut över Medelhavet.

Tennis är förstås sporten för Minerva. Tennis är lagom aristokratiskt med stil. Det är den enda sport där man använder kjol, den enda sport där man kan vara chic. Och så är det sporten framför andra på favoritdecenniet 1920-talet.

Min romantiska syn på tennis fick mig att åka på tennisläger vid franska atlantkusten. Jag hade aldrig spelat innan, men tack och lov fanns det en grupp för nybörjare. Det fanns till och med de som spelade sämre än jag, men som i gengäld hade riktigt fina små tennisklänningar. (Ett samband? Dålig tennisspelerska — fina kläder?)

Jag fick smak för tennis och upptäckte att det faktiskt passade mig riktigt bra. Jag är för självständig för att uppskatta lagsport, för sällskapssjuk för att hålla på med löpning, för otålig för att spela golf, men i tennisen får jag vara självständig med sällskap. Och min tävlingsinstinkt kommer fram! Det är ju när man kan vinna som det blir kul! Men framför allt är det det glamourösa i att ha en liten vit, veckad kjol som gör tennisen till den ultimata sporten.

Vissa saker är en kärare än andra. Samma dag som jag reste från bokmässan blev jag av med min älsklingskofta, antingen på SJ-tåget eller på Bjärnors konditori i Hässleholm. Men den finns varken på SJ:s hittegodsavdelning eller Bjärnors, varför jag får utgå från att den blivit stulen.

Min Anna Holtblad-kofta i en annan färg

Min fina, fina kofta. Jag hade letat efter den perfekta svarta koftan i två år när jag hittade den här. Dyr var den, men vilken kvalitet. Jag fick bara använda den några gånger.

Förlusten av min kofta får mig att inse hur fäst jag är vid världsliga ting. Jag hade aldrig kunnat upptas i en klosterorden som förbjuder sina vigda att äga något. Inte heller hade jag platsat som lärjunge hos de grekiska filosoferna. Medan kynikern Diogenes till och med slängde bort sin vattenmugg i sin strävan att inte äga ett enda föremål, sörjer jag en förlorad kofta trots att jag omger mig med tusentals andra prylar. Det är ju ändå bara en kofta.

Men den här koftan var speciell. Jag vill verkligen ha tillbaka den. Nu kommer jag att bevaka Tradera och Blocket för att se om någon säljer stöldgodset.

…lyssnade jag pÃ¥ under förra Ã¥rets bokmässa när hon framträdde i sällskap med Aris Fioretos som agerade tolk. Jag minns att jag imponerades av hennes klokhet och djup och rördes av hennes smärtsamma erfarenheter. Efter det seminariet tänkte jag att jag mÃ¥ste läsa nÃ¥got av henne, men det har inte blivit av — som sÃ¥ mycket annat.

DN som tycks ha förutsett priset (en läcka?) publicerade en helsidesbild på försättsbladet till kulturbilagan samt en recension av hennes senaste roman, Atemschaukel. Vilken fullträff — redaktionen måste ha jublat.