Minerva

…till den italienske författaren Antonio Tabucchi, som avled häromdagen. Om hans underbara lilla roman PÃ¥stÃ¥r Pereira har jag skrivit tidigare.

I helgen som gick hade jag nöjet att lyssna pÃ¥ underbara Johannespassionen av Bach. Allt är vackert i den, men den vackraste arian är nog trots allt sopranens ”Zerflieβe, mein Herze”. För nÃ¥gra Ã¥r sedan hörde jag Maria Keohane göra en bedÃ¥rande tolkning i Lunds domkyrka. Det var inte hon som sjöng den här gÃ¥ngen, men hon finns pÃ¥ Youtube:

En vän till mig ”samlar” pÃ¥ bebÃ¥delsemotiv. Det är verkligen spännande att studera hur ett enda motiv har skildrats av olika konstnärer genom tiderna. Jag gör ingen exposé här, utan väljer ut en av mina ”favoritbebÃ¥delser”, Botticellis bebÃ¥delse som jag hade glädjen att se pÃ¥ Uffizierna i Florens förra vÃ¥ren.

Sandro Botticelli, "Annunciation" (1489)

Fantasi i h-moll, framförd av Roland Pöntinen:

För nÃ¥gra dagar sedan besökte jag ett föredrag arrangerat av Svenska Atheninstitutets vänner. Rubriken var ”Arbetet med Tranströmers poesi”. Inbjuden gäst var Vasilis Papageorgiou som översatt allt av Tomas Tranströmer till grekiska, och inte bara det: han har även översatt Bertil Malmberg, Willy Kyrklund och John Ashbery.

Plötsligt trillar polletten ned. Men det är ju han! Sapfo-översättaren. Han presenterade sig som docent vid Linnéuniversitetet och ansvarig för dess konstnärliga skrivarkurser och som översättare av redan nämnda poeter. Men för mig är han känd för att tillsammans med Magnus William-Olsson ha översatt Sapfos dikter och fragment till svenska. Ett par exempel:

J F Cazenave: Porträtt av Sapfo

Eros skakade mitt

hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

Jag blir glad och inspirerad av människor som är hängivna och utstrålar kärlek inför det de gör. En sådan människa är Vasilis Papageorgiou. Han älskar poesi.

Arbetet med Tranströmers poesi kallar han ett relativt enkelt arbete. Det kräver inga förkunskaper. Översättaren behöver inte leta fram uppgifter om personer eller företeelser som nämns. Han behöver inte förse sin bok med referenser. Allt finns där redan. Det räcker med texten.

Enligt Papageorgiou är Tranströmers storhet − vilket ofta brukar framhÃ¥llas − hans enkelhet, samt att hans dikter hÃ¥ller kvalitet rätt igenom, allt frÃ¥n den första dikten ”Preludium”. Det är ocksÃ¥ den som Papageorgiou väljer att läsa i grekisk översättning. Jag förstÃ¥r inte mycket av den, men de greker som är där säger att det porlar om sprÃ¥ket.

Preludium

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Fri från den kvävande virveln sjunker

resenären mot morgonens gröna zon.

Tingen flammar upp. Han förnimmer – i dallrande lärkans

position – de mäktiga trädrotsystemens

underjordiskt svängande lampor. Men ovan jord

står – i tropiskt flöde – grönskan, med

lyftade armar, lyssnande

till rytmen från ett osynligt pumpverk. Och han

sjunker mot sommaren, firas ned

i dess blänkande krater, ned

genom schakt av grönfuktiga åldrar

skälvande under solturbinen. Så hejdas

denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas

till fiskgjusens vila över ett strömmande vatten.

Bronsålderslurens

fredlösa ton

hänger över det bottenlösa.

I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

som handen griper en solvarm sten.

Resenären står under trädet. Skall,

efter störtningen genom dödens virvel,

ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?

ur 17 dikter, 1954

Har man förmått att skaffa sig ro, har man gjort mer än de som erövrat städer och riken — Montaigne

TvÃ¥ dagar i rad har jag hört Christian Sindings ”Frühlingsrauschen” pÃ¥ radio. Mitt motoriska minne blir nostalgiskt! Det pianostycket sitter till viss del ännu i mina fingrar sedan mitt flitiga spelande som tonÃ¥ring. Ett härligt stycke att spela!

