Minerva

Häromdagen köpte jag ett häfte frimärken och kom hem med det här:

Bananer med glasögon och handväska? Är det för barn? Eller vill man säga att Sverige är en bananrepublik?? Det kändes inte helt tillfredsställande att pryda ett ansökningsbrev med tvÃ¥ bananfrimärken (vilket jag faktiskt gjorde)…

Vad har hänt med de svenska vackra frimärkena? Vart har alla skickliga gravörer tagit vägen?

Hellre än bananprydda brev vill jag ha sådana som jag får av rikligen frimärksförsedde svärfar:

Bananerna må vara glada och käcka, men handgraverade frimärken föreställande medeltida handskrifter och svenska forskare gör min dag gladare.

"Reading bear" av Jef Murray

Dags för lite smicker. Jag bara måste få uttrycka min beundran för flitige bloggaren Björn Kohlström, alias Bernur (björn på fornnordiska). Varje dag uppdaterar han med flera inlägg, ofta med en recension av en ny bok. Hur hinner han läsa och skriva allt? Uppenbarligen sover inte den här björnen.

Eftersom Bernur är så spränglärd vet han säkert också varifrån jag hämtat formuleringen i rubriken. Ledtråd: orden riktades ursprungligen till en man (svensk sådan) som nämns i det här inlägget. Avsändaren var en beundrarinna med adligt efternamn men med samma förnamn som jag. Fundera på den!

Tre trojaner: Aeneas med far Anchises och son Ascanius. Bernini.

Min dator har insjuknat i virus. Efter en rejäl kur ordinerad av doktor Norman, hoppas jag nu att den har tillfrisknat. Virus som fenomen är inte kul vare sig som smitta i datorvärlden eller den mänskliga världen. Ordet kommer frÃ¥n latin och betyder ”slem, gift”. Ett läskigt ord, visserligen, men jag som latinist och antiknörd tycker alltid att det är trevligt med ord som kommer frÃ¥n latin. Och jag gillar ocksÃ¥ att ordet trojan heter trojan.

Till höger ses tre trojaner skulpterade av Bernini: hjälten Aeneas, son till Venus, som flyr det brinnande Troja med sin far Anchises på ryggen och lille sonen Ascanius vid handen. Han kommer att irra över Medelhavet likt Odysseus, råka ut för cyklopen Polyfemos och bli gästfritt mottagen av drottning Dido i Karthago. Dido förälskar sig i honom, men Aeneas lämnar henne för sitt högre syfte: att på gudarnas uppdrag grunda en stad på den italiska halvön, inte långt från det som sedan blir Rom. Aeneas blir romarnas stamfader. Om detta skriver Vergilius i Aeneiden.

Lyssna gärna på Henry Purcells opera Dido och Aeneas, en barockpärla som kanske är den mest lättlyssnade operan som finns.

I mitt projekt att läsa klassiker jag missat har turen kommit till Edith Whartons The Age of Innocence (Oskuldens tid): passion, sociala konventioner och fördomar i 1870-talets New York-societet.

Michelle Pfeiffer som grevinnan Ellen Olenska

Liksom hos Henry James finns konflikten mellan den nya och den gamla världen, den senare representerad av grevinnan Ellen Olenska som Ã¥tervänder till New York och sin amerikanska familj efter ett olyckligt äktenskap med en polsk greve. Hon ämnar begära skilsmässa. De amerikanska lagarna tillÃ¥ter det, men – de sociala koderna förbjuder det. Ellen tror sig komma till frihet och vänner, men blir bemött med avstÃ¥ndstagande. En välkomstmiddag till hennes ära blir ett fiasko eftersom de flesta inbjudna tackar nej. Man skvallrar om hennes misslyckade äktenskap och smaklösa klädval.

En som till en början dömer henne hårt är unge Newland Archer. Men han kan inte undvika henne, eftersom han snart kommer att bli hennes svåger. Newland skall gifta sig med May, Ellens kusin. May är hans drömkvinna, ung och oskuldsfull, som en personifikation av de liljekonvaljer han dagligen skickar henne.

Daniel Day-Lewis som Newland Archer och Winona Ryder som May Welland

Men det är nÃ¥got i grevinnans okonventionella och rättframma sätt som lockar Newland. Han förvÃ¥nar sig själv när han samtidigt som beställningen av liljekonvaljer till sin fästmö anonymt sänder en bukett gula rosor till grevinnan. NÃ¥gra dagar senare möter han Ellen pÃ¥ teatern. Efter slutscenen som skildrar ett avsked mellan ett älskande par frÃ¥gar Ellen honom: ”Do you think (…) he will send her a bunch of yellow roses tomorrow morning?” (kap 13).

