Minerva

SvD kom inte i min brevlåda idag, så det är på webb-sidan som jag ser att Per Gudmundson uppmärksammar den dystra nyheten att Uppsala inte längre erbjuder latin på gymnasiet. Suck. När kommunerna skall spara i kristider är det de små ämnena som får stryka på foten. Gymnasieförordningen påbjuder att skolorna skall ordna latinundervisning om minst fem elever är intresserade. Men eftersom det är dyrt att ordna undervisning för små grupper, väljer många skolor att komma runt lagen genom att inte erbjuda det alls.

Vincenzo Foppa: "En ung Cicero läser" (ca 1464)

Det är efter den här mannen som innevarande månad är uppkallad

Professor Hans Helander nämner i artikeln att latin är nödvändigt för att bedriva historisk forskning. Den som har det minsta hum om västerländsk kultur förstår detta. Hur kan man överhuvudtaget ifrågasätta vikten av detta språk? Till och med våra månader och namnsdagar har sitt ursprung i den antika traditionen och det latinska språket. För att inte nämna våra bokstäver.Vi är omslutna av den här traditionen, och man måste vara blind för att inte se det.

Jag gick i gymnasiet under den förra krisen i början på 90-talet, men av krisen märkte vi elever ingenting. Vi åkte på skolresa till Stockholm och till Rom, vi såg teaterföreställningar, vi fick lyssna på gästande föreläsare – och det var aldrig något tal om att vi inte skulle få läsa latin. Detta var före kommunaliseringen. Idag har kommunerna för stor makt och anställer kortsiktigt tänkande (och kunskapsföraktande?) räknenissar som rektorer, vilkas främsta uppdrag är att hålla budgeten och inte bedriva en levande verksamhet.

Låt oss hoppas att gymnasiereformen 2011 blir verklighet med en återgång till teoretiskt och yrkesförberedande gymnasium. Ett förslag i reformen är att humanistisk linje kommer tillbaka med latin som obligatorium. En ytterligare önskan är att skolan blir statlig igen så att vi åter kan få en skola med kvalitet och likvärdiga utbildningar, utan att kommunala intressen sätter käppar i hjulet.

En ny säsong med opera på bio! I höst sänds både en serie från Metropolitan och en från La Scala. Det är nästan uteslutande italienskt i programmet. Här är kalendariet (lokala avvikelser kan förekomma):

1/9 Verdi: La Traviata med undersköna Angela Gheorgiou

Karila Mattila som Tosca, på väg att hoppa ut från Castel Sant'Angelo

13/9 Rossini: Resan till Reims

6/10 Rossini: Resan till Reims

10/10 Puccini: Tosca med finska Karita Mattila

11/10 Verdi: Rigoletto

3/11 Verdi: Rigoletto

24/10 Verdi: Aida

7/11 Puccini: Turandot

19/12 Offenbach: Hoffmans äventyr med Anna Netrebko

Redan i kväll klockan 21.30 sänder SVT2 Zürich-operans uppsättning av Händels Semele med Cecilia Bartoli.

Inte nog med att Hamlet spelas i sin rätta miljö, på Kronborgs slott i Helsingör. Ingen mindre än Hollywood-darlingen Jude Law spelar den melankoliske prinsen. Varför griper jag inte tillfället? Varför är jag alltid så sen och missar att köpa biljetter i tid? Jag vill inte se Jude Law för hans tvålfagra yttre. Jag skulle vilja se hur han tar sig an Hamlet, om hans mångsidighet som filmskådespelare kan överföras till teaterscenen och den komplexa gestalten Hamlet. Protestera inte nu – jag menar på allvar att Jude Law är en fantastisk skådespelare. Senast såg jag honom som caféägare i My blueberry nights, en lågmäld rolltolkning med timing, där minsta ansiktsuttryck var perfekt. Han var också väldigt bra som vidrig fotograf i Road to perdition.