Körsbärsträden blommar ännu inte, men i Sindings porlande, livsbejakande och vårfyllda musik, gör de det:

Latinska ord av Karin Westin Tikkanen

En ny bok om latin har alldeles nyss utkommit! Imorgon presenteras den av författaren själv, Karin Westin Tikkanen, pÃ¥ Medelhavsmuseet i Stockholm. Latinska ord – en bok full av svenska ord som har ursprung i latinet. Här kan man exempelvis lära sig att ordet ”palats” gÃ¥r tillbaka pÃ¥ en mycket fashionabel adress i Rom, nämligen Palatinen, en av de sju kullarna.

Den ingår i en serie böcker från Historiska Media. Initiativtagare är ingen mindre än min kära bloggkompis Olle Bergman, som skrivit om Historiska ord, Kulinariska ord och snart är klar med Bibliska ord.

Jag hoppas att ni läsare ursäktar att jag fortsätter att göra reklam för mig själv! Den lilla sångensemble som jag är med i, Koralkören, har fått en egen blogg, som jag självklart vill uppmärksamma. Koralkören är en ensemble om ett dussintal personer som framträder vid gudstjänster i Lunds domkyrka.

En av tenorerna har tagit detta lovvärda initiativ. Han har spelat in våra framträdanden på sin i-phone. Därav är ljudkvaliteten inte alltid den bästa. Men man får ändå en uppfattning om vår klang, stil och repertoar.

Håll till godo med Atle Burmans vackra text Var stilla, min själ, tonsatt av Sven-Erik Johansson.

Var stilla min själ i andakt en stund / var stilla vid lovsångens ljud /som långt bortom flyende  jordisk sekund / når eviga höjder med bud / från längtande hjärtan till Gud.

”Jag har beslutat mig för att attackera din sorg”. SÃ¥ skriver den romerske filosofen Seneca d y (ca 4 f Kr-65 e Kr) i ett tröstebrev riktat till Marcia, som förlorat sin son. Seneca var anhängare av den stoiska skolan, som betraktade starka känslor som nÃ¥got som skulle undvikas. Självbehärskning var ledordet.

Att rikta så aggressiva ord mot en sörjande kvinna kan tyckas hårt. Men stoikerna såg sig som läkare för själen, och receptet var en tämligen hårdkokt terapi. Om detta skriver jag i det senaste numret av Retorikmagasinet. Tyvärr har redaktionen bytt ut mitt rubrikval, men kompenserade (?) genom att ta mitt bildval som försättsbild: Davids dramatiska målning av Niobe, vars barn mördas av gudasyskonen Apollon och Artemis som straff för hennes högmod och uppkäftighet.

J-L David, "Niobes barn", 1775

PÃ¥ fredag kommer jag att hÃ¥lla ett föredrag med anknytning till ämnet. Titeln är ”Vanans makt är stor – det visste redan romarna”. Välkomna till Humanist- och teologdagarna i Lund!

Carré Copenhagen är en favorit bland smyckesdesigner. Nu har jag upptäckt en annan dansk smyckeskonstnär, Susanne Friis Bjørner. De bilder som jag visar här visar ganska modesta smycken i stil med Carré, men dem jag såg i ett skyltfönster häromdagen visar på en kollektion med betydligt större smycken och djärvare färgval. Passar utmärkt till vårens färgstarka mode!

Tidigare tyckte jag att folklig medelhavsmusik var banal. Den talade inte till mig mer än vad schlagermusik gör. Men sedan jag har börjat ägna mig åt sefardisk musik, låter den annorlunda i mina öron. Troligen därför att jag lyssnar på den ett annat sätt. Numera hör jag orientaliska rytmer och intervall som tyder på en tradition bakåt, till gamla tider, till utbyte med andra länder. Och texterna om vemod, olycklig kärlek och förgänglighet passar mitt nordiska kynne.

Portugisiska sångerskan Cristina Branco gör ett besök i Sverige under sin vårturné. Jag är där, tack vare en uppmärksam väninna.

Fado som begrepp är nytt för mig. Cristina Branco berättar för oss att fado-musiken inte är särskilt gammal, bara drygt två hundra år. Men den är inspirerad av äldre portugisiska sjömanssånger och har afrikanska, orientaliska och sydamerikanska inslag. Emellanåt känner jag igen tonspråket från den sefardiska sångskatten.

Cristina Branco har en klar och vacker röst som hon modulerar på ett utsökt sätt. Hon utstrålar en sensualism som blir kongenial med den musik hon framför.

Gott folk, här är hon:

P2 bjuder på fullmatad musiklördag! Livemusik från klockan 15 fram till midnatt.