Passionen mellan Newland och Ellen byggs upp lÃ¥ngsamt och diskret, ett berättargrepp som känns befriande i jämförelse med samtidslitteraturens ofta explicita erotiska skildringar. Samtidigt som passionen blommar upp hos Newland börjar han ocksÃ¥ ifrÃ¥gasätta den mentalitet och kultur som styr honom och som han helhjärtat trott pÃ¥. Han känner att hans liv med May är förljuget, att det är först med Ellen som han upplevt det verkliga livet. Han har en dröm om att det skall kunna bli han och Ellen i framtiden, men realisten Ellen tar ner honom pÃ¥ jorden. ”Is it your idea, then, that I should live with you as your mistress – since I can’t be your wife?” frÃ¥gar hon. Han svarar: ”I want somehow to get away with you into a world where words like that (dvs ordet ”mistress”)- categories like that – won’t exist.” Ellen svarar: ”… where is that country? Have you ever been there?” (kap 29).

Edith Wharton skriver träffsäkert om den mänskliga naturen och skoningslöst mot den instängda värld som existerade i New Yorks förnäma kretsar och som hon själv kände utan och innan.

I samband med att jag läste romanen såg jag också om Martin Scorses kongeniala film från 1993. Michelle Pfeiffer som Ellen Olenska har en sällsam lyskraft. Winona Ryder, ljuv som en liljekonvalj, nominerades till en Oscar för bästa biroll och Daniel Day-Lewis går runt med ett smått lidande uttryck filmen igenom som känns helt rätt för Newland Archer.

Interiörerna…  och dräkterna… och Bouguereau (romanen nämner att bankiren Beaufort köpt in Victorious Love, och det visas en Bouguereau-tavla i filmen, men det är nog inte den)… och en Faust-sjungande Kristina Nilsson… Om inte Edith Wharton hade övertygat mig om tidens trÃ¥ngsynta mentalitet hade jag önskat att fÃ¥ vara med. Jag tror i alla fall att jag skall inreda mitt finrum med sÃ¥dana där palmer som finns med i varenda inomhusscen…

Kysk fru i hatt? (Monika Helgesen)

Jag skyllde häromdagen på bristande energi för att engagera mig i debatten som svallat upp med anledning av utställningarna i Edsviks konsthall och på Krapperups slott. Men ett flertal intressanta inlägg har piggat upp mig, så några rader blir det här.

Jag vill betona att det bara är utställningen på Krapperups konsthall som jag har sett, så därför får jag hålla mig till den och Jessica Kempes kritiska recension i DN.

Mediokert målad? (Joakim Ericsson)

Med all respekt för en konstkritiker som har mycket större kunskap än jag med mina 20 poäng i konsthistoria, men vad menar Jessica Kempe egentligen med sin text? Nerdrum-gruppen beskrivs som sekteristisk med syfte att ”Ã¥terupprätta ett förmodernt samhälle, tiden före plastbaljorna, järnvägen och jämställdheten”. Före plastbaljorna!? Ursäkta, men är det pÃ¥ allvar? Det är ju riktigt komiskt!

Mediokert målad? (Kjetil Jul)

Det är onekligen skillnad mellan att uppskatta förmodern estetik och att önska ett förmodernt samhälle. Jag ser ingenstans i konstnärernas utställningskatalog att de önskar sig ett samhälle utan plastbaljor, järnväg och jämställdhet. Kvinnorna, skriver Kempe, ”spelar drottningar, madonnor, nymfer och kyska fruar i hatt”. Kyska fruar i hatt? Är det Monika Helgesens självporträtt som Ã¥syftas? Vari ligger i sÃ¥ fall kyskheten? I hatten? Och vad nymfer beträffar: Helene Knoops Licosa föreställer mycket riktigt tvÃ¥ nymfer som blir föremÃ¥l för en mans lystna blickar. Man kan tycka att det skildrar en unken kvinnosyn, men samma konstnärinna mÃ¥lar sig själv iförd typiskt manliga attribut sÃ¥som pipa och uniform. Dessutom bestÃ¥r de representerade konstnärerna till hälften av kvinnor, sÃ¥ nÃ¥gon ojämställdhet kan det knappast handla om. Och ”mediokert” mÃ¥lat? Jag kan hÃ¥lla med om att utställningen uppvisar varierande kvalitet, men rent tekniskt är somligt häpnadsväckande skickligt. Har vi sett samma utställning?

