
Forum Romanum
FokusRom, ett samarbete mellan Lunds och Göteborgs universitet, ordnade i lördags en dag med föreläsningar med anknytning till det antika Rom. Projektet har varit igång i drygt ett år och Lund och Göteborg turas om att vara värdar. Utöver dessa temadagar anordnas lärarutbyte mellan lärosätena samt kurser för studenter.
Minerva och hennes lilla uggla var med denna trevliga dag. Först ut var Simon Malmberg frÃ¥n Svenska Institutet i Rom. Han talade om hur man hittade vägen i Rom. Det har jag ocksÃ¥ alltid undrat. Hur sjutton kunde de göra sÃ¥ lÃ¥nga resor? Visst – romarna byggde vägar, men romarriket var ju sÃ¥ gigantiskt stort! Kartor förekom men var inte vanliga. Simon Malmberg visar exempel frÃ¥n en marmorkarta frÃ¥n 200-talet e Kr, men främst var det landmärken och omgivningens välvilliga vägbeskrivningar som gällde. En av arrangörerna, Ida Östenberg vid Göteborgs universitet, har skrivit om samma ämne i en understreckare i SvD.
Nydisputerade latinisten Magdalena Öhrman vid Lampeter i Wales tolkade Ovidius. Eftersom jag själv ägnat mig en del åt Ovidius, fann jag detta föredrag särskilt intressant. Magdalena Öhrman påpekar just komplexiteten hos Ovidius: texterna ger en omedelbar skönhetsupplevelse, men om man skrapar på ytan hittar man flera bottnar. Det kräver dock kreativ förmåga hos läsaren.
Jag har själv slagits av hur styvmoderligt behandlad Ovidius blivit före 1980. Hör bara vad en forskare skriver om Heroides:
”To me the single Heroides (I-XV) are a uniform plum pudding with a fair admixture of glittering rings and sixpences. The first slice is appetising enough, but each further slice becomes colder and less digestible, until the only incentive for going on is the prospect of coming across an occasional ring or sixpence. It seems a pity that so many school-boys should first be introduced to Ovid through this work.”
Â
Som att äta plommonpudding, alltså. Gott första tuggan, sedan sliskigt. Vilken jämförelse! Och brist på förståelse! Många har avfärdat Ovidius som ytlig, men då har man inte givit honom en chans. Öhrman talade vidare om Ovidius lek med läsaren, hur han leker med genrer och ordval. Spännande!
En annan latinist, Christer Henriksén från Uppsala, visade oss en ovanlig epitaf, där den döde framställs som upptagen bland gudarna. En sådan apoteos beskrivs annars bara när det gäller kungligheter - här är alltså ett undantag. Undantaget gäller också den litterära stilen. Texten har hög stil och kryllar av allusioner till Ovidius Fasti (ständigt denne Ovidius!).
Slutligen berättade numismatikern Ragnar Hedlund, nyligen disputerad i Antikens historia, om bildkonstens dynamik och propaganda. Tyvärr mÃ¥ste Minerva skämmas och medge att hon somnade här och därför inte uppfattade föredraget i sin helhet. Det berodde inte pÃ¥ föreläsaren, snarare pÃ¥ för lite sömn efter en sen fest, som tog ut sin rätt under eftermiddagen… Att försöka Ã¥terge innehÃ¥llet vore som att sätta ihop en vas utifrÃ¥n skärvor – i och för sig just sÃ¥dant som arkeologerna gör! Men nu är ju Minerva inte arkeolog, utan en nyfiken och kulturintresserad person som ibland slumrar till…