Programmet börjar med ”Vinterfest”, där Lena Willermark och Ale Möller inleder. PÃ¥ det följer Aaron Coplands klarinettkonsert med Martin Fröst som solist, och därefter en pianokonsert av Nino Rota med Vikingur Olafsson som solist. Hör Martin Fröst smeka fram toner ur sin klarinett i detta klipp frÃ¥n ”Vinterfest”:

Klockan 18 spelar Peter Jablonski Béla Bartóks pianokonsert. Ännu mer piano blir det i Haydns pianotrio i ess-dur som sänds senare på kvällen. Klockan halv fem bjuds på en konsert från 1988 med Eric Ericsons kammarkör och Otto Olssons sex latinska hymner. Halv åtta är det direktsändning från operan i Paris, Massenets Manon. Som om detta inte vore nog sänds även en violinkonsert av Brahms. Med mera! Härligt att bli så bortskämd!

Uppdatering: Och på svt2 sänds konsert med Anne Sofie von Otter och Martin Fröst. Svårt att välja!

Det är nÃ¥got med attityden inom kulturvärlden som oroar mig. Jag brukar inte vara politisk här pÃ¥ bloggen och har därför inte kommenterat Bengt Ohlssons omdiskuterade debattartikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?”. Men nu vill jag göra det. Ohlssons artikel handlar om kulturvänsterns makt och attityd mot dem som har en annan politisk uppfattning. GÃ¥r det överhuvudtaget att vara kulturutövare och högersympatisör samtidigt? Nej, blir Ohlssons slutsats. Den som är det blir inte accepterad eller tagen pÃ¥ allvar av kulturetablissemanget.

IgÃ¥r skrev Malin Ullgren i DN ett svar i ”Artikeln mot kulturvänstern slÃ¥r fel”. Artikeln delades pÃ¥ Facebook av ett par av mina FB-vänner. Kommentarer som ”underbart”, ”inte en dag för tidigt” och ”jag pussade tidningen” lät sig höras. Av nyfikenhet passade jag pÃ¥ att ställa frÃ¥gan till dessa entusiaster vad det var som var sÃ¥ fantastiskt med artikeln. Var det kanske detta? ”Ohlsson kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt som exvänster, eftersom alla gillar en busig kille, om han sÃ¥ är snart femtio Ã¥r gammal. Fast det där visste han ju redan.”

Jag fick förslag som att kommentaren var kul, att Ohlsson förtjänar den för sin fÃ¥fänga och att den som ger sig in i leken fÃ¥r leken tÃ¥la. Jag skrev tillbaka och undrade: ”När blev det OK i debatt att komma med lÃ¥ga pÃ¥hopp som handlar om person och inte sak?” ”Kom igen”, skrev en person som menade att Ullgren bara lade sig pÃ¥ samma nivÃ¥ som Ohlsson, och kallade kommentaren ”klockren”. När jag skrev att jag inte förstod den poängen fick jag höra ”det är OK. Vi hÃ¥ller visst pÃ¥ olika lag”.

Men för mig handlar detta främst inte om att hålla på olika lag, utan om debattetik. Och jag ville verkligen förstå varför de hyllade artikeln. Men jag fick inget svar. Antagligen ansågs dess storhet självklar, vad vet jag.

Den andra trÃ¥den gav mig däremot svar. Där skrevs att ”Ullgren styr in debatten sÃ¥ att den handlar om politik och inte om Bengt Ohlssons vänkrets och personliga identitetssökande”. Att Ullgren styr in debatten till att handla om mediernas brist pÃ¥ kritik av regeringen (som enligt Ullgren har den verkliga makten, inte kultureliten) är tydligt, men därmed undviker hon ju ocksÃ¥ Ohlssons poäng med sin artikel, nämligen den att personer som inte vänstersympatiserar ofta bemöts med misstro och hÃ¥n i den kulturella debatten.

Att avfärda Bengt Ohlsson som fåfäng och självupptagen är också att avfärda det debattklimat som uppstått. Jag har själv erfarit det, och jag bor varken i Stockholm eller känner Bengt Ohlsson.

Jag bor i Lund, ett säte för en akademisk elit där vänsterpartiet och miljöpartiet har starka fästen. Många av mina akademiska vänner röstar på dessa partier. Det har aldrig varit något problem i vårt umgänge.