Här är resultatet av första dagen med mitt nya valspråk:

Ein kleines Lied: SÃ¥ här i högsommaren faller valet pÃ¥ världens bästa sommarsÃ¥ng, ”Summertime” av Gershwin. MÃ¥nga har hört den i Billie Hollidays tappning, men det är faktiskt en operaaria ur Porgy and Bess, en vaggsÃ¥ng sjungen av rollfiguren Clara. Världens bästa sommarsÃ¥ng sjungs här av världens bästa sÃ¥ngerska, Kathleen Battle, min stora idol sedan tonÃ¥ren. Tyvärr stämmer inte munrörelserna med musiken, men man kan blunda och bara njuta av de ljuvliga tonerna (eller förundras över det enorma cerisa släp som miss Battle bär och som inte tycks vara till annan nytta än att vara i vägen).

Ein gutes Gedicht Eftersom det idag är 48 år sedan Hjalmar Gullberg gick ner sig i sjön Yddingen, vill jag hedra honom med en av hans dikter för ängsliga själar:

För vilsna fötter sjunger gräset

För vilsna fötter sjunger gräset:
jag är din matta var du går -
räds ej, att natten förestår!
För vilsna fötter sjunger gräset:
mot hemmet styr jag dina spår.

För vilsna fötter sjunger gräset:
under mitt täcke sänks din bår -
räds ej, att natten förestår!
För vilsna fötter sjunger gräset:
du går mot hemmet var du går.

Ein treffliches Gemälde: Edgar Degas föddes för 175 år sedan idag, så han får också vara med här. Det blir några ballerinor:

Vad jag gillar med bilden: de korallfärgade kjolarna som lyser, det fÃ¥ngade ögonblicket, hur omedvetna flickorna verkar, motivet till höger i förgrunden med dansöser som inte riktigt ”fÃ¥r plats” och flickorna som hemlighetsfullt placerats i övre vänstra hörnet.

Einige vernünftige Worte: Enligt Goethe skall man själv stå för de kloka orden, vilket inte blir lätt. Men glädjande nog tycks jag ha sagt något vettigt här på bloggen, eftersom den av mig beundrade Johan Lundberg igår länkade hit. Jag väljer nog ändå att låta läromästaren Goethe stå för några väl valda ord:

Es ist nicht genug, zu wissen, man muß auch anwenden; es ist nicht genug, zu wollen, man muß auch tun. Citatet är hämtat härifrån.

Godnatt!

Tydligen är det fortfarande visst krångel med kommentarsfunktionen. Om det inte fungerar att lämna en kommentar, mejla mig gärna och berätta vad som går snett: martina.finnskog@hotmail.com.

Av Olle Bergman fick jag följande Goethe-citat som hädanefter skall bli mitt valspråk:

Man soll alle Tage wenigstens ein kleines Lied hören, ein gutes Gedicht lesen, ein treffliches Gemälde sehen und, wenn es möglich zu machen wäre, einige vernünftige Worte sprechen.

En liten sång, en bra dikt, en förträfflig målning, några förnuftiga ord (det svåraste av de fyra) och dagen är gjord! Trevligt sällskap och god mat därtill och lyckan är fullkomlig.

"Sonata" av Hege Haugen

Det er vidunderligå (sic!) kunne male universelle uttrykk som mor og barn, kjærlighetssorgen, forelskelsen og soloppgangen uten å skamme sig. (Monika Helgesen)

Bildkonsten har tyvärr blivit extremt politisk och skönhet är i vår samtid politiskt inkorrekt. Som klassisk/realistisk målare intresseras man dock inte av politik, utan endast estetik.  (Joakim Ericsson)

Att Odd Nerdrum och hans elever ställde ut i Edsviks konsthall kände jag till, bland annat genom Axess och Börjes konstblogg, men att det samtidigt pågick en utställning i mitt eget landskap höll jag på att missa. Men jag hann!

