Minerva

På Valborgsmässoafton sjunger vi kanske in våren med Längtan till landet, mer känd under namnet Vintern rasat. Otto Lindblad har skrivit musiken, men vem står bakom texten?

Författare är en bortglömd (?)1800-talspoet, Herman Sätherberg (se bilden), som ocksÃ¥ är fader till en annan populär ValborgssÃ¥ng, ”Glad sÃ¥som fÃ¥geln”. I Otto Lindblads tonsättning ingÃ¥r de tvÃ¥ första stroferna ur Sätherbergs dikt. Men dikten innehÃ¥ller faktiskt hela sex strofer och ingÃ¥r i ett verk som heter Jägarens vila. Längtan till landet innebär längtan efter att fÃ¥ komma ut och jaga, vilket blir tydligt i sista strofen:

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!

Och den kända första strofen lyder:

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ned och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

En okänd entusiast har översatt denna första strof till latin. På latin sjunges sången med elision, vilket betyder att vissa vokaler utesluts enligt regler för antik romersk poesi, därav parenteserna.

Inter alpes hiems iam desaevit / moriuntur flores nivei.

Ridet caelum vesperis serenis / silv(am) et undas osculatur sol.

Aestas ventura (e)st fulgenti nitore! / Caerulo color(e) et aureo

iacent prat(a) in flammis solis submersa, / et in luco fontes saliunt.

Den som vill imponera på sin omgivning ikväll kan alltså sjunga denna latinska variant!

Sophia Elisabet Brenner (1659-1730)

Den lärda Sophia Elisabet Brenner hedras i dagens understreckare av litteraturvetaren Valborg LIndgärde (läs här). Det är idag 350 Ã¥r sedan Sophia Elisabet Brenner föddes. Hon vann stor berömmelse tack vare sin lärdom och förmÃ¥ga att dikta pÃ¥ olika sprÃ¥k (svenska, tyska, franska, italienska, holländska och latin). Latinisten Elisabet Göransson lade för nÃ¥gra Ã¥r sedan fram en avhandling vid Lunds universitet om Brenner, Letters of a Learned Lady. Avhandlingen behandlar Brenners brevväxling med dansken Otto Sperling, en man som skrev en biografi över lärda kvinnor. Sperling hälsar henne med ord som ”nobilissima”, ”elegantissima” och ”eruditissima” (ungefär ”högst förnäma”, ”eleganta” och ”lärda”).

Carina Burman har också intresserat sig för dagens jubilar. Hennes Den tionde sånggudinnan handlar just om Brenner. I boken förekommer en Brenner-forskare vid namn Elisabet Gran. När jag vid ett tillfälle lyssnade på Carina Burman i Stockholm, frågade jag henne om hon hade haft Elisabet Göransson i åtanke. Det hade hon inte - namnet var en ren tillfällighet!

Sophia Elisabet Brenners första diktsamling ges snart ut av Svenska Vitterhetssamfundet och i augusti hålls ett symposium om henne i Lund.

Sommarväder=sommarkläder! Jag drömmer om Cacharels vår- och sommarkollektion.

Som den sekelskiftesromantiker jag är vill jag se Ibsen dramatiserad med punschverandor, herrar med monokel rökande cigarr, damer med vidbrättade hattar och höghalsade blusar och andra typiska sekelskiftesattribut. 

Helena af Sandeberg och Andreas Kundler i "Hedda Gabler"

I Stadsteaterns uppsättning av Hedda Gabler, i regi av Alexander Mørk-Eidem, har man lämnat sekelskiftet och gjort en avskalad 60-talsversion. Ibsens text är ocksÃ¥ omarbetad för att passa detta format. Trots min förkärlek för sekelskiftet och tveksamhet till moderniseringar tycker jag att det fungerar riktigt bra, ja väldigt bra. Visserligen vänder jag mig mot alltför moderna uttryck (som ”Eller hur?” som sedan fem Ã¥r tillbaka fÃ¥tt en annan betydelse än den ursprungliga), men kärnan är kvar. Ibsens dialog skär som knivar. Och skÃ¥despelarna förvaltar texten utomordentligt väl. Särskilt imponerar Helena af Sandeberg. Hon ÄR Hedda. UttrÃ¥kad, livstrött, bortskämd, lynnig, förförisk. Det är en njutning att se henne. Andreas Kundler som hennes präktige make Jörgen Tesman är ocksÃ¥ perfekt i rollen.

