Minerva

”Lär dig älska semikolonet; du ska finna att det är en verklig vän.”

Citatet är hämtat från ett av Olle Bergmans föredrag; kanske har även hans fru Lotten ett finger med i spelet. Semikolonet är det bästa skiljetecknet; det passar perfekt när punkt är för starkt och komma för svagt. Efter semikolon måste en fullständig sats följa; därför får det inte blandas ihop med kolon. Tyck gärna att jag är konservativ som sjunger semikolonets lov; det bjuder jag på.

Jag har i flera år undrat varför Aris Fioretos är en sådan doldis i Sverige när han skriver så fruktansvärt bra. Kanske beror det på att han bor i Berlin och så sällan syns i svenska tidningar och TV. (Han skriver i och för sig litteraturkritik i DN.) Nu verkar det emellertid som om han får sitt stora genombrott med romanen Den siste greken som lovordats i pressen.

Han skriver som en gud

Jag köper boken efter ett miniseminarium med honom på bokmässan. Jag känner mig som en skolflicka när jag ber att få den signerad. Hade jag varit lite mer självsäker hade jag sagt: ”Hej, Aris! Du är superintellektuell och en fantastisk stilist! Det är en njutning att lyssna på dig och att läsa dig. Kan inte vi börja brevväxla?” Men blyg som jag är får jag smått stammande fram: ”Jag beundrar dina texter”. ”Å, tack, du får mig att rodna”, svarar han – när det i själva verket är jag som är röd som en pion. Varför blir jag så hämmad? Författare är väl också människor och mottagliga för komplimanger, hur banala komplimangerna än må vara. Men för mig är Aris Fioretos om inte en grekisk gud så i alla fall en halvgud, en heros.

En framstående heros (ofta översatt med ”hjälte” på svenska) i den grekiska mytologin var Herakles. Huvudpersonen i Fioretos senaste roman kallas ”den svenske Herakles” (jfr Stiernhielms hexameterdikt Hercules). Den svenske Herakles heter egentligen Jannis och kommer till Sverige på 1960-talet som gästarbetare. Någon Herakles verkar han dock inte vara, snarare en anti-hjälte, åtminstone att döma av de ca hundra sidor jag har läst. 

Romanen tycks också vara en släktkrönika och ett dokument över Greklands 1900-talshistoria. Mer om det senare! Jag har som sagt ett antal sidor kvar att läsa…

Jag har inte glömt er, kära läsare! Inte heller har jag glömt fredagstemat. Det är bara det att serverbytet har orsakat problem under en dryg vecka. Nya inlägg är på väg! En ros till er för ert tålamod.

Helle Helle kan väl bara konkurrera med Anna Anka om fånigt namn. Men där slutar jämförelsen. Efter en dag på bokmässan är årets P O Enquist-pristagare den personlighet som gjort störst intryck på mig.

Hon medverkar i ett seminarium tillsammans med Trude Marstein, en annan P O Enquist-pristagare som gjort succé med kollektivromanen Göra gott. Längst bak i salen sitter självaste instiftaren av priset.

Helle Helle

Helle Helle berättar på vacker danska (ja, danska är vackert när det är artikulerat) om sitt skrivande. Hon säger sig ställa krav på läsaren. Hon skriver aldrig vad personerna tänker eller känner; hon vill att läsaren skall möta romanfigurerna så som man möter människor i verkliga livet. Genom sina repliker får de avslöja sig. På grund av denna hemingwayska stil får hon ofta höra att det inte händer ”et skid” i hennes romaner. Men det gäller att förstå undertexten, menar hon.

Att skriva är att upphöra att finnas till, säger hon vidare. När man träder in i andra slutar man själv att existera. Tiden och världen försvinner också eftersom man skapar sin egen värld.

