Okt
04
Inlagd 2013-10-04
Inlagd i Minerva av minerva

Äntligen har jag börjat blogga igen! Det tog sin lilla tid, men den långa pausen var välbehövlig. Tyvärr lämnar jag det här fina kontot som jag tyckt så mycket om (snyft, snyft), helt enkelt av den anledningen att panelsidan krånglat för mycket.

Nya Minerva finns i stället på: http://minervablogg.wordpress.com

Välkommen!

Kommentarer    Läs Mer   
Okt
01
Inlagd 2013-10-01
Inlagd i Kultur, Litteratur av minerva

Tidskriften Pilgrim introducerar sitt senaste nummer med en text om Stockholm som helig stad. Skönheten i tanke och språk samt skribentens förmåga att med andlig blick betrakta sin hemstad griper mig så till den grad att jag läser texten två gånger.

Författarinna är Syster Sofie, nunna i dominikanerorden. Jag noterar att hon är verksam vid ett kloster endast någon mil från mig.

"Stairway to heaven" av Syster Sofie O. P., Artos & Norma bokförlag

"Stairway to heaven" av Syster Sofie O. P., Artos & Norma bokförlag

Vid Artos & Normas monter på bokmässan får jag syn på en av Syster Sofies böcker. Mannen i montern upplyser mig om att en splitterny bok av henne är på ingång och väntas till eftermiddagen. Och den är värd att vänta på, säger han. Han har sträckläst den.

Och sträckläser gör även jag, när jag fått tag i Stairway to heaven direkt från pressarna. Som en modern Augustinus berättar Syster Sofie frimodigt om sin uppväxt och slingriga väg till omvändelse och beslut om klosterliv, från tonårskollektiv med proggmusik, via kibbutzliv i Israel och yoga i Indien.

Berättelsen rymmer mänskliga misstag och bittra erfarenheter, ofta orsakade av ett ivrigt temperament. Att nunnor inte per automatik är övermänniskor, blir tydligt för läsaren. Den unga Sofie blir förälskad, deprimerad, hon gör andra besvikna och hon velar i sin obeslutsamhet. Att detta yrväder kunnat finna ro i ett kloster framstår som ett mysterium. Men det är nog också en av poängerna med boken. Den kallelse hon kände var ett mysterium, något obegripligt och icke självvalt, men som hon inte kunde komma undan. Hon var bytet för en örn som spanat in under lång tid från fjärran.

Har den som vigt sitt liv åt Gud rätt att sätta sig själv i centrum? frågar sig Syster Sofie i bokens efterord. Hon motiverar sitt projekt med viljan att ge andra vägledning, såsom andras berättelser har hjälpt henne. Jag är henne tacksam. Denna fascinerande andliga resa innehåller så mycken klokhet och så mycken kärlek till livet, Gud och människor att jag vågar säga att den har vidgat min syn på livsval och livsmening.

Kommentarer    Läs Mer   
Mar
22
Inlagd 2013-03-22
Inlagd i Aktuellt, Film, Litteratur, Skönhet av minerva

Keira Knightley är storslagen som Anna Karenina

Keira Knightley är storslagen som Anna Karenina

Det visuella geniet Joe Wright har igen skapat ett mästerverk av ett annat mästerverk. Som i tidigare Stolthet och fördom och Försoning ger han sig i kast med de stora romanerna,  den här gången med ingen mindre än Tolstojs klassiker Anna Karenina. Mig veterligen finns ingen författare som så skickligt har samlat insikter om människans psykologi och plats i historien som Tolstoj. Man kan bäva för mindre, men Wright tar sig an denna tradition med säker och djärv hand.

Jude Law som Karenin

Jude Law som Karenin

Regissörens favoritmusa Keira Knightley porträtterar Anna Karenina, aristokrathustrun från Sankt Petersburg som blir handlöst förälskad i unge greve Vronskij. Knightley lyser som alltid. Hon frambjuder en rik skala ansiktsuttryck och skänker rollen dess tillbörliga värdighet. Jude Law gör hennes make Karenin som en man som har fastnat. Oförarglig, flitig, välvillig, ”ett helgon” enligt sin fru – men gjord av trä.