Saxo Grammaticus Gesta Danorum

Historien om Hamlet tros Shakespeare ha hämtat från Saxo Grammaticus Gesta Danorum, ett verk i sexton böcker från ca år 1200 som behandlar danernas (danskarnas) historia. I bok 3 finns berättelsen om Amlethus från Elsinore. Shakespeares Claudius heter Fengo hos Saxo, och Gertrud heter Gerutha. Om brodermordet skriver Saxo:

”At ubi datus parricidio locus, cruenta manu funestam mentis libidinem satiavit. Trucidati quoque fratris uxore potitus, incestum parricidio adiecit. Quisquis enim uni se flagitio dederit, in aliud mox proclivior ruit; ita alterum alterius incitamentum est.”

”Men när det gavs tillfälle att mörda brodern, lät han med blodig hand tillfredsställa sitt hjärtas mordlystna begär. När han dessutom erövrade sin mördade broders hustru, gjorde han sig skyldig till ytterligare ett brott förutom brodermord, nämligen incest. Ty den som har nedlåtit sig till en skändlighet, rusar snart in i nästa; det ena brottet sporrar det andra.” (Min översättning.)

Det är alltså inte bara Shakespeare som förstår psykets mekanismer.

Den döde fadern behöver inte spöka för Amlethus för att han skall känna till styvfaderns brott, men för att inte väcka misstankar spelar Amlethus galen: 

”Quicquid voce edebat, deliramentis consentaneum erat; quicquid opere exhibuit, profundam redolebat inertiam.”

”Allt han sa visade tecken på sinnesrubbning och allt han gjorde visade på verklig tröghet.” (Min översättning.)

Words, words, words, låter Shakespeare honom säga här.

Någon Ofelia hittar jag inte i texten (vi får nöja oss med Millais underbara målning), men så har jag bara ett utdrag ur bok 3. Berättelsen om Amlethus/Hamlet fortsätter i den fjärde boken.

Millais: "Ofelia"

Den 24 augusti år 79 fick Vesuvius sitt stora utbrott, i vilket städerna Pompeji och Herculaneum begravdes. Plinius d y blev ögonvittne till katastrofen och skildrar i ett brev hur det gick till när hans morbror, Plinius d ä, omkom i samband med den.

Nio år senare besökte poeten Martialis området och skrev denna betraktelse:

                                            IV. 44: De Vesuvio monte

Hic est pampineis viridis modo Vesuvius umbris;

presserat hic madidos nobilis uva lacus.

Haec iuga, quam Nysae colles, plus Bacchus amavit;

hoc nuper Satyri monte dedere choros.

Haec Veneris sedes, Lacedaemone gratior illi;

hic locus Herculeo nomine clarus erat.

Cuncta iacent flammis, et tristi mersa favilla;

nec superi vellent hoc licuisse sibi.

”Detta är Vesuvius som grönskat nyss av skuggande vinlövsrankor. Här den ädla druvans saft har fyllt till brädden gårdarnas vinkar. Bacchus älskat dessa åsar mer än Nysas kullar; här på detta berg stayrerna dansade nyss. Här var Venus hemvist som var henne mera kärt än Sparta. Här låg staden som var känd för att den hade Herkules namn. Allt nu ligger härjat, svart av elden, dränkt i den giftiga askan. Inte kan de höga gudar velat detta?” Översättning: Hans (”Hatte”) Furuhagen.

Boktips: Pompeji bakom ruinerna av Hans Furuhagen.

Bloggtips: Martialis-bloggen med Martialis (ofta) skabrösa epigram.

Signe Hasso (1915-2002)

Signe gratuleras på namnsdagen.

Efter att ha läst Elin Wägners Pennskaftet i sommar kände jag att det vore naturligt att fortsätta med något om eller av Ellen Key. Därför blev jag entusiastisk när det lämpligt nog hade kommit ut en bok om henne av Anneli Jordahl, tills jag upptäckte att det var ytterligare en av dessa biografiska romaner. Vad är det för fel med en vanlig hederlig biografi? Jag har flera gånger försökt att ta mig igenom en biografisk roman, men inte stått ut. Trots att alla försäkrat mig om att Joyce Carol Oates Blonde är fantastisk, har jag stannat vid sidan 150  – två gånger. Tin Andersén Axells roman om Garbo fick mig att må illa. Jag trodde att det skulle vara lättare att läsa om Henry James, som varit död så länge och som jag inte vet så mycket om, men nej, jag gav bort Colm Tóibíns Mästaren till en väninna. Samma sak har det varit med August Palm-roman-aktuella (och Hypnotisören-aktuella) Alexandra Coelho Ahndoril vars Birgitta och Katarina jag slutade läsa, hennes makes bok Regissören om Ingmar Bergman, Helena Henschens Hon älskade, trots att jag är saligt förtjust i sekelskiftets kulturliv och Djurgården. Den enda jag faktiskt lyckats ta mig igenom och tycka om är sistnämnda författarinnas I skuggan av ett brott, därför att den delvis bestod av faktaavsnitt.  