Det finns många trådar som vore värda att diskutera: livsverk (Eilert Lövborgs skrift kontra Jörgen Tesmans studier), livsmod (Heddas slagord), val, självmord, tristess, kvinnan som fånge i äktenskapet och kvinnan som egen person eller maka (Hedda), den yrkesarbetande kvinnan och kvinnan som inspiratör (Thea) etc. Ibsens verk är alltid komplexa. Dessutom är det givetvis intressant att jämföra rollfigurerna Fröken Julie och Hedda Gabler med varandra. Men även om jag gillar att blogga, skulle det ta alltför lång tid för mig att skriva en djupare analys, så jag uppmanar mina läsare som såg pjäsen att kommentera det som ni fann intressant!

Hugh Jackman - den perfekte Odysseus

Idag bjuder SvD på ytterligare en understreckare om antiken (ännu ej publicerad på nätet när jag skriver). Det är den tredje på en vecka! Den här gången är det Eva-Carin Gerö, professor i klassisk grekiska vid Stockholms universitet, som skriver om myter.

Vidare berättas att en filmatisering av Odysséen är på gång i Hollywood. Rollbesättningen är inte klar, men jag föreslår Hugh Jackman i rollen. Han är brunögd och muskulös och verkar kunna lite av varje. Dessutom verkar ju vattnet vara hans element, av bilden att döma.

Om man inte har något bättre för sig denna soliga lördag kan man också testa sina kunskaper om romarriket i SvD:s och Dick Harrisons quiz.

Vatikanstatens flagga med Petri nycklar och påvetiaran

Så här på Vatikanstatens nationaldag (jaså, det kände ni inte till?) länkar jag till Vatikanstatens officiella hemsida - på latin! Vatikanstaten bildades 1929 och fyller alltså 80 år i år.

För övrigt kan jag stoltsera med en svÃ¥rslagbar ”Jag mötte Lassie”: jag har rört vid pÃ¥vens (framlidne Johannes Paulus II) hand! SÃ¥ledes har jag fÃ¥tt hans välsignelse – det ni! Detta skedde under en studieresa pÃ¥ gymnasiet. VÃ¥r latinlärare hade ordnat sÃ¥ att vi fick tillträde till pÃ¥vens onsdagsaudiens. Bland en skara om tvÃ¥tusen personer, mÃ¥nga av dem pilgrimer, blev vi placerade längst fram. Trots att audiensen egentligen var urtrÃ¥kig och bestod av tvÃ¥ timmars rabblande var det en stor upplevelse för oss tonÃ¥ringar. PÃ¥ven hade en enorm utstrÃ¥lning och spred verkligen värme omkring sig. När audiensen var över gick han runt bland deltagarna och gav dem sin välsignelse, och vi ungdomar hörde alltsÃ¥ till de utvalda.

Johannes Paulus II (1920-2005)

Eftersom Världsbokdagen infaller på Shakespeares födelse- och dödsdag vill jag hedra den med Shakespeares sonett nr 60:

Like as the waves make towards the pebbled shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown’d,
Crooked elipses ‘gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty’s brow,
Feeds on the rarities of nature’s truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand.

 

”Finns det nÃ¥gra frivilliga?” frÃ¥gades det ofta inför lekar i skol- och scoutsammanhang när jag var barn. Det var inte alltid som frivilliga anmälde sig. Men lekarna var av ett sÃ¥dant oskyldigt slag att den som motvilligt ställde upp aldrig behövde känna sig generad eller förnedrad. I Ruben Östlunds film De ofrivilliga dras människor in i lekar och situationer de helst velat slippa. 

Maria Lundqvist

En skÃ¥despelerska (som spelas av Maria Lundqvist, den enda som är riksbekant av skÃ¥despelarna) trakasseras av välmenande människors pÃ¥trängande kommentarer. En man pÃ¥ spÃ¥rvagnen blir utsatt för fnittriga och utmanande tonÃ¥rsflickors antastningar. En annan man som träffar sina barndomskamrater blir offer i en lek som spÃ¥rar ur. TÃ¥lmodigt visar de överseende – eller är för rädda att säga ifrÃ¥n. Och ingen annan gör det heller. Om det är typiskt svenskt vet jag inte, men mänskligt är det.