Men när jag så vidgat diskussionen till andra sammanhang, i bloggvärlden, i föreningar, i bokcirklar, på Facebook, har jag märkt en annan tongång. Ett samtalsklimat där det ansetts fullständigt otänkbart att ha borgerliga värderingar, tro på Gud och läsa Axess. Sammanhang där jag känt mig ensam. En kultur där oliktänkande inte bemöts med seriös diskussion, utan betraktas som mindre vetande. För att inte genera mina samtalspartners har jag ofta hållit inne med mina åsikter.

Flera gÃ¥nger har jag hört tänkande intelligenta människor kalla Jan Björklund ”ond”. Senast, pÃ¥ en fest, kom jag att tala om skolan med en man. Han kallade Björklund för ”Hitler, nej till och med värre än Hitler”. När jag försvarade Björklund stirrade han pÃ¥ mig som om jag vore ett ufo. Han trodde inte att jag menade allvar. PÃ¥ Facebook har en hatbild av Carl Bildt cirkulerat som utmÃ¥lar honom som en ”blond djävul”. Det är inte bara sÃ¥ att nÃ¥gon lägger ut bilden; det är en hel drös med människor som trycker pÃ¥ ”gilla”-knappen ocksÃ¥.

När jag gÃ¥r in igen pÃ¥ Facebook för att läsa en av gÃ¥rdagens diskussionstrÃ¥dar märker jag att jag inte längre har tillgÃ¥ng till sidan. Har jag strukits av min Facebook-vän? PÃ¥ grund av fel Ã¥sikt? Var det mitt straff för att jag ”gav mig in i leken”? FÃ¥r inte frÃ¥gan diskuteras? Varför i sÃ¥ fall lägga ut artikeln?

Uppdatering 27/1: Det kan uppstå tekniska problem på Facebook. Jag vet inte hur det var i det här fallet, men i rättvisans namn skall tilläggas att jag nyss fick en ny vänförfrågan.

I den andra trÃ¥den skrevs: ”kulturarbetare som röstar blÃ¥tt fÃ¥r finna sig i att bli ifrÃ¥gasatta”. Nej, säger jag. En präst som inte tror pÃ¥ Gud bör ifrÃ¥gasättas. En lärare som inte lär ut det han eller hon skall bör ifrÃ¥gasättas. Men en kulturarbetare som röstar pÃ¥ ”fel” parti skall inte ifrÃ¥gasättas. Jag, som själv är kulturutövare, försvarar inte den nuvarande regeringens kulturpolitik, ej heller utförsäljningen av skola och sjukvÃ¥rd. Men politik är mer än sÃ¥. Politik är ideologi och grundinställning och det rör mÃ¥nga frÃ¥gor. Jag har aldrig tillhört vänstern, sÃ¥ vem förrÃ¥der jag? Vem sviker jag?

Och kultur är mer än så. Jag tycker inte att kulturen nödvändigtvis måste spegla samtida fenomen eller innehålla samhällskritik. Jag identifierar mig mer med 1800-talets borgerliga salongskultur och ser kulturen som ett medel till tröst, flykt, kunskap, glädje och skönhet. Betyder det att jag är mer världsfrånvänd eller vad är poängen?

Åsiktsfrihet har en innebörd. Den innebörden har inget med likriktat tänkande att göra. Det skall inte behövas mod för att ställa en fråga eller framföra en annan åsikt. Man skall inte behöva bli utfryst för att man tänker annorlunda. Jag är genuint intresserad av tänkande människor, är nyfiken på att veta hur andra resonerar och är glad om jag kan bli övertygad om att jag har fel. Det utvecklar mig att diskutera med andra, att lära om andra, att förstå andra. Attityden får gärna vara tuff, men den skall vara schysst. Det är den inte nu.

August Strindberg "ritadt af hans gamle vän" Carl Larsson 1899

Det har väl inte undgått någon att det är strindbergsår. Det är i år hundra år sedan Strindberg dog, men just idag är det 163 år sedan han föddes. En särskild hemsida, Strindberg 2012, har inrättats för att visa på alla evenemang i riket som ges under året till den store författarens ära. Själv har jag påbörjat firandet genom att läsa några sidor i I havsbandet samt se Dramatens uppsättning av enaktaren Leka med elden, som visades på SVT igår. Jag hade tänkt skriva något om den, men jag har varit så väldigt produktiv den senaste tiden att jag saknar inspiration. Därför överlåter jag den här gången åt er läsare att kommentera pjäsen eller varför inte Strindberg överhuvudtaget (så kanske jag kommer med små inpass i kommentarsfältet).