Odd Nerdrum och sex av hans elever, alla födda pÃ¥ 70-talet, ställer ut pÃ¥ Krapperups slott under namnet ”Kitsch”. Varför ordet kitsch? Odd Nerdrum menar att ordet ”konst” ger associationer som han inte vill förknippas med. I utställningsfoldern definieras begreppet:

Utstillingen ”Kitsch’”presenterer en gruppe malere som søker det tidløse, narrative og pathosfylte uttrykk (…) Utstillengen viser respekt for maleri- og skulpturtradisjonen. (…) En kitschmaler respekterer hÃ¥ndverket som sitt arvesølv, brukt av sine forfedre.. Det er till syvende og sist hÃ¥ndverket som skal utføre ideen, og talentet trenger hÃ¥ndverket for Ã¥ skinne… for Ã¥ gløde… Det sentimentale og det følelsesladede uttrykk er et sentralt tema for en kitschmaler. (Helene Knoop)

"Stilleben med honungskruka" av Joakim Ericsson

Tillbaka till traditionerna, alltså. Kitsch-gruppens konst verkar ha sin främsta förebild i barockens måleri.

Utställningen har föranlett en intensiv debatt, till exempel på Axessbloggen. Så mycket har sagts redan och jag har inte energi nog att ge mig in i den, men jag kan undra varför anhängarna av konceptkonst blir så provocerade. Varenda gång jag besökt en konstutställning med meningslösa installationer och sagt till personalen att jag blir provocerad, har jag fått svaret: det är bra, det är meningen. Nu får belackarna av traditionell figurativ samtidskonst smaka på sin egen medicin.

Skönhet är ett slagord för konstnärerna, samtidigt som de kallar sig kitschmÃ¥lare. Och det är väl kanske den blandningen jag slÃ¥s av. En del mytologiska motiv är ganska kitschiga, tycker jag, men det som är bra är fantastiskt. Det är ungefär samma känsla som jag fick när jag sÃ¥g prerafaelitutställningen – och en del pÃ¥minner om den stilen ocksÃ¥.

Jag stannar en extra stund framför Kjetil Juls Ingmar Bergman-porträtt och Turner-inspirerade (?) landskap, Helene Knoops stora oljemålning Licosa och svenske Joakim Ericssons stilleben.

Läs här en fin recension av Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs dagblad.

Venanzio uppmärksammar Stig Strömholms understreckare om Xenofon. Käre gamle Xenofon. Hans Anabasis var det första vi studenter fick läsa efter grammatikkursen (Lunds universitet, 1995). Bland studenterna hade han rykte om sig att vara trÃ¥kig, men – kärringen mot strömmen som jag är – jag gillade verkligen Xenofon. Det kanske mest var känslan av att kunna ta sig igenom en text pÃ¥ klassisk grekiska som var svindlande, för visst, jag minns att det upprepades i det oändliga hur lÃ¥ngt soldaterna gick och hur de slog läger. Men känslan när ”Thalatta, thalatta” (”Havet, havet”) dök upp var speciell. DÃ¥ hade soldaterna nÃ¥tt fram till det efterlängtade havet efter sin mödosamma färd, och jag som student hade läst min första text pÃ¥ grekiska.

Naguib Mahfouz (1911-2006)

Svenska Dagbladet skriver också om en nyutgåva av Middaq-gränden av egyptiske Naguib Mahfouz. Jag var bara fjorton år när han fick nobelpriset, men slukade Middaq-gränden och Resenären med hull och hår och läste till och med om dem. En händelse som ser ut som en tanke är att jag faktiskt för två dagar sedan lånade Resenären på biblioteket för att läsa om den. Det är alltid intressant att på nytt bekanta sig med sina favoritböcker från tonåren, om inte annat för nostalgins skull. Middaq-gränden minns jag som en myllrig och humoristisk roman, och jag kommer ihåg att jag fängslades av vackra Hamidas öde.

"Maria Magdalena i begrundan" av Ludovico Carracci

Äntligen en nyanserad, fördomsfri och ödmjuk artikel med anledning av de s k ”humanisternas” kampanj, skriven av kloka Inger Edelfeldt. Klicka pÃ¥ föregÃ¥ende mening.

Självporträtt (1916)

Maria Blanchard (1921)

En 36-årig Tora Vega Holmström möter en när man besöker Ystads konstmuseum. Hennes blick är en smula sorgsen, men utstrålar känslighet, seriositet och intelligens. Det är fantastiskt att på nära håll studera hur ansiktet är målat i orange, gult, turkost, lila och grönt men bara ytterst lite hudfärg.

Ett annat porträtt är det av den spanska konstnärskollegan Maria Blanchard från 1921. Posen, blicken, geometrin, frisyren, färgernas kombination med varandra  gör det till det perfekta porträttet. Stilen är en annan, men vemodet och sensibiliteten finns kvar.

Inspirationen tycks ha kommit från många håll. Man kan se lite kubism, expressionism och Delaunay-inspirerarade skånelandskap. Förutom porträtt och landskap finns även stilleben och här finns en förkärlek för exotiska motiv, målade under resor till länder som Frankrike och Tunisien.

Landskap sett genom prisma

Jag gillar hennes bilder av barn. Barnen ser inte så där gulligt äppelkindade och sockersöta ut, utan allvarliga, ibland lite uppstudsiga. Studien nedan är väldigt fin.

Figurkomposition (1916)

Tora Vega Holmström sägs även ha varit en duktig skribent och hon hade många intellektuella vänner. En av dessa var Rainer Maria Rilke, med vilken hon brevväxlade. Den litteraturintresserade har säkert noterat att Rilkes Orfeus-sonetter nyöversatts till svenska. Läs gärna vad produktive Bernur skriver om detta. Beundra samtidigt porträttet av Rilke, signerat Holmströms modernistkollega Paula Modersohn-Becker.

Än en gång tvingas jag konstatera att en kvinnlig konstnär inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Det är ofattbart att ett geni som Tora Vega Holmström inte blivit mer känd. Hennes mångsidighet, känsla för färg och bildkomposition är frapperande. Jag blir alldeles matt av den tyngd och skönhet som finns i bilderna.

Euronime av Peter Mandl

Utanför Ystad ligger Marsvinsholms slott. Hit Ã¥ker mÃ¥nga för att se friluftsteater men ocksÃ¥ för att vandra i slottsparken, där man varje sommar ställer ut skulpturer. Det gäller att vara lite uppmärksam, för skulpturerna och installationerna är ibland finurligt placerade. Av 75 skulpturer/”ready-mades” i har jag här valt ut den vackraste, roligaste och tokigaste. HÃ¥ll till godo!

The rat king av Magnus Ringborg

Vackrast är havsnymfen Euronime (jag tror i och för sig att hennes namn stavas med y, men man skall kanske inte vara petig). Illusionen av rörelse påminner om Boccionis kända skulptur.

Roligast och lite läskig är den här granitstoden à la egyptisk faraonisk tron. Är det en alien? Nej, en rÃ¥tta, ”the rat king”!

Råttkungen konkurrerar med nästa installation som tokigast: ett par storkar tillverkade av plastslangar och sådana där brandgula reflexpinnar som förr prydde vägrenarna (åtminstone ser det ut så). Fåglarna rör sig för vinden och ser på långt avstånd levande ut. De är charmiga och härliga!

Vindfåglar av Karel Becvar

Har upptäckt en fin glaskonstnär som formger vaser, fat m m i färgat glas, nästan i jugend-stil. Elna Jolom heter hon och håller till i skånska Gärsnäs. Se hennes hemsida här.

 

Alla som har studerat humaniora vid universitetet bör läsa Manuskriptet av Henrik H Langeland. Universitetsvärlden är träffsäkert och humoristiskt skildrad om än på ett lite tillskruvat sätt. Jag har längtat efter en sådan här roman sedan jag läste Fredrik Ekelunds underbara Jag vill ha hela världen om en lundadoktorand i lingvistik.

I Manuskriptet får vi följa 53-årige Francis Meyer som är professor i litteraturvetenskap vid Oslo universitet. Motvilligt har han tackat ja till att undervisa i en kurs i nordisk lyrik, men börjar snart att se fram emot varje lektionstillfälle. På kursen går 27-åriga Nadia, en begåvad och oförutsägbar tjej som Meyer faller pladask för, ja blir besatt av. Meyer vet dock inte om hans kärlek är besvarad. Han vrider och vänder på varje gest och replik från Nadia. Passionen tar över hans liv.

Petter Dass 1647-1707

Dorothe Engelbretsdatter 1634-1716

Spelet dem emellan och vad passionen kan göra med en människa är det centrala temat, vilket ocksÃ¥ originalets titel Francis Meyers lidenskap visar. Den svenska titeln, dÃ¥? Jo, Meyer gör ett sensationellt fynd när han kommer över ett originalmanuskript av Petter Dass dikter. I pärmen till manuskriptet ligger ocksÃ¥ dolt ett brev till dennes älskade, författarkollegan Dorothe Engelbretsdatter. Fyndet är sensationellt och hamnar lägligt nog i Meyers händer eftersom det är 300-Ã¥rsjubileum för Petter Dass födelse. Manuskriptet blir ocksÃ¥ ett verktyg för Meyer att komma närmare Nadia, som beslutat sig för att skriva sin masteruppsats om korrespondensen mellan de tvÃ¥ 1600-talsförfattarna – med Meyer som sin handledare.

Umberto Eco

Intertextualitet löper som en röd trÃ¥d i Meyers undervisning – och i Langelands roman. Här finns  ett avsnitt om en doktorand som i sin avhandling om intertextualitet tolkat termen väl fritt dÃ¥ han plagierat delar av en annan avhandling. Med lite fantasi kan man koppla det spännande manuskriptet samt institutionens intriger till Nadias favoritroman Rosens namn. Och självaste Umberto Eco figurerar ocksÃ¥ i boken som gästföreläsare – inbjuden av professor Meyer. Till och med Langeland själv dyker upp som föreläsare pÃ¥ institutionen och som vän till Nadia.

Den invändning jag har är att boken blir lite lÃ¥ng. Avsnittet om avhandlingsfusket blir för mycket och avslutningen där Meyer pÃ¥ detektivmanér jagar de Ã¥terstÃ¥ende breven passar inte riktigt in i stilen. Men det är inte frÃ¥ga om att upprepa Da Vinci-koden, som Gabriella HÃ¥kansson i DN vill göra gällande. Manuskriptet är sÃ¥ mycket mer begÃ¥vad, spirituell och fyndig. Langeland vet vad han skriver om. Han har själv doktorerat pÃ¥ Marcel Proust och sett universitetsvärlden frÃ¥n insidan. Och han kan skriva! Vad HÃ¥kansson menar med att författaren saknar stil och att romanfigurerna är platta förstÃ¥r jag inte. Visst är romanfigurerna tillspetsade, men knappast stereotypa. Men så reducerar hon ocksÃ¥ boken till ”skit” och ”intetsägande smörja”, ordval som kanske säger mer om hennes recension än verket hon läst. Här är i stället en seriös och välskriven recension, skriven av bloggaren Bernur.

Stein Mehren

Henrik H Langeland

NÃ¥väl. En annan tillgÃ¥ng boken har är det innerliga förhÃ¥llandet till konst, i synnerhet dÃ¥ litteratur. Jag grips av hur Langeland skildrar dess kraft pÃ¥ människor. Edith Södergrans ”Dagen svalnar”, Astrid Hjertenæs Andersens ”Hestene stÃ¥r i regnet” och Stein Mehrens ”Tristan och Isolde” blir föremÃ¥l för analys pÃ¥ lyrikkursen men pÃ¥verkar ocksÃ¥ deltagarna. Och Meyer är med om en omvälvande upplevelse när han besöker konserthuset och hör Verdis Requiem. Boken fÃ¥r mig även att fundera kring lärarens betydelse. Francis Meyer gÃ¥r bara halvhjärtat in för sin undervisning och förvÃ¥nas över det intryck han gör och den positiva respons han fÃ¥r.

Ni som följer min blogg vet säkert att jag hyser en förkärlek för norska författare, och nu har Langeland sällat sig till raden av favoriter. Hans Wonderboy ligger och väntar på mig i hyllan. I den har författaren skildrat finansvärlden. För Henrik H Langeland är inte bara författare och litteraturvetare, han är ekonom också. Hur mycket kapacitet kan en och samma människa ha?

 

Den ekonomiska krisen slår hårt även bland modets främsta formgivare. Christian Lacroix står inför ruinens brant med sin haute couture-tillverkning, berättade Cay Bond på TV4 i morse. Trots detta visar han upp en tjusig kollektion. Brodöserna lär ha arbetat gratis för att få den till stånd. Visst är den vacker, men så mörk! Färgen svart dominerar stort. Ett säkert kort när pengarna tryter?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Christian Diors designer John Galliano leker desto mer med färger. 50-talet hägrar i dessa läckra karamelliga drömmar. Wow!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Finalen fÃ¥r utgöras som sig bör av en brud, med klänning designad av ”fattiglappen” Lacroix. Utstyrseln väckte min munterhet först. Hon liknar en kitschig madonna-bild eller varför inte nÃ¥gon av de moldaviska kvinnorna i Tintin-böckerna? Men om man bortser frÃ¥n pÃ¥fÃ¥gelfjädrarna hon har kring hjässan märker man vid närmare anblick hur vacker klänningen är och vilket kolossalt hantverk det handlar om. Tyget, broderierna!

Klicka på bilderna för förstoring!

Den litterära tidskriften Parnass bjuder i sitt senaste nummer pÃ¥ tio artiklar om Ibsen och Strindberg som dramatiker, under rubriken ”Giganternas kamp”. I förordet stÃ¥r: ”En svensk skulle aldrig erkänna att Henrik Ibsen nog fortfarande är större.” Fel! Jag erkänner! BÃ¥da är fantastiska dramatiker, men jag har alltid föredragit Ibsen för hans kvinnoskildringar och hans komplexitet (hans mÃ¥l var ju att fÃ¥ publiken ”att tänka stort”). Strindberg har för mycket av sig och sin ”eld” i sina dramer, tycker jag.

Henrik Ibsen

Det är alltid intressant att läsa om Ibsen och Strindberg, men mycket har man läst förut. Därför är John Landquists (1881-1874) skildring av sitt möte med Strindberg uppfriskande (ur essäsamlingen Möten från 1966). Landquist skriver:
Han hade en gestalt i medellängd av avvägda mÃ¥tt, en ädel hÃ¥llning och nÃ¥got suveränt i sitt uttryck. Han förde sig med elegans och säkerhet som en skÃ¥despelare (…) Han uttryckte sig med fullkomlig lätthet och träffsäkerhet och just i det sprÃ¥k han skrev: man förstod att hans böckers sprÃ¥k inte var ett filat skriftsprÃ¥k utan hans eget levande ord.

I tidskriften finns också återgiven en intervju från 1899, gjord av den danske journalisten Georg Bröchner inför författarens 50-årsdag. Frågorna och svaren är korta och koncisa. Här några exempel; kommentarerna inom parentes är mina egna.

August Strindberg, tecknad av "hans gamle vän" Carl Larsson år 1899

Vilket är huvuddraget i Er karaktär? Denna sällsamma blandning av djupaste melankoli och det rysligaste lättsinne.

Vilken egenskap sätter Ni högst hos en kvinna? Moderlighet. (Föga förvånande.)

Vilken förmåga skulle Ni helst vilja äga? Att veta världsgåtan och livets mening.

Vilken är Er älsklingssysselsättning? Att skriva dramer.

Vad vore den största lycka Ni kunde tänka er? Att icke vara fiende till någon och icke äga fiender. (Det är svårt om man heter Strindberg!)

Er älsklingfärg? Zinkgult och ametistviolett. (Så svarar en konstnär!)

Vilken historisk karaktär föraktar Ni mest? Man har icke rätt att förakta någon. (Oväntat svar!)

För ett par år sedan var latinet nedläggningshotat vid Lunds universitet. En donation från en stiftelse räddade ämnet. Donationen skulle räcka till ett lektorat på två år. Nu har det gått ett och ett halvt år och idag står att läsa i Sydsvenska dagbladet att donationen förlängs med ett år. Det är i och för sig en mycket glädjande nyhet, men det är skandalöst av universitetet att inte ta ansvar för sin verksamhet utan låta externa medel bekosta den.

I samband med nedläggningshotet bevistade jag ett möte som rörde latinets vara eller icke-vara. Universitetsledningen försvarade sitt beslut med att ett ämne måste kunna bära sig själv ekonomiskt och inte vara beroende av andra. Det är förvisso en högst rimlig ekonomisk tanke, men i förlängningen innebär detta att små ämnen inte kan existera. Skall Sverige bara erbjuda breda utbildningar? Behöver vi inte expertkunskap inom alla områden?

Dekanen för humaniora menade samtidigt att man inte kan Ã¥beropa traditionen som ett argument. Latinet är inte viktigare än nÃ¥got annat ämne inom humaniora; alla ämnen är lika viktiga, menade han. Mesig relativism, kallar jag det. Självklart är latinet (och grekiskan) viktigare än andra ämnen eftersom det utgör en grundpelare för västerländsk humaniora. Latinet behövs för att andra ämnen skall klara sig! Inte sällan används latinet som en hjälpvetenskap. Forskare i andra ämnen – inte bara humaniora – är beroende av latinister som översätter viktiga texter. Fram till mitten av 1800-talet skrevs all vetenskap pÃ¥ latin. Ponera att kinesiska blir det nya världssprÃ¥ket. Skulle man dÃ¥ om 200 Ã¥r säga att engelska inte behövs eller att det inte är viktigare än nÃ¥got annat ämne?