Det instängda och inordnade aristokratiska liv som Anna och hennes vänner lever illustreras av en vacker, gammaldags teater. En stor del av handlingen utspelas där. Rum efter rum öppnas som kinesiska askar. Det kan tyckas som en uttjatad symbol – livet som ett skådespel  - men Wrights originalitet och sinnrikhet gör det här greppet mycket lyckat. Först när Anna ger efter för passionen till greve Vronskij öppnas dörren från teaterbyggnaden ut mot gröna ängar.  En annan som frigjort sig från påtvingande begränsningar är godsägaren Levin, som väljer bort storstaden och det luxuösa livet för ett liv i endräkt med sina bönder och ägnar sig åt jordbruk och jakt.

När Anna träffar Vronskij beskriver hon sig som en svulten som fått mat. Men även om hennes kärlekstörst mättats och själen förverkligats, står den nyvunna friheten i milsvid kontrast till det fängelse som plikter, konvenans och samvete håller henne kvar i. Hennes projekt är egentligen inte dömt till undergång – trots att hon fått barn med Vronskij är skandalen inget faktum förrän hon offentligt visar sig med honom – men hon, liksom sina äktenskapsbrytande medsystrar i 1800-talslitteraturen, är dömd till undergång. Ändå säger hennes svägerska Dolly, gift med den ständigt otrogne Stiva (som till skillnad från sin syster inte drabbas av passion utan roar sig med kvinnor av ohejdad vana), att hon själv skulle handlat likadant som Anna om hon fått chansen. ”Men det var ingen som frågade.”

Tolstoj tecknar människorna sådana de är i all sin mänsklighet, skröplighet och härlighet. Ingen är offer, ingen är förövare, ingen är god, ingen är ond. Människan bara är. I sig ett mikrokosmos ingår hon i ett större kosmos. Inget av dessa förstår hon fullt ut. Tolstoj gör det och hjälper henne göra det. Tack, Joe Wright, för påminnelsen.

Nov
20
Inlagd 2012-11-20
Inlagd i Skönhet av minerva

Till Axel (1991-2012)

YouTube Preview Image

Is it a kind of a dream

Floating out on the tide

Following the river of death downstream

Oh is it a dream

There’s a fog along the horizon

A strange glow in the sky

And nobody seems to know where it goes

And what does it mean

Oh is it a dream

Bright eyes, burning like fire

Bright eyes, how can you close and fail

How can the light that burned so brightly

Suddenly burn so pale

Bright eyes

Is it a kind of a shadow

Reaching into the night

Wandering over the hills unseen

Or is it a dream

There’s a high wind in the trees

A cold sound in the air

And nobody ever knows when you go

And where do you start

Oh into the dark

Bright eyes, burning like fire

Bright eyes, how can you close and fail

How can the light that burned so brightly

Suddenly burn so pale

Bright eyes

Bright eyes, burning like fire

Bright eyes, how can you close and fail

How can the light that burned so brightly

Suddenly burn so pale

Bright eyes

Kommentarer    Läs Mer   

I syfte att lära mig något om den litterära scenen under svenskt 1700-tal, läser jag delen ”Upplysning och Romantik” ur Bonniers serie Den svenska litteraturen från 1988. En av redaktörerna och författarna är Sven Delblanc, som i nämnda del bidrar med rutor över mindre kända upplysningspersonligheter.  Jag häpnar över hans fränhet! Stilen är minst sagt ovanlig och oakademisk för en litteraturprofessor. Personerna porträtteras mer utifrån sin person och sitt utseende än sin gärning. Carl Christoffer Gjörwell får en spalt med rubriken ”Den snälle pappa Gjörwell”. Här kan man läsa:

Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) är en av dessa flitiga medelmåttor, som gör en vitter kultur möjlig. Svenska litteraturens rännstenar är fulla av genier, och det kan vara en välgörande kontrast att någon gång fästa blicken vid den gode assessor Gjörwell, älskvärd och urban på familjepromenad kring sin stuga på Djurgården.