Hennes senaste roman heter Ner till hundarna och har blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Enligt henne själv är det en berättelse om ensamhet. Efter seminariet köper jag prisbelönta Rødby-Puttgarden, av det enkla skälet att den är billigast (det blir så många bokköp under mässan att man får hålla igen ibland). Annars blir jag mest nyfiken på boken med den fantastiska titeln Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man (också nominerad till ett pris).

Trude Marstein får ursäkta, men showen stals av Helle Helles skärpa och humor. Jag med mina begränsningar kan inte alls ge henne rättvisa här.

Nu återstår att läsa min nyinköpta roman och hoppas att den infriar de förväntningar som Helle Helle gav genom sin färgstarka personlighet.

Pekoral, säger en vän till mig. Mästerverk, säger jag. Meningarna går isär om Goethes förromantiska brevroman Den unge Werthers lidanden. Vad man än tycker är den ett intressant dokument från Sturm und Drang-perioden. Den rousseanska längtan till naturen, kärleken till en ouppnåelig idealkvinna, lidandet, självdestruktiviteten…

I ett brev till vännen Wilhelm daterat den 16 juni berättar Werther om hur han på en fest möter Lotte. Hon beskrivs som en ängel som utan att knota tar hand om sina många småsyskon. Men hon är också en förförerska: i en erotiskt laddad scen skildrar Werther hur hon går fram mycket hårdare mot honom i en lek där man utdelar örfilar (!). Efter festen lägger hon sin hand i hans och kallar honom ”Klopstock”. 

Romanen har en mycket tydlig konstruktion, där stegring och förebud är tydliga. De tidiga breven innehåller vardagliga iakttagelser men kommer alltmer att handla om Lotte, i takt med att passionen till henne tilltar. Så länge Werther är någorlunda klar och nykter sitter han förnöjd i det pastorala landskapet med Homeros som sällskap, men när kärleken tar över i hans liv övergår han till Ossians sånger. En bondpojke som är förälskad i sin matmor och som av svartsjuka mördar hennes make, blir en tydlig parallell till Werther. För Werther blir det aldrig aktuellt att duellera, eftersom Lottes fästman Albert är en sådan sympatisk person. I en av romanens mest intressanta passager (12 augusti) får Werther se fästmannen Alberts pistoler. Werther sätter teatraliskt pistolmynningen mot pannan, vilket föranleder ett samtal om självmordet. Albert är strängt emot, Werther mer öppen. Förnuft kontra känsla.

— Det är nu igen ett av dina infall, sade Albert. Du tillspetsar allt, och åtminstone denna gång har du orätt då du jämför självmordet, som det nu är fråga om, med stora handlingar, medan det i själva verket ej är annat än svaghet. Ty förvisso är det lättare att dö, än att ståndaktigt uthärda ett kvalfullt liv.

S Armand: "Lotte och Werther"

Jag stod i beredd (sic!) att avbryta honom, ty ingenting bringar mig så ur fattningen som när någon kommer dragande med en oväsentlig platthet när jag talar rakt ur hjärtat. Emellertid hejdade jag mig, emedan jag ofta hört det förut och förargat mig, jag sade därför blott med visst eftertryck:

— Du kallar det svaghet. Jag ber dig, låt ej vilseleda dig av skenet. Om ett folk, som suckar under oket av ett outhärdligt förtryck, till sist råkar i jäsning och spränger sina bojor — vill du kalla det svaghet?

(…)

— Den mänskliga naturen, fortfor jag, har sina gränser: den kan uthärda glädje, smärta och lidanden intill en viss punkt och dukar under om denna punkt överskrides. Här är det alltså ej fråga om någon är svag eller stark, utan om han kan bära sitt lidandes mått — det må sedan vara fysiskt eller moraliskt. Jag finner det lika egendomligt att säga: den människa är feg som tar sitt liv, som det är otillbörligt att kalla en människa feg som dör i en elakartad feber.