Till och med det här har Lunds universitet lagt ner

Jag blir galen när man inte förmår ta vara på sådant som är viktigt och betydelsefullt. Det är samma sak med Antikmuseet som lades ner förra året. Museet hade ingen anställd personal och var inte särskilt kostsamt för universitetet. Men bort skulle det. Så länge som latinet, grekiskan och antikens historia inhystes i samma hus fanns det aldrig pengar till att renovera huset, vilket sannerligen behövdes. Nu när ämnena och museet är utrymda lägger man ner tid, pengar och kraft att renovera det. Det är intressant att se att det alltid finns pengar när det gäller.

I Sydsvenskan skriver också Merete Mazzarella en recension av den på bloggen mången gång omnämnda Kleopatra av Allan Klynne.

Antikintresserade kan också slå på SVT2 klockan 18 för en dokumentär om gladiatorernas liv.

Trevlig sommardag med antika förtecken önskar Minerva

Verner von Heidenstam (1859-1940) målad av Sigge Bergström 1909

Övralid

Verner von Heidenstam har fÃ¥tt nÃ¥got av en ”revival” de senaste Ã¥ren, bland annat genom Per Gedins biografi. I dag är det 150 Ã¥r sedan den store 90-talisten föddes. Svenska Dagbladet firar med Sigge Bergströms porträtt frÃ¥n 1909 pÃ¥ kulturdelens utsida, en artikel om Heidenstams idéer för SvD samt en understreckare av Tom Hedlund som visar pÃ¥ Heidenstam som visionär och nyskapande diktare. För mig är Hedlunds text intressant att läsa, eftersom jag (och säkert mÃ¥nga andra) betraktat Heidenstam som en traditionell och hopplöst tidsbunden författare. Men om man i stället för att hänga upp sig pÃ¥ teman som känns otidsenliga kan man ju njuta av stilen som av Hedlund beskrivs som impressionistisk med halsbrytande djärv grammatik.

Vidare står det i artikeln att Heidenstams liv och person, hans kvinnoaffärer och nationalsocialism, ofta har fått stå i vägen för författarskapet. Diktaren har skymt dikten. En nyutkommen doktorsavhandling av Styrbjörn Järnegard går in för att läsa Vallfart och vandringsår förutsättningslöst, menar Hedlund.

Greta Sjöberg med puffiga ärmar och långt halsband

Men om man som jag gillar att gotta sig i sekelskifteskulturpersonligheters (lÃ¥ngt ord!) liv och leverne, kan jag varmt rekommendera Karin Österlings biografi Älskade Verner. Biografier kan vara halvtaskigt skrivna, men den här är riktigt bra. Som dotter till Anders Österling har levnadstecknaren att brÃ¥s pÃ¥! Modern var Greta, född Sjöberg, Heidenstams tredje fru. Blott sexton Ã¥r gammal blev hon den store författarens älskarinna, en skandal som hette duga. Karin Österling skildrar parets liv pÃ¥ Naddö, gÃ¥rden som Heidenstam ägde före Övralid. Övralid är för övrigt ocksÃ¥ värt ett besök! Vackert beläget med utsikt över Vättern, 20-talsmiljö, varje rum inrett i sin speciella färg…

Även om jag har svårt att ta till mig Karolinerna och annat nationalistiskt-romantiskt, tilltalas jag av lyriken. På Heidenstams dag återger jag här hans vackraste dikt, om jag får välja (och det får jag ju!).

Om tusen år

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

En litteraturvetare har nämnt att man kan, om man är lagd Ã¥t det mystisk-ockulta hÃ¥llet, läsa dikten numerologiskt. Jag minns inte hur, men dikten bestÃ¥r i alla fall av 40 ord fördelade pÃ¥ 5 rader, vilket multiplicerat med varandra tvÃ¥ gÃ¥nger blir talet tusen som i diktens titel – eller hur det nu var. Tro’t den som vill!

Inspirerad av Johanna på Dekadensmagasinet besöker jag Fredriksdal i Helsingborg. Det råkar vara rosfest. Evenemanget höjer inträdesavgiften med 50%, men älskar man rosor får man sitt lystmäte. Rosorna är många, drygt 500 olika sorter. Experter guidar och delar med sig av sina bästa råd.

En sÃ¥dan här trädgÃ¥rd skulle man ha…