Som ni förstår har jag svårt för genren. Mitt ordningssinne kräver att man skiljer mellan fakta och fiktion. Dessutom känner jag obehag över att man fantiserar om verkliga människors liv. Jag skulle hellre vilja att någon rotade fram mina gamla brev och dagböcker – om nu någon skulle få för sig att skriva om mitt liv, vilket är föga sannolikt – än att man gjorde fiktion av mig.

Sju författare publicerar ett manifest. Bild från DN.

Sju författares fyndigt och sarkastiskt skrivna upprop i DN gör mig därför glad. Författarna (Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff) lovar att låta ”Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid”, eftersom skönlitteraturen inte skall ”exploatera försvarslösa människors livs­historier”.

Författarna vill se ett nytt litterärt decennium som låter innehållet gå före formen: ”Vi vill låta stilen och formen underordna­ sig berättandet, miljöskildringen och karaktärs­gestaltningen – inte tvärtom. Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare. Den författare som främst intresserar sig för språk överskattar lika grovt sig själv. Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.” Jag förstår att författarna är trötta på språkligt experimentella romaner (om de nu är så experimentella längre) och syftar på Lotta Lotass m fl.  Men själv kan jag uppskatta romaner där stilen går före berättandet. Min senast lästa bok, Stig Larssons (Stig utan e, vilket kanske är säkrast att påpeka) Autisterna, är väl ett exempel på det.

Det här välkomnar jag verkligen: ”Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap”. Tack! Idag verkar det som om man måste skriva kriminalromaner för att sälja. Jag fattar inte att marknaden inte är mättad! Eftersom jag är trött på genren läser jag den sällan. Johan Theorins Nattfåk var den senaste jag läste, ett bra exempel på en roman som hade klarat sig utmärkt i egenskap av psykologisk thriller, utan krimi-inslagen.

Vidare: ”Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.”

Och: ”Den svenska romanen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer. Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplo­maten Jan Eliasson eller om de anställda på ­Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion.”

Nu har jag citerat nästan hela manifestet, förlåt, men jag kunde inte låta bli eftersom de prickar in så mycket av det som jag är kritisk mot när det gäller samtidsromanen. Nu stoppar jag och låter läsaren klicka här för att läsa hela manifestet.

I väntan på att författarnas litteraturideal skall slå igenom skall jag plocka fram vanliga hederliga biografier, först och främst Göran Greiders bok om Dan Andersson, som legat på önskelistan länge, och kanske också del två och tre om Almqvist av Johan Svedjedal.

Varför inte förnya hemmet med några Art Deco-prylar?

Underbara Past Times (med butik i London) har rea på sina Art Deco-artiklar. Vad sägs om bronsfärgade figuriner för 14 respektive 16 pund? Den till vänster tillhör storsäljarna. Flickan till höger känns härligt otidsenlig eftersom hon bara är; hon behöver inte bära upp någon lykta för att få existera. Hon är rätt och slätt ett (utrotningshotat?) prydnadsföremål.

Tyck ni att det är kitschigt, men jag älskar det. Jag tilltalas av det graciösa, unga, spänstiga, illusionen av rörelse. Och så tycker jag att det är snyggt med brons. Flickstatyetten till höger får gärna pryda mitt skrivbord. Det är en härlig frihetskänsla hos henne som jag tror skulle ge mig inspiration. Hon vågar verkligen ta språnget ut i det okända.