Men detta är bara början. Om Nils von Rosenstein står:

Han är vår svenske Sokrates – en vis och ädel ande i en ful och klumpig stofthydda.

Johan Simmingsköld beskrivs på följande sätt:

Kungens lyckade fynd – en Kellgren, en Leopold – får oss lätt att glömma de många misslyckade figurer som fick sola sig i den kungliga nåden. En av de värsta var Johan Simming, adlad Simmingsköld, utnämnd till kunglig bibliotekarie och lagman ehuru komplett oduglig som skribent. Han livnärde sig bl a genom att utan ersättning trycka dikter av Bellman i göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt?. Han var fet, såg dum ut och hade av ständigt bugande blivit S-formad, vilket väl framgår av Sergels ypperliga karikatyr av den ödmjukt bockande parasiten.

Uppfriskande eller plumpt? Överraskande är det i varje fall!

1 Kommentar    Läs Mer   
Okt
24
Inlagd 2012-10-24
Inlagd i Musik av minerva
Jordi Savall

Jordi Savall

I förrgår hörde jag en mästare. Jordi Savall, en pionjär inom tidig musik, produktiv som få både vad gäller konserter och skivinspelningar. På sin vackra gamba från 1697 framförde han musik från sin senaste skiva, Les Voix Humaines, i en kyrka kongenial med musiken: Christian IV:s renässanskyrka Holmens kirke i Köpenhamn.

I kyrkans mitt sitter en man som ägnat ett helt liv åt gamban och dess musik. Och därför blir det också variation. Gamban, detta ljudsvaga instrument, kan tyckas begränsad, men fram bringas olika sorters ljud. De brittiska styckena ”The Lancashire Pipes” från The Manchester Gamba Book, spelas på ett sätt enligt keltisk tradition. Fråga mig inte hur det går till, men det låter annorlunda än det övriga! Och de vackra ackorden som bildas när flera strängar sätts i rörelse samtidigt. I John Playfords ”La Cloche” uppvisar Savall en teknik med vänsterhandspizzicato. Lyssna nedan, där en stor del av konsertprogrammet återfinns.

YouTube Preview Image
Kommentarer    Läs Mer   
Okt
22
Inlagd 2012-10-22
Inlagd i Litteratur av minerva

Litteratur som länkar samman mig med människor som levt förr, litteratur som ger mig nya idéer om mig själv, mina medmänniskor och världen, eller sätter ord på det som jag vagt tänkt men inte förmått formulera, litteratur som lyckas beskriva det sköna, svåra och mänskliga — det är litteratur när den är som bäst.

Det slår mig att mycket av den främsta litteraturen utgår från historier som objektivt sett ter sig tämligen banala, ja rentav barnsliga. Odysséen, till exempel, där människor slåss mot monster och drabbas av gudarnas nycker. Eller de grekiska dramerna. Eller Selma Lagerlöf som lyckas införliva troll och gengångare i berättelser om människor.

Efter tips från en vän läser jag Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf (min vän säger för övrigt att jag påminner om Charlotte Löwensköld!), en trilogi som jag läste som tonåring, men vars innehåll har förpassats till glömskans vrå. I centrum för denna spökroman står en ring som stulits ur en grav och vars existens påverkar generation efter generation.

Lagerlöf är som bäst i sina essäartade reflektioner, tycker jag.  Hör bara här, i inledningen till det sjunde kapitlet:

Det ska inte förnekas, att hos oss i Värmland var skogarna vida på den tiden och åkrarna små, gårdsplanerna stora, men stugorna trånga, vägarna smala, men backarna branta, dörrarna låga, men trösklarna höga, kyrkorna oansenliga, men gudstjänsterna långa, levnadsdagarna få, men bekymmerna oräkneliga. Men inte var väl värmlänningarna några jämmerlappar eller tråkmånsar fördenskull.