(…)

— Min vän, utropade jag, människan är ej mer än människa, och den lilla gnutta förstånd som någon kan ha, kommer alls inte i fråga när passionen rasar och ens begränsning trycker en. Snarare — men låt oss tala därom en annan gång, sade jag och tog min hatt. Ack, mitt hjärta var så fullt — och vi skildes utan att ha förstått varandra. Såsom i denna värld ingen lätt förstår den andre.

För Werther är självmordet en naturlig följd efter ett och ett halvt års trånande efter Lotte. ”Människosinnet finner ingen utväg ur denna labyrint av förvirrade och stridiga krafter, och endast döden återstår.”

Är det inte uppenbart att detta inte är pekoral? Jag vill härmed slå hål på myten om att Goethes roman endast består av känslosamma utgjutelser. Wow för Werther, säger jag. Här finns nerv, filosofiska resonemang och en tjusigt komponerad intrig. Vad kan man mer begära av en klassiker? 

Bild kommer senare! Bloggsida håller fortfarande på att arbeta med bildmaterialet och uppmanar oss bloggare att inte lägga ut nya bilder.

Bloggen har varit nerlagd sedan i fredags på grund av flytt till ny server. Den är ännu inte helt i sin ordning eftersom man håller på att flytta över bilder. Under tiden som bloggen varit nere har jag följt den unge Werthers lidanden. Inlägg kommer.

Blir grön av avund på den som har möjlighet att lyssna på Anna Netrebko i Konserthuset i Stockholm i morgon. Det blir musik av Gounod, Tjajkovskij, Donizetti och Puccini. Ack!

Cecil Beaton beskriver skönheten hos den gudomliga:

”She is beautiful as the aurora borealis, but to compare Greta Garbo on and off the screen is to compare Laszlo with Leonardo. The personality the public sees is magnetic, gay, tragic, sensitive, and wise; but other actresses appear magnetic and sensitive, until the projector stops, and the illusion created by the director and his aides is dispelled. Only Garbo, when the properties are back in the box, puts on nobility with her mackintosh. In real life she possesses such a wealth of qualities, which the screen is technically incapable of reproducing, that, even if she had not the most beautiful face of our time, yet all other modern beauty would be ephemeral besides her.

Greta Garbo, född 18/9 1905

Her skin is smooth as marble, generally burnt lightly to an apricot honey colour; her hair is biscuit coloured and of the finest spun silk and clean and sweetly smelling as a baby’s after his bath; her nose is so delicate and sensitive that she seems to be conscious of perfumes too subtle for others to enjoy – the perfumes perhaps of her own beauty; her teeth are large and more glistening than pearls; her generous mouth is more delicately controlled than it seems in photographs; as for her eyes, there have never been such before, in expression so quizzical, compassionate and languorous, so deepset and of such unforgettable blue; they have large, dark irises, and boast lashes so long that it is impossible to belive that they are real, for only a few children have such a poetic growth. She has the tragic quality of a child.”

Vilken blomsterprakt i september! Jag räknade till 75 sorters dahlior i Botaniska trädgården.

Wilhelm Stenhammar

På besök hos en vän idag fick jag syn på körnoter av Wilhelm Stenhammar, Tre körvisor, innehållande två av de absolut vackraste pärlorna i den nordiska körlyriken: ”September” och ”I seraillets have”. Men de långa fraserna och de höga, svaga tonerna kräver sina sopraner! I den här inspelningen av ”September” med Umeå akademiska kör (klicka längst ned på sidan) inleder sopranerna rent med ung och frisk klang, men tröttnar på slutet… Jag klandrar dem inte; det här stycket är ursvårt. Men ack, så vackert.

J P Jacobsens dikt: 

Alle de voksende Skygger

Har vævet sig sammen til en,

Ensom paa Himmelen lyser

En Stjærne saa straalende ren,

Skyerne have saa tunge Drømme,

Blomsternes Øjne i Duggraad svømme,

Underligt Aftenvinden

Suser i Linden.