Ruben Östlund

Ruben Östlund skriver i konvolutet: ”Jag vill genom fem komiska, tragiska, hemska och egentligen ganska banala situationer ge olika perspektiv av det fundamentala livsvillkor som gruppen innebär för oss människor.” Det handlar om individens heder gentemot gruppens farliga mekanismer. Vem vÃ¥gar säga ifrÃ¥n när ett gäng härjar pÃ¥ en buss eller en spÃ¥rvagn? Vem har civilkurage att gripa in när en människa utsätts för ont?

Filmen är befriad från hjältar och helt igenom sympatiska personer. En lärarinna visar civilkurage gentemot sina kollegor, men är själv taktlös när hon avbryter ett samtal eller låter en elev utan sin vetskap delta i ett psykologiskt experiment inför klassen. Skådespelerskan verkar i förstone vettig men vågar inte erkänna att det är hon som råkat ha sönder gardinstången på busstoaletten. I stället håller hon masken då en pojke tar på sig skulden för det inträffade.

Sara och Linnea, två tonåringar i "De ofrivilliga"

Filmen består av fem berättelser som har klippts och lagts omlott. De flesta scener är filmade med statisk kamera placerad på oväntade ställen. Dialogen är så realistisk att det verkar omöjligt att åstadkomma. Grälet mellan träslöjdsläraren och lärarinnan samt samtalet mellan busschauffören och reseledaren skär av autencitet. Det här är regisserat av en människa som har öra för dialog. Och hur han lyckats få tonåringarna till så imponerande insatser förstår jag inte. Det är skickligt så det förslår.

Det är en cynisk film – ibland är det smärtsamt att se – men just därför är den angelägen. Ruben Östlund är en intelligent regissör som har nÃ¥got att säga om samtiden och som skapar konst ur det vardagliga.

De ofrivilliga har vunnit pris i såväl Cannes som Bryssel. Trots fem guldbaggenomineringar gick den lottlös från galan. Märkligt.

Idag publicerar SvD en artikel om barbarerna, ett ämne som anknyter till gårdagens understreckare. 

Germanen Arminius

Senare forskning tonar ned Edward Gibbons seglivade teori om barbarernas invasion som en av de avgörande faktorerna till romarrikets fall. Synen på barbarerna som ociviliserade har också reviderats. En av de forskare som står bakom detta är Peter S Wells, aktuell med Från barbarer till änglar: de mörka århundradena i ett nytt ljus. Titeln låter oss ana att Wells vill framhålla medeltiden som en mer spännande och dynamisk tid än man tidigare hävdat. För några år sedan utkom han medTeutoburgerskogen: slaget som stoppade Rom om den germanske fältherren Arminius häpnadsväckande seger över romarna år 9 e Kr.

Terry Jones i Monty Python

Om detta slag handlade del tvÃ¥ av BBC:s TV-dokumentär ”Barbarerna”, som jag sÃ¥g i kväll tills det pÃ¥ grund av ett tillfälligt (eller snarare lÃ¥ngvarigt) avbrott blev svart i rutan. Jag hann i alla fall höra även om andra barbarstammar som goter och daker. Utöver TV-programmet har Jones tillsammans med Alan Ereira skrivit en bok i ämnet, och det är just om detta projekt som dagens SvD-artikel handlar. Terry Jones är en engagerad ciceron, men eftersom det är den här ladyn som jag ser framför mig (!) tillsammans med Life of Brian och annan Monty Python-produktion, har jag lite svÃ¥rt att ta honom pÃ¥ allvar.

Glädjande nog är det ännu mer antikt i dagens kulturdel. Understreckaren handlar om den ödesdrabbade antika grekiska staden Plataiai, omskriven av bland andra historikern Thukydides. Venanzio har mer att säga om detta.

Understreckare i dagens SvD om Roms förfall och undergång.

Jean-Baptiste Camille Corot: "Colosseum" 1826

I julas visade Telenor en fyndig reklamfilm pÃ¥ latin. Landets latinare blev glada men lite fundersamma över rimmet nulli picare, läs mer pÃ¥ Latinbloggen. I dagens Sydsvenskan stoltserar mäklarfirman Leif Jonasson med slagord pÃ¥ latin: Nos nihil efficere non possumus, vilket ungefär betyder ”Det finns ingenting som inte vi klarar” (hybrisvarning!) Man kan hoppas att även ämnet latin fÃ¥r en skjuts genom denna indirekta marknadsföring.

Jag har klagat på årets vårmode och dömt ut det som tråkigt och fantasilöst. Men det finns ett klädmärke som går mot strömmen. Spanska Hoss Intropia erbjuder snygg och kreativ design. Så här vill jag se ut i sommar!

