Minerva

Élisabeth Vigée-Le Brun: "Självporträtt med dotter" (ca 1789)

Det här inlägget skulle egentligen ha kommit in i går, men datorn ville inte publicera bilder. Personen som skall hyllas har dock varit död i 167 år, så hon kanske förlåter en dags försening.

Den 30 mars 1842 gick en framstående konstnärinna ur tiden. Hon hette Élisabeth-Louise Vigée-Le Brun (dessa franska namn!) och var specialiserad på porträtt. Porträttet ovan föreställer konstnärinnan själv med dottern Julie. Moder-barn-motiv var populära vid sekelskiftet. Vad som är intressant med bilden är att den visar en sådan levande och innerlig relation mellan mor och barn. Och så är det en underbart vacker målning med varma färger. Det finns något skirt och livsbejakande över den nyklassicistiska stilen.

Élisabeth Vigée-Le Brun målade för hovets innersta kretsar och var självaste drottning Marie Antoinettes favoritmålarinna.

Tvärtemot vad många tror har det funnits kvinnliga konstnärer som försörjt sig på sin konst. En förutsättning var ofta att flickorna växte upp i konstnärshem och fick utbildning i faderns verkstad. För Vigée-Le Brun var det just så. Många av dessa kvinnliga konstnärer var högt skattade under sin samtid, men glömdes bort senare. Tack och lov har flera av dem fått en renässans.

Vilhelm Moberg (1898-1973)

Läser Din stund på jorden igen, en bok som jag ofta återvänder till. Första gången jag läste den var jag fjorton år. Sedan har jag ibland tagit fram den, slagit upp en sida och läst. Eftersom romanen är en livsbetraktese som saknar egentlig intrig, går det. Nu läser jag alltså om den i sin helhet.

PÃ¥ ett hotellrum i Kalifornien funderar emigranten mr Albert Carlson över sitt liv i ”tillfällighetens tillvaro”. Ã…terstoden av livet finner han meningslös. Därför ägnar han dagarna Ã¥t att minnas sin ungdom, de Ã¥r som han ville fly i frÃ¥n, men som han i efterhand betraktar som de lyckligaste.

Den smÃ¥ländska bäcken porlar i kapp med Stilla havet. Vid bäcken satt ofta han och hans äldre bror Sigfrid och filosoferade. Sigfrid blev bara 19 Ã¥r. Själv fick han leva. Men vad gjorde han av sitt liv? När han summerar det inser han hur ofta han rymt frÃ¥n det, hur mÃ¥nga chanser han förspillt trots att han i andras ögon blivit lyckad – framgÃ¥ngsrik som han varit i arbetslivet. ÄndÃ¥ kunde det inte ha gÃ¥tt pÃ¥ nÃ¥got annat sätt för en sÃ¥dan ”sprucken varelse” som han. Han längtar till Sverige, men där kan han inte bo, eftersom han inte känner igen sig. När han är där känner han sig som en gengÃ¥ngare frÃ¥n det förflutna som spökar.

Din stund på jorden är en enastående berättelse om rotlöshet, ensamhet, drömmar, leda, far- och sonförhållande, broderskärlek, samhällets förändring, pacifism etc.

Det slår mig vilken stor författare Vilhelm Moberg är, men hur lite det talas om honom nuförtiden. Senast var väl i samband med musikalen Kristina från Duvemåla. Läses han överhuvudtaget utanför Småland? Åtnjuter han det anseende som han förtjänar eller står hans folklighet i vägen?

Riksteatern är på turné med komedin Änkeman Jarl med Björn Gustavsson i huvudrollen. Jag vill så gärna se den, men har troligen inte möjlighet. Men jag är glad att jag tog mig tid att läsa om Din stund på jorden.

Chardin: "Flicka med racket och badmintonboll" (1740)

 SvD har en serie om äldre barn (tonÃ¥ringar) och psykisk ohälsa. Hur kommer det sig att Sveriges unga upplever att de mÃ¥r psykiskt dÃ¥ligt? När jag läser dagens SvD tänker jag att det kanske hör ihop med vÃ¥r syn pÃ¥ och behandling av barnen när de är smÃ¥. En klok läsare med signatur ”Annick” skriver:

Chardin: "Pojke med snurra" (1738)

”För mycket om barnets välmÃ¥ende, för lite om barnets beroende av de andra. Ett rikt och balanserat liv är ett ständigt givande och tagande mellan jagets och andras önskningar och behov. (…)

För sällan säger vi: Idag ska du ha müsli för att mamma är trött. Ring Johan, han blir glad om du leker med honom efter skolan. Vi åker till mormor i sommar för att hon blir glad hela året om vi kommer en eller två veckor. Du ska spela fotboll och inte tennis för fotbollsplanen ligger 500 meter hemifrån.

Om barnet frÃ¥n allra första stund lär sig att jaget och de andra är ett förbund som ger liv och glädje blir det mycket lättare för honom/henne att inte bara söka sin egen egocentriska lycka utan ta med den andres lycka i beräkningen, även till pris av att själv avstÃ¥ frÃ¥n stundens tillfredsställelse.”