Los abrazos rotos

Jag älskade originaliteten i Almodóvars Att återvända och tycker att Tala med henne är en enastående film. Den spanske regissörens senaste film Brustna omfamningar (Los abrazos rotos) når tyvärr inte upp till dessa.

Lena och hennes gamle älskare

Filmen utspelar sig i Madrid, år 2008 och 1994. Huvudpersonen är en blind författare, Harry Caine (notera ordleken). En dag får han besök av en ung och ettrig regissör som erbjuder sig att samarbeta med honom. Det visar sig vara sonen till den rike affärsmannen Ernesto Martel, som nyligen gått bort och som spelat en stor roll i Caines liv. Sonens besök föranleder Harry att gå tillbaka i tiden och återberätta för sonen till sin agent vad som hände 1994. På den tiden var han en framgångsrik, seende regissör vid namn Mateo Blanco. På Martels befallning gjorde sonen en dokumentärfilm om Blancos sista film, där Martels älskarinna Lena (spelad av Penélope Cruz) hade huvudrollen.

Den här scenen är fantastisk

Penélope Cruz är en gudinna. Tack vare hennes strålglans förlåter man det överspel till skådespeleri som emellanåt mest liknar amatörteater. Filmens övertydlighet representeras också av Caines/Blancos agent Judit, som har en onödigt betydande roll i det triangeldrama som utspelar sig.

Men scener som illustrerar filmens titel dröjer sig kvar: de brustna omfamningarna i fotografierna som rivits itu; filmscenen från Resa till Italien, där Ingrid Bergman vänder sig bort vid åsynen av paret i Pompeji som dödades i sin omfamning; bilden där Mateo rör sina händer över TV-skärmen och försöker återuppleva sitt sista möte med Lena.

Augustilunch i Rom

Gianni passar upp på faster Maria

Augustilunch i Rom (Pranzo di Ferragosto) utspelar sig under en av italienarnas stora helger, jungfru Marie himmelsfärd, som infaller den 15 augusti. Regissören själv spelar Gianni, en snäll och smått alkoholiserad man i 50-årsåldern som bor med sin mamma i Rom. Han har skulder hos hyresvärden och handlar på kredit i den lokala vinbutiken. När hyresvärden frågar om han vill ta hand om hans mamma under helgen mot att han får en del av skulden efterskänkt, kan han inte säga nej. Snart har han fått ytterligare två damer på halsen.

Gianni är den perfekte pass-oppen, ständigt beredd med förklädet på. Under det att han lagar mat till sina gäster passar de på att roa sig bäst de kan, trotsande sina läkares rekommendationer om kost och medicinering. En av damerna låser in sig för att senare rymma och roa sig i sommarnatten. Roligast är Giannis mamma, en festlig och färgstark old lady.

Riktiga Spice girls

En uppgift ger vid handen att skådespelarna är amatörer (de kallas också vid sina riktiga namn). Om så är fallet är det sensationellt, för de här 80-åriga damerna är fantastiska! Augustilunch i Rom är en varm och sevärd komedi, inte minst för kvinnornas skull. Det är roligt att se ”girl power” på riktigt, äldre kvinnor som visar var skåpet skall stå och som i högsta grad är gångbara för filmen.

.

Horologium mirabile lundense

Jag missade förra veckans fredagstema ”empati”, men gör bättring den här veckan. Veckans tema går ut på att välja fyra sevärdheter i hemstaden. Här är mina förslag:

1. Domkyrkan som turistattraktion är självskriven, så den behöver jag knappt nämna. Men i skeppets nordvästra hörn står Horologium mirabile lundense, det förunderliga uret i Lund. Uret, som är från 1400-talet, renoverades 1923 och består av två tavlor. Det övre är det astronomiska uret som visar tiden, månens faser och solens nedgång. Den undre tavlan är en kalender, där kyrkans skyddshelgon Sankt Laurentius pekar ut dagens datum. Här kan man också se vilket stjärntecken som råder för det aktuella datumet samt se vilken veckodag ett visst datum infaller på – fram till år 2123.