Nog tog frosten bort säden, nog härjade vilddjuren bland boskapen och rödsoten i barnflocken, men visst hade de humöret i behåll i det längsta. Vart skulle det eljest ha burit i väg med dem?

Men detta berodde kanske på att det fanns en tröstare i alla gårdar. Det fanns en, som kom till den rike likaväl som till den fattige, en, som aldrig svek och aldrig tröttnade.

Men tro för all del inte, att den tröstaren var något högtidligt eller storståtligt, såsom Guds ord eller samvetsfrid eller kärlekslycka! Tro inte heller, att den var något lågt och farligt, såsom dryckjom eller tärningspel! Den var bara något helt oskyldigt och vardagligt, den var ingenting annat än eldbrasan, som flammade på härden om vinterkvällarna.

Herre Gud, vad den gjorde det vackert och hemtrevligt i den minsta stuga! Och så den gick på och skämtade med folket där inne, så länge som kvällen varade! Den sprakade och knastrade, det var, som om den skulle ha skrattat åt dem. Den spottade och fräste, då var det, som om den ville härma någon, som var vresig och arg. Ibland visste den sig ingen råd att få slut på en kvistrik kubbe. Då fyllde den hela rummet med rök och os, liksom ville den låta folket förstå, att den hade fått för dålig kost att leva av. Ibland passade den på och sjönk ihop till bara en glödhög, just som folket var i bästa arbetstakten, så att man måste lägga ner händerna i knäet och storskratta, tills den tog upp sig igen. Allra mest skälmaktig blev den, då matmodern kom med de trebenta kokkärlen och begärde, att den skulle koka maten. Någon enda gång var den villig och tjänsaktig och gjorde sin sak fort och väl, men som oftast dansade den lätt och yr i timtal omkring grötgrytan utan att få den i kokning.

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg!

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden.

1 Kommentar    Läs Mer   
Okt
15
Inlagd 2012-10-15
Inlagd i Musik av minerva

Mer opera åt folket! Metropolitans satsning på direktsändning världen över fortgår. Det fina med denna typ av sändning är att man kommer så nära. Man ser detaljer och får tillträde till det som händer bakom scenen.

Här är trailers för de operor som sänds under säsong 2012/2013.

YouTube Preview Image

I lördags var det säsongspremiär med Donizettis L’elisir d’amore, Kärleksdrycken. En underhållande och smart opera med fantastisk musik och ett, för ovanlighetens skull, bra libretto.

Inte minst blir jag förtjust i trio-numret i slutet av första akten, där varje person för fram ett separat budskap i en stämma som raffinerat slingrar sig mot de andras. Men höjdpunkten är förstås ”Una furtiva lagrima” som tenoren Matthew Polenzani framför med den äran, i rollen som ”losern” Nemorino. Tyvärr får vi inte lyssna på hela arian här, men det är i alla fall ett smakprov:

YouTube Preview Image

Bondflickan Adina spelas av Mets kanske största stjärna, Anna Netrebko. Hon och Polenzani har en fin personkemi. Ambrogio Maestri som den kvacksalvande doktorn Dulcamara är hejdlöst dråplig. Skådespeleri, sång, scenografi och regi är av yppersta klass. Vilken fröjd!

YouTube Preview Image

1 Kommentar    Läs Mer   
Okt
13
Inlagd 2012-10-13
Inlagd i Musik av minerva

Klangen av en kyrkklocka är för mig det mest vördnadsbjudande jag kan föreställa mig. Den estniske tonsättaren Arvo Pärt, känd för sin sakrala, minimalistiska musik, integrerar den i sin Cantus in memoriam Benjamin Britten. Det fem minuter långa stycket skrevs år 1977, strax efter budet om Brittens död. Pärt såg en musikalisk själsfrände i den brittiske tonsättaren.