Återförsäljare hittar du här.

Missa inte Aki Kaurismäkis bästa film, Mannen utan minne, som sänds i morgon lördag på TV2 klockan 21.05. En humoristisk och samhällskritisk film om identitet, socialt utanförskap och medmänsklighet. 

Markku Peltola (1956-2007) i "Mannen utan minne"

"Vanna Monna" av Dante Gabriel Rossetti

Nu har jag äntligen sett prerafaelitutställningen på Nationalmuseum. Det blev inte riktigt den upplevelse som jag hade hoppats. Kanske ställer jag för höga krav när jag säger att jag hade förväntat mig fler centrala verk. Det känns lite fånigt när museibutikens utbud av PRB-vykort till största delen består av bilder som inte ställs ut. Det känns också halvdant att se pastischer på Millais Ofelia när originalet inte är där. Men, men, jag har sett originalet i London, så jag får väl vara glad för det.

"When apples were golden" av John Melhuish Strudwick

Jag känner mig sÃ¥ledes kluven. Inte heller finns min favorit Waterhouse representerad. Vad som däremot är riktigt bra är Rossetti-urvalet. Det tillsammans med nÃ¥gra bilder av Burne-Jones samt mönstren av Morris utgjorde behÃ¥llningen för mig. Morris-fantaster kan för övrigt lyssna pÃ¥ Anders Clason (f d kulturrÃ¥d i London och f d chef för Svenska institutet och Statens KulturrÃ¥d) som ger föreläsning pÃ¥ museet om William Morris med titeln ”Socialismen och skönheten. William Morris – konstnär, skald, revoltör”. Fredag den 24 april klockan 15.

"Ofelia" av Sir John Everett Millais

Jag upptäckte också en för mig ny konstnär tillhörande en senare generation prerafaeliter, John Melhuish Strudwick. Jag föll för den här bilden. Motivet och dess titel anknyter helt till brödraskapets idé om en guldålder i senmedeltidens/ungrenässansens konst. Jag tycker att den är harmonisk och oskuldsfull på ett charmigt sätt. Och så är färgkombinationen fin.

Coco Chanel (1883-1971)

 

Anna Mouglalis och Mads Mikkelsen i "Coco Chanel and Igor Stravinsky" i regi av Jan Kounen

Modevisning för Chanel

Coco Mademoiselle

Den klassiska dräktjackan har blivit ett signum för modehuset Chanel. Under förra årets modevecka i Paris lät man uppföra en jättemodell, runt vilken modellerna poserade. I programmet fördes fram att jackan var banbrytande för sin tid. Med sin raka form gick den stick i stäv mot det timglasformade idealet. Dessutom ansågs materialet tweed vara förbehållet herrkläder.

Om jag måste välja ett parisiskt modemärke blir det faktiskt Chanel. Stilen är chic, feminin, tidlös och bärbar. Dessutom tycker jag att parfymer och makeup generellt håller högre nivå än exempelvis Dior. Jag har visserligen aldrig förstått mig på Chanel no 5, men är mycket förtjust i Chance och Coco Mademoiselle (dofter som för övrigt påminner om varandra). Här några snygga Chaneldräkter i modern tappning:

 

 

 

 

 

 

Georg Friedrich Händel (1685-1759)

Idag är det 250 Ã¥r sedan Georg Friedrich Händel gick ur tiden. Hans produktion bestÃ¥r av idel ”hits”, sÃ¥ vad väljer man till hans ära? En härlig sopranaria är ”Tornami a vagheggiar” ur operan Alcina. Lyssna pÃ¥ den här charmanta och lekfulla tolkningen med Adriana Kucerova till avspänt barockackompanjemang av Bratislava Chamber Orchestra under ledning av Anton Popovic.

Jag håller manusförfattaren Charlie Kaufman för ett geni. Hans säregna och absurda humor liknar inget annat. Jag blev ett fan när jag såg I huvudet på John Malkovich och blev lika förtjust i civilisationskritiska (?) Human nature med helsköne Rhys Ifans som människoapa, en sorts modern Mowgli som helst vill bo i skogen och inte kan anpassa sig till samhället.