Två gånger om dagen spelar uret. Det hela inleds med att två riddare, belägna på urets topp, stöter sina lansar mot varandra. Därefter kommer en procession ledd av två trumpetare med de tre vise männen som uppvaktar Maria och jesusbarnet. Allt till musik av ”In dulci jubilo”.

Hökeriet

2. Kulturen och Hökeriet: Lund har ett mini-Skansen, ett friluftsmuseum med en samling hus från olika tider och delar av landet. I huvudbyggnaden finns utställningar om det medeltida Lund m m. Här kan man gå hur länge som helst bland föremålen. Ständigt hittar man nya saker och upptäcker spännande gångar som förbinder de olika husen.

Hökeriet är en liten gammaldags bod där man kan botanisera bland nostalgiska små prylar och köpa hårda karameller i strut.

Adelgatan

3. Botaniska trädgården är Lunds underbara park med växter från när och fjärran. Bäst tycker jag om att gå här om våren då man kan gå ”narcissrundan” och njuta av magnoliorna. Idag kommer jag att åka dit för att se dahliorna – jag återkommer med rapport.

4. Kulturkvarteren: Mellan Kulturen och Botaniska trädgården ligger kvarter med gamla fina gathus i olika färger. Vackrast är det här när stockrosorna blommor. Här en bild från Adelgatan.

Tegnérmuseet

Om jag får lägga till en femte punkt får det blir ett ganska bortglömt museum, Tegnérmuseet. Här levde skalden mellan år 1812 och 1826, medan han var professor i grekiska. Under den här tiden var han ledamot av Svenska akademien och Götiska förbundet. Det var också här som han skrev Frithiofs saga. Utnämnandet till biskop fick honom att lämna staden för Växjö.

Det är svårt för mig att säga att man måste se Tegnérmuseet, eftersom öppettiderna är begränsade. Men om man har tur kan man kika in för det facila priset av tio kronor.

Henry Purcell (1659-1695)

Hitmakaren Henry Purcell fyller 350 år idag. Hans sånger är idel örhängen. Jag älskar dem! Lyssna på Emma Kirkbys kala och speciella tolkning av ”Sweeter than roses”.  

Silvio Berlusconi

Lele Mora

Det är inte bara Italien som har fördummande förnedrings-TV. Men det finns inget västland där TV och andra media är så intimt förbundna med makten. I svenske Erik Gandinis film Videocracy framstår premiärministern och mediemogulen Silvio Berlusconi som en ättling till de romerska kejsarna och kyrkostatspåvarna i fråga om maktutövande och storhetsvansinne. Berlusconis fjärrstyrda vulkan får mig att tänka på Neros storslagna och finessrika Domus aurea. Berlusconis vän, den vitklädde talang-scouten Lele Mora, vräker sig i sitt helvita sovrum i lyxvillan på Sardinien och spelar mussolinska hyllningssånger på mobilen, illustrerade av bilder med fascistiska flaggor och hakkors som han glatt visar upp. Visst är de båda lika den gamle maktlystne triumviraten Pompejus?

Pompejus

Riktigt illa mår jag när en reklamfilm visas, innehållande en panegyrisk poplåt till premiärministerns ära framförd av italienska ”svenssons” i sina bästa år. De går omkring bland matvarorna i livsmedelsbutiken och sjunger sin ledares lov och säger sig älska frihet. Det hela mynnar ut i en allsång där man sjunger om den dröm som ”il presidente” besannar: ”Meno male che Silvio c’è. Presidente, siamo con te”, vilket ungefär betyder: ”Tack och lov att Silvio finns. Vår ledare, vi står på din sida” (eller ”vi är med dig”). Se och hör eländet här.