Jag som för närvarande inte har TV får nöja mig med bilder på några gamla friidrottare:

antikt längdhopp - lägg märke till vikterna som längdhopparen håller i händerna

antik diskus

antikens Usain Bolt

Alla har vi våra svagheter. En väninna till mig avslöjade att hon gått och sett ett mediokert kapardrama enkom för Denzel Washingtons skull. Igår såg jag en isländsk film enbart för att den var isländsk.

Som trettonåring läste jag Salka Valka och blev tonårsuppslukad av Halldór Laxness och Island. Jag läste allt möjligt av Laxness, till och med självbiografiska På tunet därhemma och skrev mitt specialarbete i årskurs nio om sagoöns store författare. Jag skickade också födelsedagskort till Laxness med ”Island” som enda adress, och jag bestämde mig för att jag skulle läsa isländska som vuxen.

Jag har fortfarande inte lärt mig isländska, men jag njuter av det vackra språket när jag ser (och hör) Baltasar Kormákurs samtidsdrama Brúðguminn. Vissa fraser är identiska med nutidssvenska, såsom ”ny början, nytt liv”, ”välkommen”, ”hej” och ”tack”. Emellanåt känner jag igen och fascineras av gamla kära fornnordiska ord som ”hana” (henne; kvarlever i uttryck som jag såg’na) och ”fugl” (fågel).

Hilmir Snaer Gudnason som Jón Jónsson i Brudguminn

I denna allvarliga komedi möter vi Jón Jónsson, som undervisar i litteratur vid universitetet i Reykjavik. På lektionerna diskuterar han etiska spörsmål utifrån litteraturen med sina studenter. Är etiken absolut eller relativ? Frågan blir aktuell i Jóns liv, eftersom hans samvete till slut inte klarar att skylla på omständigheter när han är otrogen mot sin hustru. Hustrun Anna är neurotisk konstnär och tar till alltmer desperata åtgärder allteftersom filmen fortskrider. För hennes skull säger Jón upp sig från sitt arbete, flyttar till Annas hemö Flatey för att lappa ihop äktenskapet och börja ett nytt liv. Han involveras i ett galet projekt att anlägga en golfbana för turister, får det kärvt ekonomiskt och går ner sig mer och mer. På ön träffar han en före detta student till honom, Thóra, vars ungdom och enkla inställning till livet charmar honom. Redan i första scenen får man veta att det är hon som är den blivande bruden och han brudgummen. Kronologin är totalt uppbruten, kanske för att illustrera brudgummens vilsenhet och livskris. Navet är dygnet innan bröllopet skall stå.

Filmen är full av dråpliga situationer men har trots det ett djup med flera bottnar. Jag är förvånad över att den trots sin korthet (1:36) hinner ta upp så många ämnen: kärlek lärare-elev, relation mor-dotter, äktenskap i kris, psykisk ohälsa, socialt utanförskap (Thóras syster Malla), entreprenörsanda, turism, drömmar som inte förverkligats (Thóras pappa). Allt detta med den isländska sommarnatten som bakgrund.

Horace Engdahls essä om Stig Larsson i Ärret efter drömmen fick mig att leta fram Larssons debutroman Autisterna. Det är bland det underligaste och vidrigaste jag har läst, men samtidigt genialt.

Den manlige huvudpersonen, ett jag utan namn eller egenskaper, reser till synes planlöst runt i Sverige och Europa. Hans iakttagelser och tankar är lika osammanhängande som hans irrfärder. Det är on the road- och stream of consciousness-aktigt, som i en dröm. Språkhanteringen är suverän (läs bara inledningskapitlet om bakning!).

Jag kan inte påstå att jag begriper särskilt mycket av romanen, men det är nog inte heller meningen. Jag läser den som ett uttryck för en meningslös tillvaro, ett sökande efter ett ingenting. Ur kapitel 14:  

”Den första tiden kändes det som då man i en dröm söker en plats, kvarter efter kvarter, men det man letar blir aldrig detsamma som man en gång antagit, missnöjd fortsätter man dröm efter dröm, men platsen man söker kommer man aldrig att finna, förborgad i ett töcken driver den en vidare att söka och existera. Runt, runt, gick jag, dag efter dag, helt fascinerad av att hela tiden finna nya gränder och avsatser, på många platser kändes det också som om jag var nära, men nära vadå?”