Idag har jag sett scilla, denna ljuva lilla blåa vårblomma!

Scilla

Scilla är det latinska namnet på blåstjärna, som blomman också kallas. Scilla är också namnet på två kvinnogestalter ur den grekiska mytologin, helt olika till karaktären. Jag funderar på om den lilla blomman kan ha fått sitt namn från någon av dem.

Det ligger närmast till hands att misstänka den unga prinsessan från Megara. Ovidius beskriver hennes öde i inledningen till den åttonde boken i Metamorfoser. Scilla (grek. Skylla) var dotter till kung Nixus (grek. Nisos) av Megara, som låg i krig med Kretas kung Minus (grek. Minos). Nixus kunde hålla stånd mot Minus tack vare sin lyckobringande purpurfärgade hårlock.

Scilla och Minus: Gravyr från 1600-talet

Emellertid blev Scilla förälskad i fienden och förrådde sin far och sitt land genom att klippa av fadern hårlocken då han sov. MInus intog därefter Megara och dödade kung Nixus. Han lät även döda Scilla, vars kärlek han inte besvarade. Tvärtom föraktade han henne på grund av hennes dåraktighet och svek mot fadern. Scilla förvandlades i dödsögonblicket till en fågel.

En annan Scilla/Skylla var ett flerhövdat sjöodjur som tillsammans med sin syster Charybdis slukade sjömän och deras skepp i Medelhavet. Odysseus råkade ut för de glupska systrarna. Själv klarade han sig igenom, men förlorade flera av sina män.

Scillan med sin späda gestalt har mer gemensamt med prinsessan Scilla och hennes blåögdhet än ett ondskefullt havsvidunder. När scillan breder ut sig i all sin blÃ¥het över gräsmattorna – dÃ¥ är det vÃ¥r pÃ¥ riktigt!

Med anledning av en utställning på Skissernas museum i Lund, skriver DN:s Dan Jönsson idag om folkstormar kring offentlig konst och ger som exempel bråket i Vimmerby. Vimmerby kommun hade beställt ett hyllningsverk till Astrid Lindgrens ära. Det vinnande bidraget, Berit Lindfeldts fontänskulptur Källa Astrid på Nääs föll emellertid inte i god jord hos vimmerbyborna. Jönsson skriver:

”Knappt hade man avslöjat det vinnande förslaget, en fontänskulptur av Berit Lindfeldt, förrän en konservativ, lokal ­opinion mobiliserades som krävde att i stället fÃ¥ en traditionell porträttstaty pÃ¥ torget.

Inför det massiva trycket kröp kommunen till korset, och Lindfeldts skulptur fick maka på sig till Astrid Lindgrens födelsegård Näs, utanför staden. Jobbet med porträttskulpturen på torget gick i stället till Marie-Louise Ekman.

En sjaskig historia, minst sagt. Och som väl är inte särskilt representativ för hur det brukar gÃ¥ till när svensk konst ska ut i offentligheten. Tyvärr säger den ändÃ¥ en del om vilka risker en konstnär faktiskt tar med ett sÃ¥dant här arbete. Som till exempel att bli offentligt förrÃ¥dd av en ryggradslös uppdragsgivare.”

Men kanske bör man ställa frÃ¥gorna: ”Vem är uppdragsgivaren?” och ”Vem är betraktaren?” Som boende och skattebetalande i kommunen bör invÃ¥narna betraktas som bÃ¥da delarna. Därför borde de rimligen ha rätt att säga sitt. De mÃ¥ kallas konservativa, traditionella (varför nu det skulle vara ett fult ord), okunniga eller rentav dumma: det är deras stad det handlar om, det är deras Astrid Lindgren som skall hyllas. Ett konstverk som placeras sÃ¥ centralt är inte oviktigt. Det blir en signatur för staden, nÃ¥got som ses varje dag. Självklart mÃ¥ste man ha folket med sig i en sÃ¥ viktig frÃ¥ga.

Jag är medveten om att en opinion kan vända. Pinocchio-statyn i Borås är ett aktuellt exempel på det. Det var många som ifrågasatte projektet när det presenterades: vad hade Pinocchio med Borås att göra? Svaret var förstås: ingenting. Det råkade vara så att konstnären Jim Dine var inne i en Pinocchio-period.

Nu tycks de flesta boråsare vara stolta över sin nio meter höga staty.

Hade det då inte funnits någon möjlighet att folkstormen småningom skulle bedarra i Vimmerby? Jag tror att placeringen av konstverket är av betydelse. Pinocchio är rondellhund i utkanten av staden, medan Astrid Lindgren-fontänen var tänkt att placeras på torget framför rådhuset, själva Vimmerbys hjärta.

Är Berit Lindfeldt ”offentligt förrÃ¥dd av en ryggradslös arbetsgivare”? Jag medger att jag inte känner till hela förloppet av det som hände, men jag vill ändÃ¥ försvara Vimmerby kommun. Man har uppenbarligen lyssnat pÃ¥ sina skattebetalare, utan att för den skull rata Lindfeldts fontän. Den flyttades i stället till Astrid Lindgrens födelsegÃ¥rd.