Igår hörde jag göteborgssymfonikerna framföra stycket. Vilken upplevelse att höra det live! Den dova klockklangen ljuder mäktigt genom stråkarna, mer än i någon inspelning jag har hört.

YouTube Preview Image

En god vän som jag träffar på mässan gör mig sällskap på ett seminarium med Roy Jacobsen, en av Norges mest lästa författare. Min vän undrar varför jag fastnat just för norska författare. Ja, varför? Berättarglädjen, kanske. Den yvigare stilen.

Jan Kjaerstad - tänkande norrman

Jan Kjaerstad - tänkande norrman

Det var när jag vid millennieskiftet läste Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren — skall dock medge att jag ännu bara läst de två första) som jag upptäckte litteraturen hos våra grannar i väst. Jag passar på att tacka Kjaerstad för denna litterära insats när jag ber om en signatur i hans senaste roman som jag köper i Atlantis monter. När han berättar om detta sitt senaste verk, Normans område, säger han att tröttnat på det freudianska grävandet i människans källare. I stället vill han se människan som ett palats med flyglar, vidgad. En syn på människan och världen som definitivt gör sig märkbar i Wergeland-trilogin som avhandlar allt från brödbakning till astrofysik.

Denna frejdiga stil och vidgade syn har med författarens tankefrihet att göra, tror jag. Norska författare representerar en annan typ av tänkande, kanske därför att de inte är präglade av det ängsliga och konforma tänkande som råder i svenskt kulturliv.

Karl Ove Knausgård - tänkande norrman

Karl Ove Knausgård - tänkande norrman

Det är bland annat det som Karl Ove Knausgård sätter fingret på och avslöjar i sin befriande filterlösa Min Kamp-serie. Jag läser just nu del två. Där låter han Geir säga om Sverige: ”På flygplatsen finns det ett gult streck framför bagagebandet som man inte får kliva över. Och ingen kliver över. Bagageutlämningen avlöper lugnt och fint. På samma sätt styr man samtalen i det här landet. Det finns ett gult streck som ingen får överträda.” Men han lägger inte bara orden i andras mun, utan riktar en hel del kritik mot Sverige också genom sin berättarröst.

Erlend Loe - tänkande norrman

Erlend Loe - tänkande norrman

Under ett seminarium gör författaren Erlend Loe följande analys av Sverige med anledning av bland annat den könspolitiska debatten, inte minst manifesterad i ordet hen: Ett land som inte har varit i krig i tvåhundra år, uppfinner problem som egentligen inte finns. Detta föranleder mig att tänka på den onyanserade recensionen av Anders Jacobssons och Sören Olssons bok om Håkan-Bråkan, i vilken recensenten förklarar sig beredd att hellre hugga av sin ena arm än läsa boken för sina barn, därför att den sägs cementera de könsstereotyper ”som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka”.

En liknande kritik, om än inte lika brutalt uttryckt, har Knausgård fått efter att ha skrivit om feminiserade män som drar barnvagn i just ovan citerade del 2.

Trött på den uppfostrande attityden och det humorlösa tyckandet som alltför ofta möter mig i recensioner och artiklar, vill jag hellre ägna mig åt texter skrivna av intelligenta och tänkande norrmän, som tillräckligt nära men ändå långt ifrån kan skriva om svenska angelägenheter på ett sakligt, uppriktigt och distanserat sätt.

Okt
02
Inlagd 2012-10-02
Inlagd i Litteratur av minerva

Det är 70-tal, men det kunde nästan ha varit 1700-tal. Livet i den småländska byn där 12-årige Klas och hans familj bor präglas av något otidsenligt, ålderdomligt. Gammalt folkskrock lever kvar. När det åskar säger ”de gamle” att det är Tor som dundrar. ”Människan spår och Gud rår”, är Klas mammas favorituttryck. Föräldrarnas tankar kretsar kring skörden och djuren. På matbordet serveras rovor och lungmos. Det är en begränsad värld. Vi möter inte så många fler än grannen, prästen och skolläraren.