Richard Strauss har varit på tapeten den här veckan i Stockholm. Konserthuset har bjudit på två Strauss-konserter med världskända sopranen Erika Sunnergårdh. Samtidigt gav Kungliga Operan favorit i repris av den bejublade uppsättningen av Strauss Elektra. Den här gången har Iréne Theorin avlöst Katarina Dalayman som den av hämnd besatta prinsessan av Mykene. Hon axlar rollen med den äran.

Jag hörde Iréne Theorin sjunga redan för tjugo år sedan. Hon hälsade då på sin före detta sånglärare, som också råkade vara min sånglärare. Iréne demonstrerade sin konst för oss unga elever. Hennes röst var så enorm att den tycktes kunna skära i stål. En sådan röst krävs för att klara av Elektra, en av operarepertoarens svåraste roller.

Inte bara har jag koppling (om än vag sådan) till huvudrollsinnehaverskan; jag såg också Sofokles Elektra förra veckan. Två starka skäl, alltså, att se operan Elektra!

Marianne Eklöf som drottning Klytaimnestra, omgiven av tjänsteflickor

Egentligen förvånar det mig att Strauss operor är så populära. De är svårtillgängliga. Elektra allra mest, skulle jag tro. Inte en aria så långt örat når. Enaktsoperan Elektra är en ovanlig opera också av den anledningen att den inte innehåller något kärlekspar. Tvärtom föraktar Elektra sådant. Systern Krysotemis (spelad av Emma Vetter med fin lyrisk-dramatisk klang) längtar efter att gifta sig och föda barn — så skall hon fullkomnas som människa. Elektra däremot fullkomnas endast genom hämnd. Som en kvinnlig motsvarighet till Hamlet drar hon sig undan, låter håret vara ovårdat, knyter nävarna med tafatt tonårsmotorik och förbannar sin faders mördare, antikens Gertrud och Claudius: modern Klytaimnestra och älskaren Aigistos.

Operan Elektra är ett barn av förra sekelskiftets intresse för kvinnan som bär på ett raseri och trotsar konventionerna. Några år tidigare hade Strauss komponerat en opera om kvinnan som bad att få Johannes döparens huvud på ett fat, Salome. I fallet Elektra kan säkert Freud och teorin om elektrakomplex (en onaturligt stark koppling till fadern) spela in. Hugo von Hoffmansthals libretto är bra, men blir ändå tunt för mig som har Sofokles text färskt i minnet.

Om jag hade varit regissör eller scenograf till Elektra hade jag tagit ut svängarna. När örat har svårt att urskönja melodier, behöver ögat en mild behandling. Men vi utsätts för en budget-scenografi: en röd palatsmur, och inget annat, som är placerad så långt fram att den inte ger spelyta åt sångarna. (Recensenten Per Feltzin har en annan åsikt om Bente Lykkes Möllers scenografi). Men sångarna gör det bästa de kan av det, och de förtjänar det jubel som ljuder i salongen.

Ett stycke klassisk musik under lunchen? Kungliga Operan ger lunchkonserter varje vecka. För 180 kronor ingår en matig sallad, intagen i Gustav III:s kafé, och en halvtimmes musik framförd av Operans artister. Ett utmärkt sätt att tillbringa sin lunchrast.

Jag var pÃ¥ terminspremiären i onsdags. Unga pianisten Inese Klotina framförde Beethovens sonat opus 27:1 Quasi una fantasia i Ess-dur (pÃ¥ vilken följer MÃ¥nskenssonaten) och därefter den stormiga och oväntat moderna Ballade no 2 av Liszt. Beethovens pianomusik är för mig ”sitta-framför-brasan-och-brodera-musik”. Det gillar jag! Min medföljande väninna föredrog däremot dramatiken hos Liszt.

Lyssna på Beethovens sonat:

Vid samma bord satt en norrman som rest till Stockholm enkom för att lyssna på musik under veckan. Den sortens entusiasm gillas här på Minerva-bloggen!

Samma konsert ges idag klockan 12. Under hela våren erbjuds fina program och god mat. Se här!

Trogna läsare känner till att jag är svag för den amerikanska körkompositionstraditionen. Jag har tidigare nämnt Eric Whitacre, Morten Lauridsen, Knut Nystedt m fl. Nu kan jag lägga till en i raden, norrman liksom Nystedt. Ola Gjeilo. Lyssna på Ubi caritas, som han skrev blott 23 år gammal:

Men — säger den kritiske — är det inte misstänkt likt Duprés körstycke med samma namn?