Filmen följer också två unga män som strävar efter berömmelse. Den ene, 26-årige Riccardo, försöker göra sig känd genom att sjunga Ricky Martin-sånger och utöva karate à la Bruce Lee. Han kallar sig också Ricky efter sin idol. Tragikomiskt blir det när han i sitt pojkrum hemma hos mamma, omgiven av Nalle Puh-bilder och Kalle Anka-dockor, berättar om sina drömmar om kändisskap, rikedom och framgång hos flickor. Den andre, en cynisk paparazzi-fotograf vid namn Fabrizio Corona, försörjer sig på att förnedra kändisar. Han ser sig själv som en modern Robin Hood som tar från de rika och ger – till sig själv. När det går så långt att han hamnar i fängelse för sina tveksamma metoder utnyttjar han situationen och gör ett PR-jippo av sin fängelsevistelse.

Filmen skildrar skoningslöst bildens och mediernas – och i slutändan Berlusconis – makt över människor. Gandini tvekar inte att kalla Berlusconis 30-åriga propaganda-projekt för en kulturrevolution. Att de Berlusconi-ägda italienska TV-kanalerna bojkottat trailern talar sitt tydliga språk.

Grattis, Umeå, kulturhuvudstad 2014!

Norrlandsoperan

I Umeå finns såväl ett musiksällskap som ett gymnasium uppkallat efter Minerva. Självklart måste en sådan stad vara en värdig vinnare.

James Renwick Brevoort: "Late summer fishing" (1868)

September 

 Vackra september, din luft är ren,

bruten i färger är lindallén,

darrande tonar i varje sinne

sommarens vackra minne.

Vackra september, mig dubbelt kär

därför att Du grymt förgänglig är.

Dröj, och skänk, förrn du hän skall ila,

stunder av vila.

                                      Carl David af Wirsén

Min norske vän Kjell skriver till mig att svenskarna är bra på det här med dödsannonser.  Först förstår jag inte vad han menar. Själv tycker jag att dödsannonserna har urartat och bläddrar generad förbi bilder av golfklubbor, motorcyklar, gaffeltruckar, älgar och bockar. Men, förtydligar han, det är dikterna han avser.

Kanske har han rätt i att svenska poeter har en särskild känsla för döden. Kjell behärskar en mängd språk (bland annat isländska!) och lever för litteratur, så han om någon borde veta.

Begravningsbyråerna råder var och en att planera för sin kommande begravning. Riktig så långt har jag inte kommit, men jag vet i alla fall vilken dikt jag vill ha i min dödsannons, ”Engång skall du vara en av dem” ur Aftonland av Pär Lagerkvist:

 

 

Pär Lagerkvist

Engång skall du vara en av dem som levat för längesen.

Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,

det multnade lövet.

Så som myllan minns

och så som bergen minns vindarna.

Din frid skall vara oändlig så som havet.

 

En fantastisk dikt i all sin enkelhet som med sitt naturtema nästan blir panteistisk trots frånvaro av religiositet. Vår hastiga vistelse i historien, ”jord skall du åter varda”-temat, friden - allt ryms i denna korta dikt.

Speaking of death… Döda språk är glädjande nog inte längre lika döda i Norge. Kjell skickar mig en artikel från Morgenbladet, som jag också ser att Venanzio hänvisar till. Notera skillnaden mellan britters och skandinavers inställning till klassiska studier: en student fick arbete på advokatbyrå i London tack vare sin klassiska utbildning. Det, konstaterar man i artikeln, skulle aldrig kunna hända i Norge.

Inte i Sverige heller.

Intresset för Jane Austen tycks inte avta. Litteraturvetaren Vivi Edström har nyligen utkommit med boken Livets gåtor: Jane Austen , till utseendet en nätt och söt bok, föreställande Jane Austen själv i en akvarell av systern Cassandra, en av de få bilder som finns av Jane Austen. 