Ända tills Veronika från Upplands Väsby flyttar till byn med sina gröna-vågare till föräldrar. För Klas öppnar sig en okänd värld när han för första gången träffar denna jämnåriga flicka. Hon talar och rör sig imponerande obesvärat – som om hon inte behövde fundera ut innan vad hon skulle säga! Hennes intellektuelle och vinsörplande far lyssnar på Mendelssohn och läser Hermann Hesse. Det gör intryck på Klas och blir ett sätt för honom att bryta sig loss från sin instängda tillvaro, en instängdhet som blir mer tryckande och otäck genom faderns tilltagande pysiska ohälsa.

Ett annat sätt för Klas att ta sig ur ofriheten är att åka till Madsjön för att skåda fåglar. Det Klas inte vet om fåglar är inte värt att veta. Bokens ornotologiska kommentarer är många och poetiska. Fågeln som frihetssymbol — visst har vi läst det förr. Korpen som förknippas med död och undergång — ja, även det är bekant. Ändå är det nytt.

Ett av de mest fulländade partierna i denna augustprisvinnande debutroman, är när Klas och Veronika under en cykelutflykt smyger in i en kyrka och letar rätt på nattvardsvinet. En stund innan detta äventyr har de sett orden ”Agne (dvs Klas pappa) på väg till dårhuset” målade på en vägg.

En hinna som sprack – - -

Som om någon hade lossat alla band, spärrhakarna släppt, varenda nervknut lösts upp. Jag kan säga vad jag vill! Vem bryr sig om några ord på en vägg? Det kanske inte ens stod något skrivet när allt kommer omkring.

Här är jag och här är Veronika.

Där är flaskan.

Jag läser kärleksevangeliet om du spelar orgel, välj en psalm så sjunger jag så att kyrktaket lyfter. Vi kan springa upp i tornet, ringa i klockorna och se ut över hela byn. Brinner det där hemma så kan det göra detsamma, det får gå hur det vill med alltihop. Låt honom elda och göra slut på vad han vill, nu klarar jag mig själv.

Nu är det du och jag. Vi kan hoppa ut från tornet och se hur långt vi kan flyga. Jag ska peka ut graven där de hittade ett benrangel med en sjutumsspik i bakhuvudet, visa var marken rämnade när kistan efter den lomhörde kantorn rasade ihop.

Tomas Bannerhed har skrivit en enastående berättelse om landsbygdens enskildhet, om ett barns flykt till naturen när främlingskapet och smärtan blir för påtagliga: det främlingskap som uppstår när man känner att man är född i fel tid eller på fel plats och den smärta som bränner när man ser en nära anhörig förändras. När fadern går in i sin galna värld, ger sig Klas ut i fåglarnas värld. Lillebror Göran regredierar och tar till nappen som åttaåring. Kvar är en tapper och tålmodig mamma som ”gjorde det som stod i hennes minimala makt”.

Jag diskuterar boken med andra i en bokcirkel. Det finns nästan inte en scen vi inte tar upp. Allt är värt att berömma, att fundera över, att diskutera, att ta till sig. Det är vi alla överens om.

När Cecilia Hagen får frågan ”Tror du på bokens död?” svarar hon ”Tror du på brödets?”.

Boken är allt annat än död under september månads sista fyra dagar i Göteborg. Sällan skådar jag sådan entusiasm som i myllret bland bok- och biblioteksmässans utställare och besökare. För mig har mässan blivit något av en obligatorisk inledning på hösten. Det gör mig upplyft att lyssna till författare som tänker självständigt och originellt (för det gör de ofta!). Det ger mig inspiration och hopp om bokens framtid att se och bläddra i dessa böcker i mängd, ofta omsorgsfullt uttänkta och kärleksfullt formgivna.