Likheten kan förklaras med att den inledande slingan är en medeltida antifon. Hör originalet här:

Ubi caritas et amor, Deus ibi est. Congregavimus et in unum Christi amor. Exultemus et in ipso iucundemur. Timeamus et amemus Deum vivum. Et ex corde diligamus nos sincero.

Där barmhärtighet och kärlek bor, där är Gud. Kristi kärlek har samlat oss till en enhet. Låt oss jubla och vara glada i honom. Låt oss frukta och älska den levande Guden. Och må vi med uppriktigt hjärta älska varandra.

(Min översättning)

Lisa Aschans lÃ¥ngfilmsdebut Apflickorna har hyllats världen över. Robert de Niro lär ha kallat den ”provocerande och underbar”. Den har fÃ¥tt beröm för sin förmÃ¥ga att lÃ¥ta Ã¥skÃ¥darna läsa mellan raderna. Det förstÃ¥r jag inte.

Jag kommer att tänka på en film som jag såg för ca tio år, Richard Hoberts Alla älskar Alice, en berättelse om ett skilsmässobarn. Jag berördes av den, men vänner till mig, själva skilsmässobarn, blev inte lika begeistrade. Skildringen var för enkel, menade de.

Två ord kommer till mig när jag ser Apflickorna: övertydlighet och förenkling.

Fråga mig allt om hur det är att vara tonårstjej. Jag är expert. Minnena från förr har kedjat sig fast i mitt medvetande och spökar för mig ibland. I gymnasiet gick jag i en ren tjejklass. Under tio års tid har jag arbetat med tonåringar. Jag säger inte att Apflickorna är en dålig film, inte heller att man nödvändigtvis måste känna igen sig för att få behållning av en film, men jag förstår inte lovorden.

Det här är en berättelse om kontroll. Tonårsflickorna Cassandra och Emma tränar voltige, dvs gymnastiska konster utförda på hästrygg. Vid träningstillfällena sporrar de sig själva och varandra i diverse styrke-, smidighets- och konditionsövningar. De springer på tid och gör armhävningar. Men det är inte det militära träningsfältet som utgör scenen; det är alltså häststallet, en typiskt kvinnlig miljö. Cassandra och Emma är inte intresserade av att behaga; det är de som tar kontroll, det är de som ber om killars telefonnummer. Som ett par tonåriga Thelma och Louise dikterar dessa honapor sina villkor och tämjer sin omgivning som de tämjer hundar och hästar. Såsom män alltid gjort, skulle säkert någon säga.

Apflickorna

Emmas sexÃ¥riga lillasyster Sara har (ännu) inte genomskÃ¥dat könsmaktsordningen. Hon gÃ¥r lydigt in i kvinnorollen i hopp om att behaga sin äldre kusin, Sebastian. I sin leopardmönstrade bikini — som hon tvingat sin pappa att köpa sedan en badvakt pÃ¥pekat det oanständiga i att en flicka vistas i simhallen utan ”topp” — dansar hon för honom för att fÃ¥ hans uppmärksamhet. Hon är indianen i det här moderna westerndramat, som verkligen innehÃ¥ller en stor portion klicheer frÃ¥n genren: western-musik, hästar placerade här och där, vapen, en öde väg, en solnedgÃ¥ng… Saras regndans ges rekvisita i form av en kaktus pÃ¥ ett sandfärgat golv. I fönstret stÃ¥r en prydnadshäst. Tidigare har Sara krigsmÃ¥lat sitt ansikte.

Övertydligt? Ja, också när cowboy-systern Emma förmanar sin lillasyster att vara hård och inte visa känslor, för då blir man bara sårad. Som om inte hela Emmas uppenbarelse redan utstrålade det.

För mig utgörs kvalitet av det som är komplext. Det kan se enkelt ut på ytan, men det måste finnas något stort och avancerat bakom konstverket för att jag skall bli intresserad.

Det maktspel som Emmas och Cassandras vänskap består i känns visserligen igen och är smärtsamt att se, men det kunde ha utforskats mer. Någon recensent har skrivit att endast en kvinna skulle kunna göra den här filmen. Men jag är säker på att en begåvning som Ruben Östlund, med sitt sinne för människors beteende, hade kunnat fördjupa den här historien och göra något mer av den. Då hade det kunnat bli riktigt intressant.

Se trailern här: