Minerva

Lika som bär

Ingen har väl missat att skandalernas man Silvio Berlusconi är i hetluften efter att ha svassat för den undersköna neapolitanskan Noemi? Spekulationerna går vilda: är han hennes älskare, manager eller rentav hennes far?

Jag lanserar härmed en ny teori: han kanske är konstintresserad!! Noemi är urtypen för den italienska renässansens skönhetsideal och skulle kunna vara ättling i rakt nedstigande led till någon av de kvinnor som stod modell för Botticelli, Leonardo eller Rafael. Se och jämför!

Rysk litteratur verkar vara på modet. SVT sänder den nyinspelade TV-serien Krig och fred, och Axess TV sänder en inspelning från 1972 av samma roman med Anthony Hopkins som Pierre Bezuchov. Snart visas även Bulgakovs Mästaren och Margarita. P1 sänder Anna Karenina som radioteater med magnifika Helena af Sandeberg (som var lysande även i Hedda Gabler), repris på söndag för den som missade det. Parallellt med detta sänder även P1 annan radioteater, nämligen Kappan av Nikolaj Gogol, Rysslands roligaste och vassaste författare. Man har också sänt Brott och straff och Solsjenitzyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. En rysk invasion som välkomnas.

Rosenborgs slott

Efter att ha sett ett program på SVT om Rosenborgs slott och Kristian IV, måste jag tipsa om Rose Tremains underbara prisbelönta roman Musik och tystnad. 

Lutenisten Peter Claire kommer till slottet för att efterträda ingen mindre än John Dowland som hovmusiker. Som musiker får han sitta och spela i en skrubb, från vilken tonerna leds upp i salongen via rör. Att det verkligen gick till så här visades i programmet.

Peter Claire blir förälskad i drottningens kammarjungfru. Det är bokens ena intrig. Den andra rör drottningen själv, Kirsten Munk. Kirsten Munk undviker sin make kungen så gott hon kan och roar sig hellre med sin älskare greve Otto Ludwig.

Kirsten Munk

Förhållandet pågår öppet – och så var det tydligen, enligt programmet. Det finns efterlämnade brev från kungens hand som vittnar om ett stormigt äktenskap med Kirsten Munk. Rose Tremain verkar ha gått till dessa källor. Tremain låter dock läsaren ta del av Kirsten Munks (fiktiva) dagbok, där vi lär känna en färgstark, frispråkig och liderlig drottning, beredd till diverse dråpliga upptåg.

Den som vill läsa en lärd och vanvettigt rolig roman skall läsa Musik och tystnad, eller Music and silence som den heter på engelska.

TV-programmet avslutades med körstycket ”Freue dich” av en av den tidiga barockens (eller senrenässansens, hur man nu vill se det) mästare, Heinrich Schütz. Å, jag fick nostalgiska känslor! Stycket är så drabbande och det var en stor musikalisk upplevelse för mig att få sjunga det när det begav sig. Tyvärr verkar sången inte finnas på Youtube (jag som trodde att allt fanns där vid det här laget), men på skivan till vänster finns den.

Dagens ord ”inspiration” kommer av latinets inspirare, ungefär ”blåsa liv i”. Antikens konstnärer tänkte sig att de fick sin inspiration av muserna, en sorts kulturgudinnor, även kallade sånggudinnor. Homeros och Vergilius börjar sina epos med att be en sånggudinna sjunga för dem om de hjälteäventyr som de tagit sig an att skildra.

Μῆνιν ἄειδε, θεά, Πηληιάδεω Ἀχιλῆος
οὐλομένην, ἣ μυρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκε (inledningsraderna ur Iliaden)

Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs,
den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!
Översättning: Ingvar Björkeson

Claude Lorrain: "Apollo och muserna på berget Helikon", 1680

Man brukar säga att muserna var nio till antalet och att Apollon var deras ledare. De höll till i bergmassiven Helikon och Parnassos samt i landskapet Pierien.

Sapfo, som även kallas den tionde musan/sånggudinnan (liksom Sophia Elisabet Brenner som jag skrev om här) diktar:

 

 

 

Sapfo

När du ligger död skall man aldrig

efteråt minnas eller sakna dig.

Ty inte har du del i Pieriens rosor.

Du skall istället irra hit och dit obemärkt i Hades boning

bland de skugglika döda, när du väl flugit ut

                      Tolkning: V Papageorgiou och M William-Olsson

 

 

 

Den som tilltalas har alltså inte musernas gunst och kommer därför inte att leva vidare genom sin konst.

Ur Stagnelius dikt ”Allt sen människor”:

Så Propertius förr vid Tiberns blommiga stränder
vann med sin klagande sång Cynthias löje och kyss,
Helikons topp han besteg åt den älskade kransar att vira
och av sin flickas hand skaldernas lager han fick.

Propertius var en av den romerska guldålderns främsta poeter och hade således god hand med muserna. I samma dikt nämner sedan Stagnelius Thalia, komedins musa. En annan svensk poet som anspelar på musernas hemvist är Lasse Lucidor i diktsamlingen Helikons blomster, som Gustaf Fröding i sin tur anspelar på i dikten ”Ett Helicons blomster”.

Melpomene

Terpsichore

De nio muserna var:

Klio – historieskrivningens musa
Erato – lyrikens och kärlekspoesins musa
Euterpe – flöjtspelandets musa
Kalliope – den episka poesins musa
Melpomene – tragedins musa
Thalia – komedins musa
Polyhymnia - den religiösa poesins och hymnens musa
Terpsichore – körsångens och dansens musa
Urania – astronomins musa

En professor i grekiska som jag känner äger en cembalo med inskriften ”Endast för mig och muserna” (fast på gammalgrekiska). Han följer detta konsekvent genom att aldrig spela för åhörare. Ovanför Lunds universitets aula finns också en inskrift på klassisk grekiska som översatt till svenska lyder ”Inget omusiskt”, dvs inget som inte muserna skulle ge sitt gillande.

Att muserna givit upphov till orden ”musik” och ”museum” är kanske därför inte förvånande. Det är just sådana kulturyttringar som de vill ge inspiration till.

Och nog hoppas jag att det sitter en liten sånggudinna på min axel som ger mig inspiration när jag sitter och bloggar om alla musiska ting… Här är i alla fall Minerva tillsammans med muserna och några söta amoriner:

Jacques Stella: "Minerva och muserna", 1640-45

Natasja och Andrej dansar

Avsnitt två av Krig och fred både hänförde och förbryllade mig. Jag blir mer och mer förtjust i Alessio Bonis sammanbitne Andrej och Clemence Poesys livfulla Natasja. Frieriscenen mellan dem båda var fantastisk! Natasja: spontan, intensiv. Andrej med ett nervöst stenansikte som sprack upp.

Men det är inte mycket jag känner igen av det jag har läst. Balerna, intrigerna, personligheterna – inget av detta presenteras på det sätt som det gör i filmen. Hur kommer det sig att Natasja får så stor plats? Och var kommer all dialog ifrån? Och all romantik? För att få svar lånade jag igår den slutgiltiga, vanliga versionen av Krig och fred.

Läs inte den här versionen

Det visade sig vara en helt annan bok!!! Här har jag plågats genom 1000 sidor och läst en osammanhängande massa utan struktur med flyktigt tecknade personer som man inte lär känna. När jag i stället läser den riktiga versionen känner jag igen handlingen från filmen och förstår att det jag läst tidigare är en skiss.

Leo Tolstoj

I den riktiga versionen finns nämligen en dramaturgi, ett flöde, en fördjupning av romanfigurerna – och dialog! Allt det här har jag saknat. Ett exempel: den bal där Natasja träffar Andrej är beskriven i ett kapitel i ursprungsversionen och tre i den slutgiltiga. En stämning och handling byggs upp i stället för att bara svischa förbi. Ursprungsversionen borde kanske förses med varningstext eftersom den rimligtvis bara kan uppskattas av Tolstoj-fans som redan är förtrogna med romanen och redan har läst allt av honom.

Nu vill jag bara läsa vidare om Andrej, Pierre, Nikolaj och de andra ryska adelsmännen. Nu kan jag äntligen njuta av Tolstojs epos och slippa tro att det är något fel på mig.

Här kan man läsa mer om mina intryck av den förvirrade romanversionen samt första avsnittet av TV-serien. Även Eva Ström följer serien med intresse.

Pekoral

De har anledning att vara glada över framgången, men filmen blir inte bättre för det.

Trots den ekonomiska krisen är det tryck på teatrar och biografer i landet, läser jag på SvD:s hemsida. Det är glädjande nyheter. Mindre glädjande är att det är pekoralet Australia som drar. För mig är det ett nästan lika stort mysterium som när människor vallfärdade för att se Såsom i himmelen.

Kända och duktiga skådespelare lyckas inte rädda filmen

”De gustibus non est disputandum” lyder ett gammalt romerskt ordspråk. ”Om smaker bör man inte diskutera”. Självklart är smaken olika. Men hur kommer det sig att så många svenskar uppskattar yviga, ytliga och förutsägbara historier med schablonartade figurer?

Requiescat in pace - R I P

Förra året lades Antikmuseet i Lund ned efter ett beslut från Lunds universitet. Ett oförklarligt beslut, dels eftersom samlingen hör till Sveriges finaste, dels eftersom driftskostnaden av museet var försumbar. Museet ingick i institutionen för klassiska språk och antikens historia och krävde därför ingen övrig personal.

Innan museet gick i graven gjordes en tio minuter lång film som visar skulptursamlingen. Filmen har inget tal men däremot specialskriven musik. I kväll visas den på Kunskapskanalen klockan 22.50.

Dessförinnan, klockan 22.00, visas på samma kanal ett konstprogram om Jan van Eycks Bebådelsen. Tänk att man kan berätta om en tavla i femtio minuter! Fantastiskt. Det får jag inte missa. SVT1 sänder ett annat konstprogram klockan 19.20 som väcker mitt intresse. Under rubriken ”Thermopyle Alingsås” berättar Bengt Lagerkvist i ett program från 1983 om de två platsernas samband. Vad i all världen kan Thermopyle och Alingsås ha gemensamt? Det måste jag få reda på!

Inom kort flyttar jag till ett kulturminnesmärkt område. Även om inte huset i sig är K-märkt, finns det restriktioner för vad man får och inte får göra för att den tidstypiska stilen inte skall gå förlorad. Döm om min förvåning när jag i Svenskan läser att man planerar att riva K-märkta byggnader i Stockholm. Efter mina samtal med kommun och länsstyrelse trodde jag överhuvudtaget inte att det var möjligt att göra så. Hotade byggnader i Stockholm är bl a stadsbiblioteksannexen, Swartlings ridskola, Trygg Hansa-komplexet och delar av Norra station.

Så här skall stadsbiblioteket se ut i stället

Hyresgäster i ett hus på Maria Bangata berättar att de tidigare fått stränga förhållningsregler om vad som gällde för deras K-märkta hus – och nu skall det plötsligen rivas för att ge plats åt ett 16-våningshus. Märkligt.