Vivi Edström: Livets gåtor: Jane Austen.

Edström börjar med ett besök i Austens hem, numera museum, och går sedan över i att analysera roman för roman. Analyserna är underhållande och noggrant skrivna. Jag får flera ”aha-upplevelser”, till exempel att sympatiska män hos Austen ofta ”har förmåga att leva sig in i kvinnlig mentalitet”: mr Darcy har en nära relation till sin lillasyster och Edmund Bertram är den ende på Mansfield park som verkligen ser och uppskattar Fanny. 

Tyvärr störs texten av onödiga upprepningar. Jag läser minst tre gånger att London är Sodom och Bath Gomorra hos Austen samt att Mansfield park är den mest dunkla och gåtfulla romanen av dem alla. Det verkar som om uppsatserna är tänkta att läsas var för sig.

Vivi Edströms bok gör mig ännu mer viss om Jane Austens storhet. Hennes skarpa blick, vassa dialog och ironiska, osentimentala stil är genial. Därför går det inte att tröttna på Jane Austens författarkonst.

Diane Kruger och Michael Fassbender

I det grekiska dramat visade man aldrig mord och andra hemskheter på scen. Jag önskar ofta att det vore likadant i den moderna filmen. Blod och våld kan jag vara utan. När jag ser Inglourious basterds retar jag mig på de osnutna slynglarna i salongen som skrattar åt splatter-elementen, men kanske borde jag bli argare på regissören Tarantino som smaklöst nog har intentionen att göra komik av eländet. Men bortsett från detta är Inglourious basterds en klart sevärd film.

Mélanie Laurent som Shosanna/Emanuelle

Framför allt är det ett knippe mycket fina skådespelarinsatser. Österrikiske Christoph Waltz är fullkomligt briljant som den hänsynslöse, vidrige och språkbegåvade SS-officeren Hans Landa. Välförtjänt tog skådespelaren hem en guldpalm för sin insats. Imponerar gör också den unga fransyskan Mélanie Laurent som spelar en judisk biografägarinna. Diane Kruger förväntar jag mig inte mycket av efter att ha sett hennes anemiska tolkning av sköna Helena i Troja. (Med en sådan sköna Helena hade det aldrig brutit ut något krig…) Men här är hon lysande! Hon har pondus och glänser i sin roll som tysk skådespelerska. Jag blir också förtjust i Michael Fassbender som tysktalande brittisk cineast samt den unge Daniel Brühl (känd från Goodbye Lenin) som tysk soldat. Valet av Mike Myers som brittisk general får mig att hicka till, men jag måste kapitulera. Brad Pitt är naturligtvis dragplåstret i filmen, men hans sydstatstalande gerillaledare känns överspelad och ganska bisarr i sammanhanget.

Daniel Brühl som soldaten Fredrick Zoller

En annan förtjänst med filmen är att tyskarna talar tyska, fransmännen franska etc. Det ger filmen auktoritet; jag gillar det.

Christoph Waltz som den genomvidrige Hans Landa

Det hela utspelar sig under nazisternas ockupation av Frankrike. I centrum för berättelsen står den unga judiska Shosanna, som bytt namn till Emanuelle sedan hennes familj blivit mördad på order av ”judejägaren” Hans Landa. Genom ödets omständigheter tvingas hon möta honom igen. En ung tysk soldat blir nämligen förälskad i henne, och trots att hon spjärnar emot blir hon snart introducerad för nazi-eliten. Scenen där SS-officeren bjuder henne på apfelstrudel är obehaglig men oförglömlig. När Goebbels (ja, han är med; Hitler likaså) väljer att premiärvisa sin senaste film på hennes biograf bestämmer hon sig för att utnyttja situationen för att hämnas. Hur går det då? Quentin Tarantino skriver om historien rejält, så mycket kan jag säga, och det är en allt annat än förutsägbar berättelse.