Kate Winslet och Jim Carrey i "Eternal sunshine of the spotless mind"

Allra bäst tycker jag ändå om underbara Eternal sunshine of the spotless mind, där man för en gångs skull får se Jim Carrey i en seriös roll. Jag är allergisk mot hans överdrivet grimaserande roller, men här spelar han oerhört fint, nedtonat utan överspel. Kate Winslet spelar hans bohemiska flickvän som överger honom. För att utplåna minnet av honom anlitar hon en firma vars specialitet är just att rensa människors hjärnor från oönskade tankar (!). När han förstår vad hon gjort uppsöker han samma firma. Carrey och Winslet uppvisar ett fantastiskt samspel i denna vackra och samtidigt skruvade film om svek och kärlekssorg. 

Alla dessa filmer har en röd trÃ¥d och en idé som genomförs. Tyvärr saknar Kaufmans senaste film det, Synecdoche, New York. Kanske beror det pÃ¥ att Kaufman för första gÃ¥ngen själv regisserar sitt manus. Jag hade önskat att nÃ¥gon skurit i det; det är plottrigt, överlastat – för mycket, helt enkelt.

Philip Seymour Hoffmann spelar den framgångsrike regissören Caden Cotard. Hans lika framgångsrika hustru lämnar honom, tar med sig dottern och flyttar till Berlin. Den kafkaartade jakten på dem (Kafkas roman Processen nämns faktiskt också i filmen) resulterar i ett storslaget teaterprojekt, som Cotard förverkligar tack vare ett stort pris som gör honom ekonomiskt oberoende. Men projektet tar aldrig slut eftersom det hela tiden läggs till nya scener allteftersom nya saker händer i regissörens liv. År läggs till år och snart har det gått tjugo år utan att pjäsen iscensatts.

Samantha Morton som Hazel i "Synecdoche New York"

Idén om livet som teaterprojekt är intressant och filmen ställer frågor om livets mening, eller kanske snarare vår upptagenhet kring att skapa mening i något meningslöst. Tyvärr går inte Kaufman i land med det. Myllret och de många upprepningarna gör att filmen växer till något ohanterbart. Den tappar fokus och grepp och det hela spårar ur.

Ändå har filmen på det hela taget fått fina recensioner. Men när jag läser SvD:s recension tycker jag inte att betyget överensstämmer med textens innehåll. Sydsvenskan övertygar däremot med en intressant analys av filmen. DN:s recension är mer kritisk och ligger närmare min uppfattning av filmen.

Philip Seymour Hoffman är alltid bra, men mest imponerar Samantha Morton som rödhåriga biljettförsäljerskan Hazel (som också tycks vara den enda som åldras efter trettio år).

Titeln, dÃ¥? Synekdoke är en stilistisk figur, som med hjälp av delen beskriver det hela. Jag minns exemplet ”TvÃ¥ solröda segel” frÃ¥n skolan där seglen fÃ¥r representera hela bÃ¥ten. Ordet kommer frÃ¥n grekiskans συνεκδοχή som betyder ungefär ”sammantydning”.

Även en klassisk musiker kan ha solglasögon

Vilken upplevelse att höra den norske pianisten Leif Ove Andsnes spela Rachmaninovs tredje pianokonsert i SVT:s söndagskonsert. Verket anses omänskligt svårt och har kallats för pianomusikens K2. Det är som om löpningarna och de tekniska svårigheterna aldrig tar slut. Hur kan man ens få ner på noter ett sådant stycke? När jag hör Andsnes bestiga detta berg blir jag helt knockad. Han spelar så kontrollerat, passionerat och musikaliskt att det verkar överjordiskt. Se hans hemsida, www.andsnes.com och hör ett radioprogram där han spelar och intervjuas.

Camilla Tilling

Jag har tidigare recenserat Camilla Tillings Strauss-CD Rote Rosen. (Klicka på den gröna meningen för att läsa recensionen.) På CD-revyn i P2 bedömer och betygsätter en panel den. Alla fyra ger den full pott! Kul att den får så mycket ros. Camilla Tillings röst och uttryck passar verkligen perfekt till Richard Strauss sånger.

NÃ¥gra kommentarer ur programmet:

”ovanligt helgjutet album”, ”mer än utmärkt”, ”förnämlig diktion”, ”ljuvligt”, ”innerligt”, ”kontrollerat, ljuvt och älskligt”, ”ärlig artist”, ”lyhörd pianist”

CD-revyns hemsida hittar du här.

TV-tips: I morgon på annandag påsk sänder SVT repris av Marlene Dietrich-dokumentären som jag skrev om för ett par månader sedan. Se den klockan 15.20 i kanal 1.