Här finns ingen utveckling (Horace Engdahl kallar den en ”inverterad bildningsroman”), ingen röd tråd, ingen kronologi, ingen sensmoral. Boken har tvärtom beskyllts för att sakna moral, något som jag inte håller med om. Här skildras flickor och kvinnor som berövas sin värdighet och utsätts för diverse övergrepp. Att (den autistiske/mentalt störde) huvudpersonen inte reagerar utan kyligt konstaterar är en sak; det är han som är avstängd från känslointryck.

Det är ett alltigenom märkligt verk som Stig Larsson som 23-åring åstadkom i Autisterna. Trots alla distanserat berättade vidrigheter, känner jag mig estetiskt tillfredsställd av att läsa romanen. Den är ett stilistiskt mästerverk.

Thomas Gainsborough: Georgiana, Duchess of Devonshire (1783)

Sjutton år gammal gifte sig lady Georgiana Spencer med William Cavendish och kunde därefter titulera sig hertiginna av Devonshire. The duchess (regi: Dibb Saul) är en film om denna hertiginna, som inte bara var anmoder till lady Diana, utan även genomled ett liknande öde. Sin make fick hon dela med väninnan Bess, som - åtminstone enligt filmen – även bodde tillsammans med dem i palatset. Tröst finner Georgiana i kortspel, politik, i tjusiga kläder och frisyrer som överträffar varandra i fantasti och volym, samt i älskaren earlen av Grey, sedermera Englands premiärminister, med vilken hon också får ett barn.

Keira Knightley bär inte bara upp dräkter och frisyrer som en drottning; hon bär upp hela filmen. Hon är så självklar i rollen, och det är nog också tack vare henne som jag ser klart. Hon lyckas göra det bästa av ett klent manus. Hennes motspelare är Ralph Fiennes, en skådespelare som jag inte kan sluta fascineras av. Jag är ovan att se honom så här dryg och osympatisk, men han gör det riktigt övertygande.

Några av Keira Knightleys kreativa håruppsättningar och tjusiga hattar:

Moln

Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren,
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.

               Karin Boye

Konstnär: Christopher Rådlund

Här kan man läsa en artikel i Upsala nya tidning om nylatinkongressen som nyss ägt rum och som samlat deltagare från tjugofem länder. Läs om kongressen på Latinbloggen.

Samtidigt i Uppsala läggs latinet ned på gymnasiet. En förfärligt tråkig nyhet som beklagas i den här insändaren i samma tidning. O tempora, o mores.

”Mina tidiga tonår utmärkte sig med en förfärlig isolering och social tafatthet. Då blir man intellektuell. Så enkelt är det.” Så säger Horace Engdahl i en intervju av Andreas Ekström, publicerad i Sydsvenska dagbladet 9/8 2009.

Så enkelt är det förstås inte att bli intellektuell. Att det tar många år att uppnå den bildning som Akademiens förre ständige sekreterare besitter, förstår jag när jag läser hans essäsamling Ärret efter drömmen. Engdahl vandrar omkring i den västerländska litteraturhistorien som om det vore hans eget vardagsrum. Romantiken är älsklingssoffan.

Vid ett par tillfällen stannar författaren upp vid äldre tiders värderingar och ideal som idag känns hopplöst föråldrade: om glädjen i att försaka, ädelmod och patriotism. Han menar att det går att ”skolas i forna tiders känslor” och ”gråta fädernas tårar”, och berättar personligt och frimodigt om hur hans egna tårar rinner vid läsning av Runebergs ”Vårt land” och första kapitlet i Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Ja, kanske går det att gråta fädernas tårar. Jag tror i alla fall att det ibland är ofrånkomligt att tränga igenom ”otidsenliga” klassiker för att förstå sin kultur och historia. Jag kommer åtminstone inte på något annat sätt att komma åt tidigare generationers mentalitet.

Engdahls nära förhållande till litteraturen, filosofin och konsten är påtagligt genom hela essäsamlingen. Jag avundas det. I ovan nämnda intervju säger han att det av många anses suspekt att en man fäster ett sådant avseende vid kultur och inte sport. Tyvärr är det nog sant. Vid nästan varje kulturevenemang som jag bevistar är kvinnorna överrepresenterade. Tänk om kulturen kunde bli en folkrörelse liknande sporten.

Under min läsning undrar jag varför inte mer av det antika arvet finns med. Men den sista essän, om vittnesmål, utgår faktiskt från en myt ur Ovidius Metamorfoser, myten om  Philomela. Philomela våldtogs av sin systers man och fick därefter tungan avskuren för att hålla tyst om saken. När hon inte kunde tala målade hon i stället bilder med sin väv och kunde på så sätt berätta om det hemska hon varit med om. Metamorfoserna beskrivs ha ”plats för allt mänskligt och gudomligt”. Jag som har haft Ovidius som följeslagare i ett och ett halvt år kan bara instämma.

För att få största behållning av essäerna bör man ha läst de verk som tas upp. Jag känner att jag skulle behövt repetera Lycksalighetens ö för att kunna lyssna till ”Atterboms akustik”. Jag hade noggrant behövt lyssna mig igenom Mullers/Schuberts Winterreise för att upptäcka dess ”livgivande natt”.

Konsten är lång, livet kort. Ibland kan det stressa mig att det finns så mycket konst och så lite tid. Men, som en väninna påtalade för mig, då finns det ju också mycket kvar som väntar på att bli upptäckt. Ärret efter drömmen inspirerar till att damma av gamla klassiker för att med Horace Engdahl som ciceron läsa dem i nytt ljus.

Anledningen till att det inte har fungerat för vissa att kommentera är att jag svartlistat bokstavskombinationer som ”http” och ”com” för att slippa spam. Nu har jag tagit bort dessa, så det bör vara fritt fram för alla att kommentera. Om det ändå inte fungerar – kontakta mig gärna på martina.finnskog@hotmail.com.

Trött

Min dammtrasa

Städning är ett sisyfosarbete; alltid finns det något som behöver rengöras. Men om jag bara har tid gillar jag att städa. Dammandet och skurandet ger mig motion och samtidigt utrymme för mina tankar. Städning är faktiskt lite meditativt. Och jag ser resultat, vilket i sig är tillfredsställande.

Det är alltid en viss startsträcka innan jag sätter i gång. För att sporra mig själv och göra städningen trevligare brukar jag ha musik i bakgrunden. Ett annat knep är färgglada städredskap. Spana in min nya dammtrasa till höger! Den är utan konkurrens den vackraste prylen i mitt städskåp. Det är franska Kelnet som tillhandahåller microfiberdukar med konstmotiv. En strålande produkt! Äntligen kan man städa med stil.

Men det gäller att ha tid, som sagt. När jag svepte över huset igår erinrade jag mig Elin Wägners ord om att varje yrkesarbetande kvinna borde ha en hushållerska. Tänk vilken avlastning det skulle vara för alla hårt arbetande och stressande människor! Kanske vore det idé att utnyttja avdraget för hushållsnära tjänster? Gäller det om man anställer en hushållerska  (eller kanske ännu hellre, en hushållare)? Eller om man vill ha en trädgårdsmästare under sommaren eller en butler vid högtidliga tillfällen? 

Skämt åsido, städhjälp går ju att köpa, även om många nog fortfarande har pigdebatten ringande i öronen och därför drar sig att anlita städhjälp. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara värre att överlåta vård av hem åt främmande än vård av barn.

I väntan på en hushållerska/hushållare städar jag gärna i sällskap med bröderna Limburgs kalenderbilder, en ingresisk odalisk och Henri Rousseaus lilla vilde… Se fler produkter på Kelnets hemsida!

Isabelle Ståhl

Min serie ”Beundra dina blogg-kollegor” fortsätter. Idag är det en oförskämt ung och begåvad kvinna med det vackra namnet Isabelle Ståhl som skall få mitt ymniga beröm. 

När jag tänker på hur Isabelles hjärna är funtad föreställer jag mig att den är som en gymnast – en konstig liknelse, jag vet, men hennes intellekt är smidigt och rör sig åt alla möjliga spännande och oväntade håll. Blott 21 år gammal har hon skrivit i några av Sveriges främsta tidningar och tidskrifter, medverkat i P1 och P3 och nu blivit chefredaktör på Nöjesmagasinet i Malmö. (Dessutom har hon såå snygga 50-talsklänningar.)