Vad har hänt? Är 60-talets rivningsvåg tillbaka?

Kanske är det med anledning av detta som Axess valt att ge arkitekturen stort utrymme i det senaste numret. Tre artiklar ondgör sig över det moderna stadsbyggande som inte tar hänsyn till estetik eller sociala aspekter utan istället tänker: ju högre och tätare desto bättre.

Le Corbusiers nybrutalism

Mest stryk får Le Corbusier. Theodore Dalrymple nedgör denne gigant något så fullständigt att jag aldrig tidigare har läst en sådan sågning. Först skrattar jag, eftersom det är så befriande med någon som totalt knuffar ned denna helighet från sin piedestal. Men, jag måste medge att det är alltför magstarkt att jämföra Le Corbusier med Pol Pot. Det är att gå för långt. Vad Dalrymple emellertid vill komma åt är Le Corbusiers totalitarism, hans totala lösningar av stadsbilden. Han ville till exempel göra om Paris och Stockholm genom att riva allt gammalt och låta enorma höghus sluka tusentals invånare. Le Corbusiers intention var naturligtvis inte att som Pol Pot mörda eller utsuga människor, men hans idéer om stadsplanering var skoningslösa mot staden som sådan.

Som sagt: Dalrymple går för långt, men jag kan inte låta bli att skratta åt hans ironiska och träffsäkra kommentarer. Bildtexterna lyder: ”Le Corbusier beundrar betongen”, ”Har du verkligen gjort den där alldeles själv?” (arkitekten håller i en modell av ett höghus) och ”Jovisst, se så fint det blev” (samma höghus förverkligat).

Unité d'habitation i Marseille

Dalrymple skriver vidare:

”historien om Le Corbusier hör snarare till kriminalhistorien än till arkitekturhistorien”

”Le Corbusier byggde som om människor vore ormar eller ödlor.”

”Vem kan betrakta takträdgården i Le Corbusiers berömda hyreshus i Marseille utan att brista ut i skratt? Trädgård? Det liknar en trädgård konstruerad av någon med Aspergers syndrom, som råkar ha en fixering vid betong istället för bussbiljetter eller glödlampor. För Le Corbusier var huvudsyftet med en trädgård uppenbarligen att skrapa upp barns knän.”

Jag har ju tidigare skrivit att jag gillar Stadsbiblioteket i Halmstad, som helt klart inspirerats av Le Corbusiers funktionalism (kloss som stöttas på kolonner). Men det handlar också om vad som passar i vilket sammanhang. Att riva gamla byggnader i Stockholm för att ersätta dem med glastempel är smaklöst och oförskämt.

Denna nybrutalism har jag utstått till vardags

Därför beklagar jag att Le Corbusier har fått så stort inflytande över 1900-talsarkitekturen. Hans idéer om att förkasta det gamla är riktigt sorgesamma. Dessutom är hans nybrutalism själsdödande, den värsta arkitektur jag kan tänka mig. Jag har själv som student bott i ett nybrutalistiskt, öststatsarkitektoniskt komplex. Trots att det är så fult att man vänder bort blicken har det fått arkitekturpris. Jag talar om Vildanden i Lund. Ett annat studentområde, Sparta, har också fått pris, och det är om möjligt ännu fulare med sin råa betong och sina fängelseliknande celler till korridorrum.

Vackrare!

Det finns en anledning till att de flesta människor anser ett grekiskt tempel vara vackert. Det finns en anledning till att sekelskifteslägenheter är populära. De flesta människor känner sig väl till mods med harmoni, ljus, proportioner och ett visst mått dekoration. Varför skall då Le Corbusiers ande fortfarande styra över politiker och arkitekter? Det kan inte bara handla om pengar. Att bygga ett hus i exempelvis nyklassicistisk stil kan inte vara dyrare än att bygga ett ”modernt”. Att behålla en stads själ och historia har sitt värde. Jag hoppas därför att opinionen blir så stark att Stockholms politiker drar tillbaka sitt förslag.

Hans förnamn var Gaius

I det antika Rom fanns inte den uppsjö av förnamn som vi har. För flickor fanns egentligen inga förnamn alls. En flicka, förutsatt att hon var friboren och inte slav, fick automatiskt den feminina formen av sitt släktnamn. Den romerska poetissan Sulpicia hette så eftersom hennes far hette Servius Sulpicius Rufus. Caesars dotter hette Iulia, eftersom hon var av den juliska ätten (Gaius Iulius Caesar). Jag vet inte om Caesar hade fler döttrar, men i så fall skulle även de ha hetat Iulia (liksom hans systrar). Jag har aldrig förstått hur man höll isär detta; det verkar mycket opraktiskt. En kvinna hade endast detta namn medan männen hade tre.

Av mannens tre namn var det första förnamn (praenomen), det andra släktnamn (nomen gentile) och det tredje ett tillnamn (cognomen), antingen ett familjenamn eller kanske ett namn man fått som hedersbetygelse.

Quintus "Femman" Horatius Flaccus

För männen fanns det alltså förnamn att välja mellan, men dessa var inte fler än en tio, tjugo stycken. Marcus, Lucius, Gaius och Publius var vanligt förekommande. När så namnen började ta slut i familjen blev det i stället Quintus, Sextus etc., dvs ”Femman”, ”Sexan” osv.! (Sedan har dessa namn troligen kommit att mista sin betydelse av ordningstal.) 

Förnamn verkar alltså inte ha varit någon särskilt stor sak i antikens Rom. Det viktiga var vilken släkt man kom ifrån.

Som slav hade man bara ett namn. Det var alltså varken för- släkt- eller familjenamn, det var helt enkelt tilltalsnamn.

Flickan från skogen

Många svenska förnamn har sitt ursprung i latinet. Antingen är de gamla romerska namn eller har de bildats från latinet.

Exempel på kvinnliga förnamn: Amanda (hon som bör älskas), Camilla, Cecilia (den blinda), Cornelia, Emilia, Kristin(a) (den kristna), Marina (flickan från havet), Martina (den krigiska), Olivia, Paul(in)a (den lilla), Rosa (ros), Regina (drottning), Sabina (flickan från Sabinerriket), Silvia (flickan från skogen), Stella (stjärna), Ursula (björnflicka), Victoria (seger)

Exempel på manliga förnamn: Adrian, Anton, August (den upphöjde), Emil, Kristian (den kristne), Linus, Patrik (den högättade)

Det här är bara några namn och flera av dem är högst populära. Väldigt många andra namn har grekiskt ursprung. Men dem tar vi en annan gång!

Årets filmfestival i Cannes har samlat flera världskända och intressanta regissörer.

Los abrazos rotos/Brustna omfamningar

Pedro Almodóvar kommer med filmen Brustna omfamningar (Los abrazos rotos), med sin favorit Penelope Cruz i huvudrollen. Jag gillar inte allt som Almodovar gör, men Tala med henne och Att återvända är verkligen enastående, drabbande filmer.

Hypatia

En annan spansktalande regissör är Alejandro Amenabar som skrämde slag på mig med The others där Nicole Kidman ofrivilligt agerar spökjägare. Efter det har jag inte sett något (bortsett från Vanilla sky som var en version av hans Abre los ojos, men det räknas väl inte). Nu kommer denne unge chilenske regissör med Agora (=’torg’ på grekiska), en film om den grekiska vetenskapskvinnan Hypatia från Alexandria, spelad av Rachel Weisz. Givetvis är detta en film som jag måste se!

Scen ur Agora

Det galna geniet Lars von Trier har också kommit med en ny film, skräckfilmen Antichrist. Kritikerna har inte varit nådiga. Lars von Trier svarar dem med ”Jag är världens bäste regissör”. Tala om kaxigt! Lars von Trier är onekligen säregen, men när han är riktigt bra är han genial. Trailern till Antichrist lockar emellertid inte. Å andra sidan blev jag inte frestad att se Dogville heller, inspelad i en fabrikslokal som den är med kritsteck på golvet som markerade hus. Men Dogville visade sig vara något av det djupaste jag har sett.

John Keats

Mångsidige Ang Lee är aktuell med hippiefilmen Taking Woodstock.  Jag gillade visserligen inte Brokeback mountain (som sagt: jag är kärringen mot strömmen), men jag älskade Förnuft och känsla. En film som nog många missade var Lust caution om spioneri och dubbelspel i 40-talets Kina. Ett fruktansvärt drama men oerhört välspelat och välregisserat. För mig var det nog förra årets största filmupplevelse.

Regissören till Pianot och Porträtt av en dam, australiensiska Jane Campion, presenterar en film om poeten John Keats, Bright star. Den blir jag också mycket, mycket nyfiken på!

Det skall bli spännande att se om någon av ovanstående vinner Guldpalmen. Lars von Triers film anses väl för vidrig, men med tanke på att Isabelle Huppert sitter med i juryn, så vet man inte. Pianisten, som hon medverkade i, var ju inte heller någon mysig film.

Tillägg 22 maj: Tala med henne går på TV i kväll! Kanal 1 klockan 23.00.

Burberry Brit Sheer

Min älsklingsblomma

När jag går och funderar över om jag skall unna mig Burberrys Summer i sommar får jag Brit Sheer från samma märke som gåva. Å – det är en flaska full med vår- och sommardoft. Flickaktig, ljuvlig, rosa! Mmm! Så här beskrivs den:

Toppnoter: litchi, yuzu, ananasblad, mandarin, druvor
Hjärtnoter: rosa pion, persikoblom, nashipäron
Torra Basnoter: vit mysk, ljust trä

Jag har ingen aning om vad litchi och yuzu är, men gott doftar det! Och rosa pion som är min älsklingsblomma! Givaren har verkligen hittat rätt present till mig.

Krig och fred

Passande nog sänder SVT en filmatisering av Krig och fred, just som jag har läst ursprungsversionen av romanen. Jag har undrat om det är något fel på mig som inte blir berörd av Tolstojs klassiker. Jag tycker att personerna är för många för att kunna hållas isär och alltför grovt tecknade. Emellanåt glimtar Tolstoj till med meningar som avslöjar människans natur och små bilder som man kan njuta av, men som helhet förstår jag det inte. Det är för distanserat för att jag skall engagera mig. Jag ser heller inget mål med berättelsen. Vart leder den och vad är syftet? Jag hoppades att TV-serien skulle lägga de pusselbitar på plats som jag saknade.

Men, nej. Inte heller den berör mig eller gör mig klokare. Jag oroar mig aldrig för Andrej och Nikolaj när de drar ut i krig, jag blir inte rädd för eller hatisk mot kriget, jag känner inte medlidande när Andrejs hustru dör i barnsäng, jag hejar inte på när Pierre friger de livegna bönderna - jag förblir likgiltig. Det drabbar liksom inte. 

Clemence Poesy och Alessio Boni som Natasja och Andrej

Behållningen med TV-serien blir skådespelarna. Redan i förtexterna undrar jag dock över deras härkomst. De flesta har italienska namn, men alla talar klanderfri engelska. Italienare brukar inte vara så slängda i engelska och inte heller verkar filmen vara dubbad. Eller har man lagt på röster i efterhand? (Se rollbesättningen här.) Min favorit blir Alessio Boni som spelar furst Andrej. Han övertygar som den svårmodige Andrej som otillfreds med sitt äktenskap ger sig ut i kriget. Den här scenen mellan Andrej och Natasja (Clemence Poesy) är verkligen fin. Andrej och Natasja dansar, och efter dansen säger Andrej för sig själv: ”Om hon vänder sig om och ser på mig nu, skall hon bli min fru”. Underbar replik! Tyvärr är det inte lika romantiskt beskrivet i boken.

Alessio Boni som furst Andrej

Är jag då konstig som inte deltar i hyllningskören av detta storslagna epos? Varför förstår jag inte storheten? Tja, jag brukar vara kärringen mot strömmen. Jag blev inte heller överförtjust i Anna Karenina, även om jag bara var gymnasist när jag läste den och kanske borde läsa om den för ett rättvisare omdöme. Vad som däremot har gjort intryck är Tolstojs Kreutzersonaten, en psykologisk roman som ger en mörk bild av äktenskapet och människan.

Trots mina dubier kommer jag ändå att nästa vecka bänka mig igen framför tv:n för att se mer av snygge och duktige Alessio Boni. Se hans hemsida här där han skriver sina tankar om skådespeleri.

Etruskisk satyr i terrakotta: ett av de föremål som krävs tillbaka

Läser i dagens Sydsvenskan om ett bråk mellan det italienska kulturministeriet och Glyptoteket i Köpenhamn. Italienska staten gör anspråk på ett antal antika dyrgripar som man menar förvärvats olagligt. Danskarna vägrar och hävdar sin rätt, något som föranleder italienarna att anklaga Glyptoteket för ”maffiametoder”. (Det skall ju komma från rätt land!) Föremålen har tydligen köpts via en tvivelaktig konsthandlare som anklagats för stöld.

Det här är ingen lätt tvist. En liknande strid är den om the Elgin marbles, Parthenon-frisen, som grekerna menar bör hänga i det nya Akropolis-museet. Britterna å sin sida menar att friserna troligen inte hade existerat idag om det inte hade varit för Lord Elgin. Och eftersom de har varit i brittisk ägo i tvåhundra år är det inte bara att lämna ifrån sig dem. Vi skulle nog inte heller frivilligt lämna tillbaka ovärderliga Silverbibeln om tjeckerna begärde det.

Hos danska Politiken kan man läsa denna följetong.

Den 17 maj vill jag hylla vårt grannland i väst, först genom att gratulera alla norrmän till segern i melodifestivalen. Charmige Alexander Rybak var omöjlig att motstå och Norge var värd en seger efter flera år med bra låtar och artister.

Norge visar framfötterna även inom andra kulturella områden. Till exempel har det kommit mycket intressant norsk litteratur de senaste åren.

Jan Kjaerstad är, tycker jag, en av Nordens mest spännande författare. Hans trilogi om (den påhittade) TV-personligheten Jonas Wergeland är något av det mest originella och fascinerande jag läst. Del 1 (Förföraren) och 3 (Upptäckaren) har vunnit Nordiska rådets litteraturpris. (Den andra delen heter Erövraren.) Trilogin handlar om allt mellan himmel och jord, från Kalle Anka till astrofysik. Kjaerstad kan skriva flera sidor om brödbak eller upplevelsen av en orgelkonsert. Det är bildat, humoristiskt, galet och språket är fantastiskt. Romanprojektet är också ett experiment i berättarperspektiv, då huvudpersonen beskrivs ur olika perspektiv. Stor romankonst!

Årets vinnare av Nordiska rådets pris är Per Petterson, för boken Jag förbannar tidens flod. Hans Ut och stjäla hästar är en fin bok som också rönt stora framgångar.

Lars Saabye Christensen har också vunnit detta prestigefyllda pris för Halvbrodern. Jag köpte den på bokmässan ett år och fick den signerad, men gav faktiskt upp min påbörjade läsning. Jag tyckte visserligen att han skrev fantastiskt, men det var för mycket ”stream of consciousness” för min smak.

Den bästa kriminalroman jag har läst är Evas öga, skriven av Karin Fossum. Jag tycker också att Älskade Poona är mycket fin. Här finns ett djup som kanske inte är så vanligt för genren.

Något av det roligaste som finns att läsa är Erlend Loe. Expedition L handlar om ett gäng killar som tar sig före en expedition till en söderhavsö, inspirerade av Thor Heyerdahl. Varje dag testar de en styrelseform: kommunism, anarki etc. Totalt urspårat och hejdlöst roligt. Fakta om Finland är också helskruvad.

I dagspressen har jag läst om två aktuella manliga norska författare som jag är mycket nyfiken på (varav åtminstone en ganska ung). Dumt nog har jag inte skrivit upp deras namn. Är det någon som kan hjälpa mig? Mina lokala bokhandlare kan det inte.

Jag prickade in nio av tio finalister i gårdagens semifinal! Inte illa, va? I stället för Danmark gissade jag Polen, som förra året gick vidare med ett liknande nummer.

”Programledarparet som Gud glömde” kallar Edward af Sillén de ryska konferencierna – med rätta. Hur har det gått till när man valt dem? Vilka stolpskott! Att Natalja är känd supermodell vet jag, men skall det kvalificera henne? Och hennes partner Andrej…? Nåja, roligt har man! De svenska kommentatorerna skötte sig desto bättre, och igår kostade Edward af Sillén på sig fler ironiska och roliga kommentarer än den här.

I motsats till de flesta tyckte jag att torsdagens startfält var svagare än tisdagens. Så här ser min önskelista ut inför morgondagens final:

1. ISLAND: Älvan från sagoön ser ut som och sjunger som en ängel. Låten är stark och framförandet säkert och vackert.

Alexander Rybak

2. NORGE: Jag var först tveksam till Norges monotona och ”stompiga” bidrag, men jag har kapitulerat inför charmtrollet Alexander Rybak. Vem kan motstå honom? ”Kariesframkallande”, skrev DN. Om det är ett positivt eller negativt omdöme vet jag inte, men söt är han och utstrålning har han som få. Låten sätter sig och jag har trallat ”Fairytale” hela dagen. Norge har imponerat de senaste åren, så kanske är det dags för en vinst nu?

3. TURKIET: Proffsiga Hadise har ett urläckert nummer med läckra rytmer där allt sitter perfekt. Koreografin passar till låten och den röda färgen är helt rätt!

4. GREKLAND: Egentligen tycker jag att Greklands bidrag är en halvbra discodänga, men jag har varit svag för Sakis sedan han tävlade 2004, så han måste med här eftersom han är en så vansinnigt duktig artist. Men det är enbart för hans skull. Han lyckas lyfta låten.

5. SVERIGE: Nej, jag placerar inte Malena högre än så här, eftersom jag tycker att framträdandet blivit sämre (se tidigare inlägg). Jag tycker dessutom fortfarande att inledningen på versen är töntig och att refrängen låter för mycket ”Nessun dorma”. Malena är dock en enastående sångerska och urhäftig artist.

Urban Symphony från Estland

6. ESTLAND: Sångerskan som ser ut som en blanding mellan mangadocka och gothtjej sjunger en suggestiv låt som definitivt sticker ut. Det här är intelligent och annorlunda.

7. KROATIEN: Ett värdigt framträdande med två mycket fina röster som kompletterar varandra. Kul att de gick vidare!

8. BOSNIEN: Bandet Regina framför en lågmäld men pampig låt som växer. Refrängen är stark.

9. LITAUEN: Unge Sasha Son spelar en jazzbetonad låt på piano. Jag gillar stilen och framförandet.

10. ALBANIEN: 16-åriga Kejsi har en väldigt stark poplåt som stundtals påminner om ABBA i harmonierna. Tyvärr är den något tonsteg för högt för henne, annars hade hon fått en högre placering av mig.

11. MOLDAVIEN: Härlig folkmusik med underbara manliga dansare! Korsstygnsdekoren känns helt rätt i sammanhanget! Galet, roligt och bra.

Jag tror också på Israel, Armenien, Ukraina och Azerbajdzjan, men dessa länder föll mig inte helt i smaken. Israel har en fin låt med ett budskap, men den sticker inte alls ut. Armeniens käcka systrar är roliga och refrängen fastnar, men det är inte min stil. Ukrainas låt är riktigt bra och sångerskan är duktig, men vulgär så att man skäms. Gladiatorerna vara bara för mycket! För att inte tala om ”trumsolot”… Som svensk borde jag väl heja på Arash. Faktum är att jag har hört honom live då han var proffsig till tusen, men igår sjöng han lite falskt. Hans partner var dock underbar. Hur vacker, bedårande och duktig får man bli egentligen? Finlands eurodisco tycker jag inte alls om och tror inte heller på bidraget. Tror däremot att Rumänien kan klara sig ganska bra. Nu har jag inte alls nämnt de redan kvalificerade. Av dem tror jag att Frankrike och Spanien har störst chans.

Jag saknar Vitryssland och Schweiz som jag tycker borde ha gått vidare, men gläder mig åt att alla nordiska länder är i final.

Det här fredagstemat passar mig som hand i handsken, språknörd som jag är. Den som har följt min blogg vet att jag ägnat många timmar åt att läsa latin och gammalgrekiska, dessa fantastiska, magiska språk som förgyllt mitt liv. Men jag tänkte ändå inte tala om mig själv utan i stället släppa in andra språkekvilibrister.

Fredrik Ekelund

Jag vill börja med att tipsa alla om en UNDERBAR roman av Fredrik Ekelund, Jag vill ha hela världen, nominerad till Augustpriset 1996. Denna festliga, sprudlande och intelligenta roman handlar om språkfantasten Daniel Lagerhjelm. Han påbörjar doktorandstudier i Lund med en glödande entusiasm. Han konkurrerar med en kollega som kallas ”Avesta”, som är lika besatt av språk som Daniel själv:

”Daniel hade sedan länge passerat Tegnér som haft tolv språk under sin stol och nu behärskade han nitton språk mer eller mindre flytande (svenska, danska, norska, isländska, tyska, engelska, franska, spanska, italienska, rumänska, portugisiska, katalanska, latin, polska, arabiska, hebreiska, grekiska, quechua och guarani), dessutom kunde han hjälpligt (pidginvariatner) ta sig fram i texter, och delvis tala, tigrinska, sanskrit, pehlevi, tochariska, persiska, romani, nahuatl, aymara, araukanska, baskiska och några av de märkliga dravidiska språken. Avesta hade, det visste Daniel, lika många av de indoeuropeiska men eftersom han rest mycket i Mellanöstern och Afrika (…) talade han sedan länge bushman och en del av bantuspråken (ganda, kuyo, swahili och shona) och sedan flera år tillbaka brukade institutionens julfest avslutas med att Avesta, under stort jubel, demonstrerade xhosans underliga smack- och klickljud.”

Ola Wikander

Daniel Lagerhjelm är visserligen en romanfigur, men om någon skulle kunna personifiera honom är det Ola Wikander, det unga språkgeniet från Lund. I I döda språks sällskap berättar han om elva (11!) utdöda språk: sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Då skall man betänka att unge herr Wikander även behärskar latin och grekiska. Hur han hunnit med detta i sitt unga liv är omöjligt att förstå. I döda språks sällskap skrevs för fyra år sedan då Ola var 24 år gammal. Då hade han redan utkommit med en översättning av kaananeiska myter, översatta från kilskrift. Otroligt.

Ola Wikander skriver levande och underhållande om alla dessa språk. Som den språkentusiast jag är blir jag helt betagen i ett ord som koptiskans ntnntmnthllo och skrattar gott när jag läser översättningen: ”och vi bringar ålderdom” (när man nu skall använda det uttrycket)!

Även om sumeriskan kallas ”världens dödaste språk” i boken är detta tillsammans med de andra urgamla språken högst levande för Ola Wikander, liksom de klassiska språken är för mig. Tvåtusenåriga (och ibland ännu äldre) röster trotsar döden genom att tala till oss, obehindrade av tidens förgänglighet. De talar om för oss att vi inte är ensamma om våra mänskliga erfarenheter. Dessutom får vi som läsare en ingång till kulturen och därmed tillgång till en mentalitet som inte är tillgänglig på annat sätt. Vi möter människorna som format och utvecklat kulturen. En antikvetare som studerat det klassiska Greklands historia i flera år berättade att det var först när hon läste grekiska som hon tyckte sig förstå antikens greker och den grekiska kulturen.  

Ola Wikander gräver inte bara ner sig i gamla papyrer och kilskriftstavlor; han nyttjar även moderna medier och bloggar faktiskt! Läs hans tankar om språk här.

Kilskriftstavla från Babylon

Vi såg och hörde honom sjunga i den årliga TV-sända trettondagskonserten från Berwaldhallen. Det är också i Berwaldhallen som tenoren Michael Weinius i morgon kommer att mottaga SvD:s operapris. Motiveringen lyder:

Elisabet Strid och Michael Weinius i Benjamin Brittens "Peter Grimes" på Norrlandsoperan

”Michael Weinius är en sångare med starkt personlig signatur. Han har med expressiv och klangrik vokal gestaltning samt med sällsynt scenisk närvaro och intelligens skildrat många känslostarka, komplexa och sammansatta karaktärer på de flesta svenska operascener. Hans Peter Grimes på Norrlandsoperan var det senaste bland flera gripande musikaliska porträtt.”

Signe Lind och Michael Weinius i Puccinis "La fanciulla del West" på Malmöoperan

Jag har hört honom i Maskeradbalen och La fanciulla del West men också i ett mer inofficiellt sammanhang. Jag råkar nämligen känna hans far, Kjell, som är latinare liksom jag. När han var med och arrangerade en kurs i Strängnäs 2001 för Klassikerförbundet anlitade han sonen tillsammans med frun Anita, även hon operasångare. De framförde spexoperan ”Mordet på Caesar eller Det gyllene kejsarsnittet” som Kjell hade skrivit. Vi bjöds inte bara på fantastisk sång utan också väldig komik. Vi skrattade så att vi nästan ramlade av stolarna.

Förutom att jag känner Michaels pappa (oj, vad märkvärdigt) får jag skryta med att jag är gammal sångarkompis med två av hans motspelerskor, Elisabet Strid och Signe Lind. Vi sjöng ihop för tio år sedan i en amatöropera. De har gått och blivit stjärnor medan jag sitter i min vrå och bloggar… Skämt åsido – jag är mycket nöjd med mitt kulturkonsumerande splittrade liv. Jag skulle aldrig kunna vara sångare på heltid med den press och det helhjärtade engagemang som det innebär. Michael, Elisabet och Signe har talang och den vilja och det psyke som krävs. Jag är mycket glad över deras framgång och gratulerar särskilt Michael till det välförtjänta priset!

Yohanna

Höjdpunkten i gårdagens ESC-semifinal var den här ängeln från Island: ljuvliga, blott 19-åriga Yohanna. Vilken skönhet, säkerhet och utstrålning! Vacker flicka, vacker röst, vacker sång. Jag har nynnat på låten hela dagen.

Malena var stadig som en klippa, men varför har man ändrat numret? Damkören var alltför dominerande och överröstade Malena. Och var är männen? Jag saknade lyftet på slutet! Värst var dock det vita ljuset som inte var smickrande till hennes hy och hår. Och varför ser hon ut som en svan?

Apropå fåglar: till dessa sångfåglar sällade sig en manlig näktergal från Vitryssland, Petr Elfimov, som framförde en hårdrocksballad. Hans oerhörda sångkapacitet genererade en röst från mig.

En annan favorit var Schweiz. Bandet Lovebugs imponerade med en Coldplay-inspirerad låt. Kanske var framförandet inte helt tajt. Synd att de inte gick vidare! Jag misstänker att många ansåg detta vara fel genre för festivalen.

Hadise

Sakis

Höftknyckande Hadise från Turkiet gick däremot vidare. Sång, koreografi, låt, kläder, färger (å, vad läckert det var med rött!) – allt satt som en smäck. Snyggt!

Några som inte skötte sig lika bra var programledarparet, toppmodellen Natalia Vodjanova och Andrej Malachov. Vad höll de på med egentligen? De flamsade och hade ett urdåligt manus. De svenska kommentatorerna, Edward af Sillén och Shirley Clamp, var däremot urproffsiga: samspelta, seriösa och pålästa.