Inte minst manifesteras entusiasm och idealism i de många litterära sällskapen. Här finns sällskap för Shakespeare, Swedenborg och Strindberg, för Fröding, Lagerlöf och Karlfeldt, men också för en mer provinsiell förmåga som Salje. Det mest udda inslaget står Fröding-sällskapet för, som låter två män gå utklädda som den värmländske skalden, en av dem i vit sjukhusrock och den andra som någon sorts ”fattig munk från Skara”. Jan Myrdal-sällskapet tycks vara ensamt om att bilda en krets kring en nu levande författare.

I Hjalmar Söderberg-montern, eller ”holken”, som en representant för de litterära sällskapen kallar dessa bås, kastar jag mig entusiastiskt över Kurt Mälarstedts ljuvliga biografi Ett liv på egna villkor om Maria von Platen, en bok vars värld jag fullkomligt gick in i under en period då jag läste biografier över sekelskiftespersonligheter. Turligt nog sitter författaren själv i montern, varpå jag passar på att be om en signatur. När han hör mitt namn lyser han upp. Hans dotter bär det också. Namnet leder oss också till Mälarstedts legendariske chef på DN, Olof Lagercrantz, vars hustru också hade begåvats med detta namn. Detta föranleder mig att, efter en mikrosekunds tvekan, drista mig till att berätta att jag just läst Sven Stolpes lilla bok som bär samma namn som den som karaktärsmördas i den. Någon närmare fördjupning i nidbilden kommer inte till stånd, vilket väl heller inte var meningen. En författare vill förstås hellre tala om sitt eget verk.

Och han har anledning att vara stolt. Med den äran har han porträtterat denna märkliga kvinna, Maria von Platen. Vad hade hon då med Hjalmar Söderberg att göra? Det började med att hon skrev ett förtjust brev till författaren efter att ha läst Martin Bircks ungdom (som för övrigt är min favoritroman av Söderberg). En korrespondens uppstod och tilltog, till den grad att ryttmästarhustrun fru von Platen, bosatt i Kristianstad, tog sitt pick och pack och flyttade till Stockholm, umgicks i litterära och konstnärliga kretsar och blev både älskarinna och musa åt Söderberg. Enligt Mälarstedt är hon förebild för såväl Gertrud och Lydia Stille som Helga Gregorius. Det är inte svårt att tro honom. I Söderbergs Doktor Glas-manus finns till exempel namnet Maria överstruket, ändrat till Helga.

För ynka fyrtio kronor köper jag denna bok som jag redan har läst för att ha sekelskiftets skönhet och smärta nära till hands i mitt hem.

Mar
26
Inlagd 2012-03-26
Inlagd i Litteratur av minerva

…till den italienske författaren Antonio Tabucchi, som avled häromdagen. Om hans underbara lilla roman Påstår Pereira har jag skrivit tidigare.

Mar
26
Inlagd 2012-03-26
Inlagd i Musik av minerva

I helgen som gick hade jag nöjet att lyssna på underbara Johannespassionen av Bach. Allt är vackert i den, men den vackraste arian är nog trots allt sopranens ”Zerflieβe, mein Herze”. För några år sedan hörde jag Maria Keohane göra en bedårande tolkning i Lunds domkyrka. Det var inte hon som sjöng den här gången, men hon finns på Youtube:

YouTube Preview Image
Mar
25
Inlagd 2012-03-25
Inlagd i Konst av minerva

En vän till mig ”samlar” på bebådelsemotiv. Det är verkligen spännande att studera hur ett enda motiv har skildrats av olika konstnärer genom tiderna. Jag gör ingen exposé här, utan väljer ut en av mina ”favoritbebådelser”, Botticellis bebådelse som jag hade glädjen att se på Uffizierna i Florens förra våren.

Sandro Botticelli, "Annunciation" (1489)

Sandro Botticelli, "Annunciation" (1489)

Mar
24
Inlagd 2012-03-24
Inlagd i Musik av minerva

Fantasi i h-moll, framförd av Roland Pöntinen:

YouTube Preview Image
Kommentarer    Läs Mer   
Mar
23

För några dagar sedan besökte jag ett föredrag arrangerat av Svenska Atheninstitutets vänner. Rubriken var ”Arbetet med Tranströmers poesi”. Inbjuden gäst var Vasilis Papageorgiou som översatt allt av Tomas Tranströmer till grekiska, och inte bara det: han har även översatt Bertil Malmberg, Willy Kyrklund och John Ashbery.