Ibland är det klokast att kompromissa.

P B Shelley (1792-1822)

Idag för 198 år sedan blev P B Shelley relegerad från universitetet pga en kontroversiell skrift om ateism. Shelley hade redan tidigare gjort skandal genom att enlevera den blott 16-åriga Harriet Westbrooke. Äventyrlig som han var fortsatte han i samma anda och rymde med 17-åriga Mary Wollstonecraft Godwin till Schweiz. Han var då gift med Harriet som väntade deras andra barn.

Mary Shelley (1797-1851)

Avundsvärde Venanzio befinner sig för närvarande i trakten vid Genèvesjön, där paret Shelley vistades tillsammans med vännen Lord Byron i hans Villa Diodati. Lord Byron var som bekant en annan skandalpoet och också insyltad i Mary Shelleys familj, då han hade gjort Marys styvsyster gravid.

Familjeintrigerna fascinerar. Gunnar Harding, som översatt mycken engelsk romantisk litteratur, skrev för nÃ¥gra Ã¥r sedan en läsvärd artikel om de litterära genierna (jag kan ocksÃ¥ rekommendera hans översättningar och bok om poeterna, En katedral av färgat glas). Det var i Villa Diodati som Mary Shelleys skräckromantiska klassiker Frankenstein tillkom. Just som Venanzio pÃ¥pekar, har Mary Shelley Prometheus-myten i Ã¥tanke. Verkets undertitel är faktiskt ”Den moderne Prometheus”. Prometheus visade övermod gentemot gudarna genom att stjäla elden frÃ¥n dem och ge till människorna. Doktor Frankenstein drabbas av samma hybris dÃ¥ han tror att han kan skapa en människa. Prometheus-myten tycks ha intresserat även maken, eftersom han skrev ett lyriskt drama med titeln Den befriade Prometheus. Här en strof ur verket:

My soul is an enchanted boat,
Which, like a sleeping swan, doth float
Upon the silver waves of thy sweet singing;
And thine doth like an angel sit
Beside a helm conducting it,
Whilst all the winds with melody are ringing.
It seems to float ever, for ever,
Upon that many-winding river,
Between mountains, woods, abysses,
A paradise of wildernesses!
Till, like one in slumber bound,
Borne to the ocean, I float down, around,
Into a sea profound, of ever-spreading sound:

Villa Diodati

Hemma i England var Marys far, William Godwin, inte glad. Han var känd som en fritänkande anarkist som förespråkade fri kärlek, men i detta synsätt ingick inte den egna familjen. Han sägs ha blivit vansinnig över sin dotters förehavanden med den unge äktenskapsbrytaren. Marys mor, Mary Wollstonecraft, dog i barnsäng när hon födde sin dotter. Trots att hon dog ung hann hon göra sig ett namn som förespråkare för kvinnans rättigheter. Wollstonecraft var en verklig pionjär, men mer om henne en annan gång. Nu handlar det om romantikerna.

Lord Byron (1788-1824)

Anne Brontë (1820-1849)

En senare engelsk romantiker var Anne Brontë, syster till de mer berömda Emily och Charlotte. DN skriver idag om den till svenska nyöversatta Agnes Grey (tyvärr hittar jag inte recensionen på nätet). Av systrarna Brontë är hon faktiskt den jag skattar högst. Hennes Främlingen på Wildfell hall  var en enorm läsupplevelse och därför ligger Agnes Grey högt på min läsönskelista.

Forum Romanum

FokusRom, ett samarbete mellan Lunds och Göteborgs universitet, ordnade i lördags en dag med föreläsningar med anknytning till det antika Rom. Projektet har varit igång i drygt ett år och Lund och Göteborg turas om att vara värdar. Utöver dessa temadagar anordnas lärarutbyte mellan lärosätena samt kurser för studenter.

Minerva och hennes lilla uggla var med denna trevliga dag. Först ut var Simon Malmberg frÃ¥n Svenska Institutet i Rom. Han talade om hur man hittade vägen i Rom. Det har jag ocksÃ¥ alltid undrat. Hur sjutton kunde de göra sÃ¥ lÃ¥nga resor? Visst – romarna byggde vägar, men romarriket var ju sÃ¥ gigantiskt stort! Kartor förekom men var inte vanliga. Simon Malmberg visar exempel frÃ¥n en marmorkarta frÃ¥n 200-talet e Kr, men främst var det landmärken och omgivningens välvilliga vägbeskrivningar som gällde. En av arrangörerna, Ida Östenberg vid Göteborgs universitet, har skrivit om samma ämne i en understreckare i SvD.

Nydisputerade latinisten Magdalena Öhrman vid Lampeter i Wales tolkade Ovidius. Eftersom jag själv ägnat mig en del åt Ovidius, fann jag detta föredrag särskilt intressant. Magdalena Öhrman påpekar just komplexiteten hos Ovidius: texterna ger en omedelbar skönhetsupplevelse, men om man skrapar på ytan hittar man flera bottnar. Det kräver dock kreativ förmåga hos läsaren.

Jag har själv slagits av hur styvmoderligt behandlad Ovidius blivit före 1980. Hör bara vad en forskare skriver om Heroides:

”To me the single Heroides (I-XV) are a uniform plum pudding with a fair admixture of glittering rings and sixpences. The first slice is appetising enough, but each further slice becomes colder and less digestible, until the only incentive for going on is the prospect of coming across an occasional ring or sixpence. It seems a pity that so many school-boys should first be introduced to Ovid through this work.”

 

Som att äta plommonpudding, alltså. Gott första tuggan, sedan sliskigt. Vilken jämförelse! Och brist på förståelse! Många har avfärdat Ovidius som ytlig, men då har man inte givit honom en chans. Öhrman talade vidare om Ovidius lek med läsaren, hur han leker med genrer och ordval. Spännande!

En annan latinist, Christer Henriksén från Uppsala, visade oss en ovanlig epitaf, där den döde framställs som upptagen bland gudarna. En sådan apoteos beskrivs annars bara när det gäller kungligheter - här är alltså ett undantag. Undantaget gäller också den litterära stilen. Texten har hög stil och kryllar av allusioner till Ovidius Fasti (ständigt denne Ovidius!).

Slutligen berättade numismatikern Ragnar Hedlund, nyligen disputerad i Antikens historia, om bildkonstens dynamik och propaganda. Tyvärr mÃ¥ste Minerva skämmas och medge att hon somnade här och därför inte uppfattade föredraget i sin helhet. Det berodde inte pÃ¥ föreläsaren, snarare pÃ¥ för lite sömn efter en sen fest, som tog ut sin rätt under eftermiddagen… Att försöka Ã¥terge innehÃ¥llet vore som att sätta ihop en vas utifrÃ¥n skärvor – i och för sig just sÃ¥dant som arkeologerna gör! Men nu är ju Minerva inte arkeolog, utan en nyfiken och kulturintresserad person som ibland slumrar till…

La Scala

Även det renommerade operahuset La Scala i Milano har hakat på trenden att sända operaföreställningar på bio. I år kan följande operor och baletter ses: Don Carlo (Verdi), Trittico (balett, okänt av vem), Tristan och Isolde (Wagner), La Traviata (Verdi), Viaggio a Reims (Rossini), Orfeo (Monteverdi), Rigoletto (Verdi), Nötknäpparen (balett, Tjajkovskij) och Carmen (Bizet). 

Det är mycket italienskt på repertoaren! Trittico är ett för mig okänt verk. Jag slår upp det och hittar Puccini som kompositör till operan. På La Scalas hemsida står emellertid att det är en balett, men ingen upphovsman står angiven. 

Metropolitans uppsättning av La Sonnambula 2009

Sedan något år tillbaka sänds operor direkt på många av Sveriges biografer. En genial idé! Igår såg och hörde jag Metropolitans uppsättning av Sömngångerskan (La Sonnambula) av Bellini, med Nathalie Dessay och Juan Diego Flórez i huvudrollerna. Samma duo medverkade i Donizettis Regementets dotter som SVT sände den 31 januari. Jag blev den gången mycket imponerad av de båda sångarna.

Vincenzo Bellini (1801-1835)

Jenny Lind i La Sonnambula

I stället för att förlägga handlingen till en alpby i Schweiz, sÃ¥som det är tänkt, lÃ¥ter man det hela utspela sig i en repetitionssal pÃ¥ Manhattan, där sÃ¥ngarna övar inför föreställningen av operan. Det är alltsÃ¥ en opera om en opera, ett metagrepp som fungerar nÃ¥got sÃ¥ när i början, men blir lite tjatigt i längden. Framför allt är det oglamouröst. SÃ¥ngarna har jeans och skjorta – och i pausen berättar Nathalie Dessay att hon faktiskt tagit med sig sina egna kläder. Är det dogmafilosofi överförd till operascenen?

Den franska koloratursopranen Nathalie Dessay anses ofta som den främsta skådespelerskan av operastjärnorna. Faktum är att hon började som skådespelerska innan hon satsade på en sångkarriär. Själv tycker jag att hon är väl distanserad till sina roller, vilket gör henne till en utmärkt komedienne, men kanske inte lika övertygande i dramatiska roller.

Men hon sjunger toner så höga att man inte trodde de fanns och hon gör det med en sådan lätthet och naturlighet att hon antagligen skulle kunna hänga upp och ner och sjunga dem. Hon kan ta sig an häpnadsväckande svåra partier stående som en hösäck, utan att gestikulera det minsta. Hennes röst är ren och distinkt, nasal i de lägre registren och metallisk på höjden. Sömngångararian sjunger hon sprött och naket som höstlöv. Jag har aldrig hört en sådan tolkning. Hennes pianissimi är emellanåt så svaga att man tror att de skall gå sönder. Prestationen blir ännu större i och med att hon står och balanserar på en planka ovanför orkesterdiket (och har hundratusentals tittare!).

Juan Diego Flórez och Nathalie Dessay

Trots denna remarkabla sÃ¥nginsats är det ändÃ¥ Juan Diego Flórez som är den största stjärnan; det tyckte jag även i Regementets dotter. Han är en riktig bel canto-tenor och sjunger vansinnigt vackert. Har det funnits nÃ¥gon bättre tenor sedan Jussi Björling? Diego Flórez har en naturlig höjd och karisma som en klassisk latin lover. (Han kommer för övrigt frÃ¥n Peru – inte visste jag att de sjöng opera i Peru!) Om Dessay har ett ibland frÃ¥nvarande förhÃ¥llningssätt är Diego Flórez desto mer närvarande. Han trollbinder. Hans aria i andra akten med otäckt lÃ¥nga och höga toner fÃ¥r de längsta applÃ¥derna. En annan höjdpunkt är duetten mellan Amina (Dessay) och Elvino (Diego Flórez) i första akten. SÃ¥ngen, inlevelsen och samspelet är av yppersta klass. Underbart!

Elina Garanca

Även vi i salongen applåderar, trots att vi är på bio. Upplevelsen är nästan densamma som att se och höra det live. Nackdelen är att ljudet inte blir naturligt, men fördelen är att man ser så mycket bättre.

Vi ges också ett smakprov av vad som komma skall nästa gång. Stjärnskottet Elina Garanca är Askungen (La Cenerentola) av Rossini i operan med samma namn. Det jag hörde av denna mezzosopran är något av det bästa jag har hört från hennes röstfack. Dessutom är hon oförskämt vacker med sina kattögon och sin nätta gestalt. Jag bokar redan nu in den 9 maj.

Det är glädjande att prerafaeliterna fÃ¥r sÃ¥ mycket uppmärksamhet och upprättelse. Carl-Johan Malmberg skriver kunnigt och klarsynt i dagens SvD om den pÃ¥gÃ¥ende utställningen pÃ¥ Nationalmuseum. Han inleder med att kalla prerafaeliterna ”avantgarde”, en för mig ny men intressant idé. De har ju ofta beskyllts för att vara reaktionärer, att i stället för att skapa nÃ¥got nytt gÃ¥ tillbaka till ungrenässansens mÃ¥leri och medeltidens (brist pÃ¥) perspektiv. Enligt Malmberg bestÃ¥r deras avantgarde i ”ideal, kritik av föregÃ¥ngare och dolda innebörder i sin konst”. Linjerna, färgerna och de vardagsnära motiven bröt mot den grandiosa och sublima konsten, menar Malmberg.

Detta pÃ¥stÃ¥ende gör mig i och för sig lite misstänksam: mÃ¥nga av motiven är lÃ¥ngt ifrÃ¥n vardagsnära; tvärtom hämtas de frÃ¥n mytologin och litteraturen. Det handlar knappast om en vilja att skildra ”samhällets bortträngda sidor” som Malmberg skriver; snarare är det ett uttryck för eskapism, en flykt undan dem. Här kan en förklaring vara skildringen av kvinnan:

”Det rör sig om en erotisering av kvinnan som offer. Man kan uppfatta dem som paralleller till Holman Hunts berömda, Rauschenberginspirerande Syndabocken som ocksÃ¥ visas pÃ¥ utställningen. De kvinnliga offergestalterna hämtas lika mycket frÃ¥n konstnärernas liv – exempelvis favoritmodellerna Elizabeth Siddal och Jane Morris – som frÃ¥n poesin och dramat: vackra, oförstÃ¥dda, utstötta kvinnor som inte sällan dör av olycklig kärlek, av galenskap eller av bÃ¥da. Mest berömd är förstÃ¥s Millais Ofelia.”

Att jag inte har tänkt på det förut. Jag har sett motivvalen av Ofelia, Medea, The Lady of Shalott m fl som en kult av sagan och fantasin. Det har aldrig slagit mig att kvinnorna har gemensamma egenskaper och öden och att det är det som anses lockande och viktigt att skildra. 

Jämförelsen med Carl Larssons detaljrikedom är också intressant, liksom förebådandet av dekadensens tidevarv. Läs hela artikeln här.

Millais: "Ofelia"

Kristin Scott Thomas i "Jag har älskat dig så länge"

Flerfaldigt prisbelönade Jag har älskat dig så länge av Philippe Claudel gör mig inte helt begeistrad, men den lämnar mig heller inte oberörd. Kristin Scott Thomas är nämligen storartad. Hon spelar en kvinna, Juliette, som just kommit ut från en femtonårig fängelsevistelse. Att anpassa sig till livet i frihet är inte lätt, men hon får husrum och annat stöd av sin syster och dennas familj.

Juliettes möte med livet utanför murarna blir inte smärtfritt. Hon möts av avsky och misstänksamhet. Systern Ã¥ andra sidan tassar pÃ¥ tå för att undvika att nämna det onämnbara. De enda som Juliette kan närma sig pÃ¥ ett ärligt sätt – och det gör filmen intressant – är nÃ¥gra bifigurer: det är systerns svärfar som efter en stroke förlorat talförmÃ¥gan och ägnar sin tid Ã¥t böckernas värld, det är den deprimerade övervakaren, vidare systerns kollega Michel som ger intryck av att vara Casanova men som i själva verket är en sensibel människa med smärtsamma erfarenheter – och slutligen systerns Ã¥ttaÃ¥riga dotter som med barnets nyfikenhet inte räds de svÃ¥ra frÃ¥gorna. Dessa personer saknar fördomar och kan därför möta henne i en sorts samförstÃ¥nd.

Juliette finner sig smÃ¥ningom tillrätta i sin nya tillvaro. När hon i sin slutreplik konstaterar ”jag är här”, är det med acceptans och tillförsikt.

Jag ställer mig tveksam till dramats höjdpunkt där Juliettes gÃ¥ta pÃ¥ slutet fÃ¥r sin förklaring. Det är en lösning som är väl enkel; det hade givit mer om det förtigits eller berättats vid en annan tidpunkt. En annan invändning jag har är filmens övertydliga vattensymbolik: systrarna heter Fontaine, den levnadströtte övervakaren är besatt av vatten och längtar efter Orinoco (osökt tänker man pÃ¥ Enyas refräng ”Sail away”) och slutscenen visar regndroppsdekorerade fönster. Att det handlar om rening blir alltför uppenbart.

Det här är Kristin Scott Thomas film. Det vi ser är långt från de kostymfilmer vi är vana att se henne i. Här spelar hon en glåmig och inbunden kvinna med sorg och leda som följeslagare. Hon gör det med självklar pondus.

BZR

Malene Birger-kopia från Ellos

Jag bläddrar genom de senaste modemagasinen för att spana in vårens mode, men det är inte mycket som tilltalar mig. Jag fastnar dock för en klänning som presenteras i DV nr 3, designad av Malene Birger, en av mina absoluta favoriter. Tyvärr hittar jag inte någon bild på den, men en (rejält) billigare kopia finns hos Ellos, se bilden till höger. (Klänningen kan köpas här.)

Jag har tidigare klankat ned på Ellos, men faktum är att det gamla hederliga postorderföretaget hottat upp sig. Deras linje Sara Kelly är ett trevligt budgetalternativ, lite elegantare och roligare än HM, tycker jag. Men vad som gör Ellos till den stora vinnaren bland landets postorderjättar är att man säljer riktiga märkeskläder, till exempel Bruuns Bazaars BZR. BZR-klänningen till vänster köpte jag i höstas och den är underbar. Här kan man alltså fynda kvalitetsplagg långt före rean, eftersom man ofta får förmånliga erbjudanden.

Skarpsynta och kritiska bloggare frÃ¥n forskarvärlden sÃ¥gar den s k upptäckten av Arsinoes grav (läs här och här). Synd – jag hade gärna levt kvar i den romantiska Indiana Jones-föreställningen att det verkligen var Arsinoes kvarlevor man hittat (man har ju hittat Tutanchamons grav – varför inte Arsinoes?), men det är tydligen vilda spekulationer à la Schliemann, han som trodde sig ha hittat Agamemnons dödsmask m.m. Hmm, jag känner mig naiv som gick pÃ¥ det…. Det kanske är straffet för att jag avfärdat teorierna i Da Vinci-koden för besvikna bekanta. Nu är det min tur att känna mig dum!

Jag hade bestämt mig för att inte plåga mina läsare med fler inlägg om Kleopatra, när Svenska dagbladet publicerar det här. Man har hittat systern Arsinoes kvarlevor i Artemishelgedomen i Efesos, dit hon på Caesars befallning förvisats. Kleopatra, som hade rivaliserat med sin syster lät senare avrätta henne år 41 f Kr., troligen med Marcus Antonius hjälp. Man kan läsa om Arsinoes grav i Efesos här.

Arsinoes grav i Efesos

Snyggast i melodifestivalen har ändå Petra Mede varit i sina vackra klänningar. Här är några tjusiga kreationer.

Idag på Idus Martiae har jag läst ut min Kleopatra-biografi. Den är lysande! Jag har tidigare berömt Allan Klynnes litterära stil och ger här ytterligare ett exempel på den genom att citera slutet på kapitel 3, där Kleopatra presenterar sig för Caesar (dagen till ära):

Jean-Leon Gerome: "Kleopatra inför Caesar" (1866)

”Nyheten om Caesars ankomst, liksom uppmaningen att inställa sig i Alexandria, hade trots allt nÃ¥tt fram till Kleopatras tältläger i öknen. För exildrottningen och hennes vänner mÃ¥ste saken närapÃ¥ ha framstÃ¥tt som ett gudomligt ingripande. Dramat var pÃ¥ väg mot en avgörande vändning. Om Caesar menade allvar, skulle han bli tvungen att backa upp Kleopatra och avgöra tvisten till hennes fördel. En brevväxling mellan dem bÃ¥da verkar ha ägt rum, men för att vinna i mÃ¥let krävdes mer än korrespondens. Även om det var förenat med livsfara mÃ¥ste Kleopatra personligen infinna sig till tribunalen. Hon var villig att ta risken. FrÃ¥gan var bara hur hon skulle ta sig in i Alexandria, när landvägen spärrades av Achillas trupper. Enda möjligheten var havet.

SÃ¥ kom det sig att Kleopatra, som Plutarchos skriver, ”med endast en av sina vänner”, Apollodorus frÃ¥n Sicilien, gick ombord pÃ¥ en liten bÃ¥t och satte kurs västerut. De passerade platsen för Pompejus landstigning och död, tog sig obemärkta igenom den egyptiska flottans avspärrning, passerade Nildeltats mÃ¥nga utlopp och kom efter en dag eller tvÃ¥ fram till Alexandria. När skymningen föll, seglade de in i den stora hamnen och lade till vid det kungliga palatsets kaj. Enligt Dio Cassius hade Kleopatra noga förberett sig inför det stundande mötet genom att arrangera sina kläder pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt, att hon skulle förefalla drottninglik men samtidigt väcka medlidande. Uppgiften verkar mest som en kliché, men situationen var i sanning den att Kleopatra nu stod inför sitt eget Rubicon. Den närmsta timmen skulle bli livsavgörande. Det fanns ingen andra chans att göra ett första intryck. Om nÃ¥got gick fel, kunde hon mycket väl vara död innan dagen grydde.

För att ta sig in i palatset krävdes emellertid nÃ¥gon form av kamouflage. Lösningen kan förefalla improviserad men var säkert noga uttänkt: Apollodoros rullade in Kleopatra i en sängklädessäck – att det skall ha rört sig om en matta är en senare utbrodering – varpÃ¥ han surrade ihop byltet och klev iland. Bärande sin drottning i detta pÃ¥slakan över axeln gick han in i palatset, passerade en lÃ¥ng rad vaktposter under förevändningen att Caesar väntade en gÃ¥va, tog sig med god lokalkännedom fram till den flygel där romarna upprättat sitt högkvarter och begärde inträde till den sal där imperatorn satt försjunken i arbete. Apollodoros blev insläppt. Paketet var levererat.”

Kleopatra?

Kleopatra finns avbildad pÃ¥ antika mynt och i egyptisk relief. Kanske är hon ocksÃ¥ förevigad som romersk staty. Klynne berättar att den staty frÃ¥n 1:a Ã¥rhundradet e Kr som kallas ”Venus frÃ¥n Esquilinen” i själva verket kan föreställa Kleopatra. Den nakna kvinnan lutar sig mot en egyptisk vas med en kobra, ett tecken som skulle kunna tyda pÃ¥ detta.  I kroppen liknar hon heller inte en vanlig Venus-staty. Kroppen är mer pojkaktig och visar dessutom bristningar efter barnafödande. Samma detalj finns pÃ¥ en torso som nyligen hittats i havet utanför Alexandria. Dessutom framträder vissa karakteristiska drag i ansiktet som ocksÃ¥ finns i andra Kleopatra-porträtt.

Appianos berättar att Caesar lät uppföra en staty av Kleopatra i Venus Genetrix (ung. ”hon som föder”) tempel pÃ¥ Forum Iulium. Kanske är det denna? Spekulationen är intressant. Det ansÃ¥gs magstarkt av Caesar att placera Kleopatra i ett romerskt tempel. ”I Rom uppfattades detta som nÃ¥got ytterligt främmande, pÃ¥ gränsen till helgerÃ¥n. Det gick inte att missta sig pÃ¥ avsikten. Caesar räknade Venus som sin urmoder, Kleopatra var den levande gudinnan Isis, Egyptens motsvarighet till Venus, och här stod de nu tillsammans. Vad sade inte detta om Caesars självuppfattning, och om Kleopatras roll i hans framtida planer?” (Ur kapitel 5.) Skeptikernas huvudargument har varit att en drottning inte skulle lÃ¥ta sig avbildas naken, men kanske är det meningen att hon som en frukt av en politisk allians skall föreställa Venus, liksom hon enligt egyptisk tradition identifierade sig med Isis.

Malena Ernman

Det var alltsÃ¥ RÖSTEN som segrade igÃ¥r. Även om jag är kritisk till det sätt pÃ¥ vilket Malena Ernman tog hem segern, höll jag henne som en av mina favoriter. Vilken donna hon är. Hennes eldighet och charm gÃ¥r rakt genom rutan och hon har en röst som man kan mörda för. Hur iskallt är det inte att avsluta med trestrukna c, buren i luften av sina dansare! Storheten ligger ocksÃ¥ i att hon har ett sÃ¥ brett register, sÃ¥väl musikaliskt som sceniskt. Det är modigt att blanda klassiskt och pop pÃ¥ detta sätt och det gläder mig att hennes framträdande gick hem i stugorna. Men – likheten med Puccinis ”Nessun dorma” (ur Turandot) är uppenbar. För nÃ¥gra Ã¥r sedan gjorde Fredrik Kempe, mannen bakom ”La voix” en upphottad version av Puccins tenoraria (”Vincerò”), som är ruggigt lik refrängen i ”La voix”. Hör Andrea Bocelli sjunga originalet här.

Bakelserna hjälpte inte

Så några bilder på mina andra favoriter. Trots att juryns val föll på proffsige Måns, fick han nöja sig med en fjärdeplats, omsprungen av se-vad-katten-har-släpat-in-Caroline och tre trallande gossar i pappas frack. Snöpligt, Måns. Det hjälpte inte att ett konditori i Lund komponerat särskilda Måns-bakelser, där överskottet skulle gå till röster på lundapågen.

Måns Zelmerlöw-bakelser

Sofia i skinnfodral

 

Agnes i guldfodral

Mitt hjärta klappade extra för en dark horse, Sofia med ”Alla”, som Ã¥tminstone pÃ¥ gammalgrekiska betyder ”men”. Rytmerna, sÃ¥ngen, framträdandet var medryckande och det grekiska sprÃ¥ket är sååå vackert. Sofias slimmade kroppsstrumpa kunde väl bara konkurreras ut av Agnes dito i guld. Agnes var helt klart häftigast i sin outfit som var kongenial med lÃ¥ten och scenografin.

Det kritiserade omröstningssystemet i Ã¥rets melodifestival kulminerade igÃ¥r till ett fiasko. Varför ha juryer om folkets röst ändÃ¥ är utslagsgivande? Med sÃ¥ stor differens i poängsumman – lägst 12, högst 144 - är det givet pÃ¥ förhand att den som fÃ¥r 144 poäng av folket vinner. Det faktum att man fÃ¥r fortsätta att rösta trots att juryn sagt sitt visar ocksÃ¥ att juryns dom inte har nÃ¥got värde. Skall allt bara handla om att fÃ¥ in sÃ¥ mycket pengar som möjligt av svenska folket? Systemet förtar bÃ¥de spänning och trovärdighet. DÃ¥ligt, SVT.

J W Waterhouse: "Cleopatra"

De som såg henne upplevde, efter vad som sägs, inte hennes skönhet som enastående eller bländande i sig själv, men i umgänget var hon oemotståndlig och fängslande. Hennes sköna gestalt, den övertygande kraften i hennes tal och hennes utstrålning i samvaron med människor, allt detta gav hennes väsen en särskild tjuskraft. Hennes röst var ljuvlig. I tungan hade hon ett instrument med många strängar som hon skickligt stämde alltefter det språk hon ville tala. (Plutarchos, Antonius 27. Övers. Ingemar Lagerström)

Allan Klynne

Hurra! Min Kleopatra-bok har kommit. Som en av de första i Sverige (boken är ännu inte utkommen i handeln) fÃ¥r jag läsa denna färska biografi över Egyptens femme fatale-drottning. Jag börjar läsa och upptäcker snart att den är RIKTIGT bra. Antikvetaren Allan Klynne skriver välformulerat som en romanförfattare och presenterar stoffet logiskt och sÃ¥ kunnigt att det är en njutning. Han har en förmÃ¥ga att levandegöra historien och ge den en snitsig magisk-dramatisk ”touch”, som jag gillar. SÃ¥ här inleds första kapitlet:

Allan Klynne: "Kleopatra - liv och legend"

”Ingen människa är ett oskrivet blad vid tjugoett Ã¥rs Ã¥lder. De flesta skulle snarare hävda att deras självuppfattning och världsÃ¥skÃ¥dning sedan länge fÃ¥tt fasta konturer vid den tidpunkten, ja kanske rentav mena att de inte förändrats nämnvärt som personer sedan sitt tjugoförsta levnadsÃ¥r. Drottning Kleopatra VII av Egypten, däremot, kliver in i historien just som tjugoettÃ¥ring, synligen utan nÃ¥got som helst förflutet. När hon inför Julius Caesars förvÃ¥nade blick trillar fram ur en hoprullad matta och därpÃ¥ reser sig för att sträcka ut sig i sin ungdomliga spänst, föds hon bildligt talat inför bÃ¥de vÃ¥ra och den romerske imperatorns ögon. Det är skapelsens ögonblick, det är kärleksgudinnan Venus som i sin snäcka stiger upp ur havet, det är krigsgudinnan Athena som fullt rustad med hjälm och sköld gör ett sprÃ¥ng ut ur sin fader Zeus huvud. Men framför allt är det en människa, en ung kvinna som just där och just dÃ¥ inte kunde veta nÃ¥got som helst om sin framtid. Hennes effektfulla entré skvallrar om en avsevärd vilja att regissera sitt eget liv, men makten över hennes historia kom i slutändan att ligga i andras händer. De romerska skriftställarna hade inget intresse av att teckna nÃ¥gon fördjupad eller nyanserad bild av Kleopatras bakgrund. PÃ¥ det oskrivna bladet kunde de tvärtom pränta en historia efter eget godtycke och efter ett fördomsfullt mönster som, när bläcket väl hade torkat, satt fast likt en outplÃ¥nlig tatuering.”

Förutom att porträttera Kleopatra ger Klynne en knivskarp analys av hennes samtid. Flera av de funderingar som jag har haft kring den romerska senrepubliken får en självklar förklaring. Tack, Allan Klynne, för denna ovanligt välskrivna och intressanta biografi.

Sera nimis vita est crastina – vive hodie!  Att leva imorgon är för sent – lev idag!

Martialis