Nu ser jag fram emot morgondagen då jag skall heja på min favorit från 2004, Sakis från Grekland. Hans ”Shake it” var en riktig glädjespridare. Kul att se och höra honom igen! Undrar om det blir en bakåtvolt den här gången?

Jag har tidigare talat mig varm för vårkollektionerna från Hoss och Cacharel. Och nu har jag provat! Under ett besök i Hässleholm gick jag in i en butik som heter Ofelia, en riktig favoritaffär. Missa den inte! Här finns plagg från nämnda Hoss samt Nougat, Guess, Turnover, Calvin Klein m fl. Jag blev förälskad i en mönstrad Hoss-kjol i lila och gröna färger (har tyvärr ingen bild).

Föreståndarinnan till Ofelia har mycket god smak. Hon är en driven försäljerska men samtidigt ärlig, vilket jag uppskattar. Om ett plagg inte sitter snyggt säger hon det.

Den här kjolen från Hoss har jag tidigare visat. I lördags provade jag den på Factory i Malmö. Tyvärr var den inte lika snygg när den kom på. En överdel finns i samma mönster och passar bra till jeans, men man bör ha en nätt liten figur för att det skall bli snyggt… Inget för mig, alltså.

När jag svängde om hörnet mot Engelbrektsgatan gick jag förbi Viva och fick se den här Cacharel-klänningen genom fönstret. Just den som jag presenterat på bloggen! Jag blev så begeistrad att jag gick in och provade den. Den är såå fin, men lite för dyr för mitt samvete (fast ändå inte så dyr som många andra märkesplagg).

Något köp av dessa plagg blev det dock inte. Kanske till rean…

När jag gick vidare på Engelbrektsgatan sprang jag på en liten mysig butik som jag inte sett förut. Den är så nyöppnad att den ännu inte har någon skylt, men butiksinnehaverskan upplyste mig om namnet: Brooklyn Vintage. Konceptet är amerikanska kläder med blommiga klänningar à la 50-tal. Charmigt! Det var en kontrast att komma direkt från Viva. Här var plaggen tio gånger billigare! Jag handlar vanligtvis aldrig kläder i second hand-butiker. Tycker att det är muggigt och luktar illa. Men det här var något annat: fräscht, snyggt och roligt. Härifrån gick jag en klänning rikare…

Stefan Eklund

En väninna gjorde mig uppmärksam på att Svenska dagbladet fått en ny kulturchef, Stefan Eklund. I dagens nummer skriver han en krönika, ”Ett rum för det outsagda”, som jag skulle vilja citera och kommentera.

Stefan Eklund hänvisar till ett häfte som givits ut inför ett seminarium i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. ”Litteratur som livskunskap” heter det. I det skriver professor Torsten Pettersson (m fl) om litteraturens förmåga att få oss att identifiera oss med andra.

Eklund skriver: ”Verkliga brottslingar vill vi inte identifiera oss med. Men läser vi Fjodor Dostojevskijs roman ‘Brott och straff’ tillåter oss fiktionen att göra mördaren Raskolnikovs tankar till våra egna. (…) Med exemplet Raskolnikov vill Pettersson visa på litteraturens förmåga att utveckla läsaren (…) en identifikation med Raskolnikov kan förbättra vår möjlighet att leva oss in i andras existentiella utsatthet, och därmed också förstå vår egen.”

Dominique Swain och Jeremy Irons i "Lolita" (1997)

Kanal 9 sänder ett program som heter ”Inside the actors studio” med intervjuer av Hollywood-skådespelare. Igår råkade jag se en glimt av en intervju med Jeremy Irons. Han berättade om hur han tvekat att ta rollen som Humbert i Lolita, mannen som för att komma nära en knappt tonårig flicka gifter sig med hennes mamma. Han visste att om han tog rollen skulle det innebära en psykisk påfrestning och hans moral skulle bli ifrågasatt av omgivningen. Och ifrågasatt blev han: många undrade varför han framställde Humbert som så sympatisk. Men det var just det som var poängen, förklarade Jeremy Irons. Konsten visar oss människans komplexitet. Vi förstår och lider med hjälten även om vi avskyr honom. Nabokov behärskar detta och det gör honom mästerlig.

Jag skrev igår om hur mycket jag uppskattar att lyssna på författare. Detsamma kan jag säga om de skådespelare som intervjuas i ”Actors studio”. De är ofta tänkande, intelligenta människor som har något att säga. De tar sitt arbete på allvar, eftersom konsten för dem är en nödvändighet.

Och här återvänder jag till Stefan Eklund: ”Litteratur som livkunskap – visst känns det lite udda, ja nästan pretentiöst? Få talar i dag om litteratur som en livsnödvändighet, som ett sätt att lära känna sig själv och andra.” Jag är inte säker på att litteraturen gör oss till bättre människor, men den gör oss i alla fall till tänkande människor som bättre förstår vår omvärld.

Vidare nämner Eklund en finsk litteraturterapeut, Juhani Ihanus, som jämför litteratur med målningar: ”de svarar inte när man frågor (sic!) – dialogen med ett konstverk är alltid en dialog med det egna jaget.” En dialog med det egna jaget. Ja, visst är det så. Det känner jag inte minst i mitt bloggande när jag bearbetar det som konsten väcker hos mig.

Seminariet ”Litteratur som livskunskap. Erfarenheter och forskningsutsikter” är öppet för allmänheten och hålls på tisdag den12 maj klockan 13.15 i Campus, Engelska parken, Uppsala universitet.