Plötsligt trillar polletten ned. Men det är ju han! Sapfo-översättaren. Han presenterade sig som docent vid Linnéuniversitetet och ansvarig för dess konstnärliga skrivarkurser och som översättare av redan nämnda poeter. Men för mig är han känd för att tillsammans med Magnus William-Olsson ha översatt Sapfos dikter och fragment till svenska. Ett par exempel:

J F Cazenave: Porträtt av Sapfo

Eros skakade mitt

hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

*
Du kom, som jag längtade!
och kylde av mitt hjärta som brann av begär
*
Käraste mor, jag kan inte arbeta med väven, ty smidiga Afrodite lät åtrån till en yngling övermanna mig

Jag blir glad och inspirerad av människor som är hängivna och utstrålar kärlek inför det de gör. En sådan människa är Vasilis Papageorgiou. Han älskar poesi.

Arbetet med Tranströmers poesi kallar han ett relativt enkelt arbete. Det kräver inga förkunskaper. Översättaren behöver inte leta fram uppgifter om personer eller företeelser som nämns. Han behöver inte förse sin bok med referenser. Allt finns där redan. Det räcker med texten.

Enligt Papageorgiou är Tranströmers storhet − vilket ofta brukar framhållas − hans enkelhet, samt att hans dikter håller kvalitet rätt igenom, allt från den första dikten ”Preludium”. Det är också den som Papageorgiou väljer att läsa i grekisk översättning. Jag förstår inte mycket av den, men de greker som är där säger att det porlar om språket.

Preludium
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen
Fri från den kvävande virveln sjunker
resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans
position – de mäktiga trädrotsystemens
underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord
står – i tropiskt flöde – grönskan, med
lyftade armar, lyssnande
till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han
sjunker mot sommaren, firas ned
i dess blänkande krater, ned
genom schakt av grönfuktiga åldrar
skälvande under solturbinen. Så hejdas
denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas
till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens
fredlösa ton
hänger över det bottenlösa.
I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet. Skall,
efter störtningen genom dödens virvel,
ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?
ur 17 dikter, 1954
1 Kommentar    Läs Mer   
Mar
22
Inlagd 2012-03-22
Inlagd i Kultur av minerva

Har man förmått att skaffa sig ro, har man gjort mer än de som erövrat städer och riken — Montaigne


Mar
20
Inlagd 2012-03-20
Inlagd i Musik av minerva

Två dagar i rad har jag hört Christian Sindings ”Frühlingsrauschen” på radio. Mitt motoriska minne blir nostalgiskt! Det pianostycket sitter till viss del ännu i mina fingrar sedan mitt flitiga spelande som tonåring. Ett härligt stycke att spela!

Körsbärsträden blommar ännu inte, men i Sindings porlande, livsbejakande och vårfyllda musik, gör de det:

YouTube Preview Image
1 Kommentar    Läs Mer   
Mar
19
Inlagd 2012-03-19
Inlagd i Klassiska språk av minerva
Latinska ord av Karin Westin Tikkanen

Latinska ord av Karin Westin Tikkanen

En ny bok om latin har alldeles nyss utkommit! Imorgon presenteras den av författaren själv, Karin Westin Tikkanen, på Medelhavsmuseet i Stockholm. Latinska ord – en bok full av svenska ord som har ursprung i latinet. Här kan man exempelvis lära sig att ordet ”palats” går tillbaka på en mycket fashionabel adress i Rom, nämligen Palatinen, en av de sju kullarna.

Den ingår i en serie böcker från Historiska Media. Initiativtagare är ingen mindre än min kära bloggkompis Olle Bergman, som skrivit om Historiska ord, Kulinariska ord och snart är klar med Bibliska ord.

1 Kommentar    Läs Mer