Hon har avslöjat att hon skall medverka i kommande numret av Axess, så nu ser jag extra mycket fram emot att få det i min brevlåda.

Harriet Backer (1845-1932), "Blå interiör"

I förrgår skrev jag om interiörer i dansk konst. Idag fick jag ett vykort med en norsk interiör målad av Harriet Backer, skickat av en väninna som sett bilden på Nasjonalmuseet i Oslo.  Jag tilltalas av dess kombination av rofullhet och hotfullhet. Kvinnan sitter så avspänt och handarbetar. Ljuset från höger fångar upp henne och bildar som en cirkel av harmoni där hon ingår tillsammans med byrån, krukväxten och tavlan på väggen. Men runt omkring lurar något, i de tunga gardinerna, i skuggan bakom tavlan och bakom henne, i den stora spegeln… Och det som ligger på golvet ger också viss oroskänsla.

Min kärlek till norska konstnärer och författare bara växer. Norrman nummer två som kom med posten var diktaren Stein Mehren, som jag upptäckte när jag läste Henrik H Langelands roman Manuskriptet. På Tradera kom jag över Vägar till en bild, i urval och översättning av Christer Eriksson. Språk, myt, nordisk natur och människans förgänglighet i tidens oändlighet är komponenter som återkommer. Tyvärr finns inte ”Tristan och Isolde” med i samlingen, men här återger jag en dikt om kärlekens vardagliga uttryck:

Tillgängligt

Kärleken är så nära de små tingen

Laga en kopp te när vi vaknar, kyssa henne

innan hon går, köpa osten som hon tycker om

laga middag, tänka, hur lever livet med henne nu

Vi står vid tidens avgrund

och griper efter ögonblicket och det räcker oss

det som är tillgängligt, de små tingen

ett handtag, en skål, en ömhet slagen i skuggor…

Måndag är ingen museidag. Men om man befinner sig i Köpenhamn en måndag finns det ett ställe att gå som faktiskt har måndagsöppet: Hirschsprungska samlingen. Museet ligger inhyst i ett vackert hus alldeles bakom Statens museum for Kunst. Här finns målningar från dansk guldålder fram till sekelskiftet.

Jag tilltalas av ”hammershøiska” interiörer. Det finns en mystisk Hopper-liknande stämning i de avskalade skandinaviska rummen. Personen som befinner sig i rummet vänder sig ofta bort eller verkar i alla fall inte medveten om att han eller hon (oftast hon) blir avbildad. Eckersbergs bild är 40-50 år tidigare än Anchers och Hammershøis. En trendskapare, kanske?

Kvinna framför en spegel av C W Eckersberg, 1841

Flickan i köket av Anna Ancher, 1883/86

Interiör med ung läsande man av Vilhelm Hammershöi, 1898

 Den som älskar Skagen-måleriet kan också gå nöjd härifrån. På en hel vägg hänger en av Krøyers berömda strandmålningar, se till höger:

P S Kröyer: Sommarafton vid Skagen. Konstnären och hans hustru. 1899.

P S Kröyer: Vid frukosten. Konstnären och hans hustru med författaren Otto Benzon. Skagen 1893.

För några år sedan läste jag Tonni Arnolds biografi över Marie Krøyer. Sedan dess tittar jag särskilt extra efter hur Marie avbildas av sin make. Det är slående hur änglalik hon gestaltas. Hon skrider fram längs stranden i sin vita klänning som ett överjordiskt väsen. I en bild där hon gör sin morgontoalett är hon fräschare än en nyponros. Här till vänster ser vi hennes som intresserat lyssnande värdinna.

Ett rum har under sommaren avsatts åt konstnären Anna Petersen, en ny men mycket spännande bekantskap för mig. Överhuvudtaget finns det flera intressanta konstnärskap från förra sekelskiftet att upptäcka. Det här museet är en liten skatt. Nästa gång jag går hit skall jag köpa med mig en rejäl bunt konstvykort hem. För er som vill se mer av den hirschsprungska samlingen, klicka här.